|
Snömedicin
Har ni varit ute, ni som välsignats med snö det gångna dygnet? Jag hämtade posten alldeles nyss, och tog mig min första nypa frisk luft sedan... ja, ganska länge. Det är underbart ute! Det är helt vitt, alldeles tyst, mjukt, luddigt... Åh, sådan skillnad lite snö kan göra! Jag längtar efter att få göra snöänglar i trädgården i morgon, och bygga något - en gubbe, eller en lykta, eller bara en snöklump.
I brevlådan låg två tjocka kataloger fulla av sommarkläder. Hm. Vad ska man säga om det?! Efter att ha bläddrat lite i den ena kan jag iallafall uppmana mina medsystrar att inte slösa några pengar på januarirean. Njut av snön i det ni redan har (för vem bryr sig, egentligen?!), och gör sen plats i garderoben för små bitar av ljuvlig vår. Ååå...!
(Vilket kontrastinlägg?! Jag älskar iofs allt just nu, för jag mår så mycket bättre än jag gjorde i morse (- då jag skrev förra inlägget). Hoppas du känner dig som hemma i min snurriga värld.)
Pussterapi.
Torsdagen den 3 januari 2008
Hej nya år! Hej härliga snö! Hej livet som verkar återvända efter tre dagars paus! Jag är så glad åt er alla.
Jag har haft en smärre svacka, och tänkte i linje med hur den här hemsidan har utvecklat sig bjuda på lite detaljer. (Tänk vilken tur att läsningen är frivillig.)
Ända sedan min San Diego-resa tidigare i höstas har min kropp spelat mig nattliga spratt, inte låtit mig somna trots perioder av extrem trötthet. Det, mina vänner, är otroligt jobbigt. Är man då som jag, en person med fallenhet åt det grubblande hållet, så fylls de vakna nattimmarna lätt av tankar och tankemonster, monster som växer för varje timme klockan går. Dessa finns nästan aldrig på dagen, utan kryper periodvis fram då det skymmer, och tar tag i mig och överskuggar allt det ljusa, lugna och harmoniska jag egentligen har omkring mig. En sådan period har jag haft nu, och så kom den till slut som ett brev på posten - hjärtklappningen. Jag låg och kände hjärtat slå fort kväll efter kväll, i ren visshet om att jag antagligen inte skulle kunna somna ikväll heller. Och mycket riktigt, små fragment av sömn, desto fler hjärtslag. Eller hur var det nu? Försvann inte hjärtslagen nästan där för en stund? Och hoppade inte hjärtat till lite väl konstigt alldeles nyss? Tänk om jag dör i en hjärtattack och helt plötsligt lämnar min familj, och mina två små barn som knappt skulle komma ihåg sin mamma?
Ja, så fånigt. Och ändå så verkligt. Hela livet är förgängligt, även om inga föräldar (eller barn!) borde få vara det. Ändå har jag ingen som helst anledning att tro att just jag eller någon av mina närmaste skulle flytta till andra sidan inom någon som helst överblickbar framtid. Om man bara kunde få garantier... Ett kontrakt på 50 lyckliga år till de äldre, 70 för oss själva och minst 100 för barnen?! Skulle inte det vara bra? Om man kunde teckna en sådan där tilläggsförsäkring? Det gör inget om den är dyr.
Hur som helst - sen fick jag hög feber och årets halsont. Så i förrgår åkte Stefan och barnen på egen hand till farmor och farfar för att göra jullovsbesöket vi alla skulle ha gjort tillsammans. Fast med facit i hand var det nog bäst såhär. Jag har ägnat dagarna åt att sova - eller vila åtminstone, för det där sovandet är det fortfarande knasigt med. Det blir nog bättre då mina hjärtan är hemma igen, mina mindre stressade hjärtan. Bara bilresan går bra också...
Jag måste verkligen sluta med alla "tänk om"! Jag är ju så otroligt glad och tacksam för att snön äntligen kommit, att alla är friska, att vi har jobb, att barnen har det fint på dagis, att våra föräldrar är förhållandevis krya, att vi har god mat på bordet och ett helt tak över huvudet, att Maja sannolikt kommer att prata som sina jämnåriga framåt sommaren, att vi älskar varann, att jag har tid att sitta här och skriva om allt detta - och att vi har släkt och vänner som tar sig tid att läsa.
Så. Nu ska jag ringa barnen och berätta om snön. Sen ska jag dricka kaffe och äta bulle. Att i min situation lägga mer energi på att oroa sig skulle vara rena skandalen.
Söndagen den 30 december 2007
Ikväll sitter vi här och är tillfreds. En plötslig insikt slog oss nämligen igår: vi har blivit bekväma och bara suttit här i huset på våra rumpor, och nöjt oss. Vi har ett bra hem, med stor potential, som vi inte utnyttjat särskilt mycket alls. Och nu, nu är förändringens vindar på väg in, och välkomna!
Som ett första steg framåt beslöt vi oss för att maximera de utrymmen vi har. Vilka grejer använder vi? Ganska få egentligen. Jättefå. De prylar vi inte sett åt det senaste året åkte genast upp på vinden (krukor, sladdar, tomma ramar, korgar, pärmar, kläder, skor, fisketidningar (sscch)...). Vilken lättnad. Plötsligt hade vi med det enkla medel frigjort massvis av plats - byrålådor, garderobshyllor, skåp och fina ytor i tvättstugan. Och på tal om tvättstugan - hur smarta lösningar har vi där egentligen? Inte särskilt. Så vi tog en sväng till Ikea.
Det är aldrig svårt att få med sig barnen till Ikea. På Ikea händer nämligen många bra saker: man får mat, man får oftast med sig något litet gosedjur hem, man får leka, och så får man inte minst springa upp och ner för de långa backarna mellan våningsplanen, gång på gång på gång. Stefan och jag hittade en tråkig, billig och funktionell lagerhylla som precis fick plats mellan värmeskåpet och elementet. Den var perfekt, och slut. Då plockade vi åt oss några lösa hyllplan istället, i väntan på lagerhyllans återkomst. Och sen, tänka sig, slank det med en spegel också. En stor spegel med silvrig ram. Och en skål. Och ett ljus. Och lite blommor. Och en vas. Och en tygorm...
Här hemma är tulpantavlan äntligen borta - ni vet den där hemska saken som hängde ovanför byrån i vardagsrummet. (Förlåt alla eventuella läsare som har en likadan! (Risken är övenhängande med tanke på att den finns i en miljard exemplar.)) Istället hänger där en spegel numera, och på byrån står lite liv. Vi blev inspirerade av Ellens familj som lyckats fylla sitt hem med så mycket värme. Vi ska faktiskt göra det vi kan med vårt moderna elementhus vi också. Blåsa in lite själ i det, bit för bit.
Idéer och ärliga synpunkter tas emot med öppet sinne!
(Före-bild finns i den guidade rundturen hososs.)
Att resa med finlandsbåt
Båtresamed barn är alltid spännande på fler än ett sätt. Ska vi med vårt sagoberättande och vår sång lyckas hålla barnen vakna de två-tre timmarna som krävs under resan ner, så att de sedan kan somna i tid (för att väckas klockan fem..)? Ska nyckelkorten fungera eller ska vi behöva köa för nya igen? Ska vi få tag på fallskydd till sängarna eller ska vi vuxna agera fallskydd hela natten? Och så: ska vi ha den osannolika turen att bo i en lugn korridor, eller ska vi behöva ligga och lyssna på folk som har roligt? Det sistnämnda gick fullständigt åt pepparn på hemresan i förrgår.
Vi gick längre och längre in i hyttkorridoren i letandet efter vår hytt. Vad bra, tänkte vi. Allt mindre risk för att vi ligger i händelsernas centrum. Haha. Nästsist i raden av hundratals hyttdörrar låg vår. Till och med nyckelkorten funkade, åtminstone Majas. Vi kissade, lämnade in väskorna, provlåg sängarna och bokade sovplatser. Sen började jakten på fallskydd och mat. Båda gick fint, trots att middagen åts under viss tidspress, eftersom Maja hade en inplanerad träff med Mumin och Lilla My klockan nio.
Sen vände turen. Vår korridor hade förvandlats till en festplats för gravt överförfriskade finska ynglingar, några iklädda endast kalsonger.
- De är inte gamla nog för att få handla i baren, muttrade Stefan. (Underförstått: de kommer att dricka sina hälsodrycker i hytten hela natten.)
Hampus stannade som förstenad framför en öppen hyttdörr och ett gäng skrikande, skränande och sparkande "vuxna" - en syn som måste ha varit mycket bisarr för honom. Han hade trots allt turen med sig, för den ölburk som kom vinande ut missade hans huvud med någon decimeter. Vi föste raskt in våra barn i hytten intill, och försökte hitta rätt ord för att förklara vad som försiggick. Vi gjorde våra vanliga kvällsrutiner. Stefan tog till och med en dusch mitt i den stora festen, som de facto pågick i flertalet hytter runt omkring vår.
- Jag har ju inte duschat sedan Kristi födelse, muttrade han och svansade in på toaletten då barnen var klara.
I synnerhet Maja var skrämd av situationen, och blev lite extra förskräckt då jag faktiskt öppnade dörren och gjorde ett försök att lugna pojkarna i den närmsta hytten.
- Är det tjuvar mamma? frågade hon då vi låg och kramades i sängen.
- Nejdå, sa jag. De är bara snälla vuxna som låter lite mer än andra vuxna. Du vet, precis som det finns barn som är lite stökigare och låter mer än andra barn.
- Jag tror att det är tjuvar, sa hon efter lite vidare lyssnande och funderande. Hon slöt armen hårdare runt halsen och somnade så.
Sen ägnade vi vuxna en stor del av natten åt att lyssna på "festen", på hur ynglen lekte med tändare och sparkade på dörrar. Jag såg för mitt inre hur en av dem somnade med cigarretten i sängen och därmed tände eld på hela hytten, och hur elden snabbt som ögat spred sig och stängde in min familj i änden på korridoren. Jag såg hur vi alla fyra till slut satt i duschen och med vår pyttelilla makt försökte hålla elden på armlängds avstånd medan vi väntade på att den till synes icke-befintliga Tallink-personalen skulle upptäcka att en eld rasade på plan 9, och komma springande med brandsläckare.
Som förväntat gick det bra även denna gång. Lustigt hur det mesta har en tendens att ordna sig till det bästa.
Fredagen den 28 december 2007
Nu är vi hemma igen! Hemma efter en vecka i ett dessvärre varmt och regnigt Finland. Tack vare sällskapet och traditionerna var julen ändå precis som den skulle vara.
  
Hampus hittade mormors lager av tovade hattar. Mycket nöje under flera dagar.
Vi spenderade de första dagarna hos mormor och morfar. Vi klädde deras gran, bakade pepparkakor och julstjärnor, åt finsk julmat, gick i deras julkyrka och besökte begravningsplatsen, där morfars föräldrar ligger, bland många andra. Ljusläggningen på en andlöst vacker begravningsplats, myllrande av ljus, gav upphov till en hel del grubblerier hos de yngsta.
- Graven är ett bra ställe för oss att gå till då vi längtar efter dem som blivit änglar, förklarade jag (och skippade det där om att det ligger kroppar där under).
- Änglarna blir glada då? undrade Hampus.
- Ja, då blir änglarna glada, då vi kommer och hälsar på deras stenar och lämnar ljus, sa jag.
Så läste vi namnen på stenen, för att se vems den var, och vad morfars mamma och pappa hette. Det var lite stort, det där. Maja har ju förhört sig om död och änglaskap ganska länge, men för Hampus var det ett första tillfälle. Den gångna veckan har han plockat upp tråden med jämna mellanrum. Senast idag, då vi hastigt och osentimentalt (mitt i arbetet med nedbränning av jul-cd) slirade förbi julaftonsfotografierna i datorn och han skymtade de kort som togs Där och Då.
Hampus försöker lära finlandssvenskarna vad en julbock är?
Då julbocken eller jultomten - eller vad man nu vill kalla honom - kom, satt barnen som paralyserade i soffan. Samma barn som minuten innan kaxigt hade hoppat runt och väntat på honom, den rödklädde, satt nu uppkrupna hos morfar och rörde inte en fena. Lyckligtvis hade tomten det goda omdömet att bara lämna säcken, för att därefter låta de upptinade barnen sköta utdelningen av klapparna själva. Han hade ju så bråttom, den gamle tomten.
Thriller.
Skörden var fin. Maja, tävlandets mästarinna, var stundvis upptagen med att räkna efter om inte lillebror fått fler klappar än hon, men i övrigt var de båda glada och tillfreds med sina många, men relativt anspråkslösa klappar. Inga datorer, märkesjeans eller mobiltelefoner här inte, innan det blir absolut nödvändigt. Hampus fick förstås en mobil redan detta år - eller en inte så dålig atrapp, mycket populär. Resten av klapparna bestod av muminfilmer, någon musikskiva, sällskapsspel, pussel, bilbana med bil (Flexitrax, rekommenderas!), dinosaurier, dockkläder, modellera, pennor, pysselgrejer och en del plagg som gick obemärkta förbi bland all färggrann plast. Och ja: en verktygsväska. Ojoj, vilken fin...
Maja återupplivade den hederliga skrivmaskinen.
På juldagen fortsatte resan ännu längre norrut. Vi skulle hälsa på barnens lilla kusin, Ellen. Mormor och morfar följde med, och vår vistelse hos Ellen började med rena släktkalaset. Hampus och Ellen är så gott som jämnåriga, med ett par månaders försprång för Hampus. På grund av det geografiska avståndet har de haft begränsade tillfällen att lära känna varandra, och därför var de extra trevligt att se dem leka så bra nu. Med bra lek menar jag förstås samvaro där alla barn deltar och ser ut att njuta av tillvaron. Så var det, tycker jag, även om värdinnan var ganska avvaktande inledningsvis, då syskonen två man starka undersökte hennes rum.
 
Maja, Ellen, Hampus och mormor/farmor.
Här utbyttes nya klappar, och det lektes både med dem, med andra grejer och med varandra. Lustigt nog skymtar Hampus verktygsväska på precis varenda bild som tagits sedan julafton. På merparten av dem står han och håller väskan krampaktigt i handen. Att lilla Ellen trots många "den e min" fick låna borren framåt annandan var en mäkta vacker ömhetsbetygelse, för utöver det har inte ens Maja fått prova den (under hans vakna tid).
Igår pausade vi på halva vägen, hos mormor och morfar. Där smörjde vi kråset än en gång, och vinkade hejdå. I backen på väg bort uttryckte Hampus sitt missnöje:
- Tokigt att vi åka redan.
Framme i hamnen uttryckte Maja å andra sidan av behållningarna med resan. Vi pratade om den långa (något gnälliga) bilresan och om hur jobbigt det ibland kan kännas då vägen är lång. Apropå det(?) kläckte Maja:
- Men nu vi har Ellen.
- Har vi Ellen? Hur då?
- Nu vi har Ellen. Det är lite tur det.
- Tyckte du om Ellen?
- Ja-a!
Trio me bumba.
(Maja och Hampus har, som kuriosa, utan minsta lilla bekymmer sovit i samma rum hela veckan. De lägger sig så fint och gärna, och så sover de som klubbade båda två fram till morgonen, så eventuellt prat i sömnen och liknande ljudeffekter är inget problem. Så nu, kära vänner, vet vi att vi kan upplåta Majas rum för eventuella nattgäster i framtiden. Maja flyttar helt säkert gärna in till lillebrors rum, tillfälligt.)
Torsdagen den 20 december 2007
Oj, sådan abstinens jag har nu, då vår internetuppkoppling ligger nere hemma. Eftersom landstinget inte slösat med julklapparna i år, tar jag mig några minuter till att uppdatera er från jobbet. När uppkopplingen fugerar igen vete katten. Vi håller på med ett leverantörsbyte, och av erfarenhet vet jag att det kan dröja längre än man vågar tänka sig. Jag minns inte när Stefan frågade mig om det där bytet, och jag måste ha sovit då jag svarade ja. Vi kommer väl att spara tjugo kronor i månaden...
Jo, han är hemma igen, familjefadern. Jag provade ensam mamma-konceptet söndag eftermiddag - onsdag kväll, vilket innebar tre nätter, fyra läggningar och tre dagar av hämta/lämna. Jag lyfter på hatten för alla enastående/ensamstående föräldrar, som gör detta på heltid. Visst fungerade allt faktiskt över förväntan bra (tack vare fantastiskt väl samarbetande barn), men man blir oerhört låst. Det får inte dra ut på jobbet för man måste åka då man måste åka, man kan inte bara slinka in och handla en liter mjölk för då ska man packa i och ur hela konkarongen och diplomatiskt låta barnen delta lagom mycket i handlandet, man måste tajma sina (med lite tur dagliga) duschar till bompa för att undvika onödigt sällskap, och så vidare i all oändlighet. Men som sagt - allt gick faktiskt toppenbra, och jag skulle aldrig få för mig att klaga. Och ja, jag vet att en utläggning baserat på några dagar är ett hånskratt mot alla er som lever såhär jämt och ständigt. Förlåt mig.
Vi ägnade iallafall en hel del av fritiden åt att pyssla ihop små julgåvor åt dagisfröknarna. Först gjorde vi julgodis som vi portionerade ut i vackra påsar. Sen målade vi platta trähjärtan vita och tryckte fröknarnas namn på dessa med schabloner (pilljobb, och ännu svårare med assistens än vad det hade varit om jag hade gjort det själv, tro mig). I varje hjärta knöt vi ett rött sidenband, och så fäste vi dessa (9) hjärtan på påsarna. I morse delade Hampus och Maja ut gåvorna vid lämningen, till de fröknar som råkade vara där (4 av 9). Stefan berättade att Hampus stolt hade gått runt och berättat för alla intresserade att det var hans mamma som hade gjort alla fina hjärtan. Jag får hoppas att det syntes att min insats var begränsad till att välja rätt bokstäver och styra lilla handen så gott det gick. Men visst blev de fina!
Och ska man ge sina barns fröknar små presenter? Jo, det tycker jag man ska, om man vill. Har man som vi känt en enorm tacksamhet varje dag för hur väl de tar hand om det käraste vi har - så kan man gärna få visa det tycker jag. I synnerhet om man har krävt lite extra resurser (som vi varit tvungna till i Majas fall) och verkligen känt in i märgen att de har gjort det där lilla extra för barnens skull. Och nej, gåvorna behöver inte alls kosta mycket pengar. Tid däremot... Fast det kallas väl kvalitetstid, sådant där pyssel?
Måndagen den 17 december 2007
  
Den här lilla parveln gjorde något väldigt konstigt i natt.
Vi ska vara ensamma hemma ett par nätter, barnen och jag, medan Stefan blir utbildad på annan ort. På grund av det flyttade Maja in hos mig i sovrummet igår, och sov på en madrass nedanför min sida av sängen. (Jag har nämligen skaffat mig ett öronproppsberoende det senaste året, och kan verkligen inte sova utan. Jag ville därför ha Maja nära, då Stefan inte fanns där som backup vid eventuella mardrömmar - Majas menar jag då. Sen är det kanske lite mysigare också.)
Hon tycker det är väldigt festligt det här med att gästa vårt sovrum, för hon gör det i normala fall aldrig nattetid. Jo, då hon var kräksjuk gjorde hon det. Då fick hon kräkas mer vårt sovrum istället för sitt eget - men annars gästar hon inte. Hursomhelst så ville hon gå och lägga sig vid femtiden i söndag, strax efter Stefan hade åkt. Det fick hon inte, men vid åtta sov hon sött, där i sin noggrant runtom-vadderade bädd. Det gjorde hon även då jag kröp i säng några timmar senare, precis som lillebror i rummet intill. (Honom hade vi hållit borta från vårt sovrum hela eftermiddagen, för att undvika diskussionen om huruvida även han skulle få flytta in där.)
Nåja, nu har ni scenen klar för er. Så lade även jag mig för kvällen och somnade fint (hipp hurra, duktig mamma). I ett par timmar varade det kompakta lugnet. Det bröts ett diffust antal timmar senare, då jag hörde, eller snarare kände, att någonting konstigt försiggick bakom min rygg. Jag kunde med ansträngning urskilja och höra lillebror - sedan jag pillat ur en öronpropp. Han hade vandrat in och lagt sig till rätta under täcket intill sin sovande storasyster på golvet. Där låg han i beckmörkret och lästestora traktor-boken. Läste och läste - han kan inte ha sett mycket, men han låg och småpratade iallafall, och fällde kommentarer om bilderna både han och jag och säkert även resten av familjen kan utantill vid det här laget. Maja snarkade ljudligt och rofyllt, och verkade inte det minsta brydd. Klockan var ett.
Jag viskade att det var mitt i natten, och att alla sov. Hampus grymtade medhållande och kröp upp i min famn. Efter bara en liten stund hos mig ville han "sova lilla sängen", så jag bar över honom, bäddade ner honom och pussade honom godnatt. Sen sov han till morgonen, vad jag vet. Lilla tok.
Lördag - söndag 15-16 december 2007
Vi hade besök av farmor och farfar i helgen. De hann precis säga godnatt till Maja innan hon somnade i fredags, medan Hampus redan hade slocknat för dagen. Från och med lördag morgon var det däremot fest. Hampus kom in till oss då, innan han kom håg vem som sov i matrummet. Stefan påminde honom snabbt som ögat, och då svansade han iväg för att visa saker! Han kånkade sopbilen, klossarna, bultbrädan och en hel drös andra grejer från sitt rum bort till farmor och farfars sängar. Han bar under ljudliga stånkanden, för att understryka vilken råstyrka som krävdes. Sen spexade båda barnen, och tävlade om beundrande tillrop genom att försöka överrösta varandra resten av helgen. Stefan och jag intog en väldigt tillbakalutad hållning och njöt.
 
Födelsedagsfika. Glasstårta med hallon.
Vi unga vuxna förvandlades från småbarnsföräldrar till partylejon (nåja) i lördags. Vi hade nämligen årets första utekväll planerad, lagom till nyår. Tanken var att vi skulle göra den fullständig genom att sova på hotell, dansa natten lång och allt det där, men på grund av Omständigheter blev det inte riktigt så - 33,333% fick inte barnvakt. (Nästa år kan det dessbättre bli två utekvällar, eftersom vi med detta gäng bestämt oss för att absolut sova på hotell senare i vinter, och med helt andra vänner planerat för ett liknande koncept i vår. Hipp hurra!) Nu var vi istället ute på en god och trevlig dubbeldejt, och fick mersmak. Vi hade valt en riktigt lagom restaurang mitt i stan, där vi varken drog upp eller ner medelåldern. Maten var godkänd om än inte självsmältande, och servicen var... minnesvärd. Till och med hemresan gick smidigt, eftersom farfar ställde upp som taxi. Att farmor och farfar bad oss göra detta igen snart känns ju bra, för då blir en utekväll plötsligt en god gärning. Vi är ju helt enkelt tvungna att gå ut igen så att farmor och farfar får ha hand om barnen.
Farmor och farfar ställer upp på vad-det-nu-må-vara.
På söndag var det dags att ta ner ochkläden 100% äkta plastgranen! (Plastgranar rekommenderas varmt till alla turnerande barnfamiljer som hjärtans gärna vill ha gran, men som inte har grannar som lika hjärtans gärna vill vattna dagligen under helgerna. De är så bra så, de moderna plastgranarna - även om doften saknas, och barren på golvet. Lika gröna och fina är de varje år, oavsett hur de haft det där emellan.) Maja och Hampus spratt iallafall runt och var så ivriga att kartongen med allt pynt knappt nuddade golvet innan den var tömd. Hampus packade famnen full av hala kulor, och så gnydde han i frustration då de flesta slank mellan armarna på honom och ner på golvet. Ändå fortsatte han med samma teknik. Någonsin hört om att ändra på illa fungerande koncept?
  
Kulplockning.
Det här med änglar verkade vara ett diffust begrepp för barnen. "Nu jag ska hänga upp julspöket", hörde jag Hampus säga. En stund senare sa han det igen, och strax därefter undrade Maja om hon inte kunde få "det där julspöket". Då jag insåg att det var väna änglar de pratade om, insåg jag samtidigt att det var läge att ta ett änglasnack. Söndag kväll ägnade vi således åt att prata om både vanliga änglar (Pippis mamma och den där snigeln Maja råkade trampa på) och om julänglar. Vi fick också in en diskussion om lilla jesusbarnet och om att julen egentligen är ett födelsedagskalas. Det var väldigt lustigt och festligt, tyckte de. De ifrågasatte däremot aldrig (högt) varför de då skulle få presenter, på någon annans födelsedag.
Fredagen den 14 december 2007
I morse kröp Maja ner i dubbelsängen strax före sju. Hon lägger sig alltid under Stefans täcke då hon kommer tidigt, eftersom hon vet att jag är trött och vill sova länge. Hon låg där och mös en stund med sin pappa, och klappade honom säkert på kinden sådär jättehärligt. Småningom viskade hon att hon ville titta på morgonbompa (Nickelodeon), och började röra på sig i riktning bortåt.
- Men Maja, jag vill också mysa, gurglade jag så gott det går med en äcklig bettskena i munnen.
- Okej mamma, men bara en liten stund, svarade hon och kom tillbaka. Hon lade sin kind mot min och den mjuka, lilla armen om min hals. Så låg vi i ...20 sekunder. Sen fick jag en kärleksfull men bestämd puss på kinden.
- Så! Sov gott, sa hon och gled iväg. Vill du ha dörren så mamma?
Jag var lämnad ensam, men alldeles för trött för att gå upp trots att jag borde ha gjort det. I rent trots gick jag och hämtade sovande lillebror istället. Han var tillåtet sömndrucken och alldeles slak i kroppen då jag lyfte upp honom ur hans sköna vila, och han lade sig villigt till rätta i armhålan. Sen kvicknade vi till där i värmen tillsammans, långsamt och behagligt.
Så, mina vänner, ska en bra dag börja!
Morgonmosig.
Torsdagen den 13 december 2007 - luciadagen
Lucia. Tänk så spännande! Maja och Hampus övade lussetåg hemma igår kväll, och idag var det dags att lussa på riktigt. Vid treslaget sprang Stefan och jag in på dagisgården med fikakorg, laddad kamera och andan i halsen. Jag fick en smygskymt av ett dussin småtomtar och lucior på baksidan på vägen in, och höll på att brista i gråt av den gulliga synen. De kunde knappt gå, de här michelintomtarna med overaller och fleeceställ under sina kostymer. Att sedan se våra egna michelinare skrida fram i tåget, högtidligt sjungande "ute är mörkt och kallt, i alla husen, lyser nu överallt, de tända ljusen..." var alldeles ljuvligt. De sjöng mycket entusiastiskt båda två - till skillnad från förra året då Maja var så blyg att hon knappt vågade titta upp, och Hampus rände runt benen på oss och senare trängde sig in bland dagisbarnen på podiet trots att han var gäst. Nu var det andra tongångar. Efter första sången klappade Hampus lika entusiastiskt i händerna. Han var de facto den enda som klappade i händerna. Han klappade för alla - barn såväl som vuxna. Alla vuxna hade sorgligt fullt upp med sina kameror och filmmojänger (ja, jag också), men efter nästa sång begrep vi att det skulle applåderas.
Vårt privata luciatåg.
Mjölk, pepparkakor och bullar hade vi med oss. Hembakta bullar, formade med barnhand. Mums.
Onsdagen den 12 december 2007
Grattis lilla Maja Ottilia!
  
Nyvaket födelsedagsbarn.
Idag är det fyra år sedan hon kom, vår lilla flicka. Hon var underbar då, och är underbar idag. Jag minns så väl vilken mirakelkänsla vi hade den där gången, och hur euforisk jag var. Jag sov inget alls den första natten, utan låg bara och tittade på vårt barn. Det var så stort och fantastiskt, helt ofattbart. Ja, inte barnet då, utan upplevelsen - början på det nya livet. (Eller båda delarna förresten! Hon vägde 4040g, tösen.) Livet är stort varje dag sedan dess, och blev dubbelt så stort den dagen vi fick två. Idag var verkligen en dag att fira! Lillebror var laddad för storasysters fyraårsdag redan strax efter sju.
- Jag ge Maja ett stoooort paket. Ja e så stark, sa han och knallade iväg mot tvättstugan och presentgömman.
Sen sjöng vi, och Hampus bar det största paketet. Maja sov fortfarande - på riktigt - inte som Lotta på Bråkmakargatan (på låtsas) som hon hade planerat att göra. Maja har ju en tendens att bryta ihop i gråt i spända situationer, så vi sjöng lite försiktigt, halvhögt. Hon såg glad ut och blev pigg på direkten. Det var knepigt för henne att välja i vilken ordning hon skulle öppna paketen, men hon började med det största, till Hampus stora glädje. (Han försökte förhandla sig till att få öppna några paket han också, men det gick inte hem hos födelsedagsbarnet. Duktigt satt han där intill och väntade fast det ryckte i fingrarna.)
Dagens skörd gav Maja en ny bok, ett nytt spel, ett nytt pussel (50 bitar, nåt att bita i), två nya filmer, en rosa tyllkjol, en kassa-apparat med rullband och högtalare och en hel massa matvaror. Sen fick hon en silversked i sin samling också förstås, en som glittrade fint. Det hon tog sig an först var kassan och maten. Hampus och hon öppnade en butik i köket, där man fick handla och betala. Det fanns en integrerad restaurang i butiken, där man kunde få sig en korv med bröd, en kaka eller en glass också.
Dagisklädsel.
Sen travade hon stolt till dagis i sin nya tyllkjol. Hampus ville hemskt gärna ha en han också, fast en "killkjol". (Vem har indoktrinerat min son?)
- Var är min kjol mamma? undrade han förvånat.
- Oj gubben nu var det bara Maja som fick en sån idag. Om du hemskt gärna vill ha en också så får vi skriva till tomten!
- Jaa. En blå, jag vill ha. En killkjol.
- Men varför ska den vara blå? Du är ju jättefin i rosa, gubben. Det kanske inte finns några sådana blå kjolar.
- Joo finns! En blå jag vill ha!
 
Frukost. Lillebror känner sig fotogenique och bjuder på kisleendet.
Tisdagen den 11 december 2007
Jo det här med kalas... Maja har ju redan tidigare slagit fast att hon vill ha sitt kalas efter jul, och hemma. Inte på dagis som så gott som alla kompisar haft, där man kan stöka fritt och ha plats för 20 gäster. Så synd då, det hade varit en ganska praktisk lösning. Hemmaparty innebär färre bjudna kompisar (och därmed några svåra beslut), städning både före och efter samt en hel del fixande med sittplatser och annat praktiskt. Nåja, visst ska barnet få det kalas hon vill ha, och därför började vi prata lite handfast om detta idag - vilka ska hon bjuda?
Jag förväntade mig att hon skulle rabbla upp den sedvanliga kvartetten och så skulle det vara bra med det. Istället började hon med två pojkar som hon sa att hon ville bjuda men inte kunde.
- Men varför kan du inte bjuda dem?
- Därför att X petar sig i näsan, och Y pruttar.
- Jaha. Men du Maja, det gör ju du också. Det gör väl alla ibland?
- Ja, men de gör det på dagis!
- Mm. Men du - de kan ju faktiskt vara schyssta kompisar även om de gör det på dagis.
- Ja. ... De får komma då.
Sen började hon räkna upp tjejerna, alla utom en. Jag frågade varför hon inte nämnde W.
- Hon kan inte komma, för en gång kom det kladd ur hennes mun.
- Va?! Men hon kan väl vara en bra vän ändå? Hon kunde ju inte hjälpa att det kom kladd.
- Jaaa... (tänker hårt) Men hon kan inte komma för det kom jättemycket kladd ur munnen mamma, sa hon och såg väldigt bekymrad ut.
Jag föreslog att vi skulle fundera på saken och prata om det igen. Fel av mig? Sådant här är ganska svårt tycker jag, eftersom jag vet att både Stefan och jag gör vårt bästa för att överföra en god och tolerant attityd till våra medmänniskor. Ändå väcks på något knepigt vis de här tankarna hos barnen, och de börjar kategorisera och döma. Men så tidigt?! Jag hoppas att de fortfarande är formbara i några år, med god uppsugningsförmåga. Isåfall är ju a och o att de pratar med oss om sina funderingar så att vi får en chans att bemöta och styra rätt. Och att vi själva tänker på hurdant exempel vi föregår med - vaktar våra tungor och tankar.
Stålmän badar.
En annan lite intressant dialog hölls i sängen på kvällen. Vi pratade utifrån boken "Vem räddar Alfons Åberg", en bra bok om ensamhet och kompisskap. Detta var vad som sades då:
- Finns det något barn på dagis som du tror känner sig ensamt ibland?
- Jaa, Q..
- Jaså?
- Och Z också. Jag tror Z är alltid ledsen.
- Varför tror du det?
- Hon ser så ut. Z vill inte gå till fröken, bara ibland.
- Vad tänker du då Maja? Vad skulle du kunna göra då, för att göra henne gladare?
- Kanske säga att Z är söt och lite snäll?
- Ja, det är väl bra. Och kanske du kunde fråga om Z vill vara med och leka?!
- Ja, jag ska göra det på måndag. Är det måndag i morgon?
- Nej, det är onsdag.
- Jag ska göra det på måndag.
Måndagen den 10 december 2007 - nobeldagen!
Jag kom på en annan hemskt roande dialog från bilresan mellan Panduro och hemmet igår. Många dialoger nu.
- Jag hörde en ko som sade mu, sa Hampus plötsligt i baksätet.
- Jaha, var hörde du det, i drömmen? undrade vi halvengagerat.
- Jag hörde en ko som sade mu nu! sa Hampus.
- Ojdå, jahaja, sa vi lite sympatiskt sådär.
Sen duggade det lite sämre ute, och vattnet på rutan övergick i grå sörja. Vindrutetorkarna kämpade emot den, och Stefan tryckte på spolarvätskeknappen. Då:
- Jag hörde en ko igen som sade mu!
Mysteriet fick sin lösning, och Hampus fick sin förklaring. Vi skrattade alla gott. Hampus trodde ju på allvar att det satt en ko någonstans och sade mu. Sade.
 
Strumpor. Jättestora julstrumpor.
Maja var så speedad så det yrde gnistor om henne efter dagis. Det började redan då jag vid hämtningen sa att jag hämtade utan bil idag, och att vi skulle få gå hem. "Jippii!" ropade hon. "Jippi, jippi, jippi!" Jag måste komma ihåg att fråga fröknarna vad de gav barnen för pillertill mellis. Hursomhelst så åt vi tidig middag - laxsoppa med räkor i. Mums, tyckte vi. Pappa Stefan var på drogutbildning, och åt eget på stan. Efter maten studsade Maja iväg.
- Kom! Jag har en lek! beordrade hon sekunden senare.
Vi kom. Då började kommandoropen. Följ oss här om du orkar:
- Mamma, du ska sitta där och vara musen. Så, sitt där i hörnet! SITT NER. Hampus ska ligga här och vara katt. Så, ligg här. Nej, ner med huvet - så.
Nu ligger Hampus som en köttbulle på vardagsrumsgolvet, tittande ner i parketten efter en rejäl dunk i huvet. Jag står i ett hörn och ser säkert lika förvirrad ut som Hampus känner sig. Jag känner mig också full av beundran för min son, som ställer upp på detta spektakel.
- Så. Nu jag sjunga. "Lilla lata katten ligger sover, lilla lata katten ligger sover, lata katten sover ajajaj.", sjunger hon. Så, nu musen kommer hit. NU ska musen äta här.
Jaha. Hampus och jag ser på varandra, förvirrade över vem det var som skulle komma, jag eller han. Slutligen tar jag ett steg framåt mot Majas utsträckta hand (maten?).
- Neeej! Du ska krypa. Musen ska krypa, mamma!
Självklart. Jag ställer mig på alla fyra och kryper. Jag äter lite ur hennes hand. (Visst är jag en god mor nu?! En lekande mor, som hett önskar att det här klassas som grym kvalitetstid.)
- Så. Nu katten jagar musen. HAMPUS! Nu katten jaga musen! Jaga!
Hampus vågar till slut titta upp ur parketten. Han ser helsnurrig ut och kryper iväg ut ur vardagsrummet, i god tro.
- Neeeeej! Hampuuuus! Musen ska jaga! Ååååhhhh........ (Så bryter hon ihop för en stund och ser ut som om hon vill slita sin bror i stycken.)
Hampus ser på sitt håll ut som om han vill börja gråta, och jag känner att det är läge att bryta "leken" här. Vi pratar om konceptet med leken och bestämmer lite riktlinjer gemensamt. Maja ser nöjd ut och lär oss sången. (Huruvida det är en alldeles nyfödd sång, eller en vedertagen sådan, är för mig en gåta. Den lyder lite olika varje gång.) Sen fungerar faktiskt leken riktigt bra, även om den är ganska enformig. Vi turas om att vara mus, katt och sångare, ända tills Stefan äntligen kommer hem.
- Du Maja, jag tror faktiskt pappa skulle tycka att den här leken var jätterolig! säger jag då.
Söndagen den 9 december 2007 - andra advent
Idag studsade vi upp, glada över att få åka iväg till kyrkan! Vi var fast beslutna att skaffa oss lite julstämning i regnet, och klädde oss också lite fina andra advent till ära. Maja var klar redan vid niosnåret, med rosamönstrad klänning, svarta strumpbyxor och lackskorna - naturligtvis lackskorna. Håret ville hon ha i flätor, och så blev det. Hampus fick sin grönmjuka tröja och sina manchesterbyxor, och kände sig så stilig så, även han. Ett hårspänne ville han ha i luggen, vilket han fick. Sen åkte det ändå av innan klockan var slagen 10.45.
I kyrkan var det så trevligt så. Den var full av barnfamiljer, och barnkören sjöng i flera omgångar. Söndagsskolan hade nämligen avslutning just denna söndag, vilket som grädde på moset innebar hemliga påsar till alla barn. Efteråt var det fika i kyrkans café, och där satt vi med våra grannar och drack gudomligt:) gott kaffe och åt saffransbullar.
Nu borde vi ju ha åkt hem efter det, tänt det andra ljuset hemma och vilat i den där stämningen som faktiskt infunnit sig. Istället gjorde vi det motsatta - vi åkte till närmsta köpcentrum för att uträtta ärenden. Fy. Men vad gör man då veckorna och helgerna svischar förbi och diverse saker faktiskt måste bli handlade och åtgärdade?! Dagens ärende var i och för sig av mindre akut art, men vi hade ju lovat; vi skulle handla julpyssel på Panduro.
  
*Vila på en bänk.* *Pyssel.* *Och Hampus han grubblar.*
I bilen på hemvägen passerade vi en park där Maja, Hampus och Stefan matade ankor och svanar i våras. Maja kom ihåg det, och påpekade att det fanns ankor i den där parken. Såhär gick det samtalet:
- Det finns ankor och svanar där. Jag e lite rädd för ankor och svanar, sa Maja.
- Då kommer jag och räddar Maja, svarade Hampus heroiskt. Då kommer långa jag.
- Nää! kontrade Maja genast. Jag e bara lite rädd för ankor och svanar.
- Men vad bra, försökte jag rädda bådas stolthet. Det är ju tur att vi är rädda för olika saker, så vi kan turas om att rädda varann. Hampus tycker ju att spöket i Karlsson på taket-filmen är läskigt. Då kan ju du rädda honom då, Maja?!
- Jag rädda Maja, långa jag rädda Maja, förtydligade Hampus.
- Men jag är bara rädd för ankor och svanar, sa Maja med eftertryck.
Tystnad och breda leenden i framsätet.
- ...och katter, och hundar, och, och, och...
Lördagen den 8 december 2007
Idag var en halvgrå dag, tyckte jag. Fast det var det nog bara jag som tyckte, kanske. Jag tror att jag har fått månatliga spänningar på äldre dar - så ni vet. Min man tyckte jag var en surtant idag. Men det regnade faktiskt, och blåste, och inga roliga planer hade vi, så vi slarvade bara runt här hemma. Tomten hade kommit med varsin hjärtformad pappask till barnen i natt, och dem målade de med stort nöje på förmiddagen. Sen badade Hampus av sig färgen han hade från topp till tå, medan Maja fortsatte skapandet. Hon gjorde bland annat en pepparkaksgubbe som hon klippte ut och lade till tomten i hallen. Tomten får en present varje natt nu.
Hampus var glad hela dagen och spexade runt och sjöng. Han har förresten börjat köra med sin syster, som bara sjutton. Hon är nämligen väldigt känslig för hans gråt, och det vet den lilla räven. Så vill han något han inte får (ha hennes grejer/byta film/sitta där hon sitter) så ställer han helt enkelt till med en scen.
- Du får den Hampus! Ta den!/Sätt dig här! Du fååår, Hampus! är responsen han förväntar sig och får.
Vi har pratat med henne om det här, och förklarat att hon inte får ge efter då han skriker. Hon nickar och förstår, men sen är det som bortblåst nästa gång han drar igång. Jättesorgligt kan hon tycka att det är att förlora på det här sättet - hon snyftar högljutt vissa gånger då hon gör honom till viljes - men det verkar vara ännu mer outhärdligt att se honom "ledsen". Och Hampus fortsätter alltså spela spelet, självklart. Han är ju inte dum.
Perfekt dag för bullbak.
Fredagen den 7 december 2007
Hej igen!
Igår kväll gjorde ju Maja en teckning till tomten - ni vet den där som smyger in hos oss på nätterna och lägger små saker i julstrumporna. Lyckligtvis hann jag knyckla ner den i min handväska innan gryningen, så nu har "tomten tagit den och blivit så glad"! Hon ritade vårt hus kvällen innan, och fick med äppelträdet till höger som ni ser, och en katt. Katten där nedanför trädet har enligt ryktet gjort så att flera äpplen har ramlat till marken. (Äpplena är röda med gröna blad på.) I fönstren lyser julljusstakar, två stycken. Tänk att trädet är fullt av äpplen och blommorna blomstrar, i ljusstakarnas sken... Eller kanske vi låtit ljusstakarna stå kvar ett bra tag? Kanske är det sommar igen? Notera även bollarna runt omkring på huset. Jag frågade lite om dem och deras funktion:
- Men det är bollar bara. Det är fint med bollar på huset.
Självklart.
Missa inte den svävande ballongen!
Hon är så stor nu, gumman vår. Gubben också, men storasyster tar priset då det gäller saker som den jag ska beskriva nu, kvällsrutinen: Vi borstar tänderna halv åtta. Sen läser någon av oss för Hampus (som har en ny sänglampa!), och den andre läser en bok för Maja, i respektive rum. En bok. Sen är det puss och godnatt, och "vi ses i morgon". Oftast blir det några ord om dagen som varit och vilken veckodag som väntar, och om att det kommer att bli en bra dag i morgon. Därefter lämnar vi rummen och vuxentiden tar vid. Maja pysslar ibland lite tyst med sina bokstavsklossar i sängen om hon känner sig för pigg för att somna. En stund senare hör vi henne plocka ihop dem, släcka lampan och lägga sig till rätta långt inunder täcket, ihop med igelkottarna. Ibland går hon upp och stänger dörren först, om något stör hennes lugn. Sedan vaknar eller väcks Majsan vid halv åtta och ber om frukost bums.
Redo för sängen.
Hampus somnar också själv numera, utan undantag. Han får sin saga och sin godnattpuss. Sen sova. Jätteskönt att det där med sovandet är så - ja, skönt. De gillar det. (Och jaja, vi vet att det kan vända... Men det är ju stabilt sedan länge nu, och det måste faktiskt inte vända! Åtminstone inte så jättemycket. Peppar. Peppar. Peppar.)
peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar pepar pepparpeppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar peppar pepar peppar
Torsdagen den 6 december 2007 Grattis Finland på 90-årsdagen!
Idag har jag monterat möbler 80% av dagen. Nu är mitt arbetsrum så flott, så flott. Jag ska ta bilder på det och visa er endera dan. Mitt dilemma nu är att det ser väldigt dyrt och exklusivt ut, och sådant är inte populärt. Jag funderar på att sätta upp prislappar på varje möbel inför glöggfesten vi bjudit vårt systerteam på nästa vecka, så de inser att hela kalaset inte spräckt någons budget. Jag gillar Ingvar Kamprad, och tackar honom för att han gjorde detta möjligt. Jag mötte betalande chef idag, och berättade att vi varit olydiga och shoppat på Ikea.
- Vad bra, sa hon. Det är civil olydnad då den är som bäst.
(Hela min arbetsplats har nämligen ingått möbelavtal med Kinnarps, och det är därför inte riktigt okej att köpa billiga alternativ, hur vansinnigt det än både låter och är.)
Bompa.
Privat var det lugnt. Vi spenderade timmarna före bompa hos grannarna, och barnen lekte tåg. Hampus ville inte följa med hem: "Jag är inte klar här mamma." Vi beslöt att testköra honom, för att se om han ensam kan besöka sin kompis i fortsättningen. Testet förlöpte väl, även om det inte var särskilt långt. Här hemma gjorde Maja en teckning till tomten som kommer och tittar till oss i natt (för att lämna en liten hälsning i julstrumpan). Runt teckningen knöt hon/jag rosetter, och på baksidan skrev hon prydligt "till tomten, maja". Nu ligger teckningen på hallgolvet så han inte ska missa den då han smyger in.
Tisdagen den 4 december 2007
Igår var jag med en arbetskamrat på Ikea igen, för andra gången på en vecka. Vi har nämligen fått lyxproblemet att möblera våra arbetsrum, eftersom vi flyttat från tillfälliga lokaler till permanenta. Så där strosade vi på bästa arbetstid och valde bland skrivbord, fåtöljer och grönväxter. Mycket behaglig omväxling. Privat fick jag med mig några småsaker till barnens julstrumpor, som de har istället för kalendrar. De kommer alltså någon morgon före julafton att hitta tuschpennor, minigosedjur och djuröron. (Som sidospår måste jag få berätta om hur barnaminnen emellanåt är lite onödigt bra:
I söndags morse skulle tomten ha besökt oss och lagt saker i julstrumporna för första gången, sa vi under lördagen. "Så i morgon bitti kan ni titta i strumporna och se vad han lämnat!" Sen glömdes alltihop bort - av oss vuxna. Söndag morgon kom, och barnen studsade upp. De väckte mig och berättade glädjestrålande att de skulle titta i sina strumpor nu.
- Oj?! Ja just det ja, det måste ni göra... Men, men... först måste ni gå in på toaletten en stund, för varje söndagsmorgon måste mammor och pappor först titta efter för att se om tomten har lämnat något brev! Det finns nämligen speciella söndagsbrev!
Så föste jag in två förväntansfulla, blåögda barn på toaletten, och rusade ut i tvättstugan i vild jakt på två små vad-det-nu-var. Sen kallade jag på dem:
- Neeej, jag kan inte hitta något brev. Det var konstigt. Ni får väl titta i strumporna och se om han kanske har glömt dem också!
Och tänk - det hade han inte.)
Tillbaka till Ikea-äventyret. Jag köpte en sänglampa till Hampus rum. Maja har en rosa blomma vid sin säng, och Hampus fick en vit likadan, efter en stunds jämförande. Han skulle nog gilla den, den lilla blomsterpojken, tänkte jag. Och tänk så rätt jag hade. Han tog med varsam hand upp den ur Ikea-kassen och sa med eftertryck:
-Äntligen, jag fått en egen. Hippi. ("Hippi" betyder jippi.)
Sen assisterade han Stefan som naturligtvis genast skruvade upp underverket. Så snart lampan börjat lysa planerade Hampus för en mysig stund. Han drog ut boklådan och lastade armarna fulla av litteratur som han bar upp i sängen. Sen läste han högtidligt där resten av kvällen, med och utan sällskap.
 
Dagens bonus
Jag satt i köket, lagom trött och avdankad efter jobbet. Då kom Hampus farande, det glada yrvädret. Han tog sig en vilopaus hos mig, lutande mot mitt knä. Så petade han in armen under tröjan och smekte mig sakta på magen.
- Mammas mysiga mage, sa han drömmande.
Jag njöt i fulla drag, av stundens värme. Så klappade han mig lite lätt på höften/rumpan:
- Och mammas söta rumpa.
Där bröt han förtrollningen, för där övergick goset i gapskratt. Jag har en mysig mage. Och en söt rumpa minsann - ifall jag någonsin skulle få för mig att tvivla.
Måndagen den 3 december 2007
Idag har Maja och jag varit hos logopeden Monica, som sig bör på måndagar. Maja trivs som fisken i vattnet där, och mådde extra prima idag då hon fick visa sina nya lackskor som vi köpte igår. Vi var ute efter skor till Stefan, men då Maja såg dessa svarta lackskor stå där i hyllan, med silverdekorationer och blomma, blev hon bara alldeles störtförälskad. Och vilka föräldrar kan stå emot att köpa de billiga skorna då, lagom till lucia/födelsedagskalas/jul- och nyårsfestligheter?! Så hon spatserade runt hemma med dessa lackskor på fötterna hela kvällen igår, slängde upp fötterna framför sig och uttryckte hänfört sin beundran över hur "vackra" de var, gång på gång. Sen ville hon sova med dem också, men då ordnade vi med en pallplats intill sängen för skorna istället. Rena piedestalen fick de stå på, så de skulle vara det första hon såg då hon vaknade idag.
  
Majas drömklädsel. Jag gav en vink om att pyjamasbyxorna kanske var lite udda, men hade visst fel.
I morse tog hon med dem i en liten påse. Först skulle hon visa dem för Monica, som hade den goda smaken att oja och voja sig precis lagom mycket. Maja var så stolt. I bilen pratade hon om dem också, och hur hon skulle visa dem och berätta om dem på samlingen på dagis. Men skulle vi hinna till samlingen? Det var frågan. Jag körde så fort jag kunde, och Maja frågade om klockan om och om igen.
- Tror du vi hinner, mamma? Är klockan elva nu?
- Jag vet inte om vi hinner Maja, men jag hoppas det, sa jag och höll ratten och tummarna så hårt jag kunde.
Tror ni vi hann? Naturligtvis inte. Det var knäpptyst på avdelningen då vi klev in, och Maja brast i gråt - sådan där ledsen, liten gråt som mammor mår dåligt utav. Hon ville inte ha med sig varken skorna eller påsen då längre, utan bad mig ta hem allt igen. Vi traskade bort mot matrummet, och satte oss och kramades utanför. Maja tycker det är jobbigt då saker och ting utvecklas annorlunda än hon har tänkt sig, och att gå som sisten in i ett fullsatt lunchrum och mötas av massor av undrande ögon är något hon inte gillar. Snälla fröken kom snart ut, och vi gick alla bort till ett bra vink-fönster. Där stod hon sedan rödgråten och skickade hejdå-pussar till mig där jag sprang genom regnet. Hon log nästan då jag fånade mig och hoppade över vattenpölar, lite extra många och lite extra elegant.
 
Notera rumpan till höger, som syrran ville puta in i bilden. Rumphumor är inne.
Hampus hade också ett par projekt idag. Dels det han krampaktigt höll i lilla handen då han kom på morgonen - de nya isättsbladen till dagisboken, med foton på morfar, farmor, mamma och ...nej, mormor fattas än! Farfar sitter redan i boken sedan tidigare, och mormorbilden måste framkallas på papper. Vilket 2000-talsproblem. Nu hade han iallafall stora bekymmer eftersom det regnade in i hans påse. Tillsammans med Ulla och gråten som satt i halsen gick han in till lamineringsapparaten. Då skulle det plastas. Det är alltid skönt för en avlämnande förälder att kunna föreställa sig hur något trevligt tar vid så fort man hunnit bakom knuten.
Sen var det allt han ville berätta på samlingen. Han ville berätta om bion, om Lilla Spöket Laban, om russinen han hade med sig, om stora julgranen vi såg och om... ja, sen förstod jag aldrig riktigt vad det där sista var. Jag hoppas hans dagispolare förstod.
Söndagen den 2 december 2007 - första advent!
Tänk att vi har inte riktigt firat första advent särskilt traditionsenligt. Vi har lämnat det fina pyntet ensamt hemma ett tag och varit på bio! Det var oerhört spännande och mysigt alltihop. Vi kom där, barnen högtidligt hållande sina russinaskar och biljetter. Vi skred in genom den dunkla salongskorridoren och klev uppför trapporna till rad 8, stolarna 99-102. Vi satte oss där: Hampus, jag, Maja och Stefan. Tom plats intill Hampus, konstaterade Maja lugnad. Sen slocknade ljusen och Lilla Spöket Laban tonade fram. Jag skänkte en tacksam tanke till den som rationaliserade bort alla trailers från Laban-visningarna. Under 45 minuter satt barnen (och vi) som ljus och såg Laban som barnvakt åt lilla Labolina, Laban som vikarierande spöke för sin blåsjuke far, Laban tälta i skogen... 6 avsnitt - helt perfekt.
Halvvägs hem fick vi tvångsväcka Hampus som slocknat i bilen. Han kvicknade till och berättade att han hade drömt om stora tigrar. "Finns inga såna tigrar här", tillade han förnuftigt. Nej, det gör ju inte det.
- När jag sov förra veckan mötte jag krokodiler, sa han sen.
Och så var samtalet igång kring alla möjliga och omöjliga saker man kan vara med om medan man sover.
Dans för måttligt imponerad publik.
I skrivande stund knackar jag text med en hand. Vänsterhanden bultar och pekar rakt upp sedan jag nästan skar av mig långfingret i ett försök att skära äppelklyftor för nån timme sen. Jag måste ha träffat en riktig monsterådra, för det blöder och blöder och blöder. Jag har bytt kompresser åtskilliga gånger nu. Maja, som bevittnade det andra bytet och allt blooood, beklagade djupt.
- Ojjjj... Gör det mycket ont mamma?
- Jaa, det gör faktiskt ganska ont Maja, svarade jag. Tror du det blir bättre om jag gråter lite? Brukar det hjälpa då du gör illa dig?
- Jo, men bara lite, funderade hon. För att mamma och pappa kommer då.
Tystnad.
- Men mommo kanske kommer till digdå?! sa hon glatt, den lilla idékläckaren.
Lördagen den 1 december 2007
Idag har jag lust att lägga ut en liten film för er, men jag har fastnat och vet inte hur det ska gå till... Den blir inte klickbar, länken jag får in. A-S eller nån annan proffsig läsare: måste jag lägga in en mediaspelare eller nåt annat jobbigt för att det ska lyckas?
I övrigt förväntar vi oss lite leksällskap här hemma idag. Under morgondagen blir det biobesök (Lilla spöket Laban) och födelsedagsshopping för mig och Hampus - medan Maja och Stefan roar sig på annat håll. Önskelistan inför den 12.12 ser ut såhär: en film med många snälla djur i, prinsesskläder till apan, en ny kassaapparat, en musikskiva, mera tuschpennor, klistermärken, böcker, spel ...och så förstås en gunga till trädgården. Den där sista önskningen försvinner aldrig, hur mycket vi än har försökt prata bort den och vänta ut den. Nu är överenskommelsen att vi ska vänta till nästa sommar och prata om det då. Vi vill helst inte ha en gunga i trädgården, utan hellre hälsa på hos gungrika grannar eller gå till stranden då det suger i gungtarmen. Vilka tråkföräldrar.
Dans inför måttligt imponerad publik.
Nu sitter Hampus och sjunger medan han skär champinjoner i miljoner bitar. Maja har pärlat och fått sin fjäril struken. Gemensamt har de byggt koja, haft picnic, byggt lego, dansat och läst bok. Hampus pratar som sjutton nu, han uttalar långa, långa meningar, lite grann i staccato, och får till böjningar och småord som syrran precis lärt sig. Återigen: vi är så glada för att han slipper dela hennes språksvårigheter.
 
Kompisfika vid eget bord.
Kort utdrag ur det inledande samtalet vid det blå fikabordet:
- Jag har en snopp, berättade Hampus. En liten snopp. Pappa har en stooor snopp. Mamma har en snippa.
Han såg nöjd ut efter sin berättelse (och Stefan också). Som en glädjande bonus för oss alla hade han därmed lyckats bestämma temat, och fikastunden kom till ovanligt stora delar att handla om bajskorvar, rumpor och annat pottrelaterat.
Torsdagen den 29 november 2007
- Idag ska jag dansa hela dagen, var Majas första ord i morse.
Succén fortsätter alltså - succén med cd-spelaren. Men hur ska man lära sitt barn att dansa i takt? Maja dansar hejvilt, med betoning på vilt, men jag ser inga tydliga tecken på att hon hör själva musiken?!
Igår hade vi utvecklingssamtal, Majas tur i ordningen. Enligt rapporten är hon tillbaka med besked nu, efter höstens svacka. Hon deltar i alla aktiviteter på förskolan, tar ordet på samlingarna, tar initiativ med kompisarna, umgås frivilligt med de busigaste killarna... Allt det där som var bara en dröm för två månader sedan. Enligt fröknarna (resurspersonen var också med under samtalet) är Maja den vars röst hörs mest vid sångstunderna. Hon älskar dem och bryr sig föga om att texten blir lite haltande. Ingen på förskolan påpekar Majas artikulation nu. Aldrig någonsin händer det - och det var så skönt att höra. Dels beror det säkert på att talet faktiskt har blivit väldigt mycket bättre på sistone, men också på att de flesta av barnen runt Maja har följt hennes utveckling från att hon i princip inte talade alls. För dem är det inget konstigt att Maja pratar lite "annorlunda".
I övrigt beskrev de Maja som ett glatt barn. Hon trilskas inte på dagis (det verkar vara vi som får ta den biten). Hon är socialt smidig och tycker om att "vara med lite överallt". De har inte sett någon tendens till tjuvnyp från hennes sida (det verkar vara lillebror som får ta den biten), och skulle hon någon gång råka göra något oigenomtänkt mot någon så blir hon förtvivlad, och så står båda två - eller åtminstone hon - där och gråter. Maja är en väldigt tjejig tjej, sa de också. Det är mycket stilla pyssel, rosa måleri, mycket glittrigt, gulligt. Och visst känner vi igen det. Hon är en liten dam. Ibland tänker jag att vi får tuffa till henne lite och ge henne en tung och hård basketboll eller så, men jag tror hon får hållas ett tag. Tids nog kommer väl även den här prinsessan att bli lite mer rebellisk, och skulle hon inte bli det, så är det väl helt enkelt en rosa individ hon är.
Onsdagen den 28 november 2007
Snart december, snart första advent och legitimt att koppla i alla ljusstakar, börja spela julsånger och hänga upp tomtar! Hurra!
Underhållning.
Ikväll gjorde vi genidraget att flytta in den bärbara cd-spelaren i Majas rum. Himmel vad det dansades! Maja röjde golvet, förpassade bordet ut i vardagsrummet och radade upp de fyra pallarna längs fönstret, för alla beundrare att sitta på. Sen spelade hon "Kul i bilen"-skivan om och om igen, och dansade så svetten lackade. Mellan varven fick jag äran att dansa för henne, medan hon klappade händerna och ropade "heja mamma". Nu kom spegelväggen i rummet till sin riktiga rätt också, så vi kunde se hur vilt vi dansade, och hur fint kjoltyget svängde på den av oss som hade ett. Tänk så bra.
Hampus, den lilla pappan.
Hampus har fått en bebis, som han går runt och vårdar. Han klär på och av den lilla, och kramar, smeker den på fina kinden och bär runt på den. Den verkar ha fötts på allvar idag, bebisen.
Tisdagen den 27 november 2007
Å, idag hade jag (nästan) gett mitt vänstra lillfinger för att ha fått se hämtningen av barnen. Först Maja, som var inomhus tillsammans med fyra andra barn. Och vad gjorde de där inne? Jo de hade disco, såg Stefan då han tjuvkikade in. Musiken skrålade, och tjejerna dansade runt för fullt tillsammans i det där lilla rummet. Maja mötte Stefan med ett stort leende på läpparna, till synes mycket, mycket lycklig. Det blir jag också av bara tanken.
Sen Hampus. Han satt inne han också, på sin småbarnsavdelning. De små barnen degade. Sju små knattar satt runt ett bord och gjorde trolldegskakor, bullar och troll. Vilken rar syn. Hampus gjorde en kaka, som pappa fick smaka. Han var nöjd och glad även han, och verkade således ha haft en bra dag trots morgonens knaslämning.
Hampus spelar 4-i-rad mot sig själv.
Måndagen den 26 november 2007
Idag var en alldeles, alldeles vanlig dag för familjen. Jag njöt av mitt jobb, fick många framskjutna saker gjorda och hämtade barnen vid kvart i fyra. Det är så mörkt ute nu! Det var beckmörkt på dagisgården, men jag såg minsann mina små kottar iallafall, sittande tillsammans i en liten koja. Maja kom springande, och Hampus kom släpande. Jag frågade hans fröken om han orkat med i vanligt tempo idag.
- Jadå, sa hon, han har varit så pigg och glad så.
- Neeej mamma, sa han själv. Jag inte orkat ida. Inte orkat.
Två barn på rymmen.
Hemma har vi det mysigt. I söndags hängde vi upp säsongens första utebelysning, till barnens stora förtjusning. De tycker det är så fint så, julträdet. Inomhus har vi inte pyntat än, men det lär vi göra på lördag. Då plockar vi ner de första tomtarna från loftet.
 
- Vi skulle bara... se på julträdet.
På tal om belysning så måste även Hampus få en sänglampa. Han har kommit på att det ska läsas saga innan sovandet, och det är så jobbigt att läsa saga i skenet av toalettlampan. Våra kvällsrutiner är bra nu! Barnen har faktiskt alltid somnat/sovit ok (alla läsare som haft det jobbigt ska veta att vi inser vår tur!), men nu funkar de bara så extremt bra. (Låt det vara en låååång period.) Barnen somnar lugnt och självständigt efter EN saga och puss - utan rymningar - och så sover de båda mellan åtta och åtta utan knyst, om de får. Såja, nu kan Någon straffa mig för mitt skryt, kanske redan i natt? Det brukar bli så...
Söndagen den 25 november 2007
Jippi för besök idag! Det var trevligt att för en gångs skull inte behöva ställa in eller råka ut för återbud, utan istället prata lite i lugn och ro med årstaborna, som planerat. Jag och barnen hade handlat glasstårta och hallon, och så svängde vi ihop grannpappans berömda skorpor, den här gången med choklad- och apelsinsmak. Inget avancerat alltså, utan allt i den bakåtlutade stil vi förespråkar. Det är inte menyn det hänger på, utan umgänget. Eller?! Ännu bättre om gästerna håller med - och det får man ju aldrig veta.
Senast årstaborna besökte oss togs foton på hela sällskapet med skorna på inomhus, om någon minns den gåtan. Den här gången passade vi på att åstadkomma några familjebilder för ett eventuellt julkort till släkten. (Ni andra ombes slappna av.) Det gick sådär. Hur svårt ska det vara att få fyra människor samlade på en 10x15 utan att någon spretar mer än acceptabelt? Ett tappert försök ser ni ovan. Fler försök gjordes - några bättre än andra. Egentligen borde jag lägga ut alla, om jag ville skänka er ett gott skratt. Men det vill jag inte.
Annars, sådär rent allmänt, så verkar vi vara inne i ett stim av provokationer syskonen emellan. Kanske hänger det ihop med den mammighet Hampus regredierat till sedan min långresa. Han ska helst vara med mig hela tiden, och Maja försöker tillgodose det samtidigt som hon själv beter sig som en tonåring. (Förlåt, alla tonåringar.) Går jag bort till toaletten eller bara till andra änden av vårt inte särskilt enorma hus, så påpekar Maja det och flaggar för att lillebror säkert vill följa med. Och ville han det inte innan, så vill han det då. Lämningarna på dagis har inte lyckats för mig en enda gång sedan hemkomsten, så därför ska vi för att bryta trenden se till att Stefan lämnar de närmaste dagarna. Lilla gubben har lite större behov än vanligt just nu. Jag hoppas han snart lär sig lita på att jag bara är en halvtimme bort, att allt är i sin ordning.
  
Barnen ville klä upp sig för gästerna. Se självvald ekipering ovan. Fina?
Lördagen den 24 november 2007
Det river i halsen, rinner ur ögonen och nacken värker - eller hela kroppen för den delen. Allt detta gäller idag mig. Igår var Hampus med mig på jobbet en stund, som en kompromiss mellan hemmavaro och dagisliv. Maja är däremot tillbaka till fullo. Hon har gått på som vanligt de senaste tre dagarna.
Krassligt(?) barn på jobbet.
Det fanns några alternativa planer för idag:
- mina personliga planer: ta en långpromenad till lokala fiket, i trevligt sällskap
- ta med barnen på deras första bio och se Lilla spöket Laban
- ta en familjedag på lekcentret och luncha där
Hittills verkar alla tre planerna gå i stöpet. Det enda som har hänt är att barnen har satt sig på golvet med varsin skål lördagsgodis och att Stefan har gått ut för att bära cementsuggor.
 
Jag vet precis hur patetiskt detta försök till kommunikation är, men här följer iallafall kommentarer till några av er som jag tror följer vårt liv:
Lilla Ellen-karamellens mamma J: Stort grattis, återigen! Hoppas din dag har varit och är precis så härlig som du önskade.
Årstaborna: Det ska bli så roligt att ses i morgon! Jag hoppas ni vill komma, förutsatt att jag inte mår sämre. Rapport kring det utlovas.
Aira och Bengt: Tusen tack för gratulationerna! Vad roligt att ni vill följa vår vardag. En mil är ju som bekant långt avstånd..
Gudmor och gudfar: Tusen tack för hälsningen häromdagen! Jag hoppas ni mår bra och har en härlig resa.
Katja: Jag hoppas du hann avverka det jobbiga samtalet innan helgen? Jag tänker på dig!
Pernilla A: Tack för hälsningen! Jag hoppas också vi kan ses snart. Kanske en promenad någon kväll? Jag hoppas och förutsätter att allt är riktigt bra med er fyra.
Helen: Jag har dina ziploc-påsar! När ska vi luncha?
"Den glömska grannen": Tack! Kalas på krabban... att jag inte tänkte på det! Jag har iofs nog med att lista ut ett bra sätt att fira nästa födelsedag i familjen om någon vecka. Kalas på Krabban är inte vad personen i fråga önskar, utan snarare ett kalas i mindre format. Surprise?
Gnestakolonin: Vi har hittat en ny plats åt fallossymbolen! Den är ursnygg!
J och M som ska med ut på barnfritt om några veckor: Vi har hittat nåt bra, tror vi! Vi måste spika alla detaljer snart. Det ska bli väldans skoj! Inte spikandet, men själva äventyret - eller både och.
Farmor och farfar: Jag glömde fråga om era nya möbler häromdagen! Har ni fått det fint? Vi planerar för en resa söderut snart - men först ses vi ju här, igen.
Och sist med inte minst - mormor och morfar: Nu har ni säkert trevligt med mina gudföräldrar i Tallinn. Hoppas den här underbara förvintersolen lyser där också. Njut av resan och sällskapet!
Kram till er alla som lägger tid på att läsa mitt svammel om allt och ingenting!
Torsdagen den 22 november 2007
I morse gick jag med båda barnen till dagis, för första gången den här veckan. Igår var Stefan hemma med Hampus, som verkade ha smittats av Majas hostvirus. Eftersom han skonats från feber och haft en bra, hostfri natt trodde vi att det skulle bli bra. Han blev förtvivlad då vi sa hejdå, som så många gånger förr. Det skär i hjärtat så jag tror det ska sprängas varje gång det blir sådär, men jag brukar ändå tvinga mig själv att gå därifrån även dessa morgnar, efter en extra välbetonad kärleksförklaring. Den här dagen var vädret fuktigt, rått och kallt, vilket gjorde att utevistelsen inte direkt lockade någotdera barn. Jag gick in med Maja för att ta på en extra tröja. En kvart senare - då allt satt rätt, tröjorna, tofsarna, jackan och vantarna - tittade jag ut igen och såg en liten Hampus gå runt gråtande och snörvlande. Det redan söndersprängda hjärtat gjorde ett glädjeskutt då det insåg att det nu var befogat att ställa allt till rätta, att ta den lilla i famnen och ångra hela alltihop. Jag var rörande överens med fröknarna om att det nog var läge för en hemmadag till, och en lättad Hampus slängde sig i mina armar och drog en djup, hulkande suck. Så här är vi nu, återigen hemma.
Hampus trivs hemma.
PS för intresseklubbens VIP-medlemmar: mina nätter funkar något bättre! Iallafall insomningen. Hurra för det. Jag är halvvägs på banan igen.
Tisdagen den 20 november 2007
Efter en något längre natt än vanligt såg jag fram emot en hyfsat pigg och alert dag på jobbet, men nej. Hampus kröp upp, varm om pannan med snoret rinnande. Jaha. Maja, som igår pratade om hur mycket hon började längta efter sitt dagis, fick stanna hemma med oss hon också. Jag gav henne faktiskt valmöjligheten, med tanke på att hon haft sådan bedrövlig hosta senast igår. Jag var glad åt att kunna behålla dem båda hemma. Dagen hittills har bestått av lite Saltkråkan, lite pussel, lite bokläsning och en hel massa kojbygge. Hampus har plockat med sina kattkort, och Maja har omsorgsfullt skrivit prislappar till varorna i den nyöppnade butiken.
 
Bullar äts bäst under bordet. Och Nicke Nyfiken i pannan är det senste. Vet ni väl.
Visst märktes det att Hampus inte var riktigt på topp. Samarbetet syskonen emellan har inte riktigt förlöpt så smärtfritt som det brukar, utan osat bråk och besvikelse mellan varven. Kulmen nåddes då lillebror ville assistera i skrivandet av prislappar, och fick ett smärre hugg med blyertspennan på handryggen. Vi baddade och blåste, och Maja såg snopen ut. Nicke Nyfiken rådde bot på även det här, och med plåstret på handen och nappen i mun somnade Hampus i soffan. Maja, som har lite svårt för det här med förlåt, funderade ihop med mig på hur hon skulle göra det bäst.
- Om du tycker det är hemskt jobbigt att säga 'förlåt'-ordet, så kan du alltid ge Hampus en kram och säga att du inte menade att han skulle få ont, föreslog jag.
- Mmm, sa hon. Men jag kan säga tut istället! kontrade hon.
- "Tut"?!
- Ja! Då betyder tut samma sak som förlåt, mamma.
Hm. Vad säger man?! Det hela slutade iallafall gott. I soffan viskade jag till en halvsovande Hampus (ganska hörbart):
- Maja och jag älskar dig Hampus, och Maja menade nog inte att du skulle få så ont i handen.
- Neej, tillade Maja. Jag älskar ju dig, Hampus.
 
Är allmänt kaos ett kvitto på en lyckad hemmadag?
Måndagen den 19 november 2007
Hipp hipp hurra för familjens äldste idag! För visst ska man fira att man blir äldre?! Barnen och pappan kom insjungande vid åttatiden, och det gladde och värmde mig trots att jag knappt hade en klar tanke i huvudet efter veckans värsta natt (jag somnade inte alls, förutom efter sju, då de andra gått upp = dagens hemska sanning). Maja var fortfarande hostig och eländig, och vi stannade alla hemma. Hon fick en läkartid 10.30, och dit tog Stefan heroiskt nog med sig båda barnen så jag fick sova en stund. Besöket gav hostmedicin, s.k. fals kruppmedicin. Den som ändå hade haft det hemma förra vintern...
Stefan får mycket hjälp med att montera ihop en ny lampa.
Kl.13 hade jag ett viktigt möte på jobbet, som jag trots nattens bedrövelser hade tänkt komma iväg på. Väl där blev jag informerad om att mötet var inställt (hurra?), men istället gladdes jag åt att mina kolleger hade beställt kaffe och festligt tilltugg till min födelsedag. Tänk så roligt.Jag piggnade till tillfälligt, och uppskattade både mitt jobb, mitt nya arbetsrum och framför allt mina rara kolleger ännu mer än vanligt. Även min chef närvarade, och vi pratade om San Diego och tänkbara nya projekt, vilket nu har gett mig värsta kicken och en hel, stor idé om vad jag skulle vilja göra... Mer om det en dag, kanske.
Här hemma väntade Stefan och mina kära barn med en skattjakt. På ytterdörren möttes jag av den första ledtråden, som ledde mig vidare genom huset och slutade vid datorskärmen, där en underskön bild antydde vad som komma ska. För jag ska minsann få 90 minuter av ren lyx - helkroppsmassage, oljeinpackning, ansikts-, hand- och fotbehandling. Åååh, så härligt! Min man är väl bra ändå. Jag måste beställa tid snart. Sen ska vi inte glömma Majas egenhändigt skrivna grattiskort, Hampus pärlplatta och rosorna. Jag känner mig ordentligt hyllad. Sen gläds jag oerhört åt alla er vänner som faktiskt har hört av er och visat att jag finns kvar i bakhuvet trots att jag har blivit värdelöst dålig på att höra av mig. Det värmer. Tack! Såja, nog om de stora 37.
Kvällen ägnade vi bland annat åt att sitta i soffan och titta i djurboken. Eftersom mycket nu kretsar kring död och blod (fråga mig inte varför), så satt barnen och pekade ut vilka av djuren som var döda och vilka som "var lev".
- Den e död, och den e lev. Den tror jag också är lev...
Jag flikade in att de snarare var levande, men annars satt jag mest och var fascinerad över hur lite jag visste om detta och hur bestämt mina barn kunde se vilka som troligen gått av daga. Vi har också pratat om det faktum att vi är fulla avblod inuti våra kroppar, och hur man kan se det varje gång det går hål på oss - då vi får sår - och det läcker ut lite. Maja vill inte ha blod inne i sig, säger hon. Men det måste hon, för annars kan hon "inte va lev". Så det så.
Söndagen den 18 november 2007
Inatt har Stefan sovit på soffan, för att kunna höra Majas andning. Hon vaknade runt tio igår kväll, andades kruppigt och hostade vasst som bara den. Natten gick förhållandevis bra, men även idag har vi hört henne hosta sådär ilsket. Trots det var hon pigg och glad, och vi träffade därför J och E och deras föräldrar som planerat. Eller nästan som planerat, för egentligen hade vi nog haft hemmagästabud, istället för ett gemensamt Ikea-gästabud som det blev nu. Vi åt lunch ihop, och barnen lekte. Vi försökte överrösta de 480.932 andra gästerna och kartlägga det viktigaste. Det gick väl sådär. Maja fick köpa en igelkott och en igelkottsunge som hon förälskade sig i så fort hon såg dem. Mjuka och gosiga. Hampus valde först en giraff, men fick senare syn på en "låssashaj" i ett annat barns famn, och hade sedan bara ögon för farliga "låssashajar". Lyckligtvis snubblade vi över en övergiven haj precis före kassorna, och byte ut giraffen.
E och fladdermusen beundrar Hampus låssashaj.
Efter Ikea stannade vi till på Ica för att handla med oss det viktigaste. Ovanför Ica svävade en gigantisk, röd flygande holländare (en annan holländare än den vi nyss lunchat med). Jag och Maja hade redan gått in då Hampus pekade upp på den fina ballongen, vände sig till Stefan och sa:
- En sån ballong köpte mamma förra veckan.
Jaha?! Han har höga tankar om mig, lilla Hampus. Eller om min shopping.
("Förra veckan"...?)
   
Onsdagen den 31 oktober 2007
Idag var jag precis på vippen att få tag på allt det presentationsmaterial jag ska ha med mig till San Diego då de ringde från dagis.
- Hej! Är du kanske på väg hitåt? frågade en andfådd fröken.
- Nej, inte än, men snart. Vad då då?
- Jo, för Hampus har precis....
Då, under de millisekunder som följer hör jag att han ”ramlat och slagit hål i huvet”/”åkt iväg med ambulansen”/”fallit ihop medvetslös och vi vet inte varför”. Men istället säger hon:
- ...han har precis kräkts över hela mellisbordet.
I den stunden låg han enligt fröken på sin madrass, med sin hund, och såg ynklig ut. Han hade blivit väldigt ledsen och skärrad, och nu tyckte de alltså att det var läge att hämta honom fort som blixten. Vem kan tycka annat.
Väl hemma verkar läget stabilt. Han har visserligen inte varit sugen på middag, men petat i sig lite päron och äpple. Är det bra om man är magsjuk? Magsjuka vill vi inte ha i huset nu, för det känns jobbigt att resa i 18,5 timmar med spypåse i handen. Fyra dagar till avfärd...
Ikväll satt Maja och jag i köket med den nya Dora-boken en god stund. (Bra boktips till alla som vill talstimulera sina barn!) På första uppslaget ska man hitta en sak som börjar på A, en som börjar på B, en på C och så vidare, genom hela alfabetet. Boken kryllar av fina detaljer, dora-detaljer, och Maja tröttnade aldrig på att leta och träna. Hon kunde säga BOLL (ist f ”loll”), FOT (ist f ”tot”), PUSSEL (ist f ”sussel”), TEJP (ist f ”pejp”) och JACKA (ist f ”kacka”) - jättefint. Ni som är lite insatta i språkstörning ser att hon har assimilerat jättemycket, och faktiskt fortfarande gör det. Det jag gläds åt är att hon då hon koncentrerar sig kan låta bli att göra det.
Föräldramöte hos logopeden
Igår kväll fick Stefan och jag tillfälle att prata ostört med Majas logoped Monica. Monica har nu träffat Maja ett dussin gånger i höst, plus lika många gånger under vårvintern. Under denna period har hon bevittnat en enorm utveckling, med en första trevande början i mars, och ett jättesprång under sommaren. Hon visade en talskattning hon gjort för ett halvår sedan, där Maja saknade många ljud, och precis alla konsonantkombinationer. Det var deprimerande att ta del av då, men desto mer uppmuntrande att bli påmind om nu – eftersom det tydliggjorde alla framsteg. Hon visade också det språkförståelsetest hon gjorde då Maja var 3:3 år (i mars). Där hade Maja haft 3 fel, vilket Monica redan i vintras beskrev som ett revolutionerande resultat. Genomsnittet för 3-4 åriga barn med normal språkutveckling är faktiskt enligt normtabellerna 14(!) fel. Det är ju något trevligt för oss att klamra oss fast vid mitt i all språklig oro. Maja verkar ha kompenserat för sitt dåliga expressiva språk med desto starkare impressivt språk. (förståelse istället för produktion)
Nu pratade vi hur som helst mest om läget idag. Monica hade tänkt mycket på språkförskolealternativet, sa hon. Tänk på det och förkastat det. Maja skulle inte få tillräcklig stimulans i en sådan miljö, tyckte hon – logopeden som arbetat åtskilliga år på just ett sådant ställe. Ursprungstanken var en gång i tiden att språkförskolorna skulle vara till för språkhandikappade, men i övrigt supernormala barn, men efter hand har det blivit allt luddigare. Barngrupperna är idag fulla av barn med social problematik, beteendemässiga störningar och/eller allmänt svag begåvning. Oavsett, så menade Monica att Maja är mer betjänt av att gå kvar där hon är. Vilken god nyhet trots allt!
Som grädde på moset ville Monica nu ändra sin diagnos, som hittills varit oral eller verbal dyspraxi, till oralmotorisk försening. Toppen! (Mark my words, den hobbydiagnos jag skrev för några veckor sedan.) Idag har Maja alldeles för bra styrsel över tungan, och visar på för snabb utvecking, för att det ska vara dyspraxi. Hurra, hela världen!
Vi diskuterade också fortsatta åtgärder. Monica var mån om att Maja skulle få fler resurstimmar på förskolan, och någon där som kan tillgodose hennes behov av daglig träning och social trygghet. Hon hade av Majas fröknar fått höra om den långa perioden av ängslighet Maja haft under hösten, och hon tror det har varit en direkt följd av Majas försiktiga personlighet och språkförsening. Vi skriver under på det.
Förutom extraresursen, så behöver vi fortsätta traggla med eltandborsten varje kväll. Vi har slarvat med det, men kommer inte att göra det längre. Damen i fråga har nämligen själv skrivit en avhandling i ämnet. Hon hänvisade till ett makabert experiment där man under en period hade stimulerat kaniners tungor med eltandborste dagligen, och därefter slaktat dem (kaninerna tyvärr, inte tandborstarna). I deras hjärnor hade man då kunnat se hur de nervförbindelser som styr tungans rörelser var signifikant mycket tydligare hos de kaniner som fått sin tandborstträning än hos kontrollkaninerna.
Usch ja, det känns inte etiskt försvarbart det här med de slaktade kaninerna, men nu är det redan gjort. Då kan vi till kaninernas ära åtminstone ta träningen på allvar.
Söndagen den 28 oktober 2007
Idag lekte våra barn som i en härlig Bullerby-film. De bara lekte och lekte, och vi föräldrar bara satt och satt i köket och umgicks som om vi hade varit ensamma hemma. Med jämna mellanrum svepte ett barn förbi, utklätt till spöke eller fin dam, och emellanåt hörde vi härliga, bubblande skratt av okänd anledning. Vi satt stilla och läste tidningar i timtal, rörande ense om att inte störa bullerbybarnen.
 
Framåt eftermiddagen åkte vi på besök till kompisar norrom stan. Där mötte oss en lite yngre, mycket entusiastisk pojke, som med stor förundran betraktade den sovande Hampus. Tids nog piggnade Hampus till, och de tre barnen intog lekrummet. Mest tror jag nog att syskonen gjorde det faktiskt, medan den tredje – ägaren till alla leksakerna – plockade fram tålamodet och generositeten. Hampus hade sönder en hammare, men annars gick allt strålande bra. Hammaren var gjord av plast ska jag tillägga, för ordningens skull.
Vad har Stefan i magen?
Nu har vi smidit planer ihop med den här andra familjen. Vi har smidit vuxenplaner. Barnen ska inhysas hos valfri barnvakt för en natt någon gång i december, och det ska bli så bra så.
Lördagen den 27 oktober 2007
Idag inställde sig mormor och morfar till tjänst igen. Den här gången var det till skillnad från de senaste dagarna i rent rekreationssyfte (för oss). Maja och Hampus var förtjusta över det här, så till den grad att Maja mer eller mindre körde ut oss ur huset. Så fort de äldre kommit, förföljde Maja oss runt runt, med övertydliga ”heeejdååå!”, ”hejdå då!”.
Stefan och jag tog en vända på stan. Stefan köpte en ny jobbskjorta, i princip en identisk till de skjortor han redan har – men det är ju bra att slippa stryka så ofta. (Han har förresten kommit på nåt bra: man kan ha en v-ringad tröja över en jätteskrynklig skjorta, utan att någon anar vad som döljer sig under ytan! Synd bara om man oväntat vistas i varma lokaler, och får välja mellan att avslöja sin skjortbluff eller bara vägra skala av sig tröjan och drypa av svett, och framstå som en lite nervöst lagd ingenjör.) Jag köpte inget nytt, men returnerade istället en del gamla impulsköp jag inte ens hade tittat åt. Alltså blev jag rikare?
Vi åt en bit, pratade en del mer än vanligt, och såg som avrundning en bra film. Vi såg Bourne Ultimatum, tredje delen i serien – men förhoppningsvis inte sista. På hemvägen diskuterade vi alla öppningar till fortsättning vi kunde komma på, och kom väl fram till att vi gott kan skriva ett nytt manus om inte Robert Ludlum har lust. Biosalongen måste jag däremot få klaga på. Hur ska man kunna njuta maximalt av en film sittande i en salong med plana(!) bänkrader, i trånga stolar utan nackstöd?! Utan nackstöd, och med en filmduk som hängde metervis ovan bänkarna (för att alla, även de längst bak i den ofattbart nog plana salongen skulle ha en chans att se över huvud... taget)?! 90 kronor p/p betalade vi för en bra film och nackspärr. Är det verkligen rimligt?
 
Hemma var vi inte senare än 21.15. Då surfade mormor för fullt på internet, och morfar satt nersjunken i soffan och såg trött men nöjd ut. Kvällen hade precis som förväntat varit trevlig. Barnen hade haft skoj i köket av två olika anledningar. Först bakade de en kött-tårta, med potatisklyftor och vitlök som dekoration (se bild). Tyvärr hade den blivit så bastant att de aldrig hann smaka på den, men den lär passa som intressant söndagslunch. Sen riggade mormor och morfar något så exotiskt som en kaffebryggare. De här stackars barnen tror att man skopar kaffe ur en pulverburk, rör runt lite och dricker. Nu var det ett helt annat äventyr, för nu puttrade det och ångade, och kaffet rann i en liten rännil ner i kannan.
En bra, lärorik dag.
Att spara 700 kronor
I torsdags stannade jag vid ett köpcentrum på väg hem från jobbet. Jag ”skulle bara”, jättesnabbt. Så stod jag där med en tia i handen vid p-automaten, och kände den dumma snålheten komma över mig. Jag ”ska ju bara”. Jag hinner. Vem vaktar här, såhär sent på kvällen...
Då jag oklart antal minuter senare klev ut i mörkret på parkeringsplatsen igen såg jag självklart en blåklädd man stå hukad invid just min bil, ivrigt knappande in dess registreringsnummer i sin pyttelilla handdator. (Även p-vakter hänger med i tiden.)
Jag störtade fram, eller kanske flög jag, med Panduropåsen i högsta hugg som något slags bevismaterial.
- Nej nej nej! ropade jag. Snälla söta rara du, jag gör nästan vad som helst för att slippa den där lappen! Snälla söta rara, jag skulle ju bara... Verkligen!
- Ja det kostar att stå här förstår du, upplyste han mig, den seriöse parkeringsvakten.
- Ja, jag vet. Men nu hade jag inga slantar (kritvit lögn, eller hur), och så var jag där inne i högst en och en halv minut, verkligen. (Lögn det också, dessvärre. Tack för bikten.)
- En och en halv minut? Hmm, sa han lite släpigare än nödvändigt - men jag såg allt leendet som kom smygande i mungipan.
- Du, snälla, schyssta du. Du räddar verkligen min dag, ja flera av mina dagar, om du bara låter mig slippa. Jag var verkligen jättedum som inte betalade, men jag skulle ju bara... Jättefort.
- Ok. Då avbryter jag väl det här åt dig nu då. Hmmmm... sa han och knappade lite mer på datorn.
Jag flög om halsen på honom där och då, jajamen. Som en galning. Jag kramade en parkeringsvakt, som i ren välvilja valt att tro på mina lögner. ”Det är luuugnt”, sa han, den coola killen som plötsligt stod framför mig. Jag tror bestämt han blev lite generad. Kanske skulle han behöva bli kramad lite oftare.
Euro Park har landets bästa parkeringsvakter, för de har mänskliga parkeringsvakter. Åtminstone en.
Om tron på sig själv
Min mamma höll kvällskurser i keramik då jag var liten. Inte sällan höll jag henne sällskap där på folkhögskolan – henne och alla trevliga damer och farbröder som lärde sig tumma och dreja. Den allra första gången jag satt där, en tvärhand hög (runt 4 år gammal?), hade jag tydligen en strålande idé om vad jag skulle åstadkomma:
- Jag vet vad jag ska göra mamma! Jag ska göra en sådan där stor vattenkruka som man kan bära på huvudet.
Vad svarar en god mor då, en mor som med allra största säkerhet vet att ens barn planerar en omöjlighet?
- Ja, gör det Pia!
Tyvärr måste jag erkänna att jag antagligen inte skulle ha svarat så. Jag hade sannolikt sagt något i stil med att hon ju kan prova, kanske av rädsla för att hon skulle bli besviken om hon misslyckades. Kanske skulle jag rentav ha antytt att det inte skulle funka så bra, och kanske skulle jag som spiken i kreativitetens kista ha börjat modifiera hennes idé, kommit med motförslag?!
Det blev ju ingen vattenkruka den där kvällen, men det fick jag ansvaret att avgöra själv. Istället blev det tydligen en gris, en liten rund lerklump – en solklar gris.
Jag funderar mest hela tiden, aktivt eller undermedvetet, på hur sjuttsingen vi ska bete oss egentligen, för att ge våra barn stark självkänsla. Jag tror faktiskt mina föräldrar gjorde ett bra jobb. Som liten kunde jag rädda världen. Inget hindrade mig från att tro att jag var bra, att jag räckte till. Jag vågade allt. Jag var modig som få. De flesta besvikelser rann av mig.
Sedan hände något på vägen till där jag är idag.
Vår egen uppväxt och våra egna föräldrars attityder präglar oss naturligtvis mer än det mesta annat. De hjälper oss forma våra tidiga jag. Sen däremot, sen är det ju vårt eget ansvar att fortsätta forma oss själva och våra liv som vi vill, och att jobba aktivt för att förbli (eller bli) starka. På senare tid har den här processen tagit fart hos mig. På tiden, kan tyckas.
Jag har (efter en längre tid av ifrågasättande och kritiskt tänkande) friat mina föräldrar från skuld till att jag ibland besväras av egna prestationskrav. Visst trodde de alltid det bästa om mig, och uppmuntrade mig i oändlighet – något som ibland kunde tänkas ge mig en gnutta inre press (eller en sporre?). Samtidigt visade de aldrig sin eventuella besvikelse över de sämre betyg jag kunde komma hem med (jag fick sifferbetyg från lågstadiet), eller över saker jag inte lyckades så bra med. Det är lösningen på ekvationen, tror jag. Att ständigt orka visa och utstråla tillit till de små (eller stora) barnens kapacitet, men att samtidigt få dem att känna sig precis lika lyckade och villkorslöst älskade då det går dåligt, som då det går bra.
Och så det där med beröm... Jag har varit omåttligt rädd för att berömma våra barn för mycket – just för att jag inte velat väcka deras prestationsångest. Nu, ju längre jag kommer i processen med mig själv, desto mer benägen blir jag att berömma dem iallafall. Ibland. Jag tror absolut att man ska berömma barn - lagom mycket och då de är förtjänta och betjänta av det. Men minst lika ofta som man berömmer vad de gjort, ska man se till att berömma dem för vilka de är.
Jag skriver emellanåt ner mina högst personliga tankar här hososs. Ibland står de på pränt som till synes oemotsagda sanningar. Så är det ju inte – eller jo, de är mina sanningar, just den dagen. Hoppas Du inte misstycker. (Isåfall är det bara att sluta läsa.)
Ha en härlig helg!
Det brinner
Det brinner i San Diego. Mycket. Hur ska det blir med resan och kongressen nu? Finns det någon kongresshall kvar? Är den full av hemlösa San Diegoaner nästnästa vecka? Jag följer nyheterna minutiöst. Borde nog boka hotell för alla nätter NU, om det inte redan är för sent. Men hur ska jag våga göra det och betala i förskott för något jag inte vet om jag kommer att kunna utnyttja?
Som om jag inte grubblat och våndats tillräckligt över denna resa.
Onsdagen den 24 oktober 2007
Idag vaknade Hampus på helt fel sida. Sen vanligtvis så glada pojken var ett vandrande åskmoln, som bara var utbrottsfritt om det fick vila i mammas famn. De stunder det inte var möjligt (måste göra frukost, måste duscha, måste ta på kläder) var krisartade. Han stod då med tårarna sprutande och såg ut att bara brista på mitten och ramla ihop i en liten hög. Emellanåt gjorde han det också – ramlade ihop i en hög. Han brast inte, som tur var.
Då jag plockade fram en grå, lagom sober tröja till mig själv var gränsen nådd.
- Neeeeeeej! Jag nej tycka om den! vrålade Hampus och försökte slita den ur mina händer.
Han släppte motvilligt, på min uppmaning, och begav sig genast med bestämda steg bort till garderoben för att scanna mitt klädförråd i letandet efter ett bättre alternativ.
- Den här, mamma! sa han med gråten bubblande ur halsen, och räckte mig en urtvättad, grön- och vitrandig hemmatröja.
Och nej, han fick inte som han ville. Den passar inte så bra på mitt jobb, förklarade jag. Det blev bara värre och värre för honom, stackaren som vaknat på fel sida av tillvaron.
Dagen till ära skulle barnen gå till dagis i sina pyjamasar, med medföljande gosedjur. Det var maskeraddag, nämligen… Ojoj.
  
Tisdagen den 23 oktober 2007
Idag kom mormor och morfar på efterlängtat besök. De hade med sig beställningsvaran, i dubbel uppsättning – två nya muminfilmer! Ni kan inte ana sådan muminfeber som råder i vårt hem just nu. Och som jag tidigare påpekade – jag kan inte riktigt förstå det. För mig är mumintroll fortfarande lite smålustiga, oformliga, talande klumpar. Nu har jag dock lärt mig se skillnad på dem, och dessutom lärt mig vem Snusmumriken är, och Morran, och Stinky.
- Jag kan prata som dem, sa jag triumferande häromdagen.
- Mamma prata så?
- Joo, det kan ja ser du, sa jag. Ja veet preciis hur man taalar som muumintrållen. Ha int du höört de?
- Mmm, mamma ska prata så alltid, alltid! mös Maja.
  
Helgen den 20-21 oktober 2007
Igår var Hampus för första gången hemma hos en kompis och lekte, utan förälder. Lämningen gick jättebra. Han bokstavligen slängde av sig ytterkläderna och sprang iväg bortåt lekrummet. Båda pojkarna hade nog sett fram emot detta. Eftersom även Maja var på kompisbesök (i samma hus) satt Stefan och jag här i soffan en stund och funderade över vad man förväntas göra av sådan här tid – vuxentid... Längre än så hann vi inte komma, för en timme efter lämning var Hampus hemma igen, eskorterad av kompisen och hans pappa. Hampus hade plötsligt, på ett ögonblicks ingivelse, begärt att få gå hem. Han var varken ledsen eller på annat sätt nere, utan glad och nöjd. Det var väl lagom så, tydligen, såhär första gången.
Vi hann också med en snabbstädning. Den avslutades med att vi efter ett gemensamt beslut bar ut Majas bord och hennes fyra pallar ur rummet. Vilken succé! Hon var glad som en spelman, och sprang 14 varv runt, runt i rummet innan hon kom på att hon skulle hämta sällskap. Sen dansade hon och Hampus runt i det numera väldigt spatiösa rummet hur länge som helst. De dansade, sprang in och ramlade(?), och avslutade med en picknick i "gräset" då orken började tryta. Nu vill hon ”aldrig aldrig” ha in bordet igen.
  
Nu sitter jag här i soffan intill min dotter som är nyss hemkommen från det kalas hon aldrig gick på. Jag känner mig förvirrad till sinnes.
Söndagen har hittills blivit långt ifrån hur den var tänkt att bli. Hampus vaknade med varm panna och rinnande näsa, eländig till humörs. Av hänsyn till våra friska fikagäster slängde vi iväg en liten rad om det, för att öppna en nödutgång och låta dem fatta ett välinformerat beslut om vår träff. De valde att hälsa på oss en annan dag, vilket vi har full förståelse för.
Då följde nästa ställningstagande – skulle Maja trots allt gå på det kalas hon tackat nej till på grund av att vi väntade besök? Det var en av hennes bästisar som skulle firas, och Maja ville gärna gå. Alltså slog vi in paket och förberedde för plan B. En timme innan kalaset ändrade sig Maja. Hon ville inte gå. Alls. Pappa skulle gå själv, tyckte hon.
Kompromissen blev att Maja och Stefan gick tillsammans, men bara för att lämna paket. Det blir nog bra bara de kommer dit, tänkte vi båda, men vi bedrog oss. Maja lät sig inte lockas av vare sig långdans eller glass. Hon lämnade presenterna och stannade vid öppnandet. Därefter gick de igen.
Vad trist! Hon är så oerhört blyg nu. En pappa kom gående då hon för en sekund stod ensam i hallen där borta, och hon brast i gråt. Hur och när ska hon komma ur den här fasen? ”Visst var jag blyg och tillbakadragen som barn”, säger Stefan, ”men inte i närheten av det här”.
En del av känsligheten fick sin förklaring då hon en stund efter hemkomsten blev varm och glansögd. Det lutar åt en hemma med barn-dag i morgon.
Vi bakade också. Skorpor med apelsin och choklad.
Helgens höjdpunkt: Maja satte ”MAJA”! Från att ha kallat sig själv Ja-a, till att kalla sig Jaja, till MAJA. Plötsligt sa hon det bara, rakt ut i luften. Sen hakade vi på och undrade om hon kanske inte kunde prova på ”Hampus” också, istället för Appa. Och visst, då säger hon Hampus, utan problem! Så nu går hon runt och säger både Maja och Hampus, rent och fint. Den 20 oktober 2007 hände det, och det var väl på tiden.
Annat språk: Hon spillde. Hon hämtade papper. Hon torkade upp en droppe, och ställde sig och letade efter resten av spillet. Så sade hon fundersamt och helt naturligt: ”Jag har för mig att det var här...”
Giant leaps for her, tiny steps for mankind.
Den där berömda nallen, och havet av duplo
  
Stort tack till kusinerna!
Dagens Maja
Stefan letade fram den ordlista vi skrev i mars, för att få lite perspektiv. (Se den här nedan.) Idag säger hon alla dessa ord, och en hel massa fler. Så bra. Samtidigt innebar det här fyndet en liten besvikelse. Den skrevs den 1 mars, 12 dagar innan öronoperationen. Besvikelsen ligger i kommentaren vi tillfogat längst ner, under ordlistan:
"Maja vill gärna prova nya ord nu, det har äntligen blivit en rolig lek. Hon har aldrig förrän nu visat något intresse för att härma oss eller prova på ord, till skillnad från papegoj-lillebror."
Minnet har således spelat oss ett av sina berömda spratt. Vi har gått runt och trott att härmandet och modet kom efter operationen, men så var alltså inte fallet. Visst blev hon väl säkrare då, men operationen var inte allena saliggörande. Där rök en del av våra argument mot dyspraxin.
hoppa - åppa
äta - amnam
gå - oppopp
ringa - inga
kom - åmm
soffa - såffa
rita - ita/ika
tack - acktack
bil - brrr
ute - upe
inne - inne
hemma - inne
liten/lilla - ii
stor/-a/-t - oo
arg/ledsen - aj
Pippi - Pippi
Annika - annka
(Tommy - - vägrar prova)
skinka - inka
ost - ost
anka - anka
hund - ovvov
katt - att
häst - est
ko - mmm
Nalle Puh - py
mjuk - mmm
tycker om - mmm
vill ha - mmm
inte - nej/nä
tycker inte om - nej/nä
där/den/det - dä
nu - no
mormor - mommom
morfar - poppop
farfar - faffa(f)
Dagens Hampus
Fröken U berättade för mig i morse att Hampus har en ny hobby på dagis: att rada upp och räkna alla djuren i korgen. Hon berättade om hur de andra brukar sitta runt honom och betrakta det han gör. Han räknar tydligen tvärsäkert fram och tillbaka mellan 1 och 10, vilket var mer än jag visste. Är det han som dolt det, eller jag som varit ouppmärksam?
Igår hade en annan fröken berättat för Stefan att språket har tagit fart på allvar, och att Hampus går runt och babblar som sjutton på dagarna nu, den lilla rackaren. Han kanske inte är så liten längre?! På lördag ska han ha sin första lekdejt, med kompisen från förra helgen. De har båda pratat om varandra hela veckan, på varsitt håll. Det är nog dags nu.
Vi har ingen baby i familjen längre... Är det nu man ska börja fundera på en trea? (Nejdå, skoja' bara. Slappna av, Stefan.)
Förlåt
Hur har ni det på den fronten? Jag känner att det är dags för oss att ta ställning i frågan. Vad ska vi lära våra barn? När är det rimligt att de ska be om förlåtelse då de ställer till med något för någon annan? Jag vet att det i mångas ögon är i grevens tid nu då Maja är på vippen att fylla fyra. Och visst kan man tycka det – men vi är faktiskt inte där än. Vi har inte ens pratat särskilt mycket om det hemma, jag och Stefan. Jag däremot, har tänkt såhär, alldeles på egen hand:
Om ett barn knuffar omkull sin lillebror/storasyster/kompis, snabbt säger förlåt och springer vidare – hur mycket värde ligger i ordet då? Blir det inte mest ett billigt pris denne då betalar för att sanktionera sitt eget oschyssta beteende? Förlåt är ett inflationskänsligt ord, och det kan därför vara värt att användas på rätt sätt, tänker jag som inte lärt våra barn det än (- kanske rentav för att döva mitt eget dåliga samvete).
Och vad är rätt sätt? Än så länge har våra barn fått be om förlåtelse i handling, t.ex. genom att ställa till rätta, reparera skadan, göra vännen gladare igen. Det har känts som ett okej sätt. Nu börjar de däremot bli stora, våra små, och då är det dags att anamma normen, att lära sig använda och handskas med ordet på ett bra sätt.
Vi omger oss med förlåt i familjen. Stefan och jag säger givetvis förlåt till varandra då det är befogat. Vi säger också förlåt till barnen då vi har anledning, så delvis förväntar vi väl oss att det ska smitta med tiden, på nåt smidigt vis. Funkar det så? Och innebär det isåfall automatiskt att det blir ”rätt”?
Maja har sagt förlåt till mig en gång. Det var alldeles nyligen, då Hampus hade haft sönder ett uppläggningsfat jag gillade. Jag satt i soffan och såg väl lite sorgsen ut en stund senare, och där kom hon då tassande, och viskade ’förlåt mamma’.
- Men du behöver inte säga förlåt, sa jag. Det var ju Hampus som tappade fatet.
- Jamen jag vill säga förlåt.
Vet Maja då vad ordet förlåt står för?
Härom dagen knuffade hon omkull sin lillebror, och jag bad henne i stundens irritation – i motsats till hur jag brukar göra – om att säga förlåt till sin bror. Hon tvärvägrade minsann. Hon vände sig istället demonstrativt bort och började sura.
Tror barn att ordet förlåt är ett magiskt ord som rent allmänt gör folk glada igen? Missar de rent av kopplingen till sig själva, till att de gjort något som inte varit schysst? Jag kan mycket väl tänka mig att Maja inte hade någon större lust att göra Hampus glad sådär bara härom dan, för hon var ju fortfarande irriterad på honom. Mig däremot ville hon se glad i soffan, fort – alltså tog hon till den välkända trolleristaven.
Vi ska förstås lära våra barn att säga förlåt, för det är ett bra ord - viktigt för socialiseringen. Drömmen är att de ska lära sig motivera sitt förlåt, för att på så vis höja värdet på det lilla ordet, och ge bort något av vikt varje gång de använder det. ”Förlåt Hampus för att jag knuffade dig”. ”Förlåt Maja för att jag sa dumma saker.” "Förlåt mamma för att jag hade sönder ditt fat."... Men då måste de få lära känna ordet förlåt som något positivt, ett ord man självklart uttalar då man misslyckats med att vara schysst - inte ett ord man blir pressad till att säga, eller ett ord som innebär skam. Och hur går man till väga för att nå dit?
Kanske genom att själv konsekvent föregå med gott exempel.
Kan det vara nåt?
Uppdatering 20.37
Resan till andra sidan jordklotet är bokad och betald. Ge. Mig. Styrka.
Min juristbror förstår min vånda och accepterar utan minsta bitter tår uppvaktning vid senare tillfälle. Tråkigt, men troligen riktigt beslut.
Kommundamen fortsatte fundera, och har nu föreslagit ett lokalt nätverk för föräldrar till barn med språkstörning, med början snarast. Hurra!
Måndagen den 15 oktober 2007
Sömnsvårigheter. Fy. Igår kväll rådde jag för första gången på länge ingen bot på mina snurriga tankar vid sänggåendet. HUR ska jag kunna åka ifrån mina barn? Så långt, och för så länge? Kommer jag att börja hyperventilera vid avskedet och skrämma livet ur dem båda? Kommer jag att ställa till med en scen ombord på flygplanet och beordra piloten att vända? Och till råga på allt, så har min lilla lillebror gått och blivit jurist. Det är ju verkligen skoj. Jag borde åka till Helsingfors nästa vecka, för att närvara vid examinationen jag fick vetskap om igår, vilket jämsides med allt det trevliga isåfall innebär två nätter hemifrån plus att en redan förberedd utbildningsdag går förlorad. Och vad ska bli av min och Stefans inplanerade hotellnatt på tumanhand i Stockholm, natten efter ovan nämnda begivenhet? Då ska vi gå ut och göra stan utan en tanke på någon morgondag, är planen. Det är mycket nu. Jag har inte ens bokat min USA-resa än - och jag undrar (egentligen inte) varför. Jag måste också ordna med boendet. Och registreringen. Och en snygg poster till min presentation. Och vad var det för intelligensbefriade kommentarer jag fällde inför alla mina högsta chefer i fredags?
Om idag: Jag och Maja var hos logopeden. Hon ville gärna åka, men maskade lite under träningen. Jag tror mig veta att hon känner sig lite pressad. Som mest pratglad var hon då hon berättade om den stora nallen hon fått av sina kusiner:
- Ja å Appa har fått en ooo nalle. Man kan ligga på den. Den e så tor. (Måttar ca 30 cm mellan händerna.)
- Nämen är den bara så stor? försöker jag hjälpa till. Är den inte nästan såhär stor? (Måttar med handen upp längs halva väggen.)
Nallen är ju nästan lika lång som jag, för sjutton. Hur är det med hennes perception egentligen?
- Jaa, glittrar Maja. Ja fått den av .....mamma tetta (berätta)!
- Du har fått den av dina kusiner Calle och Anton.
- A-a. Inte den lilla siinen (Ellen). Dä tora siiner. Dä toora som tar hand om ja å Appa.
Mysigt, tyckte jag. Hon kände sig tydligen omhändertagen i helgen.
Dagens Hampus: Han läspar, den lilla sötnosen. Tänk er en liten leende korv som går runt och babblar. Han tror att han är stor, men han är så liten. Och så läspar han med sin lilla tunga, och då låter det bara ännu gulligare, allt han säger. Fast det låter nog inte lika gulligt då han är femton, så vi får hoppas att även det här är en av alla berömda Faser.
Dagens språkhörna: Jag träffade kommunens talpedagog och tillika ledning i förmiddags. Hon sitter på dubbla stolar i kommunen, vilket är till godo för oss, eftersom vi faktiskt har att göra med en makthavare som förstår just vårt specifika problem. Vi dryftade alternativet språkförskola i annan kommun. Hon sade det vi redan visste: att det är hemkommunen som beviljar eller avslår en sådan skolplacering (läs: dream on folks - det kostar 90.000 + transport/barn/termin). Ett bättre alternativ är enligt henne att man inom vår egen kommun startar ett språkspår insprängt i den ordinarie barnomsorgen, ett spår som sträcker sig från förskolan upp genom grundskolan, där de 6-7 barn hon på rak arm känner till med specifika språkhandikapp kan få adekvat hjälp av logoped och specialpedagog.
Visst inser vi att det handlar om resurser, som alltid. Detta blir billigare för kommunen än det skulle bli att bevilja det stöd barnen har rätt till på annat håll. Samtidigt är det en bra lösning för oss: vi slipper ju välja mellan att flytta och låta Maja åka taxi med en rattfull chaufför 3 h/dag (ni har väl läst tidningarna?). Verksamheten är tänkt att starta nästa höst, OM den nu blir av. "Jag kan förstås inte lova något än", upprepade damen oroväckande många gånger.
Vi håller tummarna, men inte andan.
Fredagen - söndagen den 12-14 oktober 2007
Helgen började med god mat och trevligt sällskap i grannskapet. För såväl Maja som Hampus innebar det att de fick hälsa på en dagiskompis. Av småkillarnas umgänge att döma (mycket underhållande och öronbedövande) är det dags för dem att börja ha egna lekdejter då och då. Deras äldre systrar höll båda jämförelsevis låg profil den här gången, och var mest besvärade av att inte kunna höra vad som sades på filmen de försökte se. Småningom, då glädjeyttringarna övergick i sömniga knorranden, rullade vi tre varv runt våra egna axlar och så var vi hemma. Smidigt att umgås i grannskapet.
Vid läggningen upptäckte vi det mest konstiga märke på Hampus höger öra. Vad har hänt? Och var? När? Det är inget bitmärke. Det syns inget på baksidan, men däremot syns lite spridda skurar på framsidan av ytterörat. Skumt. Först såg Hampus ut som ett frågetecken då vi undrade. Sen sa han: "ramla golvet". Jaha. Jag tror inte man ser sådär ut efter att ha ramlat i golvet - om man inte ramlat väldigt rakt mot ett väldigt speciellt föremål, och detta nästan spetsat snibben. Det borde i sin tur ha orsakat högljudd gråt, tycker ni inte? Hmm. Hästflugor?
Sen kom kusinerna, de stora kusinerna. Barnen följde med Stefan och hämtade. Hampus somnade på vägen dit, och sov lugnt fram tills ekipaget var hemma igen. Maja däremot var vaken och lite spänd inför detta stora. Då det uppdagades att Anton skulle sitta i baksätet, mellan henne och Hampus, var hon nära bristningsgränsen. Efter ett peptalk med Stefan hoppade hon ändå in till slut, men satt demonstrativt vänd bortåt från Anton, med blicken stadigt riktad ut genom sidorutan. Hennes sociala kompetens är inte på sin höjdpunkt just nu. Vi får bara hoppas att detta är en fas bland alla andra.
Kusinerna hade med sig gåvor i bokstavligen stora lass. En jättenalle var väl vad som chockade oss allra mest, och den stora påsen duplolego var inte sämre den. Jag vet inte hur mycket dessa presenter bidrog till att bryta isen, men någon timme senare var tongångarna oerhört positiva. Nu har vi pratat om att ha en eller flera kusiner på nattligt besök någon gång, och det tycker barnen är en toppenidé.
 
Vikten av en hundradels sekund.
Hampus, vår lilla Hampus
  
Hampus, Hampus, världens bästa Hampus.
Hampus är en riktig gospropp, precis som han faktiskt alltid varit. Om man bortser från de små anfall han får då han inte får stå och titta in i kylskåpet obegränsad tid, eller bada i tre timmar, eller äta Polly på tisdagar - då är han bara alldeles, alldeles underbar. Precis som sin syster förstås. Jag känner tyvärr att han har fått stå tillbaka rätt mycket på sistone, p.g.a. all oro vi känner kring Maja. Nu förtjänar han faktiskt lite eget utrymme. Jag skulle kunna skriva massor om Hampus, t.ex. om hur han:
... smyger. Då vi leker kurragömma så måste vi smyga då vi letar tillsammans, har Hampus bestämt. Då böjer han knäna för varje steg han tar, och går som en svårt haltande spagetti.
... visar kärlek. Ibland tittar han mig djupt i ögonen då han sitter intill, är stilla många långa sekunder och stryker mig sedan varsamt över kinden. Har jag tur säger han att han tycker om mig, som kronan på verket. Jag hoppas och tror att även Stefan får uppleva dessa underbara stunder då tiden står still.
... sticker upp sitt lilla, lilla pekfinger i luften och med sin allra mest vuxenliknande röst säger "En!" då han förhandlar om att få en godisbit på fel dag.
... kryper ner under våra täcken på morgonen, gnuggar sitt ansikte mot våra, skrattar så hela raden av små, vita tänder glimtar i överkäken, och bubblar av vakenhet, livsglädje och pur lycka över att möta en ny dag.
Onsdagen den 10 oktober 2007
Gårdagens eftermiddag ägnade Stefan och barnen åt att uppfylla Hampus önskan - han hade nämligen nått sin första sol i schemat. (Se Glada Leken några poster ner!) Den här alllra första önskningen rörde täcken, filtar och mat. Han ville bygga koja och fika där inne. En bra önskning, tyckte nog alla tre, och så gjorde de i ordning den finaste koja man kan tänka sig under matsalsbordet, med belysning och allt. Eftersom Stefan knappt vet hur kameran fungerar, så finns tyvärr inget bildbevis på detta äventyr.
Idag var det äntligen min tur att hämta glada barn på dagis. Hampus betraktade jag på avstånd då han gick balansgång på ett rep, hållande krampaktigt i ett annat. Visst rasade han i backen några gånger, men han klev snabbt upp igen och gjorde nya, tappra försök. Fallhöjden var inte direkt hög. Maja lyste med sin frånvaro, och jag undrade för ett ögonblick om min ena ögonsten gått hem med någon annan. Lyckligtvis inte. Hon var inomhus med sin C, eftersom hon hade fått rollen som sekreterare i något viktigt projekt.
Här hemma passade det fint med ett nytt avsnitt av Mumin. Mumin är den senaste trenden här hemma, vilket förvånar mig som aldrig förstått tjusningen med de där små formlösa, mumlande djuren. Nu var det ett väldigt spännande avsnitt som rulllade idag - Stinky, det lilla, ondsinta monstret, släppte ut alla farliga djur ur djurparken, vilka i sin tur hotade att äta upp mumintrollen. Barnen såg det två varv, tätt ihopkrupna i soffhörnet. Maja sade sig trösta lilla, rädda Hampus, men jag misstänker att båda blev lika mycket tröstade av varandras närhet. Gullpoäng på den bilden, tycker jag.
Viktiga funderingar
Det här med Majas dagisoro... Hon var som klistrad vid sin fröken måndag-onsdag förra veckan. På onsdag kväll förde jag och Stefan ett samtal kring det, tystlåtet i köket under bompa. Vi bollade våra bekymmer, och nämnde sinsemellan vår ständiga plan B - språkförskolan på annan ort. Vid läggningen samma kväll visade Maja i mitt öra:
- Mamma, jag nej vill gå annan dagis.
- Men Maja varför säger du så?
- Jag höra dä mamma säga så till pappa.
Nästa dag berättade fröknarna att det hade gått bättre. Även Maja berättade det på sitt lilla vis, i bilen på vägen hem:
- Mamma, idag jag sitta bara liiiite i C:s famn.
Visst går det bättre på dagis, men gör det det av rätt anledning? Och spelar det isåfall någon roll? Hur stor?
Och så det här med utbrott... Hur mycket onödig möda har vi inte lagt ner på triviala utbrott de senaste åren? Maja har som så många andra treåringar regelbundna urladdingar, då hon blir "galen" om saker inte går hennes väg. Nu då lillebror verkar vilja haka på det här, har vi börjat reflektera lite noggrannare över fenomenet. - Varför gör de såhär? De får ju ändå inte kakan/filmen/gå ut utan jacka... Det är ju bara väldigt utmattande och frustrerande, eller? Ändå måste de ju tjäna något på sina utbrott, för vari ligger annars lockelsen? Jo, men visst, de får ju uppmärksamhet. De får visserligen inte kakan, men de får en egen stund med mig eller sin far:
Alt 1: "Men lilla gumman/gubben, du förstååår väl att..."
Alt 2: "Nu räcker det med skrik. Nu sitter vi stilla här i soffan/sängen/hallen tills du har lugnat dig."
Uppmärksamhet - det duger som substitut i stunden. Så nu får de ingen uppmärksamhet alls i de här lägena, med början härom morgonen:
Jag hade precis brett ut ett tunt lager äppelmos på Majas havregrynsgröt som jag alltid brukar göra, och blev kraftfullt upplyst om att hon just denna morgon hade hon velat ha moset i klickar istället. Nu var det ju dessvärre för sent för det, och då hade vi olika uppfattningar om hur vi skulle lösa eländet med det utbredda moset. Jag tyckte det kunde gå att äta gröten ändå, och planera för bättre klickande nästa morgon, medan Maja tyckte att gröten var helt förstörd och oätlig. Hon skulle ha ny gröt. Jag ställde gröttallriken på diskbänken och förklarade att hon antingen fick nöja sig med den gröten, eller också låta bli att äta gröt. Då var ju katastrofen ett faktum.
Stärkt av våra färska funderingar gick jag iskallt raka vägen in i badrummet och började göra mig själv i ordning. Till och med pulsen var lugn och fin. Det tog nog en kvart med plattången och mineralmejket, och då den kvarten var slut och jag skred ut i arbetsskrud, satt Maja bredvid sin lillebror och nojsade och åt gröt. Hade jag ojat mig och gått henne till mötes, eller blivit arg och börjat tvinga på henne gröten, hade jag lagt hela den där kvarten och mer därtill på gråt och onödigt arbete. Bara för att som grädde på moset (haha) bli sen till dagislämningen.
Man lär så länge man lever. Tänk om Du kunde bidra med någon egen, värdefull insikt?! Å, så spännande det vore! Man är nog ofta rätt blind inför sitt eget föräldraskap, mellan de här aha-upplevelserna. Åtminstone jag.
Söndagen den 7 oktober 2007
Vilken skön, solig höstdag det var! Jag och Hampus tog en promenad hem till hans dagiskompis V och fick sällskap ner till ängen där de busade runt en stund. Aktiviteten gick ut på att kasta sten (bygga stentorn som vi mammor föreslog var ingen hit), hoppa från stenar och springa fort-fort(?) över stock och sten. Det är hur gulligt som helst att se de här små springa, med ingen som helst styrsel på vare sig armar eller ben. Men bra går det! Och fort? Nja.
Maja hade en kompis på besök. Det gick jättebra bortsett från en kortare episod då Maja fick för sig att hon inte ville leka längre, utan bara vara med mamma. Mammas ryggsäck, kallar vi henne internt de här dagarna. Den här gången ville hon stå och betrakta mitt arbete vid spisen, och under tiden lekte Hampus gladeligen med kompisen. För övrigt bakade de med trolldeg, lekte familj, byggde gu-vet-vad av alla soffkuddarna, geggade ute, och målade som avslutning de gräddade trolldegsbullarna. Man får plats med mycket en vanlig söndag.
Nu har vi precis ätit middag, och bompalugnet har lagt sig. (18.05)
Här kommer recept på den mycket enkla och uppskattade middagsanrättningen:
ett halvkilo fläskfilé, skuren i skivor
en stor gul lök eller två
ett par klyftor vitlök
ett hekto champinjoner
en burk matlagningsgrädde
en skvätt soja
salt och peppar
Bryn köttet. Salta och peppra. Plocka eller häll över det i en gryta och täck med vatten. Koka upp och låt koka lätt (eller vad det nu heter på kockspråk) i två timmar. Glöm ej kolla vattennivån under tiden! Ploppa ner kvartade lökar, pressad vitlök och champinjonbitar efterhand - gärna i den ordningen. Häll ner matlagningsgrädden och lite soja då du känner att köttet är mört. Ät med potatis eller ris. Mums!
PS! De stora lökarna är toppenbra om man har både lökälskare och lökfobiker i familjen. De är lätta att peta ner på valfri tallrik (min).
PS 2! Om man har barn som prydligt och/eller envist radar upp varje champinjonbit på tallrikskanten (alternativt generöst lägger över dem på grannens tallrik) kan man pröva följande:
- Det blir en liten chokladbit till efterrätt idag, och två till alla modiga som vågar provsmaka det slemmiga men goda som ligger där!
(Ungefär så.) Det gav full pott hos oss, och till och med något litet gillande läte. Fast vi kanske har ovanligt lättlurade barn.
Lördagen den 6 oktober 2007
Så blev då dagens planerade bortgångsaktivitet inställd. Att umgås med andra barnfamiljer är som att delta i ett ständigt pågående lotteri, för man lever under ständigt hot om att någon, hos någondera parten, blir sjuk eller ställer till det på annat sätt. Men nu råkar ju en helt tom lördag vara lite härlig också, så vi har försökt överleva.
Så morgonmosiga.
Vi har städat runt lite, ätit kesoplättar och kycklingkorv (inte samtidigt), returnerat en två månader gammal, nästan bortglömd matta på Ikea, storhandlat, sytt ihop trasiga kläder och jagat varandra runt i huset. Jakt är den senaste hang-up:en hos Hampus. Han vill bli jagad, jagad, jagad. Annars har han faktiskt blivit en moralens väktare på senare tid - se dagens anekdot:
I bilen på väg hem från shoppingäventyret sitter Maja och Hampus bak i bilen med varsin bok.
- Mamma jag vill ha den boken, säger Maja och pekar på "Här kommer ambulansen", som lillebror läser.
- Då kan du fråga om han vill ha din bok, så kanske ni kan byta bok, svarar jag.
- Hampus (Abba), ta den! säger Maja och håller ut sin bok med lång arm. Hampus föser undan boken.
- Inte byta, säger han.
- Dumma Abba! gnäller Maja, arg över att inte få byta, och ännu argare för att hennes bok ramlade ner på golvet.
-Nää, säger Hampus. Hampus nää dum. Hampus göra dum sak.
Och så följer en konversation om skillnaden mellan att vara dum och att göra dumma saker. Budskapet verkar ju ha gått hem hos åtminstone den yngre.
- Maja göra dumma saker, säger Hampus. Alltid, alltid dumma saker.
Och lite så kan nog en lillebror uppfatta situationen, hur mycket andra än påpekar motsatsen.
Superenkelt recept på lite matigare plättar:
en burk keso
3 ägg
1 dl mjöl (valfri sort)
ett par matskedar milda
salt
Rör ihop, stek och servera med något gott!
Ett stort tack till er
Jag vill verkligen att ni ska veta hur mycket det har betytt att så många av er läsare har noterat och engagerat er i vår oro på sistone. Varje litet ord, oberoende av i vilken form det kommit, har värdesatts högt. Nu hoppas jag kunna leverera lite positivare nyheter den närmsta tiden. Jag hoppas också att ni fortsätter titta in regelbundet! Stora kramar kommer här: ***
Fredagen den 5 september 2007
Idag var det en ännu bättre dag på dagis, och barnen kunde hämtas vanlig tid. Vid hemkomsten tömde vi brevlådan, och döm om förtjusningen då den innehöll ett rosa brev adresserat till Maja, och ett alldeles eget brev även till Hampus! Maja sken upp, glad och förväntansfull, och Hampus blev nstan ännu lyckligare, för han har nog aldrig fått något alldeles eget brev tidigare vad jag kan minnas. Avsändaren (eller sekreteraren) hade till råga på allt haft det goda omdömet att skriva med versaler på kuverten, så barnen kunde läsa sina egna namn.
Stolta som tupp respektve höna(?) marscherade de med sina brev bort till huset, in i hallen, hållande breven som om de var gjorda av det finaste porslin. Då ytterkläderna var avtagna (svårt att klä av sig då man hela tiden håller ett brev) var det dags att öppna. Maja var först ut, för Hampus var så omständlig med sitt kuvert - det fick ju inte gå sönder det minsta lilla. "Oj..." sa Maja med beundran i rösten då hon såg det fina kortets framsida.
- Jag aldrig, aldrig nej sett ett så fint kort.
Jag läste vad som stod i Majas rekordfina kort, och då hon hörde det, och vem det kom ifrån, spred sig en rodnad över hennes kinder. Hon drog upp axlarna och log från öra till öra.
- Från en snäll kille, viskade hon.
Hampus hade vid det här laget fått upp sitt kort han också. Han beundrade länge den tredimensionella framsidan, satt helt stilla och smekte kortet med handen. Sen satte han andäktigt in det i det oskadda kuvertet igen och klistrade fast det med det lilla klistermärket som satt på baksidan. Att öppna kortet och läsa hade han inte en tanke på. På min begäran gjorde vi det iallafall, och han verkade nöjd med budskapet. Sen tog han snabbt tillbaka kortet och satte in det i kuvertet igen.
Tänk, så stort att få post. Tack Jacob och Emmy!
Torsdagen den 4 oktober 2007
Ängsligheten från i torsdags fanns kvar igår, och Maja fick bli hämtad innan hennes trygghet gick av sitt pass för dagen. Hon hade följt denna fröken överallt hela dagen lång, och vi hade så smått börjat planera för några jobbiga veckor med omöjliga arbetstider. Men: idag hade allt gått mycket bättre! Maja hade lekt med sina kompisar, och självmant släppt greppet om tryggheten. Jag vill ge en riktig eloge till den fröken som ensam fyllt Majas extrema behov den här veckan, samtidigt som hennes parhäst varit hemma med sjukt barn. C har ringt oss fröäldrar på eget intiativ varje dag för att stämma av, beskriva läget och meddela sin hemgångstid. Det är på hennes initiativ vi har hämtat Maja (och Hampus) klockan tre, eftersom hon inte har velat lämna en förkrossad Maja "ensam" och vilsen på dagisgården.
Vi måste verkligen visa vår uppskattning på något bra sätt någon dag. En vanlig, grå tisdag kanske.
Glada leken måste byta namn
Glada leken i all ära, men den måste byta namn. Igår vid familjerådet förklarade nämligen Maja att hon minsann hade varit bara glad hela dagen, så hon skulle få en gubbe till i sitt schema. Nu var det ju inte riktigt det som var meningen, att man skulle kväva alla känslor förutom glädjen - riktigt så utopiska/fascistiska är vi inte. Det var ju bara tjatet som skulle bort. Goda idéer välkomnas!
Hampus kör buss. Maja ska till stan.
Glada Leken börjar nu!
Jag kanske borde skriva det här inlägget om en månad, men ni som känner mig väl vet att jag aldrig skulle kunna hålla mig så länge.
Vi var lite less på allt tjat hemma.
- Ta på dig kläderna nu, Maja/Hampus! Vi måste gå snart.
- Kläderna, nu!
- Skulle inte du ta på dig kläderna?
- Men har du inte tagit på dig kläderna än?
Och med 'vi' menar jag vi, alla fyra. "Sluta tjata!" har Maja lärt sig säga. Så vi satte oss och rådgjorde med varandra, jag och Stefan. Det mynnade ut i en helt ny taktik, och nu har Glada Leken börjat.
Glada Leken går ut på att inget barn ska behöva påminnas om något mer än en gång. Klarar man det, får man vid dagens slut en glad gubbe i sitt schema, schemat som hänger på kylskåpsdörren. Med någorlunda jämna intervall i schemat (ca var sjunde dag) finns en sol inritad. Då man når solen får man ensamtid med den ena föräldern, tid till att göra det man vill just då - gå på picknick, måla vattenfärg, åka till närmsta 4h-gård eller göra något annat trevligt.
Konceptet har hittills varit en regelrätt succé. Tjatet ovan har nu ersatts med:
- Maja/Hampus, ta på dig kläderna nu, vi måste snart gå.
Nonchalans.
- Maja/Hampus, vi leker ju glada leken, glöm inte det. Nu har jag påmint dig. Ok?
Barnet är klätt.
Så håll tummarna nu, gott folk! Hittills är det jätteskönt. Kidsen verkar tycka det är värt lite möda att slippa tjatet. Raka rör. Inga konstigheter.
Det är skillnad på mutor och belöning, tycker ni inte det?
(Fast mutor är säkert okej de också ibland...)
Onsdagen den 3 oktober 2007
Jo, oral dyspraxi, trodde logopeden i måndags. Man vill inte ha oral dyspraxi. Och man vill ännu mindre att ens barn ska ha oral dyspraxi. På svenska betyder det ungefär "nedsatt förmåga att viljemässigt styra sin munrörelser", vilket i sin tur betyder att Maja inte kan forma ljud som hon vill, även om hon vet hur hon borde göra. Dyspraktiker bär ofta med sig sitt språkliga handikapp, om än i varierande grad, hela livet. Googla gärna på det om du är väldigt intresserad!
Nu väljer Stefan och jag, envisa som åsnor, att ifrågasätta den här diagnosen tills vi är definitivt överbevisade. Vi tror att det här med öronen och den nedsatta hörseln har gjort att Maja inte har tränat sin munmotorik som andra barn, inte förrän hon fick sina rör i mars 07. Det enda hon sa innan dess var ju öh, ööö, och lite dä eller vovvov. Ok, lite mer än så, men ganska ensidiga rörelser. Napp hade hon länge också. Hon är en försiktig liten dam som ogärna gör fel, och då hon inte hörde ordentligt, så valde hon att avstå alla utsvävningar.
Sedan mars har det hänt massor. Nu böjer Maja ord, både substantiv och verb, lägger till prepositioner och pronomen. Talet är fortfarande grötigt, och det kan vara oerhört svårt att förstå vad hon säger ibland - men det är ändå så mycket bättre än förr. Hon filar dessutom på det hela tiden. Det som förra veckan lät "nina" låter nu "nio", det som veckan innan dess lät "nu ja-a gömma ja-a" låter nu "Nu ja-a gömma mig".
Såhär tror vi: oralmotorisk utvecklingsförsening p.g.a. nedsatt hörsel. Eller hur?
Tisdagen den 2 oktober 2007
Idag hade Stefan en mardrömslämning. Båda barnen var ledsna, och han lämnade dem gråtande i varsin famn. Hampus var visserligen arg ända sedan han med tvång lyftes bort från den bil han glatt körde runt på vid avfärden, så han var nog mer arg än ledsen kanske. Men Maja - Maja fortsatte tydligen vara ledsen hela dagen, så till den milda grad att de ringde både mig och Stefan tidig eftermiddag och bad någon hämta henne snarast.
Jag kom ifrån bäst, så jag hämtade. Maja var glad åt att se mig där hon stod och höll sin fröken i handen. Hampus däremot, som precis kom utspringande i full galonutstyrsel såg ut som han var tappad bakom vagnen då han såg mig. Mamma, här, NU?! Men vi åkte hem allihop - jag, Hampus och en Maja som i mitt mammaöga verkade kärnfrisk.
Här hemma lekte de på som bara den. Inga problem, och inte ens uns av den trötthet/gnällighet/oro som förskolan hade beskrivit. Ändå var det ju så då, och även vissa dagar förra veckan enligt fröken C. Hm. Detektivarbetet var trevande, för att inte väcka några sovande björnar. Jag frågade lite allmänt kring hur dagen hade varit, och den hade varit "lålig". Varför då? Det ville Maja inte säga. Det dröjde ända tills läggdags innan hon gläntade lite på dörren till sina känslor.
- Ja e sjuk mamma, sa hon.
- Är du sjuk Maja? Vad lustigt, för du har ingen feber, och du verkar inte så jättesjuk. Kan det vara så att du bara inte vill gå till dagis?
- Ja-a. (Lättspräckt pokeransikte än så länge.)
- Varför känns det så? Kan du komma på varför du inte vill gå?
- För... för X är alltid på dagis.
- Jassså? Är det därför? Men ojdå. Varför gillar du inte det då?
- För då X tycker om att slå alla barnen.
Poletten trillade ner med ett ljudligt klirr. Självklart är Maja rädd för X. X är ett barn med mycket energi, som säkert är ganska oberäknelig och ...ja, som kanske tycker om att få den uppmärksamhet man får då man slår till eller knuffar sina kompisar. Det räcker för att Maja ska känna sig otrygg och klamra sig fast vid de vuxna, för hon vet inte hur hon ska skydda sig själv mot en virvelvind.
Eftersom vi är inne i en period då all möjlig och omöjlig rädsla ständigt gör sig påmind kommer detta inte direkt som någon överraskning. Vi bestämde att vi skulle tala om för fröknarna att hon kände sig rädd för X, och att hon skulle gå till dagis trots allt i morgon, för hon är ju faktiskt inte sjuk. Jag tror vi är överens om det.
Dagens språkhörna: Hampus babblar på, och man förstår honom nästan alltid! Det är så nytt för oss att ha en liten, nyligen fyllda 2, som pratar! Chockerande och underbart roligt är det. Han sporrar mestadels sin syster, men ibland märks det tydligt att hon inte har lust att försöka sig på det han sagt, för hon känner sig osäker på om hon fixar det. Däremellan papegojar hon ofta efter Hampus, som i sin tur papegojar efter oss. Maja har alltid envisats med att säga vov-vov om hund. Vi har försökt träna henne mot 'h-u-n-d', leka fram det, lura fram det, men inget har hänt. Häromdagen sa Hampus "hund" spontant, och gissa hur länge det tog innan Maja också sa hund? 3 sekunder blankt.
Måndagen den 1 oktober 2007
Igår kväll fick jag god feedback på mitt inlägg per telefon - det tackar jag från djupet av mitt hjärta för. Extra bra kändes det då det var en av de närvarande mammorna som lyfte luren. Det är alltid bra med ett utifrånperspektiv på ens svårigheter, för visst är det lätt att bli hemmablind, hur påläst, medveten och pedagogisk man än kan vara då man hanterar "andras ungar". Egna barn, andras ungar - som det så fint heter.
En del av tankarna har jag redan tagit till mig och anammat, och andra har jag svårare att ta till mig. Var och en känner vi trots allt våra barn och deras personligheter bäst. En salut ändå för Dig som orkade och vågade prata om svåra saker.
Idag har jag varit med Maja hos logopeden igen. Hon spelar allan då vi är där numera, och har lite svårt med koncentrationen. Det är svårt för mig att sitta passiv då jag bara har lust att ryta ifrån och be henne skärpa sig. M hade förberett med bilder de skulle prata om och klippa ur, men Maja hade helt andra planer. Hon ställde sig vid fönstret och började räkna kyrkor, hon letade rätt på en blyertspenna för att kunna skriva och sudda - ja,hon gjorde helt enkelt mycket annat än det hon skulle göra. Frågan är förstås varför. Gjorde hon det för att hon kände sig busig och hemmastadd? Eller gjorde hon det för att undvika svåra saker?
Avslutningsvis fick jag mig en pratstund med logopeden mellan fyra ögon, då Maja sprang runt i hallen. Tråkig fortsättning följer ikväll. Kanske. Eller när jag orkar.
Jag borde kanske beklaga mina senaste, alldeles för dystra inlägg. Å andra sidan: Ska jag göra en hemsida måste den få vara ärlig, annars kan jag lika gärna sluta. Och nu känns det som om vi är inne i en svacka. Men som Maja brukar säga då vi gnäller över vädret:
- Först regn, sen solen!
Kommentar till föregående inlägg:
Efter en stunds diskussion i soffan har vi kommit fram till att vår Maja faktiskt visar olika sidor i olika grupperingar - precis som vi alla gör, mer eller mindre. Hon blir inte alltid så platt som hon blev just idag. Ofta är hon delaktig, även om hon sällan är händelsernas centrum. Det är skillnad på försiktighet och försiktighet, även hos Maja. Grubblandet fortsätter. Föräldraskapets lott.
Söndagen den 30 september 2007
Idag var vi och en grannfamilj bjudna till en tredje grannfamilj. Ett mycket trevligt initiativ! Barnet ur grannfamilj 1 hade varit här och lekt i några timmar före bjudningen, och följde med oss direkt till grannfamilj 2, som också har ett barn i samma ålder. Leken här hemma på tuman hand gick strålande fint. Det var tydligt att båda tjejerna hade roligt. Ändå gör det ont i oss föräldrar då vi ser hur Maja i samma stund som två blir tre går från att vara en glad och jämlikt samspelande tjej till att bli tillbakadragen och ganska osynlig. Hon har (eller tar?) inte för sig socialt då de är fler.
Vad gör man för att hjälpa sitt barn med sådant här? Det känns så svårt. Vid några tillfällen har kompisar visserligen (på barns vis) sagt till Maja att hon inte får vara med, men ännu oftare tror jag det handlar om att andra (mer talföra barn?) är mer intressanta för kompisarna - att det bara blir så. Det sociala spelet har blivit svårare för Maja att spela vartefter umgänget blivit äldre och språket fortsatt halka efter.
Ska vi försöka hitta kompisar som är lite yngre än Maja? Ska vi bara låta henne leka med en kompis i taget? Vi föräldrar kan inte alltid finnas där som backup. Det går ju inte, och är inte heller meningen. Samtidigt varken vill eller kan vi förminska hennes känsla av utanförskap, eftersom den är så verklig för henne, och i vissa situationer även synlig för andra. Hur kan vi hjälpa till? Gästboken står öppen för kloka ord, eller bara fria funderingar om du ids och orkar bolla tankar. Eller mailen. Eller telefonen. Hjärtat är lite tungt nu, men jag vet att det går över. Det är en tuff period för Maja just nu, men det blir bättre. Det blir väl bättre?!
Och så en uppdatering från språkfronten: Nu hörs en massa pronomen. Här kommer vi!, låter det idag. Och "Nu Hampus gömma sig!"
Utan minsta träning eller press, så händer det faktiskt saker på språkfronten hela tiden. Maja kommer säkert att prata som andra småningom. Att få tro på det gläder oss mer än det mesta annat.
Lördagen den 29 september 2007
Dagen var till viss del spännande. Vi tjejer fick nämligen följa med Majas kompis L till ridhuset, L som alldeles nyss börjat på knatteridning.
Planen var att vi skulle åka med L och hennes mamma i deras bil, men eftersom allt annat var så spännande och pirrigt, så ville Maja absolut att vi åtminstone skulle åka i egen bil. Väl framme i händelsernas centrum hamnade vi i stallet. Då var det riktigt prövande. Maja har ju utvecklat en respekt (rädsla) för hundar, katter, hästar, kor - ja egentligen det mesta som går på fyra ben. Fråga oss inte varför, men vi verkar vara inne i en sådan period nu. Så att stå omringad av fyrbenta hästar (ja, jag har aldrig sett några andra), den ena större än den andra, var en utmaning.
- Ja e rädd mamma. Ja e rädd mamma. Ja e rädd mamma, pep Maja.
Ändå tror jag att det bästa försvaret mot djurskräck är att på tryggt vis utmana den. Så vi stod kvar där - jag på huk, frenetiskt pratande om hur söta och snälla hästarna verkade.
Då alla knattar hade fått varsin häst började ridandet runt, runt i manegen. Maja ville sitta på betryggande avstånd från kanten, även om hon var stolt som en tupp över sin modiga kompis.
- Jag och L känner varandra, förkunnade hon.
Fredagen den 28 september 2007
På onsdag kväll väcktes vi ur vår soffslummer av att Maja skrek i sitt rum. Vi störtade in, för det lät allvarligt ska ni veta. Då var hon kokhet och skrek att hon behövde en kam, och att hon var rädd. Hon behövde kammen NU. Det verkade som om hon var vaken, men något fick oss att misstänka att så inte var fallet. Snart bad hon oss titta i taket, på spindeln som fanns där. (Det fanns ingen spindel.) Hon ville ha spindeln, sa hon. Nu ville hon ha både spindeln och en kam, och rädd var hon. Rädd och febrig.
Igår var Stefan hemma med henne, och idag jag. Hälsan har återvänt, vågar jag påstå nu i bompatider, och det tog alltså lika lång tid för henne att gå igenom detta som det gjorde för Hampus i början på veckan.
 
Vi har spelat spel, byggt lego, skrivit etiketter och klistrat upp dem på allas sovrumsdörrar. Och så har vi läst nån bok här och där, och sjungit både kända och fram tills nu okända sånger. Majas sånger är väldigt långa ibland, och spännande - för ingen vet vad som händer härnäst i dem, knappast ens hon själv.
Långsam avfärd mot dagis för hämtning av lillebror.
Hampus gick på dagis mellan halv elva och halv fyra idag. Tänk den som alltid fick ta det så lugnt om morgnarna! Vi pysslade på, Hampus tog ett morgonbad, och barnen samlade lite stenar längs husväggen innan vi gick iväg. Rena drömstarten på dagen för oss alla.
 
Hampus begrundar Majas skobygge.
På eftermiddagen plockade tomtemor fram en sprillans ny film lagom till att tröttheten satte in. "Bara roligt i Bullerbyn", där Lisa får en alldeles bedårande lammunge. "Bääää" lät det, litet och ynkligt. "Åååååååå" lät vi allihop.
  
Bara, bara jätteroligt i Bullerbyn.
Så kom pappa hem och kände sig ynklig. Middagsbjudningen vi skulle ha gått på ikväll fick flytta på sig, till förmån för lite piggare gäster. Maja skulle kanske ha orkat med facit hand, men mer tveksamt blev det plötsligt med pappan.
Och så dagens bästa: Maja har plötsligt övergett sitt eviga "nej" för "inte". Hon sa "inte äta kakan" då jag bakade på hennes mage idag (istället för "nej äta kakan"). Sen bakade hon på mig och jag sa "inte äta kakan då!" till henne. "Nej, jag lovar" svarade hon. Tre sekunder senare mumsade hon för allt hon var värd. Sen hämnades jag på hennes mage och hon kiknade av skratt.
Det var bara början. Sedan dess har hon konsekvent sagt "inte". Hurra, hurra för 'inte' idag!
Onsdagen den 26 september 2007
Här sitter jag och lilla Maja på Venice Beach, CA. Fotografiet är taget under vår långresa för drygt två år sedan, då jag hade äran att visa min familj var jag levt en kort, men nog så intensiv del av mitt tidigare liv. Hampus låg i magen under den där resan, så han såg inte mycket.
Nu har jag fått chans att åka till soliga Kalifornien igen. Den här gången är både målet och syftet ett annat. Jag åker till San Diego för att delta i en konferens i november. Jag åker alltså i jobbets tecken, och helt utan minsta spår av kära familjen. En dryg månad har jag på mig att nå hela vägen från "bortsett från att planet kommer att störta är jag säker på att barnen kommer att gråta efter mig varje dag" till "det är bara sunt att få längta lite, och jag är så tacksam för att min arbetsgivare vill se lilla mig representera verksamheten för hela världen".
Wish me luck!
Tisdagen den 25 september 2007
Hampus var feberfri men dagen efter-gnällig, så jag stannade hemma (nästan). Maja gick gärna till dagis då vi följde henne dit - en av oss skönt nerbäddad i vagn. På hemvägen stötte vi ihop med en grannpappa som rastade hunden. Försök förstå lyckan då denna lilla hund precis på vår hemväg lade en hög invid trottoaren. Hampus tittade storögt då husse stack ner sin hand i en påse och plockade upp korven.
- Vov-vov bajsa!
Efter några timmars vila hemma packade jag son och nödvändig rekvisita i bilen för att göra verklighet av det skolmöte jag hade inbokat sedan länge - vab till trots. Hampus tyckte det skulle bli spännande att få följa med mamma på möte till en riktig skola. Kanske rentav lite väl spännande, för vi kom inte längre än 4 km hemifrån innan han meddelade att han ville hem och bajsa. Eftersom klockan inte riktigt tillät det stannade jag bilen på en någorlunda bra plats, drog ner och upp allt som behövdes, och erbjöd Hampus en plats i den gyllene stolen. Han satt där ett bra tag, och mina armar värkte.
- Som vov-vov! utbrast han glatt efter en god stunds krystande.
Inget hände, och vi fortsatte bort mot mötet. Hampus somnade medan jag läste kartan, och sov sedan tungt vidare i vagnen genom hela begivenheten (sådär en 2,5h). Det i sin tur ledde till att han senare valsade runt, hög som ett hus på sin pigghet, tills han slutligen slumrade in vid elvasnåret på kvällen.
Måndagen den 24 september 2007
Vid gårdagens kalenderscreening framgick snabbt att dagen skulle bli omöjlig att dela. Pga att veckans logopedbesök åt upp hela förmiddagen skulle en av oss få jobba halvdag och den andra inte alls. Efter en snabb överläggning var vi överens om att jag fick jobba halvdag idag, och ta hemmajouren hela dagen i morgon ifall Hampus visade sig vara sjuk även då.
Dagens besök hos logopeden var lite extra spännande eftersom Majas resursperson från förskolan skulle följa med. Hon jobbar med Maja en och en halv dag i veckan, med fokus på språkträning. Nu var tanken att hon genom logopeden skulle få lite kött på benen och att de skulle inleda någon form av samarbete kring hur de bäst kan hjälpa Maja.
Det är både roligt och svårt att följa med Maja till logopeden. Jag sitter då på en stol precis intill bordet där de jobbar, och förväntas sitta tyst och relativt passiv under träningen. Jag vet inte riktigt hur logopeden tycker att jag sköter mig. Det är oerhört svårt att inte förtydliga då hon missförstått Maja, eller helt enkelt komma med glada, uppmuntrande tillrop då Maja inte riktigt är på hugget. Idag var hon busig där inne, tycker jag. Hon styrde och ställde och gjorde upp egna regler för hur saker skulle göras. Mot slutet upptäckte hon suddet. Hon har aldrig sett, än mindre använt ett suddgummi tidigare, och då hon nu gjort det struntade hon blankt i alla ord logopeden ville att hon skulle säga och ägnade all sin uppmärksamhet åt att sudda, sudda, sudda. Hon har en ängels tålamod, den här damen vi träffar.
Efteråt var planen att Maja och resursen på tuman hand skulle ta sig tillbaka med kommunala färdmedel. Eftersom Maja är en liten dam med visst kontrollbehov, guidade jag henne genom allt som skulle hända. De skulle köpa biljett på Pressbyrån, åka ner för den långa rulltrappan hand i hand, ta tåget. Gå av tåget. Äta lunch på McDonald's (den biten var verkligen helt ok med Maja) och därefter ta bussen vidare till dagis.
Hon pussade och kramade mig något väldigt innan vi skiljdes åt. Det var ett avsked som fick mig att undra om vi aldrig skulle ses igen.
Allt gick lyckligtvis vägen, och jag tror att Maja och A fick sig ett riktigt mysigt äventyr. Det bestående(?) minnet blev en illgrön Shrek-figur som låter. Mycket och ofta. Tack Ronald McDonald.
Söndagen den 23 september 2007
Idag hade vi en mysa hemma hela dagen-dag. Barnen tyckte det var toppen (tror jag), och vi vuxna kände behovet av att hålla ambitionsnivån nere. Framåt eftermiddagen började det rycka lite i kompistarmen hos Maja, så vi ringde kompisen som fick nobben igår. Hon var nte hemma, och vi ringde nästa, och nästa. Alla vara ute på äventyr utom vi. Vi fick avbrott i kompisletandet då det ringde på dörren. Det var en numera sällsynt mammakompis som hade tagit vägarna förbi. Tänk så trevligt att se både henne och barnen. Vi har tappat bort varandra lite på sistone, sådär som det kan bli då man för tillfället lever väldigt olika liv. Nu har vi ordnat med en ny dejt snart, för att komma ikapp lite. Det ser jag fram emot mycket!
  
Maja fick sällskap av sin kompis sen också, och att på höravstånd bevittna deras lek var som alltid mycket intressant. Majas språk har ju utvecklats väldigt mycket sedan i våras, och jag tror faktiskt att hon i och med det blivit en roligare kompis. Dagens kompis valde aktivt under en period i våras att inte leka med Maja, eftersom Maja "inte pratade svenska". Nu verkar det som om hon kanske tror att Maja pratar svenska, med en ganska svår dialekt.
Hampus ville mest hänga i famnen idag. Han gnydde och tyckte väldigt synd om sig själv. Inte åt han heller. Ett litet uppsving hade han i badet, då han spexade med skummet och byggde både skägg och skumvantar. Det var roligast idag. Efter badet steg tempen ganska snabbt, och framåt sexsnåret hade han 39 graders feber. Vi plockade fram våra kalendrar för att börja jämföra vikten av våra möten.
Flockledarskap
Stefan och jag har funderat en del över varför det så ofta faller sig så att kaos och konflikter - mot all förväntan - verkar eskalera då hela familjen är tillsammans. Likaså utbryter ofta ilska och bedrövelse då den ena kommer hem efter att partnern och barnen haft en hur lugn och trivsam dag som helst tillsammans. Det verkar till och med som om barnen (i synnerhet Maja) faktiskt föredrar oss var för sig, ensamföräldraskap. Så otacksamt, kan tyckas.
Igår kväll grunnade jag lite på detta i min ensamhet, googlade på fenomenet, och fann att vi är i gott sällskap. Det talas om "flockledarskap", och om hur barn på denna sida om trotsåldern ofta har svårt att förhålla sig till två samtidiga centrum, två närvarande ledare. Centrum i förändring, eller dubbelt ledarskap förvirrar alltså barn, de känner sig osäkra på vem de ska ty sig till, vem som leder - mamma, pappa, eller varför inte mormor, farfar eller dagisfröken. Resultatet är då frustration, ilska och klängighet (på den ledare de slutligen bestämmer sig för att följa).
Motsvarande kaos kan förstås uppstå även om man som förälder är ensam herre/kvinna på täppan. Oftast skymtar man det då man minst av allt vill ha det - då man försöker städa, eller då man har som allra mest bråttom. Då springer man runt och fixar så effektivt man kan, dvs man förflyttar centrum på ett till synes okontrollerat sätt runt, runt dess planet, istället för att låta planeten (barnet) sköta cirklandet. Som på beställning utbryter antingen ilska och kaos, eller gnäll och kläng - eller en imitation av föräldern: barnet springer runt, runt - precis som då föräldern gjorde det, till synes helt okontrollerat.
Ett ensamt centrum är oftast ett ganska stillsamt centrum.
Så vad ska man göra då? Jo, kanske prova frysa centrat, till exempel genom att sätta sig ner på golvet för en stund och andas. Låta den lilla räkna in sin förälder mitt i brådskan, hitta den stabilitet han/hon symboliserar. Det vet ju alla småbarnsföräldrar, att det funkar. Och apropå det förstnämnda dilemmat, så rekommenderas ledarna gå jour under de värsta, mest förvirrade perioderna. D.v.s. enas om att den ena föräldern är den som styr flocken - torkar rumpan, tar på galonisarna, borstar tänderna, läser boken etc, för att överlåta jouren åt sin partner dagen/veckan därpå. Tufft. Tråkigt. Till för nödfall.
Ungefär samtidigt som barnet överlevt sin s.k. trotsålder (dess vara eller icke-vara debatteras ju ännu flitigare än ovanstående), har barnet lärt sig att flera centrum kan co-existera utan att det ena behöver utesluta det andra, vilket i sin tur leder till en mer harmonisk tillvaro.
Låter det här ens lite intressant? Ni får ursäkta mig om jag verkar löjligt lättköpt. Det är bara det att jag blivit lite inspirerad av tankarna. De erbjuder en ganska självklar förklaring till varför det mesta flyter smidigt som olja de dagar någon av oss är ensam med barnen, och till varför barnen förvandlas till klängiga små apungar då jag och Stefan "konkurrerar" om ledarskapet. Jag förstår varför Maja blir som förbytt då hennes dagisfröken överlåter henne till mig och vi står i dagishallen och försöker samla ihop oss. Det kanske inte alltid är trötthet. Det kanske är byte av ledarskap. Och visst går allt lättare för alla de morgnar vi har gott om tid på oss, jag förbereder mig diskret bit för bit, och har tid att hjälpa till på hallgolvet?! Ja visst sjutton, naturligtvis gör det det. Jag står ju så mycket starkare då.
Lördagen den 22 september 2007
Klockan halv sju hörde jag Maja plocka fram legolådan i sitt rum. En kvart senare kröp Hampus upp för sitt morgonmys, och ytterligare en kvart senare förenades vi alla tre i dubbelsängen. Pappa Stefans sida ekade tom, och vi skickade ett god morgon-sms till honom med ord om längtan.
Det gick väldigt bra här på tremanhand. Barnen lekte lek efter lek, ibland i mitt sällskap, ibland bara i varandras - och det är ju inget 'bara' med det. Vid ettsnåret drog vi ut vagnen för att söva lillebror. Lillebror hade andra planer än att bli sövd, så vi gick och vi gick, och gick hem igen, utan utfört uppdrag, vid tre. Då hade vi redan gett upp och tittat en god stund i leksaksbutiken, köpt mellis i affärn, samlat pinnar och tittat ut lämpliga sluttningar att åka nerför på rumpan då snön väl kommer.
 
Har ni sett något gulligare än ett litet barn som försöker, och tror det kan, hoppa?
 
Mössan är Majas vapen mot lillebrors bultbräda, som hon misstänker kan ge tinnitus.
Vid halv sju kom pappa Stefan hem, och blev varmt mottagen av båda sina barn, för tillfället hundvalpar. Hampus fick sig ett kvällsbad och Maja tillverkade under tiden halsband till hela familjen. Hampus, som inte fått sig någon dagvila, var pigg som en mört hela kvällen. Han stod som avslutning och sjöng en innerlig duett i en hopprepsände, med Maja i den andra änden. Jag ville inte förstöra stunden med kameran, tro det eller ej.
Lyckat gömställe i skoskåpet.
Nästan lika lyckat gömställe bakom vagnen i hallen.
 
På jakt efter gömställe! Med framgång...
En av Majas favoritkompisar ville förresten leka idag. Första reaktionen var positiv då telefonen ringde, som den nästan alltid är - visst skulle de leka. Sen klarnade konceptet: jag skulle gå sövningspromenad med lillebror medan tjejerna lekte hos kompisen. Därefter skulle de båda få komma till oss och leka här.
Tvärstopp. Vill inte.
- Ok. Vill du inte leka hemma hos dem, är det så?
- Nej, jag vill inte leka idag. Jag är för trött.
- Men då blir det ju jobbigt för dig att gå en lång promenad?
- Nej, för trött för att leka. Jag vill gå med mamma och Hampus.
- Okej, men det kan du göra, så kan ni ju leka hos oss sen då, efteråt?
- Nä. För trött för att leka. Jag vill leka i looloo (i morgon).
Jaha. Så kan det vara ibland. Somliga har svårt att säga nej, andra inte.
  
Och så lördagsgodiset.
Fredagen den 21 september 2007
Idag åkte Stefan söderut, dels för att jobba, dels för att hjälpa sina föräldrar med ett av deras stora livsprojekt - flytten från Huset till en 4-rumslägenhet. Han ringde och berättade att han och hans bror hade tömt sina gamla garderober och valt att slänga 99%, och att de skulle till att sova sina sista nätter i respektive pojkrum. Jag beundrar de äldre för deras beslutsamhet, men föreställer mig också att det här måste innebära en hel massa blandade känslor hos hela familjen.
På hemmaplan provade vi på barnvaktskonceptet för första gången någonsin, om man räknar bort den hjälp vi emellanåt får av släkten. Den här gången betalade vi pengar. En av Hampus favoritfröknar på dagis har nämligen självmant meddelat sitt intresse för att sitta vakt någon gång, och eftersom jag just denna fredag hade mycket att göra på jobbet, tyckte vi det var perfekt läge att testköra.
Det hade naturligtvis gått galant, fick jag veta då jag steg in genom dörren kl.17.50, till det underbara ljudet av glada barn. Barnvakten är lika rar mot barnen som hon är ung (mycket), och de två skräpen njöt förstås av att få visa sitt hus, sina rum och alla leksakerna. Nöjd mor, nöjda barn, och förhoppningsvis nöjd barnvakt som för första gången - men knappast sista - gick härifrån med svarta pengar i fickan.
Bilkörning.
Minnen från en svunnen skoltid - skrivterapi
Jag har osökt tänkt mycket på min gamla skola på sistone. Lite grann på mina lyckliga, första fem skolår, men mycket mer på den sista terminen i mellanstadiet, då jag flyttade från en liten landsortsskola till en riktig byhåleskola. Jag hade kamrater i byn sedan tidigare, eftersom mina farföräldrar alltid bott där och vi nu de facto flyttade till min fars hemgård. Kamrater var alltså inte problemet.
Skolan däremot var mycket märklig. Att försöka bli en del av den där skolan var en enda lång, exotisk och skrämmande upplevelse för mig. Det verkade vara en lika exotisk (och skrämmande?) upplevelse för min lärare att möta en elev som jag, en elev som inte automatiskt ställde sig upp då hon blev tilltalad, som bemötte tilltalet med ’du’ istället för ’Läraren’, och som inte kunde skriva skrivstil med bläckpenna (nu menar jag riktig bläckpenna) utan att lämna oformliga bläckplumpar efter sig.
Det var grammatik- och matematikförhör i klassen var och varannan dag, då läraren pepprade elev efter elev med grammatiska ramsor och huvudräkningstal – 8x7? 3x9? 6x6? Nåde den som inte kunde svaret, eller som inte ställde sig upp vid sin bänk och svarade fort som attan. Det var ett väldigt rännande upp och ner i bänkarna, för fort skulle det gå, det där förhöret. Att ens blod frös till is och man knappt kunde röra tungan då automatvapnet närmade sig var ju självklart. Det var säkert hälften av tjusningen för Läraren, och en av orsakerna till att svaret inte alltid blev det tänkta. Att det dessutom i hettan var svårt att minnas om det var höger eller vänster sida av bänken man skulle resa sig upp vid den här månaden, var bara ytterligare en olycklig bieffekt som gjorde att man ibland fick sig en extra åthutning.
Läraren älskade att håna mig för mitt ursprung. ”Får man göra så i X-skolan?” frågade han så högljutt som möjligt om jag ställde mig för långt åt höger i matkön. ”Är det så man beter sig i X-skolan?” stack han mig med då jag hade glömt att han hette ”Läraren” och inte Göran. Det måste ha varit tacksamt för honom att ha mig som skräckexempel inför de andra eleverna.
Gymnastiklektionerna bestod av militärövningar då de andra, mer rutinerade eleverna lydigt marscherade i takt, gjorde höger om och vänster om, medan jag yrde runt i ledet och försökte hänga med i kommandoropen. Dessa lektioner gav ofta Läraren tillfällen att göra mig till åtlöje. De första veckorna rann det av mig, innan fröet av självtvivel var framgångsrikt sått - då började jag skämmas, precis som sig borde.
Vi hade morgonbön varje dag. Felet med morgonbönen var att vi elever enligt ett rullande schema skulle stå för underhållningen. Underhållningen i sin tur bestod av ett textstycke vald ur en dammig bok jag lyckligtvis har glömt namnet på, en bok full av moralkakor. Då vi stått där och levererat kakan alla hört så många gånger förr, ackompanjerades vi som avslutning av Lärarinnan som på en hundra år gammal tramporgel spelade dagens psalm, i slowmotion. Under psalmsången skulle dagens bedjare stå kvar där framme på podiet, med uppslagen psalmbok, exemplariskt sjungande denna utvalda psalmsång inför de övriga eleverna som halvhjärtat mumlade med. Det blev en sport att hitta så korta psalmer som möjligt. För mig blev det också en sport att hitta så korta moralkakor som möjligt, för på kort tid utvecklade jag den värsta sortens scenskräck. Jag tappade fullständigt läsförmågan där framme på podiet. Jag kunde knappt andas.
Rasterna var okej, bortsett från toalettbesöken. Den enda toalett som fanns att tillgå var ett utedass uppe på andra våningen i uthuset. Där stod fyra-fem hål på rad, och där satte man sig och gjorde sitt, om nöden verkligen inte erbjöd något alternativ. Att ha sällskap inne vid hålet var inget större besvär – det var sällskapet där under som var vad som hämmade en. Undertill, vid baksidan av uthuset, fanns nämligen en dörr genom vilken exalterade pojkar på skolan kunde kika in. In och upp. Det säger sig självt att det var endast i yttersta nödfall vi flickor lättade på trycket under skoltid.
Nu har jag i efterhand, av hans fru, fått höra att Läraren uppskattat mig. På vilket sätt då, har jag tänkt mången gång, men samtidigt kanske han någonstans – långt, långt inunder Lärarkostymen – var en riktig människa, och kanske, kanske såg han även människan i mig. Människan han så effektivt krympte under denna sista termin i sexan, av skäl jag inte kan förstå, och som därefter tog ganska lång tid på sig för att bygga upp det självförtroende som raserats.
I motsats till vad du kanske tror, så gick jag inte i denna skola på femtiotalet, utan på åttiotalet. Det fanns säkert bläckpennor och bläckhorn kvar för dem att beställa från Reliklagret, och sådana där orglar står sig ju länge om man vårdar dem ömt. Idag är skolan dessvärre nerlagd. Läraren är pensionerad sedan länge, och även hans högra hand, Lärarinnan. Att jag själv gick och blev lärare något decennium senare kan ju ses som ödets ironi. Kanske kan de horder av andra, bra lärare få ta äran för det – för det finns trots allt många duktiga, pedagogiskt och psykologiskt begåvade lärare där ute. Sådana lärare som jag önskar mina barn.
Onsdagen den 19 september 2007
Jag har fem minuter på mig att sammanfatta dagen, därefter får Heroes min tid - serien som lär vara ett måste, tv-säsongens snackis, tevehistoriens snyggaste och mest spännande händelse. Hittills har jag inte känt mig helt övertygad om dess storhet, men det sägs att man övertygas efter avsnitt fem, dvs ikväll.
Jag fick ett mail från Stefan idag, med rapport från dagislämningen i morse. Det hade varit svinkallt ute, alltså läge för tredubbla lager kläder för att möjliggöra anpassning vartefter temperaturen steg. Barnen kinkade här hemma, de "skulle bara" och allt det där som man inte önskar sig i morgonpresent. Då de väl hade packat ryggsäcken (knopp-promenad på agendan), fått på sig de där tre lagren kläder och hittat fram till bilen, så släppte Hampus bomben, bokstavligen. Jaha, tillbaka till huset, av med tre lager kläder, av med blöjan, på med ny, tre lager kläder och iväg för andra gången. Jag vet precis hur roligt Stefan hade då.
Vid hämtningen hittade Hampus en tom Läkerol-ask i bilen. Den är tom, sa jag, men p.g.a. bristande begåvning eller förtroende var han ändå tvungen att prångla upp den för att konstatera just det.
- Tom! sa han. Mamma ätit upp alla selv.
Precis så lät det. Är det såhär normal språkutveckling ska se ut?
Måndagen den 17 september 2007
Idag fortsatte Hampus firande. På dagis möttes vi av en stor porträttbild på honom med ram runt där det stod GRATTIS HAMPUS 2 ÅR! Hoppsan! Vi hade inte ens tänkt på att den Stora Dagen (som inföll en lördag) skulle uppmärksammas på dagis, men visst är väl det alldeles självklart bara man samlar ihop hjärnan. Alltså ilade jag givetsvis hem och skrapade fram glasspinnar ur frysen (tack Hemglass), för att Hampus skulle få bjuda sina kamrater.
Vid hämtningen fick jag rapport:
Hampus hedrades med sång under samlingen, sittande i den speciella födelsedagsstolen med en festmantel över sina små axlar. Han mådde helt säkert som en sann prins. Sedan fick han följa med och hämta glassarna. Med sin egen utvalda glasspinne i krampaktigt grepp i ena handen gick han laget runt och bjöd på glass ur påsen han höll i den andra. Stolt som en tupp. De andra barnen var förstås överlyckliga - nöjda över att Någon fyllde år även idag.
Jag hade betalat en ganska stor summa pengar för att med egna ögon få se de här underbara scenerna.
Söndagen den 16 september 2007
Natten var bedrövlig. Det mysiga familjeäventyret kommer inte att upprepas på ett bra tag. Hampus bökade som den värsta griskulting, och lyckades första gången redan vid midnatt ta sig in under kuddvallen och lägga sig på parketten bland alla modemsladdar. Jag flyttade tillbaka honom och tog hans hand över sängkanten. Den höll jag så länge blodtillförseln höll, sen lirkade jag bort den sakta, sakta, utan minsta reaktion från Liten. Sen gick tio minuter, och så började nytt bök. Dunk i parketten. Ner med handen. Hålla, hålla. Lirka bort. Nästan somna. Bök, bök. Dunk i parketten. Ner med handen. Nästan somna med döende arm. Vakna med ett ryck. Storasyster pratar...
Idag studsade Maja upp först av alla, kl. 06.21. Hon och Stefan flyttade ut till soffan, till pålitliga Nickelodeon. Stefan slumrade vidare. Vid 7.20 vaknade jag motvilligt då Hampus låg där nere och slingrade upp sin arm över min sängkant. Med en kraftansträngning kikade jag ner på honom och möttes av ett leende som smälter is. Dagen skulle nog bli bra trots allt.
Traktorlåda.
Lördagen den 15 september 2007
Idag för två år sedan kom lillebror till världen. Läs gärna mer om det under "Om Hampus". Det var en stor dag då, och en stor dag nu. Hampus var naturligtvis försten upp, men då vi påminde honom om vilken dag det var, återvände han gärna till sitt sovrum igen. Maja hade planerat att ge honom två av paketen, men då det kom till kritan blev spänningen för stor och hon överlät gråtande allt sjungande och paketgivande åt oss. (Återigen: jag hoppas hennes spänningstålighet stärks med åren.)
  
Skörden såg ut som följer: brandbil som blinkar och tjuter (E&B), Nöff nöff Benny (mm&mf), duplolego (mm&mf), stor legoplatta (mm&mf), legoambulans (gudföräldrar), frontlastare (Maja), Dora-DVD (Maja, med baktankar), bogserbil (vi, redan trasig), bultbräda (vi), och så sist men inte minst tre småbilar och en tramptraktor (fm&ff). Mer om traktorn senare.
Killar kollar.
Sockerkakan som skulle fungera som tårtbotten säckade ihop (Fullständigt obegripligt hur det kunde hända! /mästerbagarens anmärkning), så det som skulle bli en Hampus 2 år-tårta (påskriven med Ahlgrens bilar) fick bli en hallongömma istället. Sicken tur att godsaker är godsaker för kidsen oavsett format. I synnerhet Maja var mycket nöjd, och har redan beställt en "precis, precis en sån" till sin 4-årsdag.
Farmor och farfar var dagens hedergäster och enda gäster. Mormor och morfar firade på avstånd, och övriga i omsorgsklubben får också pussa på Hampus vid annat tillfälle. Det var roligt för såväl farföräldrarna som barnen att få ägna tid åt varandra nu då tillfälle verkligen gavs.
En given höjdpunkt var då det stora paketet gjorde entré. Det var mystiskt, ja nästan lite på gränsen-spännande - och visade sig innehålla något gult och blått.
En traktor!
Eftersom Maja hade lovat låna ut sitt rum till farmor och farfar för natten, gjorde vi i ordning en mysig bädd åt Maja på vårt sovrumsgolv. Hon gillade den så skarpt att hon kröp ner genast. Under tiden vi vuxna engagerade oss i farmor och farfars sovande (eller åtminstone bäddande), gjorde Hampus motsvarande manöver i andra delen av huset. Jag mötte honom i dörren då han var i full färd med att bära över sina sängkläder till vårt sovrum han också.
 
Så. Här blir bra. Här bredvid mamma ska jag sova.
Hur den på alla sätt och vis trevliga födelsedagen slutade? Precis som födelsedagsbarnet önskade förstås.
  
Fredagen den 14 september 2007
Idag är en sån där knasig dag då fröknarna på förskolan ska lära sig brandsäkerhet. Det är ju toppen det, även om jag hoppas att de aldrig kommer att få någon nytta av utbildningen. Stefan och jag delar på dagen, på så vis att han jobbar förmiddag, och jag eftermiddag.
Maja och Hampus har lekt tillsammans större delen av dagen hittills. Först var de mamma och baby, och Maja bestämde att det var sovdags. Hon bäddade ner lillebror i sängen och lade sig intill för att berätta kvällssaga. Hon berättade något om Pippi och apan, och om hur apan hoppade upp på Pippis näsa, öra och huvud. Jag lyssnade lite på avstånd, och begrep inte alla förvecklingar, men Hampus skrattade lojalt åt allt. Ni vet hur barn låter då de måste skratta, för att de vill demonstrera hur roligt det är?! Då sagan småningom hittade fram till ett slut, pussade Maja på brorsan, sa "natt natt, sov då gott" och gick själv in och lade sig i dubbelsängen.
Igår var pappa Stefan ute och bowlade en stund efter jobbet. Jag berättade för barnen var han var och vad han gjorde, och de tog genast sporten till sig. Vi bowlade med djur igår kväll, och spelet fortsatte idag. Maja vinner alltid. Lustigt. Jag har försökt hävda min seger ibland, men jag har tydligen haft fel varje gång.
 
Då konsten får tala:
   
Framtidslek:
Min äktenskapliga framtid. Snygg, eller hur!
Varför känns det som om män åldras skonsammare?
 
Här är syskonparet som kommer att mötas med sina familjer över en kopp latte (eller vad man nu dricker om 80 år) och prata om sina härliga föräldrar och alla barndomsminnen, medan barnbarnen springer runt och leker med sina nya robotar. Även om vår målsättning är att sitta med där vid bordet, är väl sannolikheten stor att vi missar samtalet.
Fast man vet ju aldrig - 116 år är väl ingen ålder.
Är någon nyfiken på var man kan få tag på glaskulan och se in i framtiden, så får ni allt ta och ge er till känna. Hahaaa! Vi har minsann ett statistikprogram. Statistikprogrammet talar sitt språk, och gästboken sitt.
Hej-hej på er iallafall! Roligt att ni vill titta in. Mår ni bra?
Veckan som gick, sammanfattad den 30 augusti 2007
Ojoj, så många äventyr, så många dagar... Vad hände med mitt skrivande?! Här följer några godbitar(?!):
- Pappa Stefan åkte på några dagars retreat till Idreskogarna tillsammans med en fiskepolare sedan urminnes tider. De hade med sig korvar, bröd och fiskegrejer, och inte så mycket mer vad jag förstår. Sen spänstade de upp i ottan och åkte med sina korvar, sina brön och sina fiskeprylar till dagens å/sjö/flod. Så stod de där dagen lång och drog upp fiskar som de genast slängde i igen. Enligt rapporten fick de många fina exemplar, bl.a. 40 cm långa abborrar, men några bevis på detta har aldrig visats mig. (Jag har en känsla av att någon annan än jag borde skriva det här inlägget för att göra det rättvisa.) På kvällen satt de i stugan och pratade om alla fina fiskar, eller så. Tror jag. Hem kom iallafall en trött - obegripligt - och nöjd Stefan på måndag kväll, till hela familjens oerhört stora glädje.
- Här hemma fick vi lämpligt nog besök av mormor och morfar lagom till fiskeresan. Första natten Stefan var borta erbjöd mormor sitt sällskap, och eftersom jag fortfarande har en tendens att höra steg på vinden om nätterna fick hon gärna stanna. Det visade sig vara ett bra drag, för Hampus fick typiskt nog ett fem timmar långt kruppanfall. Vi hörde den första hostningen vid tiosnåret, och mitt tränade öra visste redan då vad som väntade. Lyckligtvis blev det aldrig sådär hemskt som det var hans första vinter, då vi hade klippkort på akuten, utan det höll sig inom gränserna för vad vi vågade avvakta hemma med öppet sovrumsfönster. Som extra säkerhet stannade mormor en natt till, då under lugnare förhållanden.
- Den tredje natten kändes trygg - den kunde ju inte bli värre än natt 1 - så vi var ensamma hemma jag och barnen. Vem kruppar då? Maja! Maja har aldrig kruppat i hela sitt liv, men då gjorde hon minsann det, som en riktig kruppdrottning. Vad är oddsen?! Jag hade dessutom fattat det oerhört korkade beslutet att låta henne sova i dubbelsängen (för hennes eller min skull är frågan), vilket gjorde att jag plus krupphostan fick dussintals hårda sparkar i bakhuvudet/ ryggen/ansiktet. Ändå ville jag ju inte lyfta över henne i eget rum p.g.a. det självklara.
- Den fjärde natten gick bra! Ha. Toppenbra. Och nu hade vi fått in snitsen på att vara ensamma också. Barnen skötte sig oklanderligt och jag bara gled runt glad i hågen och harmonisk till sinnet. Konflikterna vi hade haft de första dagarna var som bortblåsta. Kvar fanns bara en tung känsla av att behöva sova i en vecka.
- Denna arbetsvecka finns det inte så mycket att orda om. Vi har författat ett överklagande till kommunen för beslutet om resurs för Maja. Den penning hon är beviljad idag räcker till ca 1 timmes assistens per dag. Tanken var däremot att hon skulle ha en skugga som följer henne i vardagen, som hjälper henne med det sociala samspelet, och då räcker ju inte en timme långt. Vi önskar inte heltidsassistens för henne, men åtminstone en gnutta mer tid, såpass att det blir möjligt för förskolan att ens hitta någon BRA människa som vill åta sig uppdraget. För vem vill jobba 2,5%?!.
Bonusreflektion gällande Hampus, nedtecknad den 21 augusti 2007
Hampus språk utvecklas i rasande takt. Han böjer substantiv, vilket hans storasyster precis börjat göra. "Katter!" utbrast han i morse då han såg sådana på ett av Nickelodeons välsignade morgonprogram. "Sluta!" är ett annat flitigt använt ord, och så en hel massa andra, ganska tydliga fraser som försvann ur mitt minne precis nu. Samtidigt har han kvar en massa babyuttryck, som "åmm", som betyder banan eller boll, och "off" som betyder smörgås, om ni nu inte förstod det själva. Lurigt. Fast vi är ju inte bortskämda med tidig språkutveckling, så vi gläds extra mycket åt allt det nya som kommer, och struntar i allt det gamla som består.
Och så ett PS om syster: Ikväll sa jag min vana trogen att jag älskar, älskar, älskar henne, vid nattningen. "Jag essskar mamma också" svarade hon. Värme spred sig då.
PS 2: Tänk att det ska vara så svårt att skriva ett inlägg om det ena barnet utan att dra in det andra.
Tisdagen den 21 augusti 2007
Både Hampus och Maja har pipit lite vid dagislämningarna på sistone, vilket hör till ovanligheterna. För Hampus del torde det bero på att han i all sin glans fått konkurrens av fler små, nyinskolade sötnosar. Hans fröknar finns alltså inte alltid där för enbart honom, närhelst han skulle önska det. För Majas del... vet jag inte. Det enda jag vet är att detta gör att jag längtar extra mycket efter att få hämta dem, och försöker göra det så tidigt som jobbet tillåter. Visst är det väl varje förälders mardröm att ens egna barn ska vara de sista på dagisgården, och att de ska sitta där på en trappa och se sorgsna och övergivna ut, medan en sista jourhavande fröken från fel avdelning redan sitter i sin bil med nyckeln i tändlåset. Nu tror jag i och för sig att vi är ganska långt från att hamna där, men jag hastar ändå.
Idag gick vi den långa vägen hem. Första anhalten var gungorna. Maja ville bli snurrad, och jag snurrade hennes gunga hårt som aldrig förr. Sen skrek hon som en vettvilling då snurret snurrades upp och guppet närmade sig. Hampus gungade på en häst, och red till Pippis pappas båt. Under tiden passade jag på att ta en egen gungtur i gungan intill Majas. Jag försökte lära henne sätta fart på sin gunga själv, men det var svårdemonstrerat. Istället fick jag upp stämningen, och kom på mig själv med att tycka att det var jätteroligt. Precis då jag gungade som högst uppe vid trädkronorna fick Hampus syn på mig och gav till ett tjut. Mamma fick INTE gunga sådär!
Han slank av hästen fort som ögat och kom springande rakt mot faran. Jag fick lika fort göra århundradets hopp ner från trädkronorna, precis som på den gamla goda tiden - och AJ!, vad ont det gjorde i fotsulorna! Kommer ni ihåg? Maja fick sig åtminstone en ny, mindre god idé om vad man kan göra från en gunga, och jag fick en beundrande blick. En blick som oftast är pappa Stefan förunnad. "Pappa kan allt", är ett mantra hemma hos oss.
 
Sen fortsatte den långa hemvägen via skogen, där vi plockade på oss 27 tallkottar som vi sedan målade. Maja experimenterade sig fram till den perfekta rosa nyansen, medan Hampus sportade med att måla sig själv på nya ställen på kroppen varje gång jag tittade åt fel håll. Målarverkstaden flyttade småningom till badkaret, som nu är ganska rent igen efter att jag gnuggat det med aceton. Aceton tar bort allt som Ajax går bet på.
Söndagen den 19 augusti 2007
Dagens tankar kommer i rafflande novellform:
Maja och lillebror
Maja hette hon, flickan med det ljusa håret och de bruna ögonen. Maja hade en mamma och en pappa, och sig själv. De hade det mysigt nästan jämt. Maja tyckte om att sitta i mammas knä och läsa böcker, eller hjälpa till, eller ligga i sängen med pappa och höra honom berätta sagor om modiga barn och drakar. Ibland gjorde de matsäck och gick på långa utflykter, alla tre.
Maja tyckte väldigt mycket om sin mamma och pappa, och hon visste att de tyckte väldigt mycket om henne också. De var nästan alltid tillsammans, och mamma och pappa hade alltid tid att göra roliga saker.
Sen fick Maja en lillebror. Han var så liten, lillebror. Liten som en docka, och ganska söt.
Maja tyckte om att få en lillebror. Hon behövde hjälpa till med många saker – hon fick hämta blöja, leta efter nappen och hämta kudde då lillebror skulle ammas. Det tyckte mamma och pappa var bra. De sa att det var tur att de hade Maja som kunde hjälpa till.
Ibland skrek han väldigt högt, lillebror, fast han var så liten. Då måste mamma sluta med allt och gå och se till lillebror. Sen fick Maja nästan alltid klara sig själv en lång stund, för då skulle mamma amma, eller bära, eller trösta lillebror. Det tyckte Maja var trist. Plötsligt var det bara lillebror, lillebror hela tiden. Värst var det då mamma gullade med lillebror, och lät liten på rösten och gnuggade sin näsa mot hans. Då ville Maja skrika, fast det gjorde hon inte.
Snart växte han, och blev lite större. Det gjorde Maja också, fast det märkte ingen. Lillebror lärde sig krypa, och sen lärde han sig gå. Det kunde Maja också. Fast det märkte ingen. Lillebror härmade och lät som en bebis, och alla tyckte han var så duktig. Maja tyckte inte att det var så märkvärdigt.
- Å, titta så bra han kan! sa farmor och farfar då lillebror ställde sig upp på sina vingliga små ben.
- Nämen vad duktig han är! sa mormor och morfar då lillebror kladdade mat runt hela ansiktet med sin röda bebissked.
- Oj, vad stor du har blivit! sa de till lillebror hela tiden, fast han var pytteliten, och jättemycket mindre än Maja.
Maja kände hur hon blev arg. Hon kunde säga jättemånga riktiga ord. Hon kunde springa och hoppa, och hon kunde äta själv utan att kladda det minsta lilla. Men det var det ingen som såg.
En dag åt hela familjen fisksoppa. Fisksoppa var allas favorit, och Maja brukade alltid få extra många laxbitar. Den här gången fick lillebror nästan lika många, för han gjorde roliga miner och sa ”ax”, och det tyckte mamma och pappa var bra gjort.
Då råkade Maja plötsligt skvätta soppa över hela matbordet. Utan att hon visste hur det gick till, landade hennes stora soppsked rakt i tallriken med ett jättelikt plask, och hela matbordet och allas tröjor var plötsligt rosaprickiga av all soppa.
Då reste sig både mamma och pappa fort som blixten.
- Men Maja, vad hände? sa de. Titta så kladdigt allting blev! Nu får vi genast hjälpas åt att torka upp.
Och sen torkade de. Maja fick en egen trasa och mamma och pappa torkade de också, överallt på golvet, på stolarna och på bordet. Lillebror bara satt där i sin stol och såg på. Han fick ingen mer lax.
Maja tyckte mycket om lax, och lego. Hon brukade bygga legogarage till bilarna, med tak och allt. Ibland satt hon i vardagsrummet och byggde, men ville hon vara alldeles ifred satt hon och byggde på sitt eget rum, som den här dagen. Precis då allt var nästan klart, och Maja skulle backa in den röda bilen, kom lillebror.
”Bom”, sa han och slog på garaget så att taket rasade in och ena väggen gick sönder. Vad dum han var då, lillebror! Maja kände hur hon blev alldeles jättearg, och så kom knuffen. Hon knuffade på lillebror, så hårt att han ramlade baklänges mot lekspisen.
- Uäääähhh! grät lillebror.
- Uäääähhh! grät Maja också, för hon var så arg.
Och så kom mamma rusande och lyfte upp lillebror. Hon lyfte bara upp lillebror.
- Maja, vad var det som hände? Du knuffade väl inte? frågade mamma och strök lillebror över huvudet och det ljusa håret. Lillebror var alldeles röd i ansiktet. Maja var bara alldeles tyst.
- Man får inte knuffa lillebror, Maja! Han kan göra illa sig väldigt mycket om man knuffas, och man får ju inte knuffas. Det vet väl du som är så stor? Eller hur? Maja?
Och det visste Maja. Men hon visste också att man inte fick ha sönder varandras saker. Och det frågade mamma ingenting om. Dumma mamma. Allt var lillebrors fel, och där satt han i mammas famn och hade det bra.
Maja kände en stor klump av gråt i bröstet, och den växte och växte. Plötsligt sprack klumpen med ett pang, och Maja skrek högre än hon någonsin hade gjort. Hon hade skrikit många, många gånger förr, men den här gången skrek hon så högt att lillebror tystnade. Mamma höll för öronen och såg alldeles förskräckt ut.
Sen steg mamma upp, gick ut och stängde dörren efter sig. Mamma och lillebror gick nog till soffan och kramades nu, medan Maja låg ensam i sin säng. Den där klumpen i bröstet var kvar, fast hon hade försökt skrika ut den. Dumma klumpen. Den gjorde henne ledsen. Hon kände sig jätteledsen, och det var mamma, lillebror och klumpen som gjorde det. Garaget brydde hon sig inte om längre.
En lång stund senare kom mamma in igen. Hon satte sig på sängkanten och var alldeles tyst.
- Förlåt Maja för att jag blev så arg på dig, sa hon sen. Jag vet att det kan vara jättejobbigt att ha en lillebror ibland.
Maja sa ingenting. Hon var alldeles tyst och väntade på att mamma skulle säga mer bra saker.
- Lillebror sover, sa mamma efter en stund. Ska vi berätta sagor för varandra, du och jag?
Maja kände sig lite gladare. Mamma hade tid, och de skulle berätta sagor. Och lillebror sov. Lilla lillebror. Maja brukade tycka att han var extra söt då han sov.
Mamma kröp ner i Majas säng och strök henne över håret en lång stund.
- Mamma, sa Maja till slut. Kan du prata sådär gulligt med mig också ibland?
- Prata gulligt? undrade mamma. Menar du så som jag pratar med lillebror?
- Ja-a.
- Men älskade lilla Maja, sa mamma och pussade på henne. Min lilla, lilla Maja.
Plötsligt förstod de båda två. Mamma förstod en hel massa saker. Hon förstod knuffen, fisksoppan på matbordet, alla de höga skriken, och så de där gångerna då Maja inte kunnat snöra på sig sandalerna själv. Och Maja förstod att mamma förstod.
Sedan låg de länge i sängen, och mamma berättade om hur det var då Maja var en pytteliten bebis. Så liten var hon, så pytteliten. Och sen växte hon och blev lite större. Men det skulle dröja länge innan hon blev stor. Det skulle kanske dröja längre än mamma och pappa först hade trott. Vad skönt.
Lördagen den 18 augusti 2007
Idag fick vi besök av två familjer i närområdet, vilket innebar sex vuxna och lika många barn i våra sällskapsutrymmen. Ekvationen gick ihop alldeles utmärkt, och bortsett från enstaka missnöjesutbrott förflöt kvällen fint. Maja och Hampus förberedde barnbordet i god tid, med tallrikar, servetter och partyhattar (som Maja fick syn på under förmiddagens shoppingtur på Ica, och bara måste ha).
 
Två bord, det ena för vuxna. Vid det andra sitter en otålig herre, i GOD tid.
Kvällens hedersgäst var lilla F, som hade hunnit bli tre månader. Hon hade det goda omdömet att sova bort större delen av kvällen, men framåt hemgång var hon vaken och pigg. Då tog sig Maja och Hampus varsin noggrann titt, och även pappa Stefan, som säger sig vara helt på det klara med att babytiden är förbi i vårt hus. Döm av bilden, själva:
- Såhär håller man lämpligast en gosmaskin. Och så kan man också pussa på dem och ligga med dem i soffan.
Onsdagen den 15 augusti 2007
Det här med språket, tänker jag på idag. Språket och självförtroendet. Maja har utvecklats enormt mycket språkligt under sommaren, och gått från att uttrycka enstaka ord till att prata långa meningar om det som känns viktigt just då. Hon pratar mycket, men fortfarande otydligt för utomstående. Du flitiga läsare kanske minns inlägget den 28 juni, och lyckan jag då kände över den där meningen. Så pratar hon nu, hela tiden, fast inte helt korrekt och rent förstås.
Och så idag, så tog lilla Maja ett jättekliv på samlingen. De hade suttit där på dagis, 18 barn i ring med en vuxen, och pratat om sommaren som gått. Alla som ville hade fått berätta om sin sommar och om vad de hade gjort. Då räckte vår lilla Maja upp handen. Hon räckte upp handen minsann, och berättade att hon hade badat. Hon sa säkert att hon hade "lalat", och jag tackar den högsta av makter för att samlingen förstod henne och inte utsatte henne för den förödmjukelse det hade inneburit om de inte hade gjort det.
Kanske tycker du att det här är den löjligaste lilla nyhet du läst på länge, men för oss är det stort. För oss är det ett kvitto på att Maja känner sig trygg i gruppen, att hon känner sig hyfsat trygg i sig själv, och att hon känner sig trygg i sin förmåga att kommunicera. Trygghet, trygghet, trygghet - precis det vi önskar våra barn mest av allt, eller hur. Trygghet och tilltro till sig själva. Trygghet, tilltro och lycka, till och med.
Söndagen den 12 augusti 2007
Idag var Stefan uthyrd som flytthjälp i grannskapet, fin styrketräning. Trevligt som det råkade det sig, så var även vi andra uthyrda, till ett Meandi-party uppe på den stora backen. Maja och Hampus trivdes nog alldeles utmärkt, för där fanns gott om lekdon, barn, mat och våfflor. Maja passade också på att vara smakråd gällande kläderna, så hon styrde upp hela min beställning. Själv behövde hon orange velourtights och en alldeles underbar orange tröja med små, rosa blommor. Även Hampus behövde den sistnämnda tyckte hon, och så fick det bli. De säljer härliga retrokläder på Meandi, och de håller färgen jättefint. Titta på hemsidan www.meandi.se om ni vill se dessa nödvändigheter.
Så strävade vi hemåt, fulla av brunchkorvar och våfflor. Vi tog gen(?)vägen ner genom vildmarken, vilket på sina ställen innebar att jag fick bära ner ett barn i taget för stupen. Men spännande var det, spännande och farligt om vartannat. Då vi var nere var barnen så gott som nakna, och jag med. Värmen och luftfuktigheten gjorde nämligen att inga lagar gällde. En stund senare var Hampus i följande skick:
Sova!
Lördagen den 11 augusti 2007
Vilken alldeles underbar sommardag, igen! Halva dagen ägnade vi åt detta:
  
Därefter kröp det i kroppen av sol och fuktig utomhusluft, och vi åkte tillIkea. Vi tycker om Ikea, om ni har missat det. Denna dag tittade vi på kök, fiiina kök. Vi fick lyckligtvis med oss lite broschyrer hem, så nu är ett spännande frö sått. Hampus hade med Majas hjälp klätt sig i en rosarandig klänning utflykten till ära, och eftersom vi alla kunde förstå varför - luftigt, fint plagg - svassade han runt på Ikea ännu elegantare än vanligt. Det var hemskt roligt att räkna alla huvuden som vändes efter honom, alla fingrar som pekade och alla munnar som log. Nu gjorde ingen det - räknade - men det HADE varit roligt. Och Hampus njöt säkert, den lilla clownen.
Fredagen den 10 augusti 2007
Hampus åt mellis på sitt lilla vis:
  
Nu klipper jag brödet med farliga draken mamma, så det blir godare, okej okej?
Torsdagen den 9 augusti 2007
Idag tänkte jag erbjuda er en detaljerad redogörelse över hur morgonbestyren i vårt hus såg ut innan semestern:
6.00 Hampus stod i dörröppningen och viskade "paaappaaa". Stefan spänstade ur sängen och gjorde sitt bästa för att storasyster skulle sova vidare, dvs knäppte på Nickelodeon fort som blixten. Pojkarna satte sig i soffan, och den ena slumrade med lite tur.
6.45-7.15 Jag krälade upp, och möttes oftast av en glädjestrålande Hampus som utbrast "mamma?!?!" som om han rentav hade glömt att han hade en. Maja var morgontrött och satt i ett soffhörn och såg sur ut, om hon ens var vaken. Pappa Stefan gick in i sovrummet igen för en powernap på allt mellan 15 och 40 minuter, beroende på hur bråttom jag hade. Oftast satte jag på en stor kastrull havregrynsgröt nu. Ibland var det redan gjort och kastrullen tom.
7.45 Jag åkte, efter en hel massa pussar och kramar. De andra njöt av att se Dora, Fiffi, Postis-Per och Greta Gris. Vi hade Nickelodeon att tacka för att vi fick duscha, klä oss och få på barnen kläder, kunde få i oss själva frukost och hann byta några ord om dagen som komma skulle.
8.20 Logistiken kring att komma iväg till dagis tog sin början efter Greta Gris. Då slog det ofta Maja - då som nu: hon "skulle bara". Kanske bara ha med sig något, bara hon kunde komma ihåg vad. Kanske behövde hon kissa. Kanske kände hon sig lite-lite hungrig, eller så kanske hon verkligen behövde byta något plagg. (Denna dag var det det skorna som behövde åtgärdas. Fyra gånger. Crocs. Sandaler. Crocs. Springskor.)
  
Men vad ÄÄÄR det som inte känns bra i magen..? Skorna!
Hampus var alltid snabb fram tills nu. För nu mötte han den stora världen utanför, den med sniglar, pinnar och brummande flygplan. Det är knepigt med all spänning - antingen springer ju livet ifrån en, eller så pappa.
Och tänk så fint de ställer upp för den goda sakens skull. Hejdå!
Nu återstår att se hur motsvarande program kommer att se ut efter semestern (E.S.). Kanske kan jag lära mig att somna och sova utan att älta saker E.S., och då kanske Hampus kan lära sig viska 'maaammaaa' vid sexsnåret. Kanske kan han också lära sig att sova utan attt vandra runt och tända lampor i huset på nätterna, så Stefan klarar sig utan powernap E.S. Och kanske kan Maja lära sig somna i tid, så hon ser lite gladare ut i soffhärnan E.S. Men framför allt - kanske kan vi hitta ett knep för hur vi kan leva E.S. utan att längta ihjäl oss efter varandra alla de fem långa dagarna vi måste vara borta hemifrån.
Onsdagen den 8 augusti 2007
Hurra, hurra för pappa Stefan idag! Flitens lampa lyste ikapp med morgonsolen då Maja skrev pappas kort, försökte rita ett hjärta till honom, jag och Hampus ordnade med frukost och vi delade upp de tre paketen sinsemellan inför väckningen av födelsedagsbarnet. Då klockan slog sju tågade vi in, Hampus först, Maja därefter och sist jag som skrålade för alla tre. Hampus log med hela ansiktet där han smög fram på mjuka knän. Maja såg surmulen ut och gjorde sin bekanta 'det här är väldigt besvärande för mig'-min. Precis lagom till att hurraropen skulle skalla brast hon ut i hjärtskärande gråt. Av anspänningen antagligen, precis som flertalet gånger förr. Vad jobbigt för henne om hon ska ha det så hela livet. Vi står lite ovissa till hur vi ska hjälpa henne, så kom gärna med kloka råd i gästboken eller i mail om ni har några på lager!
Under dagen skulle jag fika med grannmammorna, men eftersom kommunikationen flöt knackigt missuppfattade någon tidpunkten vilket ledde till att jag fick besöken i omgångar. Det gjorde bara gott, eftersom lite friska fläktar i huset ofta får även de tröttaste dagisbarn på gott humör. Dagen flög förbi, och det var knappt så vi fick tårtan på bordet innan 36-åringen anlände.
Stefan med alla sina kompisar.
Till dagens bokslut kan även läggas det faktum att Hampus äntligen lyckades ha sönder vår enda nyckel till tvättstugan, medan den satt i låset. Så nu är hela låshuset, eller vad det nu heter, igenproppat med metallbitar, det gyllene beslaget vint och den stympade nyckeln utsliten med kraftigt våld. Nu får vi anledning att använda den hittills orörda groventrén, eftersom det är det enda sättet i nuläget att nå tvättmaskinen, strykjärnet, handdukarna, de rena kläderna och inte minst pysselskåpet med alla lifesavers. Inget ont som inte för något gott med sig.
Vad Stefan fick i sina paket? Jo en mycket präktig slipover i grått och svart, av Maja. Bra att ha över alla t-shirts han äger, tänker vi - då blir han plötsligt lite prydlig. Av mig fick han en snyggskjorta, vit med smala grå ränder - mycket jobbtänk även där. Och så av Hampus fick han ett nytt, svart läderbälte med matt, silverfärgat beslag. Varför han behövde ett nytt bälte? Ja fundera på det ni! Det är 95 cm långt.
Tisdagen den 7 augusti 2007
Jag pratade med barnens mormor, min mor, häromdagen. Hon och pappa var i Tallinn förra veckan, och som alltid vid Tallinnbesök passade de på att besöka frisörsalongen. Den här gången hade mamma oturen att missa den ordinarie frisören, damen som alltid gör henne så fin. Modigt lagd som mamma är satte hon sig då i en stol hos en annan frisör, en "hemskt ung flicka". Sedan barnsben blonda mamma ville ha lite smakfulla slingor bara, och en uppsnyggning av nackhåret. Så döm om hennes bestörtning då hon då hättan åkte av hade blivit helt mörkhårig!
- Oj, det blev kanske lite för mörkt, sa frisörskan/den unga flickan. Kom hit så ska vi försöka bleka lite...
Inget blev bättre. Då saxen gjort sitt kunde min mor också konstatera att hon hade blivit av med så gott som allt sitt numera mörka hår. Uppsnyggningen av nackhåret hade förvandlats till en vågad klippning som ryktesvägen fick lilla mamma att likna Finlands president Tarja Halonen - en säkerligen parant dam, men inte mammas främsta förebild.
Mamma före.
Jag skriver om detta av två anledningar. Dels vill jag på mitt lilla vis försöka avdramatisera det hela och förbereda åtminstone någon inför första mötet med brunetten. Dels vill jag be om de där bilderna du lovade skicka, mamma! Jag lovar på heder och samvete att de inte kommer att hamna här.
Och återigen: experimentera INTE med hemmablekning ovanpå allt det där. Låt håret växa. Tvätta det ofta. Undvik speglar. Tids nog bleknar det mörkaste. Det är bara hår. Du är säkert jättefin ändå.
Måndagen den 6 augusti 2007
Idag är vi tillbaka i verkligheten. Stefan åkte till jobbet, tillsnofsad och glad i hågen. Eftersom han knappt hann jobba alls mellan föräldraledigheten och semestern, har han inte haft någon som helst tillbaka till jobbet-ångest i år. Därför, eller så av annan orsak. Han kan väl inte ha fått nog av oss tre härligheter?
Jag hade den först!
Här hemma njöt vi av ännu en dag av strålande sol och förlamande värme. Vi lekte i poolen en stund, åt ute på altanen - korv med bröd och kokt ägg, och så mycket ketchup på allt. Sen tog vi en långpromenad med vagnen för att lillebror skulle få sin lilla vila. Målet med promenaden var Konsum (för glass) och leksaksaffären (för att Maja skulle få slösa en del av pengarna hon fick av farmor och farfar). Tror någon att lillebror somnade av de där planerna? Han höll sig vaken, åt glass, bajsade i leksaksaffären och fick mig på så vis att betala en miljard för ett nytt blöjpaket och tvättlappar på Konsum. Hur kan Konsum ha några kunder alls kvar efter den prissättningen?
Maja valde och valde. Tills slut föll hon för ett rosaglittrigt hopprep (efter att jag avstyrt köp av en anskrämlig, skrikrosa paljettväska) och ett set med klistermärken och tillhörande bok. Till Hampus köpte hon en liten bil för en femma, en bil som olyckligt nog kom bort redan på hemvägen - men det är det bara jag som vet. Pengarna som blev över slängde hon obekymrat ner i plastpåsen ihop med varorna, trots att jag förklarade att de var värda många leksaker till om hon höll reda på dem. I skrivande stund ligger de fortfarande i samma plastpåse, dock gömda under dubbelsängen i vårt sovrum.
Pappa Stefan kom hem, åt laxsoppa med oss och badade med Hampus, som var kladdig över hela kroppen av svett, glass, äpple, sand, vinbär och säkert en hel del snigelsekret. Sen drog han ut på fiskefärd i sensommarkvällen. Hampus som var trött efter dagen (den beryktade vilan blev aldrig av) la sig 18.45. Maja skulle sova 19.45 trodde jag, men hon har ägnat kvällen åt att städa utomhus - ställa in alla bilar, vagnar och dynor under tak, veva ner parasollet och plocka ihop sandlådssakerna. Sen diskade hon de kärl som stått på altanbordet och hängde upp en lätt fuktig badhandduk på tork. Nu (21.20) har hon precis meddelat sin mor att hon känner sig färdig med allt, är trött och ska gå och lägga sig.
Hon är på det klara med att vuxna vet bäst igen då semestern är slut, säger hon. Å andra sidan har vi aldrig tyckt att man kan tvinga barn sova. Sova är mysigt, sova VILL man göra. Visst?
Söndagen den 5 augusti 2007
Idag var återigen en stor dag, då vi firade pappa Stefan 36 år, om än några dagar i förtid. Dagen till ära kom naturligtvis efterlängtade farmor, farfar, Egon och Birgitta. Men med sig hade de för ovanlighetens skull - och till vår stora glädje - kusin Anton, som hunnit bli stor och imponerande. Han fick snabbt två svansar. En ganska diskret svans, och så en mycket intensiv, lite mindre svans.
Vi åt lunch tillsammans, en GI-buffé med tjogvis av rätter vi aldrig tidigare skådat. Maja och Hampus åt lassvis av kyckling och lax, och lämnade resten därhän. Vi andra provade linssallad, grillad aubergine, hummusröra, böngryta och het potatis plus en hel massa annat gott. Med oss hem köpte vi en alldeles, alldeles utomjordiskt god GI-limpa som gick lös på 60 kronor. I skrivande stund är det redan så gott som slut på roliga. Vi kommer återvända en annan gång. Helt säkert.
Hampus hittade en ny bästis. Han tjoade överlyckligt då han såg den lilla voffsingen ligga där flämtande på gruset. Vi smög fram och konstaterade att den var så utom sig av hetta och leda att den struntade blankt i oss. Hampus klappade fint, han undersökte öronen och lyfte på läppen för att se de fina huggtänderna. Han drog i ögonlocket och pekade på ögat, och han räknade handfast alla klorna och bröstvårtorna, allt utan att göra hunden det minsta brydd. Jag satt en decimeter ifrån, beredd att göra en blixtutryckning då hunden fick nog - men denna hund nådde aldrig dit. Den öppnade på sin höjd ena ögat, själv.
 
Och så fikade vi mera hemma på verandan. Glass i stora lass. Solen strålade och barnen lekte oavbrutet, även det stora barnet. Som pricken över vårt redan trevliga 'i' hittade Anton en ultrafantastisk megadunderapparat en uttråkad mamma köpte via TV-shop en regnig junidag - och städade hela huset. Han håller med Stefan om att den uppfyller förväntningarna, och har nu lovat sin mor städa hemma regelbundet bara hon ordnar med en likadan. (Berätta inte förnågon att vi äger en Swivel Sweeper!)
  
Just här kör Hampus sin vanliga klätterstyling utomhus, Anton sliter inomhus och Maja håller modevisning och springer emellan.
Anton! Alla fyra i huset vill hemskt gärna att du kommer på längre besök någon annan gång. Lova!
Torsdagen den 2 augusti 2007
Dagen började mulen, men vänliga gäster kom med solsken framåt eftermiddagen. Det finns några barn som våra barn leker sådär ovanligt galant med - de förstår varandra utan särskilt många ord, och leken är fylld av skratt och roligt bus, och helt konflikt- och konkurrensbefriad. De här två gästande barnen hör till den skaran.
  
Far och dotter väntar på utfodring. Husfar njuter stort av densamma. Trött, liten pausfågel njuter av medhavda tillbehör.
 
Origami. Och så äntligen middag.
Ovanstående gjorde att grillmåltiden för 8 var rena semestern, och resten av samvaron likaså. Framåt tiosnåret satt härliga barn uppbäddade i soffan med halvslutna ögonlock, fortfarande nöjda och leende. Vid hemfärden var det stort kramkalas, då Hampus ville krama alla om och om igen. Maja sträckte sig till att vinka en gång, och sedan stå på trappan och ropa hejdå upprepade gånger då alla var på behörigt avstånd, borta vid bilen. Nu ser hon fram emot att få komma och se den nya, berömda lekstugan som enligt ryktet finns i kompisarnas trädgård.
Aktivitet 22.10
Aktivitet 22.11
Onsdagen den 1 augusti 2007
Idag sken solen från en så gott som klarblå himmel. Underbart! Därför beslöt vi oss för att förstöra det genom att åka och storhandla. Det kloka med det vara att göra det tidigt, innan några andra stockholmare vaknat. Dessutom resonerade vi förutseende folk som så, att det inte skulle kännas ett dugg roligare i morgon, då vi har gäster att vänta. Nästan långväga. Allt handlande gick så smidigt det kan numera - två barn sprang åt varsitt håll. Den ena slängde ner allt som såg mer eller mindre gott ut i vagnen, och den andra sprang till alla pastellfärgade varor och frågade "va ä dä?". Men vackert så - alla var glada och inget gick sönder.
Under eftermiddagen tog vi sommarens första familjeseglats i gula skorven. Det tog närapå en timme att motivera Maja för denna. Hon var mot bättre vetande ena stunden för trött, nästa stund för rädd. Hampus hörde orden båt och flytväst och var ute vid skottkärran som blixtens bror. Slutligen var hela familjen redo att påbörja den 7 timmar och 300 meter långa promenaden ner till bryggan.
Det visade sig vara en utmaning att bära matsäcken på ett sätt som skulle få läckerbitarna att bestå utan att bli uppätna på vägen, men Maja åtog sig heroiskt den. Vilken tur. Så var det ösa båten. Rigga tanken. Packa saker. Vänta vänta. Och så äntligen kasta loss - till stora leenden.
Trots att båtresan var både guppig och våt, betedde sig Hampus fullständigt respektlöst. Han hängde sig utan att tveka över relingen och spanade efter fiskar vare sig båten rörde sig lite eller mycket. "Isssk!" utropade han - antagligen efter att han med lite god vilja sett en jättehaj. Efter en snabb överläggning valde vi av olika skäl - kanske mest för att inte krångla till det eller behöva fiska upp barn ur vattnet - att ta fikapausen ett jättekast från bryggan. Maja delade generöst ut de smulor som fanns kvar i ryggsäcken, där vi satt ute i viken och drev.
Men ett mycket gemytligt äventyr var det, och ett löfte om minst en fiskepartner i framtiden för Stefan.
Söndagen den 29 juli 2007
Idag var det kakbak, våra gäster till ära. Maja, som alltid gärna hjälper till med såväl bakandet som ätandet, missade hela begivenheten eftersom hon och hennes far i bakande stund låg i sängen och sjöng. Hampus assisterade med stor glädje vid vispandet, och Maja anlände lagom till att vispen skulle slickas.
Det var så trevligt att träffa dessa vänner, som dessvärre oftare figurerar i tanken än inom armlängds avstånd. Den här gången hade de som grädde på moset extra stora, positiva saker att berätta. Fundera på det ni!
 
Det fanns dessutom äkta anledning att fotografera sällskapet denna dag - uppklädda med skor på fötterna. (Som sagt - fundera på det ni!) Till och med Maja och Hampus ställde upp, för ovanlighetens skull. Högtidligt och med stor seriositet. De bilder ni brukar betrakta här på hososs är till 99% tagna i farten, hänsynslöst och utan motivens godkännande.
  
Lördagen den 28 juli 2007
Ojoj, så naiva vi var då vi beslöt oss för att åka till stan med båda barnen. Vi skulle lufta oss och se lite folk, var avsikten - och varva det med varsin ensamtimme då vi skulle få ägna oss åt egna intressen utan att känna ansvar för någon. Haha. Först gick jag med en medgörlig Maja, och Stefan med en sovande Hampus. Snabba ärenden - inga problem. Sen köptes glass - inga problem. Sen skulle jag gå min egen väg - problem. Maja totalvägrade låta mig gå. Hon hängde sig bokstavligen fast i mitt ben, gråtande och skrikande, trots att vi befann oss i leksaksbutiken som varit huvudmålet för hela hennes resa. Hon var villig att vända och gå därifrån bara hon fick följa med mig.
- Men jag ska gå ett jättejättetråkigt ärende till en vuxenbutik som ligger jättejättelångt härifrån och du kommer att bli så jättejättetrött i dina ben om du följer med. Om du stannar här kommer du att ha så skoj så.
- Nej, ja ha o-o starka ben. Jag med, mamma!
Vi gick alla. Hela konkarongen, till en linnebutik. Jag var där inne lääänge, men Maja väntade tålmodigt. Sen skulle pappa Stefan ha jeans. Vi gick alla till coola jeansbutiken och invaderade den. Hampus och Maja klättrade på, under och över hyllorna, skakade hand med skyltdockorna och lekte tittut bland provhytterna. Vi fick sneda ögonkast från personalen, och jag är inte säker på att de var kärleksfulla.
Därefter skulle det ätas McD. Fine. Sen skulle det tittas på tågbanan inne på stora varuhuset, fast klockan var 100. Men visst, vi hade lovat hela dagen. Maja skulle kissa bums då vi kommit dit, så då bar det av till dyra, smutsiga toaletten. Sist - trodde vi - väntade den långa vandringen mot bilen, och de tre trötta vandrarna fick vid det laget sitt bränsle av lördagsgodis. Nämen hoppsan, klockan har visst blivit sex! Bilåkning vid den tiden innebär tveklöst sovande barn. Inte bra, det går inte för sig. Parklek? Jaaa!
I parken var det skoj. Oj, vad högt Maja gungade, och oj vad länge och väl Hampus hängde stilla i sin babygunga, perfekt matchande sina ögonlock. Mitt i det roliga gjorde sig tarmen påmind hos storasyster, så med en påse i ena handen och en trave tvättlappar i den andra begav jag mig efter en skuttande, bajsnödig Maja in i buskagen. Länge satt hon där i sin prinsesstol bestående av mina böjda armar, och pressade. Inget. Jag stod tappert kvar fast ryggen protesterade. För det fick vi inget. - Nää, sa hon. Nähä.
Sen började kaoset. Vi packade ihop, men Maja skulle inte åka hem. Hon slet i min arm där vi gick bakom pojkarna med vagnen, och hon skrek och förde oväsen, så förbipasserande måste ha lekt med tanken att de bevittnade en kidnappning. Väl framme vid bilen var vi tvungna att få in henne i bilstolen med milt våld, efter att alla fina övertalningsförsök hade misslyckats. Hampus såg förtvivlad ut och gjorde några försök till att visa att han minsann också satt i bilstolen, och hade bältet på. Maja varken hörde eller såg något. Ögonen var svarta av vrede, hon skrek som ett vilddjur och svettades så det dröp om henne.
Vart har vår lilla, lätthanterliga flicka tagit vägen? Är det nu man ska plocka fram och damma av Stora Trotsboken? Och vad gör detta med stackars lillebror? Dagens största behållning var insikten om att det lär få dröja innan vi åker till stan allihop igen.
Fredagen den 27 juli 2007
Regn - sol - regn - sol - åska - regn - åska - sol. Då funkar det att gegga mellan åskbyarna. Under åskbyarna funkar det för Hampus att kura hos mamma eller pappa. Maja upprepar mantrat "dä nej laalit" (Det är inte farligt.).
 
Torsdagen den 26 juli 2007
Idag tittade solen fram för en snabbvisit, och poolen likaså. Maja övade på att simma, med simring och simpuffar, i tio centimeter vatten. Hampus den lilla landkrabban tog efter lång betänketid ett steg i vattnet, ramlade, och slickade sedan sina sår på verandan resten av eftermiddagen.
Min händige man ordnade med en fin list full av spikar till mig, som jag fick upphängd bakom sovrumsdörren. Detta föranledde en total utrensning av gamla och nya smycken - ett arbete den lille mannen gärna deltog i. Maja plaskade vidare.
 
Onsdagen den 25 juli 2007
Så var vi hemma igen. Att resa till och från Finland innebär att sova på en stor båt - kom med en bättre sporre den som kan. Barnen är två stora, uppspelta ögonpar från stunden då båten kan skymtas i horisonten, tills den försvinner i fjärran. Att sova i hytt går alldeles strålande, båda våra små somnar och sover som på beställning. Peppar peppar, ta i allt som är eller liknar trä.
 
Förtjusta morföräldrar tar hand om förtjusta barnbarn.
I Finland hände självfallet många små saker även i år. Du som är riktigt intresserad kan se mer här. Du som är sådär lagom intresserad kan nöja dig med sammandraget nedan.
Större delen av barnens fokus kretsade som förväntat kring mommo och poppo (Majas, och numera även Hampus benämning). Maja, som sedan länge etablerat kontakt med de väldigt ungdomliga morföräldrarna.. fick nu se en konkurrent i Hampus, som också sprang efter dem. Det grejades med poppos gräsklippare, pysslades i min gamla lekstuga, lästes ur mina gamla böcker, rotades i gamla stugans outsinliga förråd, och fikades på mormors bullar. Inga sura miner där, då sällskapet var det rätta.
Sura miner har annars duggat tätt på sistone. Maja har tagit ett stort kliv in i vad som måste vara trotsåldern, annars blir vi (ännu mer) mörkrädda. Humöret åker konstant berg- och dalbana och blir säkert illamående av det, för i vårt sällskap är det bara på topp korta stunder numera. Minsta motgång orsakar höga falsett-toner, ofta åtföljda av flygande föremål eller motsvarande symbol för ilska. Stackars lillebror förstår sällan vad som hänt. Trots att han blivit ganska luttrad, reagerar han emellanåt med förskräckelse då utbrotten är riktade mot honom. De absolut nödvändiga tillsägelserna förvandlar sedan Majas vrede till lika häftig sorg och bedrövelse, och skriken övergår i förtvivlad gråt innan hon lugnar sig. Vi hoppas på en kort fas den här gången.
  
I mitten ses bror med kusiner i famn.
Något ytterst trevligt var att vi hade tillfälle att umgås med min bror och hans familj. Mathias, Johanna och lilla Ellen (1:8 år) vistades nämligen med oss på sommarstället hela helgen. Två stugor + två familjer = mycket bra arrangemang. Ellen och Hampus, två knyttar, sneglade mot varandra där de pysslade jämsides, och Ellen sneglade minst lika flitigt mot Maja, stoora Maja som var så ...stor. Lyckligtvis såg Maja henne också, och erbjöd henne generöst både leksaker och assistens. Maja tog sin storasysterroll på djupt allvar, och kommenderade de yngre barnen både hit och dit enligt sina planer, dock sällan med framgång. Det enda tråkiga i sammanhanget är att samvaron är så gles. Vi tyckte oss alla kunna se att dessa närapå jämnåriga kusiner skulle ha stort utbyte av varandra om de gavs chansen.
 
Traktens hembygdsgård, hos barnen populär för såväl sin höga gunga som för den goda maten.
Pappa Stefan riggade sin vana trogen fiskespöna, och spenderade några kvällar till havs, och några i viken ett kärringstenkast från verandan. Båda jaktmarkerna gav utdelning, och som bevis på det mördade han sista kvällen tre stora abborrar för att lämna efter sig en lunch till svärföräldrarna.
 
Fiske hemma i viken har sina fördelar - en maskassistent (vänster bild). Inspektion av fångst ses till höger.
Söndagen den 15 juli 2007
Igår var det kalasdag. Maja fick äntligen gå på det efterlängtade kalaset hemma hos en av bästisarna. Hon ville gå genast då hon vaknade på morgonen, och vi tittade på klockan och längtade till klockan elva. Så gick vi då, hand i hand med de två paketen svängande. I det ena låg glitterfärger, likadana som Maja själv har. I det andra låg ett halsband och ett armband, i precis de rätta färgerna. Maja var på helspänn, kanske lite väl mycket, för då hon väl hade räckt över presenterna och skulle till att ta av sig sandalerna i hallen sprack leendet, och fram forsade tårar. Många var de, och ackompanjerade av högsta falsettgråt. Varken jag eller Maja förstod riktigt varför det blev så, men antagligen var det spänningen som släppte, och Maja som kände en hel kompott av blandade känslor. Efter dramat övergick kalaset till att bli riktigt förtjusande, även för oss.
Idag åkte jag med Hampus på några sista minuten-ärenden innan resan. Vi fastnade vid en hel vägg full av barnstrumpor, och jag upplyste Hampus om att vi skulle utnyttja erbjudandet om 3 för 2, eftersom han faktiskt behöver strumpor. Där hängde mängder av fina strumpmodeller - randiga strumpor, prickiga strumpor, strumpor med roliga apor på, med söta krokodiler, med fina bilar... Modig som jag kände mig bad jag honom välja ut några han ville ha. Högtidligt skred han längs med väggen och tittade. Han sneglade på aporna, på de rödrandiga, på de med massor av dinosaurier - och så valde han till slut: SPINDELMANNEN-STRUMPOR.
 
Varför väljer vår lilla, oförstörda son Spindelmannen-strumpor då han inte ens har fyllt två år? Vi som så medvetet klätt honom i mysiga, snälla småbarnskläder utan spindelmän och dödskallar. Så mycket var det värt.
Hur historien slutade väljer jag att behålla inom familjen.
I skrivande stund ligger far i huset här intill och äter jordnötter framför en dokumentär om ringsvanslemurens framfart i djungeln. Den måtte vara fascinerande, av hans hänförda läten att döma.
Torsdagen den 12 juli 2007
Jag tänkte rapportera lite mer om den lille mannen, som faktiskt tar väldiga kliv mot vuxenlivet. Han räknar! Han räknar noggrant smörgåsbitar: 1-2-3. Sen äter han upp en: 1-2. Eller bollar: 1-2-3. Sen snor syrran en: 1-2. Han har förstått principen, vilket gör oss föräldrar mäkta stolta.
Sen har han kommit underfund med att man bajsar på toaletten. Där sitter han gärna och trycker numera, bokstavligen, på magen. Han trycker på lilla magen samtidigt som han krystar allt vad han kan. Det tråkiga är att det hittills inte gett någon utdelning, även om försöken varit många.
  
Hampus och Hampus. Och så Maja, som har en mysstund utomhus med pappa - mellan regnskurarna.
Tisdagen den 10 juli 2007
Det är mammigt nu. Hampus är extremt mammakär, och det förstör lite för hela familjen eftersom det skapar oro och konkurrens. Lämpligt nog tog sig Maja och Stefan en tur på egen hand idag, till centrum och till småbåtshamnen för att köpa glass. Då kramades jag och Hampus sittande, liggande, stående. Han klappar ofta mig på kinden och säger maammmaa, eller lutar huvudet mot min axel och stryker min arm fram och tillbaka, fram och tillbaka. Tröjan ska av, eller åtmistone vara kortärmad och helst urringad. Hudkontakt ska det vara.
För att illustrera ovanstående bifogar jag en bild på Majas sagostund, som invaderades av Hampus, som låg ovanpå mig. Tyvärr har Hampus högerarm simmat ur bild, men den stryker min högerarm, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ser jag ansträngd ut på bilden så beror det bara på att jag håller på att kvävas, av kärlek. Jag är en lyckans ost.
Måndagen den 9 juli 2007
Idag hade vi en grabb- respektive tjejdag. Stefan och Hampus åkte tidigt och gärna till sina kompisar Fredrik och Oscar. Tillsammans hade de sedan gått och shoppat minsann, allt från fiskeprylar till kläder(!). Sådant som är dödligt tråkigt i mitt sällskap är tydligen ett nöje i Fredriks. Märkligt. Skoj hade det varit, och Hampus hade gått så benen blev blå eftersom vagnen hade åkt med Maja och mig
...till stan. Det var dags för mig att ta den andra TBE-sprutan, och Maja följde naturligtvis med. Vagnen tyckte hon inte vi behövde, utan hon gick raskt och moget hela vägen mellan bilen och stan och till bilen igen. Jag befarade att entusiasmen snabbt skulle avta med den påföljden att jag fick bära en 20 kilos treåring, men det gick alldeles strålande.
- E dä aj? frågade Maja då jag satt på britsen med ärmen uppkavlad till armhålan.
- Nejdå, sa jag. Det gör inte särsk... OAAAJ!
Jösses så hon högg mig i armen, den systern. Hon måste ha varit sadistiskt lagd, för då jag tog TBE-spruta nr.1 kände jag inte ens sticket. Den gången satt jag kvar och väntade på sticket tills den rara damen bad mig kavla ner ärmen. Den här gången blev jag stel i min stackars arm för resten av dagen. Tänk så olika handlag man kan ha.
Och tänk så svårt det är att åka till stan utan att komma hem med något. Den här gången var skörden rätt liten, men inte mindre uppskattad för det. Maja förälskade sig i, och fick, rosa vingar! Å. Väl hemma var det tomt i huset, och vi flickor kunde fortsätta med vilka sysslor vi ville. Så vi klippte våra naglar, lackade dem, och vi kammade vårt hår. Maja bytte till lämpliga kläder och höll en lång förevisning av sina vingar. De är väldigt bra att flyga med visar det sig. Och nu ligger de gömda i en lakanlåda så att inte lillebror kan hitta dem.
Lördagen den 7 juli 2007
Idag var dagen då vi alla skulle ha varit på konfirmationsfest, men inte var det. Stefan åkte tidigt, och vi andra tre firade dagen här hemma på egen hand. Jag vaknade kvart över sju, och fann Hampus stående utanför sovrumsdörren. Han bara stod där och tittade, och jag undrade i mitt stilla sinne hur länge han hade stått där, och vad han hade gjort innan. Han verkade klarvaken. Maja sov en stund till, och hela förmiddagen var därefter lugn och lång och regnig.
Vi åkte till Ikea då klockan började krypa framåt middagstid - dels för att sysselsätta oss, dels för att äta köttbullar och glass. Ikea är bra. Ikea har lyckligtvis till och med syskonvagnar för föräldrar som glömt alla vagnar hemma. Och så finns där en ordentlig lekavdelning med rutschkana, tunnlar, gunggrejer och snurrstolar.
  
Från leksaksavdelningen fick barnen välja varsin liten sak att köpa. Hampus valde en miniatyrelefant som kostade 9 kronor (ren tur), och Maja valde den röda spargris som hon har haft ögat på under flera av våra senaste ikeabesök. Fint så. Snart stängde varuhuset, och vi begav oss mot de milslånga kassaköerna. Maja höll krampaktigt sin spargris, och Hampus höll nästan lika stadigt i sin elefant, mellan varven. Då det blev vår tur gav damen i kassan oss beskedet att Majas spargris saknade prisuppgift, och att hon pga att varuhuset var stängt inte kunde ringa rätt avdelning för att efterfråga priset. Den kära spargrisen gick helt enkelt inte att köpa. Vi lämnade kassan med endast Hampus minielefant. Maja såg moloken ut, och vi satte oss på en lortig bänk och diskuterade händelsen. Efter en stunds lyssnande och hummande räckte så Hampus alldeles självmant över sin blå minielefant till storasyster. Maja fick hålla Hampus elefant hela vägen hem, och somnade gott med den i famnen. Och syskonkärleken nådde nya höjder.
Fredagen den 6 juli 2007
I morse låg vi vuxna klarvakna och utvilade i sängen då vi hörde de första tassarna mot parketten, vilket utan tvivel hör till ovanligheterna. Klockan var åtta(!) då en sömndrucken Hampus kom in och ville mysa. Han myser så bra den killen, och så ser han till att mamma och pappa turvis får ta del av myset - oftast. En kvart senare kom Maja in, med den rosaste av klänningar i handen. Morgonen kändes perfekt, så fulländad som den kan bli. Solsken. Skratt. Kärlek. Utvilade kroppar. Glädje över att vara tillsammans efter en veckas separation. Och till och med semester.
  
Dagen flöt fram utan större friktion. Maja och Hampus är så goda vänner, och gör det mesta tillsammans. De har spelat datorspel och cyklat. Det är rätt frustrerande för lillebror att möta ständiga bevis för sin litenhet. Han kan inte riktigt styra pekaren på datorn, vilket gör att Maja tröttnar och gör det själv fast det är hans tur. Bortsett från enstaka sorgeutspel där vid tangentbordet har all syskonlek gått som en dans. Igen.
 
Lillebror och hans assistent. Se den hjälpande handen som finns där i alla lägen.
Maja har de senaste veckorna börjat utbrista "Appa så sööööt" om sin lillebror då man minst anar det. Hon kan titta på hans fotsula då han sitter i soffan, beundra ett fotografi, eller bara se honom komma gående - och slås av hans söthet. Vi tänkte att hon snappat upp och av någon anledning börjat återanvända vissa vuxnas kommentarer - men vid närmare eftertanke kan det ju faktiskt vara ett äkta uttryck för syskonkärlek.
För Hampus del ramlar det (också) in nya ord mest hela tiden. Det första han sa då blygheten hade lagt sig igår var "min mamma", med en smekning på min kind. "Min mamma"... Ordet "MIN!" lärde han sig för övrigt första veckan på dagis. Idag ekade "mamma ellpa!" i trädgården då han hade fastnat uppe på Majas cykel och inte kunde komma ner, och "torka mamma" då han torkade upp - efter att ha spillt ut sitt vatten över mig. Stefan har säkert också dussintals exempel, men eftersom dagboken skrivs utifrån mestadels mitt perspektiv får ni hålla till godo med ovanstående - i synnerhet som han i skrivande stund sitter naglad framför ett gäng män som jagar en läderboll.
 
Maja och de underbara korten. Notera magarna, färgvalen och mammas nya frisyr.
Maja kände sig kvällspigg. Eftersom vi inte brukar tvinga pigga barn i säng, fick hon lov att pyssla en stund till. Hon valde då att göra kort till mig och Stefan. Hon skrev mödosamt och ritade länge, och började prata för sig själv med darrande stämma då hon upprepade gånger misslyckades med mitt namn: "Oooj, nu dä ooo nää. Nu mamma nej om dä. Nu mamma nej om...". (= Oj, nu blev det inte alls bra, nu kanske mamma inte tycker om det...) Jag var förstås framme snabbt som blixten och förklarade att allt hon gör till mig gör mig glad, hur sakerna ser ut spelar ingen roll. Men visst kändes det sorgligt ändå. En tre år gammal perfektionist.
Vi vill gärna hjälpa henne ur träsket innan hon sjunker djupare. Därför vill vi be dig som möter Maja att svälja alla prestationsomdömen. Ser du henne rita, fråga vad teckningen föreställer och prata om färger, former och intressanta detaljer. Sätt helst inte betyg på konstverket genom att fastslå att det är FINT. Hon ber inte om ett betyg, hon ber bara om att du ska se henne. Betyg kommer hon få tillräckligt många gånger i livet ändå. För ett barn ska inte fina och fula teckningar existera - för ett barn ser bara en teckning, en teckning, en teckning.
Sjunger Maja, fråga vilken sång det är. Säg helst inte att hon sjunger fint (för det är klart att hon gör det - i ett barns oförstörda värld gör alla det). Säg hellre att det är roligt att hon sjunger. Hoppar eller räknar hon, bedöm inte att hon hoppar högt eller räknar långt. Säg hellre att du SER att hon hoppar/räknar, eller kommentera att hon visst har lärt sig hoppa/räkna. Vi vill att Maja ska få uppleva stolthet över vem hon ÄR, inte över vad hon gör. Nog så svårt - vi behöver hjälp.
Torsdagen den 4 juli 2007
Idag fick jag anledning att lägga alla jobbrelaterade eller på annat sätt distraherande tankar i en liten burk med lock på, för familjen kom hem! De kom till solen, som skiner så fint, till skillnad mot vad den tydligen hade gjort borta hos farmor och farfar. Det var just regnet och det eviga gråvädret som drev familjen på flykt, för hur trevlig gemenskapen än var, så började det tydligen krypa i kroppen av rastlöshet hos alla inblandade. Vad detta i sin tur innebär är att lördagens konfirmation kommer att bevittnas av endast Stefan, eftersom en lång resa bara två dagar senare blir lite väl tokig för de små. Det är såtrist, så trist, tycker jag som kan räkna ut vad vi går miste om.
I finrummet hos farmor och farfar.
Då de kom, var de nästan lite blyga för mig, mina små älsklingar. Maja log och tittade länge under lugg på min nya frisyr. Hon sa inget, så jag kände mig osäker på om det var ett gott eller ett dåligt betyg. Någon minut senare ville hon dock att vi skulle klippa hennes hår likadant, så jag förmodar att det var godkänt.
Varma i kläderna yrde båda barnen runt som galningar, uppenbarligen lite glada över att vara hemma trots allt. De kollade om lekstugan var på plats, om det fanns några bär på buskarna och om vattnet strömmade ur trädgårdsslangen som sig bör. Borta bra men hemma bäst, som det så klokt heter.
  
Titta, titta, titta på jättebusiga mig!
Tisdagen den 2 juli 2007
Jag hade nyss det stora nöjet att prata med Maja i telefon. Hon befann sig vid en strand alldeles för långt borta, tillsammans med sin far och bror. De matade ankor. Ankorna fick minsann mycket bröd av henne och av lillebror, och den senare var tydligen lite rädd för de stora ankorna. Tillåt mig tvivla.
Vi pratade lääänge. I bakgrunden hörde jag Stefan förmana lillebror och försöka locka honom till lugnare trakter, för kanadagässen hade tydligen blivit närgångna. Det verkade inte bekymra Hampus, för han hade fullt upp med att reda ut vilka som var pappa-ankor och vilka som var mamma-ankor.
Jag berättade för Maja om det kalas hon skulle bli bjuden på snart, kalaset för en av hennes bästisar som blir fyra år. Vi bestämde oss för att åka och köpa present tillsammans då alla är hemma igen. En stor present, tyckte Maja. En som kompisen skulle tycka om. Det låter klokt.
Det är svårt att prata med Maja i telefon, eftersom man saknar alla ledtrådarna - mimiken, sammanhanget, de förklarande gesterna... Idag fnittrade vi båda åt det. - Har du ett SÅR? försökte jag. Nej. - Ska du SOVA? Nej. - Har du gjort SÅS? Neeej! Till slut bytte någon av oss samtalsämne, och balansen var återfunnen.
Lördagen den 30 juni 2007
Nu närmar sig Stefans och barnens resa till farmor och farfar. Jag har förberett barnen lite lättsamt på detta med att jag inte kommer att följa med, och sagt att jag kanske kommer att krama sönder dem alla tre sen då vi ses igen, eftersom jag har längtat så mycket. Maja har pendlat lite. Ena stunden säger hon att hon inte kommer att längta efter mig alls och att hon kommer vägra prata med mig i telefon, och i nästa stund hävdar hon att hon inte heller ska åka. Hampus säger bara "a-a" och ser oberörd ut. Det kan bero på att han inte riktigt hänger med i allvaret.
Jag kommer däremot alldeles säkert att snyfta stort då den stora längtan sätter in. Å andra sidan har jag hört att folk i allmänhet klarat av kortare och till och med längre tids vistelser ifrån varandra med hjärtat i behåll. Vår familj måste öva, bara. Och Stefan måste köra som man gör då man fraktar det ömtåligaste porslin.
Torsdagen den 28 juni 2007
Det här med språket. Ibland tror jag att det mest krävs verkliga situationer, verkliga behov och oväntade utmaningar för att knuffa Maja över trösklarna, en efter en. Hör här:
Optimistmamman hade lämnat både bil och vagn hemma vid dagishämtningen, eftersom barnet vagnen är avsedd för oftast föredrar att gå, och för att storasyster alltid går, visserligen med en hand stadigt på just vagnen. Denna dag fanns inte det mentala stödet där för Maja, utan hon förväntades gå alldeles själv, med armarna svingande, eller möjligen med sin hand i min.
Bara tanken på det efter en lång, svettig dag på dagis gjorde att Majas knän blev mjuka och armarna så långa att de släpade i backen. Och med en huvudskakning för varje ord sade hon med eftertryck:
- Mamma, jag nej orka gå den heeela lååånga vägen hem...
Visserligen blev orka ”oicka” och vägen ”egen”, men: HURRA, en välatikulerad 10-ordsmening! Jag applåderade i mitt huvud, vilt och hejdlöst, men på utsidan var jag naturligtvis helt oberörd.
Lyckliga mamman bar flickan heela långa vägen hem. Bara den här gången.
 
Och så vår lille, lille Hampus då. Hampus är velourkillen som smyger iväg och letar upp egna, fridfulla smultronställen då han fått nog av lek och stök. Han förstår verkligen att uppskatta det lilla vackra, och kan stå länge, länge alldeles tyst och betrakta en plockad prästkrage, en daggmask som krälar i handflatan eller ett myrfölje på väg från sandlådan bort över stenbeläggningen. Jag misstänker att han har ärvt sin fars naturintresse – och vad är väl bättre än det! Då får Stefan äntligen en kompis i tevesoffan framför de eviga dokumentärerna – den excentriska skalbaggens väg från puppan till graven, hoppspindelns äventyr på vattenytan, lemurens oerhört fascinerande parningsdans i skymningen...
   
Måndagen den 25 juni 2007
Idag har Hampus ensam representerat familjen på dagis. Han har haft det bra, säger de. Ätit fem potatisbullar med bacon och sovit en och en kvart. Vid hämtning åkte han rutschkana minsann, alldeles själv med Louise väntande nedanför. Maja störtade fram till sin lillebror fort som blixtens syster då vi kom, och han, som också blev glad att se henne, spexade lite extra. Mig ägnade han inte en tanke förrän jag ropade på honom.
Hampus i sjunde himlen.
Vi flickor har spenderat dagen ihop, eftersom Maja varit konvalescent. Vi lämnade kissprov och träffade doktor. Allt fint, tyckte den snälle farbrorn. Han uteslöt urinvägs- och bakterieinfektion, och drog slutsatsen att Maja hade haft en virusinfektion kroppen, vilket ofta kan visa sig som endast feber hos barn. Virus kan göra att de lymfkörtelansamlingar som sitter i buken svullnar, vilket i sin tur ofta orsakar just magont. Vi nöjer oss så.
Idag mår Maja suveränt, som synes nedan, där hon ses äta nyss plockade vinbär med glass, respektive avnjuta en eftermiddag på stranden. Allt har återgått till det normala för familjen!
 
Söndag kväll: syskonen trötta, nöjda, återförenade framför Bolibompa:
Vi som undrade varför det var så tyst.
Söndagen den 24 juni 2007
En stor del av dagen har Maja sovit bort, till stor del pga att gårdagens telefonexpert avrådde oss ifrån att ge barn alvedon då de har ont i magen. Då vi fick nog av att se hennes elände och ringde en ny expert, fick vi omedelbart klartecken att ge just alvedon. Vilken lättnad! Maja svettades ner febern, klev upp ur sjukbädden och fick i sig ett par glassar. Strax därefter sprang hon och lillebror ut i trädgården. Hampus hade längtat så. Han har tappert fortsatt leken de påbörjade i lekstugan igår, och regelbundet ropat efter Maja. Då hon kvicknade till svansade han uppspelt runt henne, så glad åt att se henne på benen igen.
I morgon stannar vi tjejer hemma och vilar, och försöker lämna ett kissprov på vårdcentralen.
  
Ensamt i lekstugan idag.
Sjuka nallen Elsa-Anna.
  
Glassens effekt på hängiga människor.
Mer lördag...
Dagen började som en helt vanlig lördag, även om den kändes som en söndag. Vi pysslade hemma och det samlades sniglar (se nedan). Stefan och Maja sågade till och borrade upp en rullgardin i vårt master bedroom, Hampus gick runt och nynnade, och jag gick och grubblade över vad jag skulle baka. Eftersom bullar var majoritetens önskemål och vi saknade jäst, fick vi det perfekta uppdraget en regnig midsommardag - att åka till Ica Maxi och handla jäst. Att vi sedan kom hem med fyra fulla påsar mat, men utan jäst - är en intressant förveckling i sig.
Men! Härefter förändrades dagen. Maja fick godis under hemfärden (en hålla sig vaken-strategi som rekommenderas) och lämnade hälften. Ovanligt. Hemma nalkades en läcker korvrätt, av vilken det blev över en hel del på tallriken. Ovanligt. Hon hade ont i lilla magen sa hon, vår Maja.
Vid elvasnåret, lagom till att vi vuxna skulle till att krypa i säng, hördes svag, klagande gråt. Maja var het, sådär het som bara barn kan vara, och klagade mycket på magont. Hon bad om, och fick, en Alvedon, och för säkerhets skull slog vi en signal till Sjukvårdsrådgivningen.
- Magsmärtor och hög feber hos barn är allvarliga symptom, löd svaret. Hon ska komma under vård, nu. Är hon allmänpåverkad ska ni ringa ambulans!
- Jaa, hon är ju allmänpåverkad.. Men klockan är midnatt och hon har 40 graders feber, så det kanske är ganska normalt, föreslog jag.
- Nej nej, inte tveka! Ring nu på en gång, och se till att åka till akuten på XXX-sjukhuset, för bara där har de bukspecialister.
Lydiga föräldrar ringer. Ambulanspersonalen kom och hämtade mig och Maja med en äkta bår, precis som i Halvan-boken. Det var riktigt spännande, inte bara för Maja. Allt mer spännande blev det vartefter alvedonen gav effekt, och jag fick en känsla av att vår ambulansskötare kanske tyckte att det var mer av en sightseeingtur än en kris. Som grädde på det goda moset fick Maja en nalle, en sjuk nalle med gipsat ben och bandagerat öra minsann. Nallen fick heta Elsa-Anna.
På barnakuten fick vi eget rum med tv, böcker och toalett. Av denna lyx använde vi bara toaletten. Mestadels låg vi och kramades på britsen, jag halvsovande och Maja klarvaken, intresserat betraktande alla slangar, lampor och kräkpåsar. Hon var mycket samarbetsvillig då vi mellan varven fick besök av sjuksyster. Hon sträckte snabbt fram fingret så fort hon förstod att det skulle tas blodprov, hon lyckades pressa fram tre droppar då det skulle kissas i burk, och satt och nickade förstående då vi diskuterade eventuella diagnoser.
I väntan på pappa och lillebror. (Mobilfoto.)
Efter ett tag började det hela kännas ganska fånigt, och tröttsamt. Maja var feberfri, befriad från sin värk, och ett av dussintals mer eller mindre sjuka barn som skulle vänta i timmar på att en överbelastad läkare skulle ta sig en titt. Stefan höll med om att det var läge att avbryta, och med Hampus i djupsömn hämtade han oss klockan två. Mycket stolt visade Maja sin Elsa-Anna och plåstret på pekfingret innan hon somnade i bilen.
Lördagen den 23 juni 2007
Å, härligt - det har regnat hela natten! Regn hela natten betyder miljarder maskar och sniglar. Idag är det sniglarna som får uppmärksamheten. Barnen bäddar ömt och kärleksfullt i en rosa låda, med löv och en skvätt vatten. Sedan börjar snigeljakten.
  
Lådan är för liten för alla sniglar. Det växer sniglar framför ögonen på oss, de kryper fram mellan stenarna och släpar sig fram ur varje buskage. Ju yngre jägare desto oräddare, visar det sig. Hampus är den enda som frivilligt plockar upp de största, kaxigaste sniglarna. En liten stund senare ser lådan ut såhär:
Och ytterligare en stund senare, då barnen sökt sig vidare till nya jaktmarker, är synen denna:
Jag håller tyst om sniglarnas myteri, av ren sympati för dem alla. De verkar inte kunna bestämma sig för om de ska äta upp varandra där i lådan, rymma, eller låta kärleken spira. Hjälp mig bedöma följande scen:
Fredagen den 22 juni 2007
Midsommarafton minsann. Försiktigt solsken övergick i regn under kvällen, precis som sig bör. Vi firade på traditionellt småbarnsfamiljevis, med en annan småbarnsfamilj. Sill- och laxlunch med färskpotatis, och köttbullar till för säkerhets skull. Jordgubbstårta och kaffe. Dans runt en stång.
Det där med dansen var fascinerande tyckte Maja. Hon ville absolut vara där, mitt bland alla dansare, men hon ville inte dansa. Hon ville gå runt, runt stången, hand i hand. Bara. Jag hjälpte till lite då det var dags för raketen som avslutning, och lyfte upp henne då dansen nådde sin kulmen - av ren välvilja, i ett försök att vara lite härlig. Det var inte alls bra. Maja blev fruktansvärt sårad, eller kanske snarare förödmjukad, och klämde i med riktigt hög falsettgråt, som bara Maja kan, där mitt bland alla glada midsommarfirare.
Hampus gick några varv med oss han också, och sneglade mest lite förstrött på alla lustigkurrar som hoppade som grodor, snurrade i armkrok och hoppade hoppsasteg runt den här omtalade gröna stången. Ganska snart återvände han till de andra killarna och grävmaskinen på filten.
Barn som längtar hem till jordgubbstårtan.
Torsdagen den 21 juni 2007
Lämningarna på dagis går numera till som följer: Bilen kör upp, storasyster kliver ur och går runt för att hämta lillebror och ledsaga honom hand i hand - in genom grinden och fram till väntande fröknar. Allt är lugnt och sansat. Puss-puss till pappa/mamma och kanske en vink. Jätteskönt!
Vid hämtning är de glada och leker för fullt - med varandra. Maja är alltid trött. Hennes dagar är långa och intensiva till skillnad från lillebrors, eftersom han sover bort 1,5 timme varje eftermiddag. Jag har funderat lite över hur det kommer sig att syskonen alltid umgås på tuman hand vid hämtning, och hörde därför mig för med personalen. Det visar sig att det inte bara gäller eftermiddagarna, utan all tid de spenderar utomhus, alltså för tillfället all dagistid förutom lunchen och vilan. Så fort de stora barnen kommer ut på gården, hämtar Maja Hampus om han är ute och leker med annat eller andra.
Så länge båda tycker att det är ett bra arrangemang är förstås allt frid och fröjd, och jag bad personalen låta dem hållas. Man har nämligen gjort vissa aktiva försök till att sära på dem, utan framgång. Samtidigt kan vi inte låta bli att undra. Har Maja tagit sin roll på lite väl stort allvar? Har hon åtagit sig att se efter lillebror på heltid, sedan tiden då han var ledsen och bedrövad vid lämningen? Vad händer med hennes egna kompisrelationer?
Dags att höra efter med lilla damen, tror jag.
Onsdagen den 20 juni 2007
Här sitter Hampus och väntar in en hugad snurrassistent. Han tycker det är så väldigt roligt att ragla runt efter ett riktigt bra spinningpass i fåtöljen. Det är faktiskt rätt roligt även för alla runtomkring.
Den här stilen kör de efter ett tag, då musten runnit ur och de mest fortsätter för att inte behöva gå och borsta tänderna.
Tisdagen den 19 juni 2007
Idag hade det hänt något dramatiskt precis innan hämtningen. Både Maja och Hampus satt omplåstrade och vårdades ömt av snälla fröknar.
  Bulor fastnar ej på bild.
Eftersom syskonen numera umgås flitigt på dagisgården hade Hampus blivit runtskjutsad av storasyster halva eftermiddagen, på en ganska stor trehjuling, med vagn baktill.
Som tråkig avslutning på leken hade Hampus intet ont anande ställt sig upp på knä och tittat bakåt, vilket förstås resulterade i en vurpa rakt över ryggstödet och ner med pannan före i asfalten. I rena förskräckelsen hade Maja också ramlat av cykeln, och slagit upp skrapsår på händerna.
Jag anar ståhejet, eftersom jag vet hur våra barn kan låta då drama råder. Lyckligtvis fanns trygga Louise där, med både plåster och ispåsar. Jag försökte försäkra mig om att Hampus tog emot med händerna också, eftersom ett fall från den höjden rakt i asfalt inte är något att skratta åt. Louise tyckte sig ha sett att just så skedde.
För en liten stund sedan togs denna bil, på nöjda och krya barn, ätande mellis.
Söndagen den 17 juni 2007
Andra kvällen gick finfint den också, som synes.
Lördagen den 16 juni 2007
Ikväll beslöt vi att det var dags att bryta den senaste trenden, som inneburit att Maja lagts för natten, och därefter minst fyra gånger smugit upp för att kissa/dricka/äta/pussas/hämta plåster. Det har dels lett till en stegrande frustration hos oss vuxna, dels till sömnbrist hos barnet, som lyckats hålla sig vaken framåt halv tio-snåret.
Ikväll informerade vi således Maja om att allt hon kunde tänkas behöva i mat- och dryckesväg skulle intas innan tandborstningen. Alla eventuella sår som uppstått den senaste tiden skulle ses över, och allt godnattpussande skulle ske i sängen vid första och sista nattningen för dagen.
Hur gick det då? Jo alla som känner Maja borde räkna ut att det gick som en dans. Hon hördes inte av efter nattningen. Sover nu, kl.20.30 som en söt liten stock sedan en halvtimme tillbaka - och kommer i morgon att vara en pigg och energisk gospropp, precis som hon borde få vara varje dag. Hurra!
Torsdagen den 13 juni 2007
Detta var en stor dag för lillebror, som nyligen hade blivit Knopp, och nu skulle ut i skogen på sin första knopputflykt.
Utflykten nämndes i förbifarten vid halv sjusnåret på onsdagsmorgonen, varpå den här lilla mannen skulle börja förbereda ryggsäcken med snacks och saft minsann. Sen kånkades alltihopa runt på till kvart i nio, då han äntligen fick komma till dagis och visa Linda sin packning i all dess prakt.
Såhär stolt var han, med åtskilliga timmar kvar till avfärd.
Onsdagen den 12 juni 2007
Å, vad jag njuter av att få äran att hämta barnen numera! Tack vare lyckliga omständigheter kan jag hämta redan klockan 15, och alltså ha tid att hinna med roligheter efteråt, som till exempel 4H-gården.
Här kryllar av spännande saker att se - getter, får, hästar, höns, en tupp, kycklingar, katter och barn. Som kronan på verket finns en lekplats med allt en lekplats med självaktning bör ha, inklusive en bekväm sittplats för föräldrar.
  
Majas största intresse verkade vara klätterställningen, som hon besteg utan några som helst problem. Hennes grovmotorik har fått sig en skjuts på sistone, vilket är roligt att se, men säkert minst lika roligt för henne själv att uppleva.
  
Hampus ägnade sig mest åt de små kycklingarna, och åt att försöka locka ut katten som smet in i stallet. Han var inte det minsta oroad över att den nyfikna hästen ville säga hejdå heller, utan klappade den mjukt på mulen. Bild på det saknas tyvärr eftersom han satt på fotografens arm.
 
|
