Onsdagen den 30 december 2009

I morse var det fart på familjen, för nu var vi tvungna att göra annat än skrota runt i pyjamasarna här hemma. "Nää", sa Noa lite småbuttert då allt kom på tal. "Jag vill bara vara hemma." Vem är det som kräver program och nöjen egentligen? Barnen har varit absolut minst rastlösa hela jullovet. Snart har vi bokstavligen varit hemma i två hela veckor, och det går ingen nöd på dem eller deras förnöjsamhet.

Men nu var det som det var idag, och vi delade upp oss i 2+2 för effektivitetens skull, men också för mysfaktorn. Det är underbart att få umgås med ett barn på tuman hand, vilket säkert varje förälder håller med om. Då man sen sammanstrålar igen är återseendet av den andre så ljuvt också, att bara det har gjort resan värd tiden.

Maja och jag åkte till storstan, eftersom vi två var de som kände oss minst stressade av tanken på folkmassor som trängs över realådor. Vi hade en liten checklista som vi snabbt bockade av, och så satt vi större delen av vistelsen på Espresso House vid Sergels torg där vi åt scones och blickade ut över folkhavet. Kylan gjorde att Maja var sugen på något varmt att dricka, närmare bestämt varm mjölk. "Går det att få lite varm mjölk i ett glas till henne?" frågade jag. "Javisst! En stor eller en liten?" frågade flickebarnet bakom kassan. Jag tog en liten modell för säkerhets skull, eftersom den stora var en balja. Då jag minuten senare insåg att Maja drack skummad mjölk för 33 kronor kände jag mig väldigt nöjd med det beslutet.

Då det närmade sig hemfärd kände sig Maja sugen på att åka buss. "Visst," sa jag, eftersom vi råkade stå precis några meter ifrån en läglig busshållplats. Ingen buss i sikte, dock. "Men jag borde faktiskt hinna köpa balsam också. Visst orkar vi?" Okej, svarade Maja, och så traskade vi bort till Åhléns ett extra varv. Köpa balsam, prova läppglans, beundra glittrigt nagellack.. Och så till slut mot 59:an på Hamngatan. Rätt buss rullade in i samma sekund.

Majas ögon glittrade ikapp med julpyntet där hon satt och betraktade stadsvyerna. Hon verkade njuta av den korta turen ungefär lika mycket som av de flygande elefanterna på Gröna Lund. "Oooo, det känns lite pirrigt i magen då han svänger snabbt!" utropade hon glatt. Ja, ni hör vilket gratisnöje detta var. Då vi åkt tre hållplatser var vi tyvärr tvungna att hoppa av och byta till tunnelbana. Vi trippade raskt nerför trapporna i samma stund som rätt tåg rullade in på perrongen. Ombord satte vi oss i en helt ledig säteskvadrat, och Maja kröp in i min armhåla.

- Vilken tur vi hade med allting, sa hon leende. Det var nog meningen att vi skulle köpa det där balsamet, för om vi inte hade gjort det så hade inte bussen och tåget kommit precis då vi kom.

Vilken spännande livssyn! That's my girl.

 

Tisdag kväll

Jag satt inne hos P i grannhuset för lite tjejsnack en stund - (bättre umgås än illa fäkta på julrean) - och då jag kom hem hade barnen byggt värsta bästa myshörnan i Majas rum. Där fick man bara vara barfota i myskläder, och så fick man gosa mycket med varandra. Det fanns tre avdelningar där inne, en kall, en mellanvarm och en supervarm. Man fick vistas på den avdelning där man trivdes bäst, utifrån sin egen rådande kroppstemperatur.

Sen övergick mysandet i något slags akrobatisk show. Noa, Stefan och jag var åskådare till Majas mycket komplicerade evenemang. Det var biljetter, bestämda platser och ett evinnerligt tändande och släckande av lampor. Sen inleddes showen småningom av en reklamsnutt där Maja och nallen gjorde reklam för själva huvudnumret. Huvudnumret var långt som bara den, med många (två) fötter i luften, bakåtkullerbyttor och graciösa ben slingrade runt varandra. Maja utförde dessa rörelser med en sådan omåttlig seriositet att jag mitt i allt drabbades av sådan där panik, ni vet då man håller inne med ett fniss för att man absolut inte får skratta och bara därför måste få explodera i ett stort, förlösande gapskratt. Jag var vid något akut tillfälle tvungen att gömma mitt ansikte bakom Noas rygg, och frustade in i den så tyst jag kunde.

Det var ju jättefint allting, men jag kunde bara inte hjälpa det. Maja såg till slut genom det skumma showskenet att tårarna rann på mig, och trodde att jag grät. Då fick jag ett perfekt tillfälle att skratta ut allt jag hade i mig (åt missförståndet, såklart), vilket gjorde Maja väldigt förnärmad. Det slutade med att hon naturligtvis fick börja om med hela showen, alltifrån tändandet och släckandet av lampor, och jag fick ta mig igenom allt en gång till utan att skratta.

 

Tisdagen den 29 december 2009

Dan före dan före nästa fest! Alldeles precis nu har jag och pojkarna ätit grillade mackor till lunch. Julens sista leftovers blir jättegoda i smörgåsgrillen. Maja verkade inte vara sugen på att komma hem riktigt än. Hon leker sedan ett par timmar tillbaka hos Lovisa, och får göra det en stund till, så länge humöret håller. De höll på med en ritsnurra av något slag, och hade tydligen väldigt trevligt. Hon sov länge och åt en riktigt sen frukost, så det går nog fint. Klockan är i skrivande stund 12:37.

Vad som händer mer idag är oklart. Vi borde av flera anledningar åka till stan. Dels för att byta den skidhjälm som Noa fått, men knappt får av sig om han väl lyckas få den på sig. Enligt försäljaren var den i största laget för en fyraåring, men antingen är han olämplig som rådgivare eller också är vår son ovanligt tjockskallig. Vi borde också skaffa en handfull husdjur till nyårsfirandets värdpar. Vi köpte en påse ägg till Noa i julklapp, och enligt konstens alla regler lade vi dem i blöt i rätt tempererat vatten under ett dygnet runt-tänt lysrör i fredags. Äggen skulle tydligen kläckas inom 30 timmar och bli vattendjur från dinosaurietiden, men vi hade rimligt ställda förhoppningar på det. Det var tjogvis av förhållningsregler för oss att följa, och vi gav väl upp efter ungefär hälften. Så döm om vår förvåning då vi efter museibesöket på lördag kväll kunde se fem små vita fjädrar simma runt i kärlet. Nu har fjädrarna blivit något större, och följer vi dessa tjugo förhållningsorder, så lär de bli 5-7 centimeter stora. Mycket coolt.

Vad finns mer att berätta? Mjölkvispen går varm här hemma. I skrivande stund donar Stefan med den perfekta koppen till mig. Han ser lite svettig ut tycker jag, där han svassar runt med den rödrandiga kökshandduken sådär låtsas-nonchalant kastad över axeln. Han vet att det är en utmaning att tillgodose mitt behov av lagom blaskigt kaffe med lagom mängd, lagom varm mjölk. Jag beundrar honom för att han antar den.

Noa har frångått sin vegetarianism för stunden. Lagom till jul tyckte han att det var acceptabelt att äta köttbullar och korv, men fortfarande inte vanligt, rent kött. Kamouflerat kött är okej. Annars sysslar han mest med att prata. Han svansar runt oss och pratar oavbrutet, och vill inget annat göra. För små stunder då och då stänger han in sig på sitt rum för att bygga något monstruöst av vad-än-han-råkar-hitta i huset. Sen kommer han stolt ut med det nya bygget, som han ingående och med många coola ljudeffekter demonstrerar för alla inom husets väggar. Igår blev det en maskin av en sopborste, två skohorn, en skyffel, en flugsmälla och en hel massa tejp. Så fort något lämpligt inträffar för oss nu, som en underbar spillolycka, kommer han rännande med det nya verktyget i högsta hugg. "Här! Du får låna min sopmaskin!"

Nu dricker jag det perfekta kaffet. Puss på baristan, och på dig!

 

Måndagen den 28 december 2009 - menlösa barns dag, och min namnsdag

Vad är menlösa barn? Det finns inga menlösa barn, eller har jag missat något? Hur kan ett barn vara menlöst? Jag står gärna upp för dem isåfall, så tack. Jisses, hur kan en dag heta så?

Jag lyssnar på Andrea Bocelli och Laura Pausini på Spotify. Vivere är alldeles fantastisk. "Dare to live". Maja och Lovisa har jag precis tvingat upp ur badet efter två timmars blötläggning. Nu har jag satt ett par tomma toapappersrullar och flörtkulor i händerna på dem, och väntar spänt på vad det som ska hända med det. Det springs väldigt fram och tillbaka mellan köket och Majas rum...

Uppdatering kl.17.35: Det slutade med att jag blev pysselfröken. Sen gick Lovisa hem ett varv för middag, medan toarullsgummorna ställdes på torkning. Nu har vi fyra ätit något slags plockmat här hemma, och jag besluter mig i skrivande stund för att ta bilen till Ica för att få andas lite eget syre. Vilka osedvanligt spännande nöjen jag har. Hoppas du mår bra du också!

 

Tidernas krasch

Ja, något värt att minnas (eller inte?) hände på slutet av vårt besök på museet igår. Egentligen var det två saker som hände, och jag kan inte låta bli att tro att det fanns ett samband. Först var det jag som drabbades av något slags flashback från mitt förflutna, då jag av någon outgrundlig anledning kände mig tvungen att sticka armen i en blodtryckmätare inne på utställningen om människokroppen. Tror ni trycket var högt? Rätt. Det var hööögt. Pulsen var också hög, och det här fick jag inte riktigt ordning på i huvudet. Varför var trycket så högt? Hög puls har jag vissreligen alltid haft, antagligen genetiskt, men trycket borde inte vara högt med tanke på hur lugn och fridfull jag känner mig. Ja, det var högt. Jag trippelkollade.

Det där surrade i bakhuvudet sen, och det var ren tur att människokroppen var sista riktiga anhalten för oss. Jag kände hur detta plötsligt överskuggade min närvaro, och hur tålamodet som ett brev på posten började tryta, precis som det gjorde förr i tiden då jag oroade mig för saker. Båda våra barn var naturligtvis akut törstiga just då, och jag hade inte tid/lust/förmåga att gå iväg och leta reda på vatten. Jag kände mig tung och trög och lite yr, och samtidigt oerhört tacksam över att jag lämnat de här orosepisoderna bakom mig, eftersom jag nu blev så tydligt påmind om hur jobbiga de var. Vi gick nerför trappan i samlad trupp, och svängde in i souvenirshopen på vägen ut.

I shopen sålde de en massa museirelaterat, bland annat kristaller och olika bergarter. Maja ställde sig och pillade på en vacker, solgul citrin. "Kan jag få en liten sten, mamma?" frågade hon. "Ja, du kan få välja en sten" svarade jag, som själv också ville ha en. "Det där är en gladsten", tillade jag. "Vad bra, då kan jag ha den i handen då jag äter godis", sa Maja (antagligen med direkt hänvisning till att vi på sistone konstaterat att hon ofta blir på dåligt humör efter lördagsgodiset). Noa ville också gärna ha en sten, och valde en rosenkvarts, en kärlekssten. Jag valde en grön serpentin. Sen betalade jag och gjorde mig redo att gå. Då började det.

Maja fick syn på en liten nyckelring som det stod Maja på, och ville ha den också. "Då får du välja", sa jag. "Jag vill köpa en sak till dig, och vill du ha nyckelringen istället för stenen så kan vi säkert byta." Nej, det kunde hon inte tänka sig. Hon ville han båda, och började gnälla. "Men Maja", sa jag. "Du vet ju att gnäll i butiker aldrig någonsin i hela ditt liv har gjort att du har fått det du velat ha, eller hur? Sluta, och tänk ut vilken du hellre vill ha." Gnället avtog inte, utan eskalerade till min stora förvåning. Detta har aldrig skett förut. Våra barn har inte för vana att försöka gnälla till sig saker.

Jag stod nära intill, och gjorde några fåfänga försök att lugna henne. Nyckelringen var inte längre i fokus, utan hängde fint på sin plats. Då var det plötsligt så att Maja hade valt fel sten. Hon skulle egentligen ha en rosenkvarts, precis som Noa. "Bra, då frågar vi om du får byta", sa jag och gick till expediten med Majas gula citrin. Klok och hörande som denne var lät hon Maja byta. Då så, tänkte jag och började ta mig ut med Maja. Nu går vi snabbt innan någon mer katastrof hinner inträffa. "Men jag måste ha en pååååseeee!" skrek flickan då. Ja, hon skrek. Vår Maja skrek som aldrig förr. Jag räckte henne påsen hon redan tidigare fått till citrinen. "Neeej! Den är skryyynkliiig!" skrek Maja och slängde påsen dit pepparn växer. Då kände jag hur gränsen var nådd. Jag tog henne beslutsamt i handen och drog henne bortåt. För varje litet kampsteg ifrån souvenirbutiken vi kom skrek hon högre. Har ni en aning om hur akustiken är på naturhistoriska? Mm-m, tänk er det och Majas falsett.

"Jag går ingenstans utan en rak påse!" grätskrek hon för full hals, och folk log överseende. Ellen höll för öronen, tyckte jag mig i ögonvrån se, och Noa såg ut att vilja gråta. Jag kände mig nästan utomkroppslig - som om jag såg en film. En Disney-thriller. Då kom han plötsligt försiktigt stapplande, lillebror, med armen utsträckt och en påse i handen. Det krävdes mod för att göra det i den stunden, kan jag säga. Det måste ha känts som om han kom för att ge den till Maja med livet som insats. "Titta, vad snäll han var," väste jag genom skriken. "Neeeej, den är viiiikt!" skrek Maja och släppte påsen på golvet. Noa, den tappre riddaren, böjde sig ner och tog upp den. "Jag tar hand om påsen" sa han till mig, och tog ett klokt steg bakåt. "Bra", sa jag, och hann snabbt stryka honom över den blossande kinden innan jag fick en arg knuff i sidan, antagligen för att jag för en stund fokuserade på fel barn.

Sen kom Stefan och lyfte upp Maja med relevant våld. Med sann möda bar han ut henne från museet inför alla undrande turister, medan hon konstant sparkade och skrek. Jag bar Noa, som tryckte sig mot min kind och viskade att Maja visst var jätteledsen och arg. "Jaa, hon är jättearg", bekräftade jag, "men det kommer att gå över snart. Det måste vara jättejobbigt för henne." Krampaktigt höll han hennes påse i sin hand hela vägen till bilen. Vi och påsen blev blötare och blötare i snålblåsten.

Halvvägs nerför backen slet sig Maja ur Stefans armar och kom sättande mot mig med håret och den röda jackan fladdrande i iskylan. Genom ett trollslag hade jag tydligen blivit den goda. Hon tog tag i min lediga hand och drog den runt bakåt, så att hon gick hack i häl med mig, tätt bakom mina ben. "Vad gör du?" frågade jag, som knappt kunde gå för trängseln. "Jag måste gå så jag inte kan se pappppaaaa!" vrålade hon genom vinden. "Jag vill inte seeee papppaaaa!" Stackars Stefan gick helt oskyldig och ensam en bit bort. Han påminde om en trött och stukad hund.

I bilen lade sig lugnet då Maja själv vaknade ur något slags panik-koma hon knappast själv förstod sig på. Innan hemkomsten sjöng vi sånger i bilen igen, åt skumtomtar och beundrade rosenkvartsarna. Maja tog emot påsen Noa återigen vågade ge henne, och allt var fridfullt. Vi kunde till och med skratta lite åt det inträffade småningom, och konstatera att ingen av oss riktigt förstod vad det var som hade hänt. Kanske var det mitt fel? Kanske skedde ett energibyte runt mig, som Maja med sitt känsliga radar snappade upp? Eller så var hon bara en vanlig 6-åring.

PS! Det får vara slut på Djungelvrålsätandet. Jag går på total lakritspaus och mäter trycket igen om några veckor. Allt är okej. Allt är som det ska vara.

 

Lördagen den 26 december 2009

Idag åt vi jullunch igen. Buffén börjar äntligen sina lite lagom lovande. Mätta i magarna packade vi sen raskt in alla barnen i respektive bilar för att åka genom snövädret och blåsten till Naturhistoriska Riksmuseet, som en efterlängtad avslutning på kusinens julbesök.

Det visade sig att våra förhoppningar infriades: muséet var i det närmaste tomt, sånär som på oss, en och annan vakt och några förrymda julfirare. Vi gled runt i vår egen takt, och helt stressbefriade. Noas stämma hördes vida omkring, som vanligt då han blir exalterad. "Ooooj, titta hääär! Och hääär dååå! Maajjaaa?"  Det var dinosaurieskelett, dinosauriemodeller, tigrar, älgar, fiskar, rovfåglar... Sen trodde sig barnen se skelettet av fågeln Kenneth i filmen Upp! också. Tveksamt, men spännande värre.

Vi gled mer eller mindre alla ifrån varandra vid några tillfällen, och vid ett av dessa hittade Noa en hörna perfekt för klättring och utförsåkning på rumpan. Detta förargade Maja väldigt då vi tittade på bilderna här hemma, för då tyckte hon det plötsligt verkade som om det var det roligaste på hela muséet. Kanske kan det bero på att hon avslutade museibesöket med världshistoriens kraftigaste utbrott och gick därifrån med lite fadd eftersmak. Jag ska försöka återge dramat så gott jag kan i ett separat inlägg. 

På den naturhistoriska parkeringsplatsen sade vi så hejdå till Ellen och hennes föräldrar. Vi tackar er från djupet av våra hjärtan för att ni ville och orkade komma, och för allt ni hade med er till oss och lämnade kvar. Barnens jul förgylldes av att få leka med kusinvännen, och så även vår. Vi hoppas att vi kan ses igen före badsäsongen.

 

Fredagen den 25 december 2009

Då är vi väl härmed drygt halvvägs genom årets julfirande. I skrivande stund är klockan åtta på juldagskvällen. Barnen ligger trötta och glada i sina sängar, och Ellen med familj har åkt "hem" till sin övernattningslägenhet. Stefan zappar mellan kanalerna i vild jakt på någon riktigt bra juldagsfilm att vila till, men de verkar lysa med sin frånvaro. Jag ska snabbt försöka mig på en julsammanfattning i bilder till vidare, för att jag vet att åtminstone mormor och morfar hänger på låset här hos oss.

De kom. Vi lagade till en hejdundrande julmiddag med den berömda älgen som mittpunkt. Ingen saknade något, enligt utsagorna. Vilken tur att jag inte ställde mig och gjorde Jansson i onödan.

Barnen åt, lekte och trivdes fint tillsammans. De frågade förvånansvärt nog knappt efter tomten en enda gång under hela den långa kvällen, trots att det låg en hel hög med klappar under granen. Dem hade jag ju hjälpt nissarna på stan att bära hem, eftersom jultomten enligt ryktet har lite extra bråttom just i år, samtidigt som renarna har svårt att ta sig fram i all snö. Det är hårda bud då, och det är klart att man rycker ut om man kan hjälpa till.

Då en nisse plingade på dörren var det oturligt nog bara jag som hann se honom. Noa var på väg att springa ikapp honom upp längs gatan, men då han fick brevet som nissen lämnat uppläst för sig valde han efter en tiondels sekunds tvekan att lyda uppmaningen i det istället, och öppna klapparna. Det var väl lika bra det. Jag beskrev nissen så gott jag hann se: en meter hög, klädd i rött.

Så då blev det till att öppna alla paketen. Tomten verkade ha prickat väldigt rätt, eftersom varje barn ooo:ade och ååå:ade frekvent. Noa har ju en ganska ljudlig stämma då han går igång på något, och nu hördes det nog ända bort till grannarna hur nöjd han var med sin Gormiti och sin Bakugan och sin gaffeltruck. För att fullborda könsstereotyperna fick Maja ett frisyrhuvud, en svanvagn med féer och ett paket glitterstift. Just nu ser det ut så hos oss, och jag vågar påstå att det har blivit oerhört stereotypt utan vår påverkan. Utan vår medvetna påverkan, alltså. Fast de fick neutrala julklappar också, vill jag påpeka till vårt försvar - tomtens, menar jag. Maja fick en trollerilåda och ett labyrintspel, och Noa fick frön (ägg?) som ska kläckas med lite tur, och bli levande vattendjur om vi gör alla ziljoner direktiv rätt - och så alldeles egna glitterstift. Ellen fick en plingande kassaapparat, diverse spel och böcker av sina kusiner, ett hemgjort armband, en docka och ett par snygga skridskor i sin favoritfärg.

Även om det är lite svårt att somna på julaftonskvällen, så gjorde alla barn det framåt tiosnåret. Då satt vi vuxna kvar ett bra tag och funderade på livet, som vanligt. Trevligt och sällsynt.

Efter en riktigt bra natt för alla vaknade de första barnen vid åtta. Morgonen bjöd tyvärr på slaskväder och rätt tråkig vind, så pulkåkningen blev det inget av. Maja och jag åkte på tuman hand iväg till kyrkan och sjöng lite julsånger mellan elva och tolv. Annars har vi bara varit hemma hela dagen lång. Lunchbrist rådde det ju ingen. Vi har faktiskt mat så vi skulle klara oss ett bra tag om vi snöade in.

Barnen har lekt och lekt och lekt hela dagen idag. Det har stundvis låtit mycket och det har sprungits i ilfart genom huset, och så har det däremellan varit knäpptyst långa stunder, då barnen har gjort hemliga saker i lekrummet och vi vuxna har varit portförbjudna.

För i morgon har vi också ljuvliga planer. Då har vi nämligen tänkt gå på museum, hela konkarongen. Mer om det senare. En riktigt god fortsättning till alla, och ett stort jättetack för alla julhälsningar! Barnen tackar även de finländska och de västgötska nissarna för att de kom ihåg dem på distans.:)

 

Onsdagen den 23 december 2009

En enda liten pluttdag kvar till julafton! Denna dag har vi ägnat åt spänning över huruvida kusinfamiljen skulle komma iväg efter en liten sjukdomsepisod eller ej. I skrivande stund är de mot många odds ombord på finlandsbåten, så nu räknar vi med sällskap i morgon som planerat. Det blir underbart. Vi räknar även med att ta hand om Ellen så mycket hon vill, så att hennes föräldrar får vila ordentligt. Sova när de så vill.

Vi åkte också iväg på stora shoppingturen till Coop. Jag skulle skriva inköpslista inför den, men då ville Maja gärna göra det i mitt ställe. Här nedan ser du därför vad Maja ansåg att vi skulle köpa inför julaftonsmiddagen. Inte en bokstav har vi hjälpt henne med. Inte ens det andra L:et i sallad. Hon stannade upp efter det första, tvekade lite, och frågade sen om det inte låter "ganska mycket L" i ordet sallad. "Javisst", sa jag. "Du kan gärna ta två L." That's it. Jag tycker att hon klarade det riktigt, riktigt bra.

Vi var ju inte direkt ensamma på Coop, men vad gör det då hela familjen är laddad med skumtomtar i magen och jul i hjärtat. Vi fyllde vagnen med lite av allt, och så egenhändigt bryggda kaffebönor och en liten mjölkvisp på det. Nedan ser du det fantastiska resultatet. Nu då hela västvärlden övergivit sina lattevispar för avancerade espressomaskiner, börjar vi vispa.

Nu är det hög tid att bara vegetera i soffan och invänta morgondagen. Barnen ligger i sina sängar och sover förhoppningsvis snart, och Stefan och jag sitter här under julstjärnorna och gläds åt att få sitta likadant tillsammans med Mathias och Johanna om ett dygn.

Ha nu en riktigt maximalt varm, lugn och kärleksfull jul, alla goa Vänner! Jag hoppas att ni kan se fram emot många lediga stunder med dem ni gillar allra bäst. Puss på er!

 

Tisdagen den 22 december 2009

Idag var det galet kallt ute. Minus 18 vid frukosten, och lite varmare framåt lunch. Stefan jobbade idag, sin sista dag före den 11 januari. Hur okej låter det? Ganska. Bättre än för en annan lärare till och med. Efter en snabb överläggning bytte barnen och jag pulkbacken mot Ikea, p.g.a. kylan och det bekväma i att inta lunch med efterrättsglass där för en billig peng. Barnen älskar Ikea. Jag skojar inte. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag vet att de efter idag kommer att älska det ännu mer.

Efter köttbullarna och laxen rullade vi neråt några våningar, och hittade viktiga saker som servetter, värmeljus och ett och annat köksredskap att kasta ner i vagnen. Tänk att man alltid inser att man nog saknar något då man är på Ikea... Sen hände det: barnen fick syn på Småland och det lockande, blå bollhavet. "Kan vi gå in där?" frågade Noa. "Ja, ni kan det, men vuxna får inte följa med", svarade jag. Efter ett par om och men checkade jag in barnen, med löfte om att hämta dem tre minuter senare.

Då dessa passerat och jag stod vid hämtningsluckan som utlovat, fick jag syn på Noa högst upp på en klättervägg, där han med sina små fingrar krampaktigt höll sig fast i övre kanten två-tre meter ovanför marken. "Hjääälp nåågooon!" ropade han, för döva öron utöver mina. Var Maja var just då vet jag inte riktigt, men de verkade båda ha funnit sig till rätta overkligt snabbt. Efter att Noa hade blivit nedlyft av en smålänning beslöt vi gemensamt att jag skulle gå iväg och återvända dit för en ny kontroll om elva minuter. Elva minuter blev efter övertalning (från deras sida) 22, och ett löfte om att de absolut skulle få leka mera nästa gång. Då ska Stefan och jag sitta och fika länge utanför.

 

Söndagen den 20 december 2009

Ååååh, vilken dag! Vilken underbar vinterdag vi har fått, full av roliga, juliga äventyr och glada miner. Snön fortsatte falla igår kväll, och i morse var hela tomten inbäddad i fluff. Jag har nog aldrig upplevt såhär mycket snö under våra år här, och än mindre barnen. Det var en upplevelse att ta sig runt huset. Jag kunde genast konstatera att Stefans knähöga stövlar var för korta för att hålla snön borta från mina byxben, och att det således måste vara drygt en halvmeter snö på gården. Se antydan till altantrappa här nere till höger, så får du en liten uppfattning om det magnifika.

Efter säsongens sista simskola klädde vi oss i tjockkläder för att gå till pulkbacken. Utmaningen i det var att hitta pulkorna, som igår blivit slängda någonstans på vägen mellan grinden och trappan. "Någonstans här" trodde Maja, och jag skyfflade. "Nej, här tror jag" sa Noa och jag skyfflade. Sen kom Stefan ut, tydligen den enda i familjen med lite lokalsinne, och pekade ut rätt ställe för mig att skyffla. "Nästan som att leta efter fossil", ansåg sonen.

Backen vi har två minuters promenad bort är faktiskt rentav perfekt för oss. Oj, så vi åkte. Det tråkiga var att vi bara hade två pulkor, men vi samsades bra ändå. Maskaran som jag i min fåfänga hade tagit på, var borta med snön efter första åket, och det var väl lika bra det. Pudersnön yrde runt oss där vi susade nerför, var och en i upprepade försök att slå det ofattbara längdrekordet (självklart mitt). Då Stefan såg sig slutgiltigt besegrad valde han att brotta ner mig och mula mig. Det man inte har under pulkan har man tydligen i musklerna. (Fast jag börjar knappa in på den punkten, ha-haa.)

Då det mörknade drog vi hemåt för att baka pepparkakor. Två av oss satt bekvämt hela vägen, och vi konstaterade under den korta promenaden att vi hade fått oss en underbar dag och en underbar vinter. Vi hoppas så in i kallaste Norden att det fina vädret står sig tills lillkusin kommer på onsdag, för då ska här åkas pulka med henne också. Det är lika roligt som att gå på Gröna Lund, och gratis!

Sen bakade vi. Formerna vi har är lite alternativa, så det blev ödlor, grodor, pusselbitar, bilar, hundar och katter och en och annan noshörning. Extra special edition, det är våra pepprisar det. De lär vara slut på onsdag, så då bakar vi igen. Eller hur, Ellen?

 

Lördagen den 19 december 2009

Fyra eller fem dar kvar till dopparedan, beroende på hur man räknar. Oavsett vilket så är det hög tid för gran. Stefan hittade en till slut, och den är inte en av de där stulna 20%:en. Men är det inte ovanligt glest mellan julgransförsäljarna i år?

Det doftar underbart här nu. En äkta gran är en äkta gran, må den sen vara dansk eller norsk bäst den vill. Barnen pyntade den våldsamt, för varje liten pryttel som fanns att tillgå skulle upp. Och vacker som aldrig förr blev den!

Barnen  tog god tid på sig, och studerade de udda prydnaderna ingående. "Titta den här har Noa gjort. Vad fin!" Smällkarameller och tomtar och änglar och paljettprydda granar blandade sig fint bland barren, och till slut stod den där dignande och klar. Katterna är inte riktigt sig själva än efter sövningen, så granen står fortfarande upp. Vi njuter så länge detta faktum varar.

Annars har vi gjort vad då... jo, åkt pulka såklart! Det var skoj:

Under eftermiddagen drabbades Stefan, Maja och jag av någon slags bedövande trötthet som gjorde oss både sega och småsura. Noa kvittrade på precis som vanligt, men vad vi andra var så trötta för vet jag inte. Stefan har migränvarningar, säger han, och jag hoppas att det stannar där. I morgon är en annan dag, och ikväll en tidigare kväll än gårkvällen.

...Fast när man ser dessa bilder, så ser man inte en av trötthet så svårt lidande man. Det har visst slagit över.

 

Fredagen den 18 december 2009

Ikväll är de båda katterna äntligen befriade från sin könsdrift, vaccinerade och id-märkta. Det känns som om det var tid för det nu, för deras lek har blivit allt tuffare på sistone, och liksom andats riktig rivalitet. Tydligast har det ändå märkts vid matskålen. För en vecka sedan började Blixten resa ragg, morra och bete sig fånigt då hans bror närmade sig maten, och så rörde han sig i ultrarapid runt Sigge och försökte se hotfull ut. Nu tyckte ju inte Sigge att brorsan var så jätteläskig, så han åt ändå, vilket ledde till att Blixten själv blev utan. "Smidigt", hörru. Så numera äter de ur varsitt fat för husfridens skull.

En annan god nyhet är att vi känner oss redo för julafton. Jag smygordnade med alla klapparna idag och smusslade in dem i tvättstugan, så ineffektivt så det är inte klokt. Det där med tomten tror vi ju iofs att båda barnen har genomskådat, så då de nu råkade få se en massa inslagna paket drog jag till med en dålig vals om att jag hade stött på en nisse som ville ha lite hjälp med att bära klapparna hem till vårt hus. "En riktig tomte?" frågade de leende, men inte på det där "är det verkligen sant"-sättet, utan mer med tonfallet "yeah right..". "Det verkade så", svarade jag. De får gärna ta del av den kollektiva sagan så länge de vill, men vi ljuger inte riktigt om det, utan glider. Vi leker tillsammans, kan man säga. Sen får de nog fundera ett tag på vem den där gubben är som knackar på vår dörr på julafton, för Stefan kommer då inte att vara på toaletten då han kommer. Hmm...?!

 

Onsdagen den 16 december 2009

Hej-hej! Tre arbetsdagar till jullov! Just nu känns det som om jag har valt världens bästa jobb. Det ska bli underbart att vara, vila, leka, läsa... Och umgås med lillkusinens familj.

I brist på den bild jag borde illustrera vår onsdag med - en fluffig, vintervit - får jag nöjet att presentera en av Noas senaste uppfinningar: en bajsare. Den stora bajsaren till vänster är hans egen bajsmaskin, och den till höger har han byggt till mig. Det kommer tydligen bajs ur alla armar som sticker ut. Oklart vad det är han bearbetar med just detta, men jag får förmoda att även denna epok passerar innan gymnasiet.

Katterna har för övrigt landat i varsitt bestående namn nu. Jag har medvetet undvikit att dela med mig av alla namn barnen provat ut, i något slags uppgiven visshet om att vinden ändå skulle komma att vända dagen därpå. Nu har de otroligt nog behållit sina respektive namnidéer i två veckor, och därför tar jag tillfället i akt och presenterar: Sigge och Blixten. Blixten är Noas katt, den av de två som är överallt hela tiden. Han namn är så klockrent att det nästan är tatuerat i örat på honom. Han är blixtsnabb även vid maten, då han slafsar i sig sin portion innan brorsan hunnit blinka, för att sedan hinna äta upp även dennes mat innan han hunnit se att han fått någon.

Sigge är Majas katt. Varför han heter Sigge kan jag inte elaborera runt så mycket, av den enkla anledningen att jag ingen förklaring har. Maja tycker nog bara att Sigge är ett fint namn, och det är det ju - eller hur L och T? Vi hoppas att er son känner sig hedrad.

 

Tisdagen den 15 december 2009

I morse var det dags för nästa evenemang. Det var då Maja som med sin klass skulle sjunga in julen för oss föräldrar och syskon. Förstår ni vilken fin inramning det var att få pulsa dit genom detta fluffiga, vita snötäcke som nu ligger fint på marken sedan igår?!

Maja ses tydligt där hon sitter på den övre bänken, i luckan med luft runt omkring. En av de närmsta ståkompisarna saknades idag, så det anmärkningsvärda utrymmet beror nog på det mer än på något annat. Maja naglade fast våra blickar genom hela uppträdandet, och vi satt där på andra raden och log mot henne och vajade och klappade händer och gjorde allt så inlevelsefullt och uppmuntrande som det bara var möjligt. Med hur det har varit i färskt minne var det ingen självklarhet för oss att hon skulle stå där utan tårar, eller än mindre vilja sjunga med, men bägge delarna gjorde hon med bravur. Vid något tillfälle - jag tror det var i "Jag såg mamma kyssa tomten" hörde jag tydligt hennes lilla röst rakt genom alla andras. Det var mycket fint allting. Maja log rakt genom hela uppträdandet. 

Sen fikade vi och åt upp de pepparkakor våra barn hade glaserat och hängt upp i en gren i taket. Vi fick tillfälle att småprata med andra mammor och pappor, och se alla konstverk våra stora, stora barn har åstadkommit på sistone. Sen drog vi oss mot respektive jobb, båda lite senare än vanligt och lite piggare än vanligt. Tack, Maja! Du var jätteduktig.

 

Söndagen den 13 december 2009 - Luciadagen

Ja, mycket till luciafirande har det inte blivit hos oss idag, men däremot har vi firat Maja och ätit lussekatter. Vilken tur att bondkatterna kom undan. (Jag är så rolig att jag nästan smäller av.) Idag kom farmor, farfar, Egon och Gittan på visit, hela vägen från Skövde. Sen åkte de hela vägen hem igen. Inte för att de inte får stanna, den här gången heller.

Maja fick snövitklänningen som hon fikar i här ovan. Finessen med den är att den blir en törnrosaklänning om man vänder den ut och in. Förstår ni vilken grej?! En sån skulle man ha... Hon fick också skor till, och så fick hon ett sällskapsspel som även finns på skolan, och som hon aldrig kunnat delta i eftersom ingen lärt henne hur man spelar. Nu ska vi göra det jobbet här hemma. Trollspelet, heter det.

Tack alla fyra för att ni kom och gjorde vår dag festlig! Tack för de intressanta samtalen, för gåvorna till Maja och för att ni uppvaktade även mig, fast min dag var passerad med råge. Nu har vi er alla, men i synnerhet Gittan och Egon och Filip i våra tankar i morgon. Vi hoppas innerligt att allt ordnar sig till det bästa för alla inblandade.

 

Maja och Lydia

Då vi satt på tunnelbanan hem igår pysslade Maja med en klistermärkesgrej hon hade fått. Det var ett tomt sagolandskap hon fyllde med på- och avtagbara My Little Ponies i olika gnistrande pastellfärger. Vi satt närmast ett dörrpar, med våra ryggar mot glasväggen som skiljer de stående passagerarna från de sittande. Stockholmsåkare vet vad jag menar. Tåget var smockfullt, på riktigt julshoppingmanér.

Bakom glasväggen stod en flicka i Majas ålder med sin mamma. Flickan och mamman utstrålade något annat än julshopping. Något diffust i deras väsen sade mig att de inte lade mycket pengar på klistermärkesgrejer, eller nöjen över huvud taget. Det var något mer än flickans alldeles för stora, rejält använda kläder. Kanske var det de sorgsna ögonen, som jag mötte för några sekunder då jag vände mig bakåt för att se vem det var som tryckte sitt ansikte mot glasväggen. (Nej, det var inte mamman, det var dottern.)

- Titta bakom dig, Maja!  viskade jag.

Maja vände sig om och mötte flickans blick på fem centimeters avstånd. Hon log lite mot henne, och båda dröjde sig kvar en stund.

- Hon ser ledsen ut, sa Maja då hon vänt sig om. Hon ser ut som om hon vill gråta.

Intressant att hon på ett ögonblick gjorde samma iakttagelse som jag hade gjort. Det var ju inte så att de stod och grät direkt, men det var någonting..

- Tycker du det?  sa jag. Finns det nånting vi kan göra för att göra henne glad, då?

Man såg hur maskineriet gick igång uppe på vinden hos Maja. Hon började gräva i kassarna av födelsedagspresenter.

- Du har ju några nya doft-Lypsyl... sa jag hjälpande, eftersom jag såg ungefär hur hennes tankegångar gick.

Maja sken upp och tog fram den lilla påsen med Lypsyl. Hon valde ut tuben med smak av körsbär, och såg ut som ett förväntansfullt barn på julafton.

- Jag vill ge henne den här, sa hon. Men jag vill att du följer med.

Så fick det bli. Vi reste på oss och Maja klev fram med handen utsträckt. Mottagaren såg förvirrad ut och tittade upp på sin mor, som i sin tur log lite frågande mot oss.

- Maja vill gärna ge dig det där lypsylet, sa jag för att försöka bringa något slags reda i situationen. Det är alldeles nytt och rent, och det doftar gott, tillade jag för säkerhets skull.

- Oj, vad snällt, sa mamman till sin dotter. Som en julklapp!

Flickan stod kvar med armarna hängande längs sidorna. Hon gjorde ingen ansats till att ta Majas gåva, så jag fick förtydliga igen:

- Du får ta det om du vill ha det.

Då tog flickan den lilla gåvan ur Majas hand, och sken upp som en strålande vacker sol. "Tack!" sa hon. "Vassegoo!" svarade Maja nöjd, och så gick vi tillbaka till vår plats.

- Hon heter Lydia, ropade hennes mamma efter oss och vinkade.

Sen satt vi där och kände oss lyckligare än på länge. Vi pratade om hur roligt det är att göra någon glad. Att man faktiskt blir lika glad själv. Visst är det tur att det är så? Då kan man både ge och själv få glädje så ofta man vill.

Då vi gick av tåget sa flickorna hejdå till varandra. "Heejdååå Lyyydia" sa Maja. "Heejdååå Majaaa" sa Lydia. Jag hoppas båda behåller denna ultrakorta vänskap som ett fint minne.

 

Maja vill tacka

Jag fick inte med två av de varmaste stunderna av gårdagen i den förra anteckningen. Det var då det överraskningsplingade på ytterdörren först en gång och sen en gång till, och två av Majas närboende kompisar tittade förbi med fina födelsedagskramar och -paket. Maja värdesatte det otroligt mycket, och pratade leende om det under bilresan in till stan sen. Tusen tack kära barn (och föräldrabihang), för att ni gav Majas födelsedag en guldkant trots bristen på kalas. Kalasinbjudan kommer, var så säkra. Vi vill dra på det till efter jul bara, då alla är lite mer av sig själva igen.

 

Lördagen den 12 december 2009 - Grattis käraste Maja, 6 år!

I morse var det dags igen. Den här gången var det en sexåring som väcktes av "Happy birthday to you, happy birthday to you" - den sång hon specifikt önskade sig innan hon somnade igår. Vi var fem som uppvaktade henne i år. Det var Noa, Stefan, jag och två galet morgonspinnande katter.

Sen började öppnandet. Först öppnade Maja Noas paket och fick en mammasmurf med baby och ett hårslingningskit. Båda stora succéer. Sen öppnade hon ett paket med rosalila trädgårdsmöbler i dockstorlek. Succé. Vidare öppnade hon paketen från mormor och morfar, innehållande ett Hello Kitty-påslakanset och en proffsig mikrofon. Wow... Så fick hon vita tights med Hello Kitty-tryck i guldfärg, paljettskor och randiga strumpbyxor. Och så fick hon ju vår huvudpresent som vi skulle ge ihop med farmor och farfar, den stora hemligheten som jag med mycket, mycket, mycket möda fått tag på och hemsläpad. Det pastellfärgade, 30 kilo tunga dockhuset i trä.

Vi hade väl förväntat oss en annan reaktion än den vi fick. "Ett dockhus..." sa hon släpigt. Sen inget mer. Humöret liksom dalade successivt efter att hon sett det, och vi började misstänka att vi kanske hade övertolkat hennes tal om dockhus. En halvtimme senare var humöret lågt, liksom ledset, trots att det var en så stor dag. Jag närmade mig frågan lite försiktigt: "Är det något särskilt du funderar på, Maja?" Nej, det nekade hon till. Allt var bara bra. "Men det verkar som om du inte är särskilt glad, och jag undrar vad det var som gjorde dig ledsen..?" "Jag vill inte ha ett dockhus..." sa hon, med huvudet hängande.

Så kan det gå. Hade det varit en mindre present för ett mindre penningvärde, så hade hon nog fått behålla den och vara lite tacksam ändå (eller ge bort den), men nu var det inte så. Snabbt och lätt bestämde vi därför att hon och jag skulle åka till stan och lämna tillbaka dockhuset, och att hon skulle få välja nya presenter själv. Hon gnydde lite först, eftersom det inte skulle bli lika roligt att välja överraskningar själv, men senare skulle det visa sig att det nog var helt okej det också.

Noa godkände att Stefan gick med honom på dagiskompisens kalas, trots att det egentligen var min tur, så genast efter lunch åkte vi. Dagen blev en höjdare. Dockhuset gick att byta mot både tre och fyra och fem mindre saker, och eftersom det skulle ges presenter från både oss och farföräldrarna och ett annat kärt herrskap, blev Maja tvungen att välja ut flera saker som vi sedan slog in. Vilket slit, va. Hon valde en klänning som genom att vändas kunde bli både Snövits och Törnrosas. Ååååhh... Så valde hon lurviga strumpor, Prinsessans pysselbok och ett spel som finns på skolan, men som hon aldrig kan vara med och spela eftersom hon inte kan det. Nu ska här läras.

Sist och slutligen valde hon en riktig överraskning. Det var då vi satt och åt nybakta scones i Gallerian (se ovan), och hade nöjet att lyssna till Niclas Wahlgren som just då spelade tjugo meter bort. "Bra musik!", sa Maja och nynnade med. "Tycker du det? Man får köpa den här skivan där om man vill, så skriver han som sjunger låtarna sitt namn på den som minne." Maja lyste upp. "Ja-a, det vill jag!" sa hon och åt raskt upp. Och viljan var det inget fel på. Eftersom enbart kontanter accepterades och vi saknade sådana, stod vi först tålmodigt i en evighetslång bankomatkö och anlände till signeringsdisken lagom till att Niclas packade ihop.

- Du kan fråga honom om det finns en skiva kvar till dig, föreslog jag Maja där hon stod och tummade på sina hundralappar. Titta, han står där och pratar med någon.

Maja tog ett steg närmare, och precis då fick självaste Niclas syn på oss. Hans blick blev tydligen för mycket för hans lilla beundrarinna, för plötsligt tryckte hon sig generat upp mot mig fast hon nyss varit så modig.

- Du får fråga, mamma!  viskade hon och knuffade på mig.

- Hej! Vi undrar om det kanske finns en skiva kvar till oss?

- Javisst, det finns skivor kvar,  svarade idolen (Majas dagsfärska).

- Vad bra, sa jag. Då vill Maja gärna att du skriver "Till Maja" på en skiva.

- Jaa, det skriver jag så gärna. Men hej, Maja! Vilka jättevackra ögon du har, sa Niclas himself. Sen kom den:Dem tror jag bestämt att du har fått från mamma!

"Äsch", sa jag och kastade med håret. Nej, det gjorde jag inte. Jag bara lade på minnet att vi måste berätta det för Stefan då vi kom hem. Sen skrev Niclas: "Kram, söta Maja. Niclas."

 

Fredagen den 11 december 2009

I morse var det ottan som gällde. Klockan 7.15 stod vi redo på dagisgården, med frukost i magarna och fikakorg under armen. Noa var stjärngosse och vi andra åskådare. Maja stod och såg pirrig ut, antagligen lite för Noas del och lite för att hon mindes hur det vara att själv gå i det där tåget så sent som förra året. (Eller förresten, så tror jag faktiskt att vi vabbade den här dagen ifjol..?)

Eftersom Noa ofattbart nog börjar vara en av de största på dagis, var han förpassad längst bak i tåget och längst bak på scenen. Vi såg inte mycket mer än struten på honom från vår plats, tyvärr, så jag slank långt ut åt sidan och fick en bild på honom. I samma ögonblick gav struten upp, som ni ser, men Noa var glad ändå. Stefan var heller inte fullt så trött och knäckt som han ser ut på bilden.

Sen fikade vi, vissa av oss mer påpälsade än andra. Det var hemskt mysigt allting. Även Maja tycker att det är skoj att vara på besök på dagiset, och få träffa sina gamla, härliga fröknar. Det verkar som om det är ömsesidigt. Hennes första älsklingsfröken är numera Noas, och hon ooo:ade snällt över hur lång och skolaktig Maja har blivit.

...och det har hon ju blivit. Se den vackra gryningen som skymtar i bakgrunden och spelevink-Maja klättrande på trötta, ömsinta pappan.

Det är otroligt så mycket man hinner med på en lång dag. Jag har jobbat alla mina timmar, och även ränt in till stan för en rejäl poweraktion inför morgondagens firanden (Maja 6 år, såklart + Noas kompis). Sen fick jag tid här hemma med barnen också, lite ringlekar i vardagsrummet och värdefulla samtal vid nattningen. Nu Idol-final. Vi vet inte vem vi hejar på, men inser att tvåan antagligen har det bättre förspänt. Erik gillas nog lite extra, men vi tror att Calle vinner. Engagemanget är ljummet.

I morgon bitti ska vi överlämna de presenter som jag och Noa ikväll slagit in under stort hemlighetsmakeri. Han viskade enträget, om inte bara hemliga detalljer utan om allt, av bara farten. Som hans partner i paketinslagning får man vara jäkligt snabb om man vill ha tejpbitarna där de av estetiska skäl borde sitta. Man får också bara inse och acceptera att den ena ser inslagningen som bara en praktisk täcka-över-presenten-så-den-inte-syns-manöver, medan den andra (jag då) är så förstörd av livet att jag gärna vill få det lite löjligt slätt och snyggt också då vi ändå håller på. Jag gav upp efter det första paketet.

För sex år sen var det pirrigt! Då hade jag gått över tiden i nästan tre(!) veckor, och skulle bli igångsatt i morgon bitti... Det känns avlägset och nära på samma gång. Vår underbara dockunge. Så liten och söt vi tyckte att hon var då, och så stor och söt vi tycker att hon är nu... Gosproppen...

 

Onsdagen den 9 december 2009

Idag insåg Noa - eller snarare Maja på hans vägnar - att han glömt att äta sin kalenderchoklad de senaste tre dagarna! Vilken katastrofalt trevlig överraskning för honom. Det var väl det största som hände oss idag. Resten var bara en jämn massa av gemytlighet och vardaglighet. Jag har fixat och trixat med hemsidan lite, bland annat föst ihop de plottriga små flikarna till en flik per år. Nu får jag inte riktigt till sidan här, så den saknar tills vidare högermarginal. Störande, men förhoppningvis läsbart. Vad tycks om frontsidan då? Fick du en premiärchock, som Stefan?

 

Söndagen den 6 december - grattis fosterland!

Jag vaknade med en gnutta bävan i morse, eftersom jag räknade med att känna mig risig efter för få timmars vila. Döm därför om min förtjusning då den lilla morgonrosten väldigt snart gav vika för en helt normal dag. Så härligt! Jag är på hugget nu. Sanna mina ord.

Vi skrotade runt, jag och ett barn i taget. Stefan stod i givakt i poolen som han alltid gör på söndagförmiddagar. Noa och jag tillredde en läcker lasagne med "låtsaskött" (quorn) i till lunch, och så skrotade vi runt lite mera. Sen slog blixten ner. Vi måste ju göra en massa! Vi måste ju köpa både nya vinterkläder till Maja, eftersom byxbenen är komiskt korta på hennes gamla overall. Vi måste också pronto införskaffa födelsedagspresenter, eftersom den långbenta ska bli sex år om fem dagar, och ingen av oss har tid att springa på stan i veckan som kommer.

Så vi gick från noll till hundra på tio minuter, Noa och jag. Maja stannade hemma, helt införstådd med anledningen och mycket stöttande till att vi skulle komma iväg. Stefan och hon skulle visst täcka över båten och handla mer kattsand på djurbutiken medan Noa och jag åkte till storstan. Vi åkte halvvägs med bil, och sen med tåg. Noa är så andäktig och underbar då han följer med på sådana här äventyr. Han betraktar, beundrar, funderar, och frågar, frågar, frågar. Idag har vi sett en varmt leende man med handprotes spela panflöjt, fyra hemlösa män elda fram lite egen värme i sitt läger på plattan, en man spraymåla fram fantastiska månskenskonstverk... och så julbelysning i alla former och färger. "Åååh titta mamma, vad vackert!" utropade Noa gång på gång. Att vi delade stan och alla kassor med minst två miljoner andra människor verkade inte bekomma honom det minsta. Han traskade tappert på med sicksackande myrsteg - eftersom det var den enda gångbara sortens steg på stan just idag.

Som avslutning köpte vi två kakor på 7Eleven, och sin kaka bar han själv, som om det hade varit rent guld i påsen. Han skulle äta den på tunnelbanan, var ursprungsplanen. Sen kände han sig nog lite uttittad då vi väl satt där, och då sa han att han skulle spara den till bilresan istället. Det gjorde han också, så nu är baksätet täckt av kakspån, men det vet inte pedant-Stefan om än.

Noa mötte så många leenden idag, mitt bland alla stressade stockholmare, att jag blev lite positivt överraskad över mänskligheten. Att folk ser mitt barn är ju onekligen en bra sak. Skämt åsido så nåddes en lite märklig kulmen då två vänliga damer ville fotografera Noa där vi satt på en bänk på T-centralen och väntade. De hade nog tjuvlyssnat på vårt samtal en stund, och antagligen fallit för hans lite snusförnuftiga väsen. Han frågar om allt med samma seriösa tonfall. "Är sjörövare bovar?" låter som något taget ur riksdagens plenum.

Nu tror jag bestämt att vi avslutar en positiv helg med en förhoppningsvis hyfsad film, Alpha Dog. I morgon tar terminens nästsista vecka sin början. Fatta vilken lyx som väntar.

 

Lördagen den 5 december 2009

Det var en spännande dag idag! Mamman skulle ut igen. Maja bestämde sig tidigt för att demonstrera sin ståndpunkt på maja-vis, eftersom jag varit sååå mycket på fest på sistone. Hon gnällde och klängde och var missnöjd med allt. Sen trodde hon att hon nog hade fått lite feber, lagom till att jag skulle klä om. Allt är definitivt relativt. Att gå ut typ två gånger på sex år kan jag tycka är... lite rimligt, men att det har råkat falla sig så att dessa inträffar med sju dagars mellanrum kanske gör det extra wild and crazy, vad vet jag.

Dagen innebar lugn och lite krattande fram till att jag gläntade på garderobsdörren för att försöka hitta något gångbart för stockholmsnatten. Omväxling förnöjer, så jag bläddrade förbi det lilla svarta jag hade på mig förra lördagen och drog ett lila tält över mig istället. Jag kände mig fin och glassig i det fram till att jag kastade ett öga på det obligatoriska fotobeviset, och förbluffat insåg att det var ett gravidplagg jag hade på mig. En gång är ju ingen gång, två gånger är en vana. Därmed är detta numera en modeblogg med schvung. Dagens huvudbudskap: Använd strykjärn.

Kvällen var väldigt trevlig. Jag hade det perfekta sällskapet, och vi hann med bra samtal, god mat, bubblig champagne, kitschig pianojulrock och göteborgsk magi - eller komedi, eller vad det nu var. På det stora hela var det underbart skoj allting. Musiken var en glad  inramning, men vi var båda ense om att de tre timmarna vid middagsbordet var de bästa.

Tusen tack, Jenny! Och ett stort tack till dig, kära Stefanus.:)

 

Torsdagen den 3 december 2009

Idag var Maja med mig på jobbet de sista timmarna. Jag hämtade henne av lite olika skäl då fritids skulle dra igång. Hon har längtat efter chansen att få vara mer med mig, och vice versa. Idag föll det sig bra.

Jag serverade Maja ett bord med pysselgrejer i ett hörn av mitt rum, med en naiv tanke om att hon kanske skulle sitta där och fnula på sitt medan jag tränade mina elever. Det var ju i Majas ögon stora barn som kom in och avlöste varandra, men det oroade inte henne det minsta. Hon kom nyfiket smygande fram vid varje arbetspass, och lyckades på något finurligt sätt prångla sig in i vad vi höll på med. Jag avslutar ofta intensiva träningar med ett roligt spel av något slag, och då var Maja inte sen att hänga på. Med en flicka spelade vi tianspelet, och det kan ju Maja sedan tidigare. "Ska du eller jag dra reglerna?" frågade jag. "Jag gör det!" sa Maja, och så gjorde hon det. Hon drog inte bara reglerna, utan ett och annat oväntat maja-skämt också under spelets gång.

 

Jag känner mig allt mindre förvånad då sådant här händer numera, men inte mindre glad för det. Det var underbart att se henne så trygg och framåt bland okända människor.

Vädret är krispigt och vintrigt. Noa vill inte vara ute på dagis, för han påstår sig frysa konstant. Han är klädd som alla andra, men ganska bekväm och stilla. Då fryser man nog rätt lätt i minus fem grader. Han ska också bli hämtad jättetidigt någon dag, det har jag lovat honom och det vill jag hålla, även för min egen skull.

Jag avundas Stefan hans lediga fredagar, men unnar dem alla tre tiden så väl. Jag önskar mest att jag också fick stanna hemma i värmen någon fredag morgon.. I morgon ska de kastrera katterna - eller se till att de blir kastrerade, hoppas jag. Det finns gränser för vad en allt händigare man kan uträtta själv. De ska också beställa nya glasögon till Noa, som fick recept på starkare linser senast de var hos ögonläkaren. Den här gången blir det blå bågar med svarta tigertassar längst ut på skalmarna. Coolt, va. Han är inte så brydd själv, tycker väl mest att de är i vägen. Mest då han gråter, för då fastnar tårarna bakom glaset och går inte att torka bort. Fram till tonåren får han behålla dem, är det aktuella budet. För oss spelar det ingen roll, för vi tycker att han är vacker i sina brillor. Vi är så vana nu att vi tycker han ser obekant ut utan.

Ha en fin avslutning på veckan, alla läsande vänner! På söndag kommer jag att berätta om hur rocking och rolling jag kände mig under lördagskvällen. Jag laddar redan.

 

Onsdagen den 2 december 2009

Tog en lunchpromenad och njöt. Annars intet nytt. Trött idag. Noa drömde marisar i natt.

 

Noas nya livsstil

Det har pågått så länge nu att det måste definieras som en ståndpunkt: Noa har valt att inte äta kött. Det började med att han till vår förvåning ratade laxen vid middagsbordet. Sen gick köttbullarna samma väg, och så korven, och så köttgrytan. Han åt pasta, potatis och bröd. På kalaset drygt två veckor sedan bjöds han på korv med bröd, och om inte förr så trodde vi att han skulle kapitulera då. Tji fick vi. "Jag äter inte korv" hade han sagt, och ätit bara bröd med ketchup på. Samma sak berättar dagisfröknarna. Han äter konsekvent bara av tillbehören.

Jag gick en promenad upp till affären med honom i söndags, och passade på att prata lite om det här. Vi har annars legat lågt, och inte trugat. Då något slags kulmen nu nåddes i form av ett ratat, stekt ägg - en annan gammal favorit - kunde jag inte hålla mig längre.

- Du, det här med maten... Hur kommer det sig att du inte vill äta samma saker som du brukar äta och tycka om?

- Jag vill inte det bara.

- Nej, jag vet, men jag undrar ju varför. Är det något särskilt som har gjort det?

Han tog ett djupt andetag, och sen släppte han bomben snabbt och beslutsamt på en utandning:

- .....Därför att jag inte vill äta sånt som kommer från djur.

Jag blev tillfälligt lite ordlös, så en stund gick vi båda tysta sida vid sida. Jag kunde ju inte vifta bort hans ord, delvis för att jag tänker lite likadant själv (men aldrig pratar om det).

- Jag förstår. Tycker du synd om djuren, eller tycker du att de inte smakar gott?

- Jag tycker så jättesynd om djuren att jag inte tycker att de smakar gott.

- Okej, det var bra förklarat. Men hur tänker du om laxar då, som simmar runt och är jättelyckliga? Dem är det kanske inte så synd om. De märker knappt att de dör, tror jag.

- Men de dör. Jag äter inte lax.

- Okej... Men ägg då?

- Jag tycker inte om ägg.

- Men ägg behöver man ju inte döda... Är det synd om äggen också?

- Nej, men äggulan ska ju bli en kyckling, och då är det synd om hönan som inte får några kycklingbebisar. Därför äter jag inte ägg.

Jag kände hur jag inte riktigt kom längre, mest bara hur det snurrade till i huvudet på mig av att lyssna på hans klockrena, glasklara förklaringar. Jag hyser stor respekt för Noas beslut, och inte minst för hans enorma empati. Samtidigt behöver vi hitta vägar runt det här, så att han kan få i sig protein från nya källor. Han äter ost och han dricker mjölk. Det är bra. Ska han däremot gå och bli fullfjädrad vegan så behöver jag gå kurs.

Mest utesluter jag själv sådant som mått dåligt innan det hamnade på vårt bord. Jag mår inte bra av att tugga i mig ångestfyllda djur, men jag bryr mig inte om ifall andra mår prima av det. Jag lägger ingen generell värdering i mitt val. Jag äter dessutom ägg, fisk och mjölkprodukter, och i frysen ligger just nu en älgstek som jag har tänkt vara med och dela på till jul. Älgar springer runt i skogen och skrattar, fram tills de faller döda ner. Sen skrattar de vidare någon annanstans. Dem kan jag äta.

Men - och detta är i sammanhanget viktigt - inget av detta har jag pratat med barnen om. Jag har serverat två rätter då det stått köttgryta på bordet, och själv diskret valt det andra alternativet. Noas tankar är helt och hållet hans egna, förutsatt att han inte är tankeläsare. Det känns ganska... ovanligt, tycker jag. Oväntat? Nja. Hans brinnande intresse är ju djur. Bestående? Det återstår att se. Vilken triller.

 

Söndagen den 29 november 2009 - första advent

Hej alla sköna! Visst har det varit en fin dag? Solen sken genom dimma hela förmiddagen, och fick mig och Noa att ta en uppiggande promenad till närbutiken istället för att ta bilen. Vi traskade genom skogen och pratade om viktiga saker som djur, och djur. Sen handlade vi glögg och russin och så traskade vi hem igen.

Vid två kom familjen vi hade väntat på. Lilla Viktor hade blivit lite större, men inte större än att han fortfarande gick att plocka upp för närkontakt. Han fortsätter att vara en sådär overkligt glad pojke än, och då han konsekvent har varit det i drygt tio månader nu börjar t.o.m. Stefan prata strunt om att vi kanske skulle få plats med en till ändå. Jag förutsätter att han specifikt tänker beställa en Viktor isåfall.

Maja fick en svacka efter fikat. Jag tror att hon är lite känslig för blodsockersvajningar, för det här händer ofta då hon ätit godis eller kakor och kicken lagt sig. Ett tag ville hon bara ligga i min famn i soffan, vilket var nog så härligt i och för sig. Lilla Vita, eller Snövit, eller Pusslet, eller Smulan eller vad-i-hela-friden-han-nu-heter, kom och lade sig spinnande i högen han också, och då var det fulländat.

Nästa lördag ska Jenny och jag gå på riktigt ordentligt party. Det ser vi fram emot. Yeey! Just nu regerar istället söndagssoffan. En gammal dam är lite sliten efter sitt nattsudd.

 

40-årsfest

Jag gick runt och ojade och vojade mig i fem timmar igår. Sen tog jag motsträvigt en Alvedon och drog på mig en liten svart. Mamman ska på fest, säga ryggen vad den vill.

Barnen såg helt chockade ut då jag skred ut ur sovrummet iklädd spets på benen och på det stora hela lite festligare utstyrsel än den de brukar se mig i - om än säkert en ganska daterad sådan. (När handlade jag festkläder senast?) Maja betraktade mig länge, med stora ögon och ett lika stort leende. Till slut hoppade hon upp från sin plats i soffan. "Åååååh, du är sååå fiiin!" sa hon och kramade om mig hårt. "Man ser inte att du har ont i ryggen, och min mamma är sååå fiiin att jag också vill gå på festen!" Sen skulle det tas bevisbilder, vilka kan ses ovan. Ett sådant ståhej för den här lilla piffningen får mig osökt att undra över hur jag brukar se ut till vardags egentligen.

Festen var nog en av de trevligaste jag varit på under så lång tid jag kan överblicka. Tretton oerhört sympatiska, kloka, roliga och vackra tjejer mellan 35 och 40 runt bordet var ett grymt koncept. Pernilla, du har underbara vänner! Jag hoppas att du fortsatte njuta ett tag till då jag gick hem vid halv två. Halv två, gott folk! Jag är så mallig över det. Jag hade de facto kunnat sitta där och skratta och gråta i minst två timmar till, om det hade krävts. Tusen tack för en stärkande kväll!

 

Ryggskott

Aj-aj-aaaj! Jag kände hur det drog till i ryggslutet på mig mot slutet av träningen i morse, då jag var oförsiktig och våghalsigt lyfte värsta 20-kilosstången snett uppifrån golvet och svingade upp den på axlarna. Ni hör, vilken stålkvinna ni har att göra med?!? 

Serie tagen på Majas begäran igår kväll. En till, mamma! En till då..!

Men nu är problemet ungefär: att stå, att gå, att sitta och att ligga. Stefan har masserat och värmt upp området, och det hjälper under exakt så lång tid som han håller på. Om tre timmar är tanken att jag ska vara på fest med dussinet andra tjejer. Jag kommer att vara tanten i sällskapet. Den krumryggade.

 

Lördagen den 28 november 2009

Varför är det så svårt att sova då sängkamraten är borta? Jag fattar inte varför jag har en sådan hang-up kring det. Är han borta en hel natt går det väl hyfsat, men vet jag att han kommer att komma nerdunsande om en eller två eller tre timmar, så ligger jag där och väntar på det. Urjobbigt. Och i natt hände dessutom något väldigt ovanligt och ganska mysigt. Stefan var hemma omkring två. Då sov jag väl en timme, och sen kom Maja tassande! Då hon stod och viskade sina obegripligheter vid min sängkant var jag alldeles för groggy för att orka följa henne tillbaka, vilket var vad hon ville. "Kryp upp här och kramas lite", sa jag istället, mot bättre vetande. Stefan sov som en klubbad säl, så något bärande tillbaka var det inte tal om. Så där låg vi och kramades resten av natten, vilket var nog så mysigt p.g.a. rariteten i det, men ändå gav oss mindre önskvärda svallvågor idag.

Maja var stingslig på morgonkvisten, och uppträdde tråkigt och burdust mot sin lillebror. Noa hade byggt ett långt legosvärd till henne, som han högtidligt överräckte inne på hennes rum. "Tack" sa hon snabbt, och ställde sig i dörröppningen. "Så, nu får du gå ut härifrån igen. Ett... två... tre..." Noa, som hade fullt upp med att bära sitt eget ömtåliga legosvärd fick så bråttom ut genom dörren att han snubblade och ramlade handlöst mot golvet, eftersom han prioriterade att skydda svärdet framom att skydda sig själv. Synen då han slog i parketten med knäna och armbågarna först, och hur han sen föll i gråt med glasögonen på sniskan i det röda ansiktet, var hjärtskärande. Noa ser ju upp till sin syster väldigt mycket, och han kände nog både skam över att vara oönskad och iver att vara henne snabbt till lags där i stunden, kan jag tro.

- Men varför var det så bråttom att få ut honom, Maja?  frågade jag, tyvärr inte utan lite egg i rösten.

Maja stod där och såg på då lillebror gråtande försökte plocka ihop det trasiga svärdet igen, och gjorde ingenting för att hjälpa till. Eftersom jag också var trött och rädd för att säga något ogenomtänkt satte jag mig bara och hjälpte Noa med legobitarna. Då började förstås även Maja gråta där hon stod.

Efter en lång stund av tillrättaläggande och extra kärlek både till och mellan liten och stor, bytte jag om till träningskläder. Jag kunde ju inte gå på fredagsträningen igår, och gick därför idag istället. Det var inte välkommet. Först blev Maja jätteledsen, möjligen för att hon tolkade min avfärd som något kopplat till vad som hade hänt, då den kom så tätt inpå. Jag försäkrade henne att allt var bra igen, att jag inte alls var arg på henne, och egentligen aldrig hade varit det heller. Jag hade varit arg för det tråkiga hon gjorde mot lillebror, men att även den ilskan var borta nu. Hon lyssnade, förstod, och lugnet lade sig.

Sen blev Noa ledsen. Han ville ha en jättekram, en kram till, och så ville han säga att han älskar mig gång på gång på gång. Då jag äntligen lösgjorde mig på trappan och han gick in, verkade allt vara frid och fröjd. Då jag nått bilen slängdes ytterdörren upp igen och Noa skrek i panik: "Maaammaaa! Jag glömde säga en saak!" Jag spurtade tillbaka, och tog den storgråtande kalsongkillen i mina armar. "Vad var det du glömde säga?" undrade jag. "Puss puss", svarade han hulkande. "Åhå..? Puss-puss, min goa älskling! Vi ses jättesnart igen," sa jag, och åkte modstulet till träningen med hjärtat bultande kvar på kökstrappan.

Skulle det här höra till vanligheterna så hade jag ju blivit riktigt bekymrad. Nu tror jag att det snarare är så att vi alla tre faktiskt nästan har glömt hur det är att vara i konflikt, för det blir jättesällan såhär numera. Samtidigt är det viktigt för barnen att veta att det inte är farligt för oss att vara osams och arga, för det är alla ibland. Det är också viktigt att vi står upp för de värderingar vi har i familjen - att alltid försöka vara schyssta mot varandra och bemöta varandra med respekt, trots blodsbandet och vår ovillkorlig kärlek. Blir det tokigt ibland så reder vi ju ut det tillsammans, och ingen skada är skedd.

Då jag kom hem igen en timme senare var allt som vanligt. Maja och Lovisa lekte här, och Noa lekte hemma hos Viktor. Maja var lika spelevinkig som hon brukar, och Noa var full av energi där han nyss kom inklivande genom dörren igen med sitt långa legosvärd iträtt i två plastpåsar. Han hade haft det med sig hos Viktor.

Nu ska vi välkomna julen. Stefan har plockat ner säsongens kartonger från vinden, och barnen studsar runt som två förväntansfulla kaninungar. Dags att pynta huset.

 

Äntligen...

...nya gardiner! Jag känner mig nöjd. Visst är de rätt fina? (Notera hur barnen sitter där och äter äggmackor i godan ro. Vad är hemligheten? Jo skinn och coola nerver! Är vår vita soffa vacker som en dag? Tveksam där. Är det den mest praktiska vita soffa man kan hitta i hela världen? Japp. U-tan tve-kan.)

 

Fredagen den 27 november 2009 - grattis Pernilla!

Så var den ljuva fredan kommen igen. Sehr willkommen. Stefan drog på fest så fort jag kom innanför dörren, och i skrivande stund har han förhoppningsvis jätteroligt. Barnen har lekt rövare hela kvällen, busat runt som galna. De har jagat varandra och kiknat av skratt, klättrat i soffan och dansat med katterna. En liten stund satt de bredvid mig här och andades/ritade bokstäver, och sen skuttade de iväg igen.

Jag tog ett varv ner till stranden då jag gick från jobbet idag, för att få lite frisk höstluft. Det var oerhört tyst runt omkring mig, och mörkt. Ju närmare strandkanten jag kom, desto mörkare blev det. Längst nere var det nästintill som att stå i en påse, trots att klockan bara var fem. Vinden smekte mig precis sådär ljuvligt svalt som jag önskade efter en arbetsdag inomhus i elementvärme, och vågornas brus fick mig att rysa av respekt för det stora, djupa. Då jag vände huvudet uppåt mötte jag den vidunderliga stjärnhimlen i all dess glans. Jag kände hur den omslöt mig, hela min familj, vår lilla udde, allt annat och alla andra på vår fantastiska planet. Mäktigt.

Den där stunden var magisk, och gav mig otroligt mycket energi. Jag sträckte instinktivt ut armarna och liksom utlämnade mig åt Livet. Jag kände mig flygfärdig. Där stod jag och bara mådde så bra av ingen speciell anledning alls. Vilket privilegium.

Sen kom jag hem till ett hem fyllt av man och tre barn. Barnen hade byggt en bio under Majas säng, så jag fick in Stefan i ett hörn. "Jag känner mig så glad!"  sa jag, och drog en kort resumé av min stund på stranden. Då jag kom till knorren - det pinsamma faktum att jag faktiskt inte hade kunnat hålla inne med ett bubbligt skratt där i mörkret - höll Stefan om mig och sa: "Såååja, gumman. Ska vi ta fram den där tröjan med de lååånga ärmarna nu?" So much for den magin.

Jag önskar dig en riktigt strålande helg! Vad du än gör, var du än är - försök se varje litet mirakel runt omkring dig. Se hur du och allt och alla du har omkring dig är en harmonisk helhet som bara väntar på att bli sedd och uppskattad för just det. Le, och hela världen ler mot dig.

 

Vilket liv?

Livet kan bara levas på två sätt. Det ena är som om ingenting var ett mirakel. Det andra är som om allting var det. (Albert Einstein)  Vilket liv lever du?

     

Onsdagen den 25 november 2009

Idag avslutade mormor och morfar sin vistelse här med en hämtning och en middag. Barnen gläds varje gång de hämtar. Dels för att de får någons totala uppmärksamhet i flera timmar, dels för mormors goda mat. Idag serverades makaronpasta med hederliga, hemtrillade köttbullar och sås. Även såpass vanliga rätter smakar tydligen extraordinärt då de är tillredda av mormor.

Annars har jag inte så jättemycket nytt under solen att komma med faktiskt. Kvällstid visualiserar jag ett liv som egen företagare, och smider planer. Stefan stöttar mig sin vana trogen till 100%, och lägger post it-lappar lite här och var med saker för mig att komma ihåg. "F-skattsedel", "företagskurs", "lokal", "broschyr", "bokföringsprogram"... står det bland annat. Jag har kommit såpass långt att jag registrerat en .se-domän. Inget annat företag i landet heter som mitt ska heta, vilket känns jätteroligt och nästan lockar mig till att försöka varumärkesskydda namnet. Det får isåfall bli ett senare steg.

Ååååh, det skulle vara så roligt att kunna ställa sig på tangentbordet och skrika ut nyheten och allt det roliga. Ändå vill jag tyvärr bli mycket klarare i tanken innan jag blurpar ur mig alla detaljer, och det vet jag att du förstår. Jag vill tills vidare ändå få ner milstolparna och framstegen i dagboken, för att ge mig själv möjlighet att i efterhand kunna minnas hela den långa processen. Fatta hur skoj detta är!

Barnen är glada och underbara. Maja har det fint i skolan numera, och Noa trivs på dagis, sina tretton avskeds-"jag älskar dig" till trots. Snart drar alla lussefikor, julsångsfikor och avslutningsceremonier igång på allvar. För mig kommer den närmsta tiden att påminna om en galen människas agenda, eftersom jag jobbar för en julfikaarrangör och därtill ska bevista två andra aktörer med oförminskad entusiasm. Men vadå, det är ju bara roligt!

Jag var på mitt gamla jobb igår, och satt i ett sedvanligt möte med en av cheferna och det lilla som finns kvar av teamet. Känslan i mig var sprudlande och sprittande glad. Jag var inte glad över att vara där, utan över att inte  behöva vara det längre. Det kändes härligt att ärligt kunna svara att läget är bra! då folk frågade. Och trivs du på nya jobbet? Jaa!

Och vad händer för roligt härnäst då? Jo, på fredag ska Stefan på fest med grabbgänget. De kör troget på, de där åldrande hingstarna. Jag vet att han ser mycket fram emot det här, så det glädjer mig att de får till det. På lördag ska lilla jag på en 40-årsfest för enbart ston. Tänk vad alla springer på 40-årsfester numera... Vad hände med 30-årsfester? När blev de omoderna? På söndag kommer goa, glada vänner på besök. De har en mellanstor och en pytteliten pojke med sig. Hoppas den yngre är åtminstone lite liten än, så man får hålla. De växer ju som ogräs, de där minsta stråna.

Så allt är suveränt. Och guess what? Dagtid har solen varit närvarande mer än den har varit frånvarande den här veckan. Den har synts till framför  molnen, menar jag alltså. Tack-tack för det! säger vi, eller hur.

 

Söndagen den 22 november 2009 - grattis Johanna!

Idag har vi firat igen. Allt som kan firas ska ju firas! Visst?

Två familjer fick tårta idag - den vän jag umgicks med oftast som liten och hennes familj, och den familj vi till vardags umgås med oftast idag. Nästa söndag hoppas vi få bjuda er, J och M, och fler goa människor framöver. Ingen är glömd, men helgerna är korta och umgänget blir mer exklusivt för alla om man inte är för många samtidigt. Men sen vill vi ju ha en hejdundrande fest också småningom - ni vet den där festen jag har yrat om i ett år nu. En vacker dag så...

Igår var ju Stefan och jag på stan. Det glömde jag visst skriva om. Vi flanerade runt och pratade om udda saker, sådant man inte så ofta hinner eller kommer sig för att prata om hemma i köket. Vi åt på Vapiano, den där italienska restaurangen jag var på med mina gamla kolleger en gång i oktober. De har verkligen god mat där. Nackdelen är att det blir en del köande om man går dit en poppis kväll.

Barnen var hemma med mormor och morfar. Eller Maja var mest hemma med morfar. Noa och mormor var på kalas hos en dagiskompis mellan kl.14 och 16, vilket lär ha varit en intressant upplevelse för den senare. Noa uppförde sig enligt ryktet exemplariskt i alla sammanhang, vilket gör mor Pia stolt men inte överraskad. Han kan föra sig som en riktig gentleman, vår lilla kråka. Sen åt han då ingen middag, men med fem bitar monstertårta i magen kanske det inte fanns plats, helt enkelt. "Jag tyckte verkligen att det var en jättegod tårta" hade Noa flera gånger med eftertryck sagt till födelsedagsbarnets far, som var klok nog för att fatta vinken och lassa på mer, och mer, och så lite mer.

Lerfigurerna uppe i mitten heter Freedom och Happiness, och sprider sådan intensiv lycka i hemmet. Maja beundrar dem ofta, och sa även ett lurvigt "ååååh" då hon såg denna bild. Jättefina, va? (Tack för den söta orkidén ovan, E!)

 

Någon okänd, klok sa:

"Det enda som behövs för att det onda skall triumfera är att den goda människan ingenting gör." Så it's all about the people. Lev lycklig och älska allt som älskas kan.

 

Idén ändrar form, och klarnar!

Hi hi hi, ha ha ha, kom får du se något riktigt bra: Nästa sommar ska ja en business ha!

 

Maja Piraya

Hela familjen njöt av en trolleriföreställning på Bolibompa igår kväll. Vi satt här i soffan på rad, och såg hänfört på då den unge mannen i teven trollade för en tjej med sin kortlek. "Ta ett kort och titta på det" sa magikern, och flickan valde ut ett kort och tittade på det. Spader 5. "Så, sätt tillbaka kortet någonstans mitt i kortleken", bad trollkarlen, och flickan stoppade in kortet i kortleken, som återigen var samlad och jämn. Den unge mannen placerade kortleken mitt i sin högra handflata. "Nu vill jag att du fokuserar på att den här ska dela på sig" sa han. Flickan fokuserade, och sakta och säkert som berget delade kortleken mycket riktigt på sig. Mitt i gled ett ensamt kort magiskt fram och skiljde sig ur längden allt mer. Förstår ni laddningen? Och tror ni kortet var spader 5?

...................*flämt* ...Vad duktiga ni är! Det var spader 5!

Nu började det roliga. Jag öste beröm över trollpojken, sa saker som "oj, vad märkligt!", "tänk vad duktig han är på att trolla" och liknande. Och vad gjorde Stefan? Jo han gjorde ner tricket fullständigt. Moooget. "Aaamäh han gjorde ju lätt det där med lillfingret. Visst är han duktig med sitt lillfinger, men det är ju bara såhär han gör..." gick Stefan på, och demonstrerade hur det hela gått till med sitt eget lilla vickevire. Båda barnen var tysta och ganska lindrigt imponerade av sin fars trollerikunskaper. Då han stajlat färdigt sa Maja:

- ...Och nu vill vi se dig göra det där, pappa. 

Smashen var verkligen klockren, och kunde inte ha levererats med ett bättre tonfall. Vår coola, coola katt bjöd på kvällens största skratt.

 

Lördagen den 21 november 2009

Förlåt enformigheten, men solen skiner överallt! Inte ett moln så långt ögat kan nå. Noa är ute med katterna, och Stefan byter till vinterdäck på den stora bilen. Grannarna krattar, och det borde väl vi/jag också göra. Om en stund kommer mormor och morfar, och då ska Noa och mormor gå på kalas hos en dagiskompis. Vi ungdomar drar iväg till stan så fort det går. Jag vill hinna förbi en underbar butik som stänger tre.

Njut av livet! Det är underbart. Ja, även för dig som just nu sitter i en svacka. Svackan är ju just det - en svacka - och sådana igår i livets lek. Le så länge, så går allt över fortare.:)

 

Fredagen den 20 november 2009

Oooooj, vad mycket energi jag har haft idag. Jag har antagligen sett ut som om jag vunnit på lotto hela dagen. Det har jag ju gjort också, fast det börjar bli länge sen nu, och det innefattade inga pengar. Än iallafall. Jag får veta att elever som kommer in till mig för att gråta ut varit musslor som aldrig pratat, att de mest omotiverade busgrabbarna är besvikna för att de inte får komma och träna oftare, att M i 5:an hänger på låset trots att han avskyr allt som påminner om skolarbete. Jag vet inte vad som händer, men plötsligt känns det som om jag gör någonting rätt där på skolan, och som om jag kanske ska ta och stanna ett tag. Det känns lätt rätt nu, och inte alls fel att jag snart har jullov också.

Stefan var med barnen på St. Eriks Ögonsjukhus på förmiddagen. Noa fick pupillvidgande droppar för andra gången, och denna gång hade de tydligen full effekt. Resultatet blev att han gavs ett nytt glasögonrecept, nu på något starkare glas. Översyntheten sitter alltså kvar, vilket vi redan visste. Noa gillar sina brillor, och säger att allt blir större då han har dem på sig. I tonåren trodde ögonläkaren att han skulle vara på plus minus noll i skärpa.

En underbar bieffekt av glasögonen har ju varit att Noa äntligen fått upp ögonen (haha) för småpilligt arbete. Sedan han fick dem har han börjat lägga pärlplattor, trä halsband och rita. Han kan även forma bokstäver, något han inte ens ägnade en tanke förut trots att storasyster var så ivrig. Se så fint han håller pennan nu, och se så fokuserat han ritar...

Maja i sin tur har börjat be oss skriva korta ord till henne, som hon ska läsa. Hon ljudar bra, men vill fortfarande gärna hålla sig till trygga småord på ca tre bokstäver, och det är väl en jättebra början. Maja är en fröken som ogärna ger sig ut på djupa vatten, och hon ska därför få styra takten även i detta. Skriver gör hon också. Hon får skriva på vår dator då hon vill. Igår kväll skrev hon ett litet önske(?)brev till sin kompis Sanna. Brevet löd ungefär: "Hej Sanna. Snart fyler jag 6 år. Då vel jag ha ganska många polly pocket. Hejdå från Maja." (Jag hjälpte henne självklart med krångliga ng-ljudet. Polly pocket skrev hon av från en etikett.)

I morgon kommer mormor och morfar att ta en halvdag med barnen. Stefan och jag ska dra ut på rövarstråt, och avsluta med en middag på stan. Det blir så härligt. Trevlig helg!

 

Torsdagen den 19 november 2009 - grattis till mig!

Åh, vilken skönsång jag fick i morse. Alla tre sjöng så innerligt att jag höll på att börja gråta redan då. Noa har aldrig sjungit hörbart förut vad jag vet, så hans lilla röst - hur pytteliten den än var - var innerlig och hög för mig. Maja sjunger ju gärna, och Stefan också. I sina händer bar barnen varsin blomma de hade valt ut. Vem har sagt att inte en ensam ros passar ihop i en vas med en ensam vad-det-nu-var? Udda är vackert.

Så överräckte de lika andäktigt sina presenter. Maja hade köpt en nalleängel till min nyckelknippa, "för mamma tycker ju så mycket om änglar". Den hade hon slagit in i ett litet, fint paket. Hon hade också ritat en teckning inuti ett prinsesskort och skrivit "Grattis mamma Pia! Pus. Maja." Den stora nyheten i år var att hon hade skrivit vissa saker med små bokstäver, något hon var noga med att påpeka utifall att jag skulle ha missat det.

Noa överräckte sitt kuvert. Han hade valt ett piratkort, och ritat den finaste gubbe mitt öga har skådat. (Ingen jämförelse med Majas forna gubbar.) Han har verkligen rasslat iväg i sin finmotoriska utveckling på sistone, och bland annat upptäckt hur man lättast håller en penna. Han hade utifrån Stefans mall på annat papper skrivit "Grattis Pia. Noa." med helt självskrivna bokstäver och så otroligt fint.

Stefan hade rimmat en kär hälsning och lagt ner två biljetter till "A handful of Christmas", eller Rocking Christmas, tror jag den heter - Robert Wells julshow på Hamburger Börs, den 5 december. Han hade också sett till att jag unnar mig taxi hem. "Du har ju önskat dig mer fest", menade han, och det är ju så rätt. Ibland behöver jag bara pushas till det, för annars blir jag lätt sittande hemma i myskläder istället.

Efter jobbet kom jag hem till fortsatt fest. Noa mötte mig förväntansfull redan i hallen, med ett jätteleende och ett litet paket i händerna. "Det är till dig mamma", sa han och stod och såg förlägen ut. "Öppna det!" Då en mamma får ett paket av sitt barn på det sättet är egentligen själva öppnandet onödigt, för lyckan är så stor redan där och då. Men visst, jag öppnade raskt. Inuti paketet hade han snirklat ner ett långt pärlhalsband. "Fröken hjälpte mig bara med knuten", sa han stolt. "Jag satte också på första stopp-pärlan själv." Det var inget kort halsband. Det nådde halvvägs ner på min bröstkorg, och jag såg framför mig hur Liten hade suttit i timtal och pillat med sin så känsliga nacke neråtböjd i koncentration.

- Men hur har du hunnit du göra ett så långt, fint halsband till mig? frågade jag.

- Hmmm... Därför att alla mina osynliga kompisar hjälpte mig, svarade han leende.

Mormor och morfar var också här. De hade med sig en rosa prinsesstårta och några andra små överraskningar, sin vana trogna. Dagen avslutade vi så, med härligt umgänge och en fin familjemiddag tillredd av den hemliga huskocken. Jag kunde verkligen inte ha bett om en finare födelsedag om jag så hade ansträngt mig.

Jag vill tacka er alla som kommit ihåg mig på min dag. Varje ord och omtanke har värmt mig så gott. De hembakta hjärtan som stod på trappan var fantastiska. Tack, tack, tack! Jag hoppas jag förtjänar allt.

 

Onsdag morgon - soooolig som bara den!

Ja det är sant! Solen tittar fram igen efter alla mörka regndagar vi haft den senaste tiden. Eftersom min dag börjar en dryg timme senare än vanligt idag gör även barnens det. Vi njuter enormt av att skrota runt utan att ha bråttom. Barnen kramas med katterna i sina täcken framför morgonteven. Och jag... ja, jag sitter här och dricker dagens kaffe. Jag dricker bara kaffe en gång om dagen numera, alltid på morgonen. Jag kunde väl klara mig helt utan, men varför skulle jag? Kaffe är ju goooott! På morgonen alltså. Inte sen.

De här katterna är tydliga personligheter. De är fullständigt olika till sin natur, fast de är bröder. De heter numera Nicke Nyfiken och Monsterkatten. Det är Noas katt (se ovan) som heter Monsterkatten, och det passar honom jättebra. Egentligen heter den Hejnej säger han, men man får kalla den Monsterkatten. Jag hävdar att smeknamnet är bättre.

Monsterkatten är överallt hela tiden. Han är nyfiken i en strut, otroligt impulsiv, rätt naiv och därmed väldigt modig/dumdristig. Egoism är ändå hans främsta middle name. Då det delas ut mat är Monstret där och rafsar i sig allt så fort han kan, samtidigt som han ofta morrar och fysiskt försöker tränga bort sin bror. Ser han sen att någon har fått famnplats är han där på två röda sekunder och gör vad han kan för att komma emellan. (Scrolla ner till gårdagens bild för typexempel.) Då han väl blir kliad eller pratad med blir han så till sig att han nästan studsar. Han är både charmig och underhållande, men också en handfull. Är det plötsligt någon som hänger i gardinen är det med 99%:s säkerhet Monstret.

Nicke Nyfiken är mer sansad och smart. Han håller sig i bakgrunden, och sitter självmant på lite avstånd vid matdags, så brorsan ska få äta först. Han är inte heller lika jamig, utan pratar istället med ögonen. Han är dock tillgiven som få, och väldigt grundtrygg. Det var Nicke som var modigast första kvällen här, medan kaxiga brorsan pep iväg för minsta lilla. Nicke kommer smygande då läget är lugnt, och tassar tyst in i armhålan. Då sotis-lillebror kommer ångande (för det är bara en tidsfråga) suckar han, men väntar lugnt på att den mindre somnat. Sen flyttar han diskret fram sina positioner så han ändå hamnar närmast.

Ja, de är väldigt olika. Ändå är de de allra bästa vänner och sover alltid ihop. Kvällstid jagar de varandra så det dånar i huset. De ränner upp- och nerför fåtöljerna så dessa svajar, kastar sig som vildar upp längs väggarna och in under borden. Då de får tag på varandra ryker de ihop i ett låtsasbråk som ibland låter lite väl dramatiskt i barnens öron. Då är lillmatte och -husse framme och särar på katterna och ger dem bannor. "Nej! Sluta! Det är inte okej att bita sin bror i halsen!"

Dessa yrväder är verkligen oerhört välkomna som bestående familjemedlemmar. Inte en chans att vi ångrar något. Kastrering däremot, det står på agendan snart. Vi klarar oss jättebra utan kissiga revirmarkeringar och slagsmål som slutar i blodvite. Två alfahannar är ju inte att leka med, men två kastrater bådar desto godare. Det blir väldigt mycket kel av en sådan ekvation.

Ha nu en underbar onsdag alla goa, goa människor!

 

Tisdagen den 17 november 2009

Hej hopp! Noa har lekt hos Lucas. Maja och jag har tittat igenom hela skolkatalogens alla namn och ansikten. Katterna har levt rövare. Det är Stefans tur att tömma sandlådan. Jag har ont i korsryggen. Det har inte blivit ljust alls utomhus. Det var allt för idag. Hej-hej!

Nej just det ja: Mormor och morfar är visst i stan! Jag ringde dem igår kväll, och hörde ett mystiskt läte i bakgrunden. "Vad var det?" frågade jag. "Eeeh, det är ju så att vi är ute och reser", svarade morfar. "Vi är på båten." De gullisarna hade planerat att överraska lilla mig på min födelsedag. Är inte det rart, så säg mig vad rart är.

 

Snabb måndagsspaning

I morse var det Stefans lämning, och då jag gick upp satt de tre därför redan runt frukostbordet. Då jag kom in vände sig Maja om, och sprack upp i ett ovanligt leende. Hon log på en gång lyckligt och förläget, som om vi delade en spännande hemlighet, hon och jag. Jag gick fram och kramade om henne, och sen var det inte mer med det. Men jag tror ändå att Maja på något plan mindes gårkvällen, och att det spår kvällen hade lämnat i henne var gott.

 

Mera söndag

Sen kom barnens kusin Anton på söndagsvisit! Det var oerhört trevligt. Maja och Stefan hämtade honom halvvägs, och tog en omväg via djuraffären. På den stunden i bilen hann Majas pyttelilla blygsel ebba ut, och innan Anton blev hemskjutsad vid läggdags var de tre kusinerna allra bästa vänner, precis som det alltid slutar då de ses. Anton är välkommen hit närsomhelst, hur ofta som helst. Hör du det?

Båda barnen sov då de kom hem efter skjutsen. Noa sov lugnt vidare, men Maja landade i något slags halvvaket tillstånd där hon blev väldigt förtvivlad och grät och skakade i hela kroppen. Hon tittade ut i tomma intet med rädda ögon och skrek "Mamma, jag vill ha dig, mamma! Mamma, jag vill att du hjälper mig, mamma! *mummel mummel* Dit, till andra sidan... *mummel mummel*..."  Det var faktiskt rätt obehagligt, inte bara för henne själv. Det har hänt några gånger förut, och det känns som om hon är livrädd och otroligt orolig. Jag kramade henne och försökte lindra skakningarna, och höll henne i de lugna stunderna om ansiktet, för att titta på henne och försöka hitta hennes blick. "Allt är bra", viskade jag. "Allt är bra. Snart är du bara trygg och lugn igen."  Maja tog vid ett par tillfällen tag om mitt ansikte och såg mig stint i ögonen med den där skrämda blicken och halvöppen mun, som för att kontrollera att det verkligen var jag.

Bit för bit närmade hon sig ändå ro, och då hon småningom kändes nåbar frågade jag om hon ville att vi skulle lägga oss och lyssna på Regnbågslandet (en avslappningsskiva för barn). Ja-a. Det ville hon. Till den suggestiva rösten somnade hon sedan gott och sov så igenom natten. Då jag smög ut ur rummet var hon medveten om det och trygg i sig själv igen.

Undrar om hon minns äventyret i morgon?

 

Söndagen den 15 november 2009

Igår blev en jättebra dag, ända till det sena slutet. Då klockan drog mot fem, och vi konstaterade att det kompakta novembermörkret krävde sina ljus, tände vi 30 levande lågor runt omkring i huset och satte på skön musik. Jag stod vid spisen och Stefan släntrade runt (han gjorde säkert något hemskt viktigt han också). "Ska vi bjuda över D:ssons?" frågade jag. "Jaa, absolut!" svarade han, med ett tonfall som om han hade gått under av bedrövelse annars. Det visade sig att jag hade läst hans tankar (vilket inte är helt ovanligt).

Barnen var faktiskt båda redan borta hos sina snart inbjudna vänner, så de kom alla sju i samlad trupp genom det duggregnet. Mysbyxor och flottigt hår var konceptet, och vi uppfyllde väl alla åtminstone hälften av kriterierna. Come as you are innebär ingen stress och press, utan bara skoj. Och det blev väldigt trevligt för alla, åtminstone så långt mitt öga kunde se. Barnen lekte tillsammans bortom vårt synfält, och vi vuxna fick sitta i flera timmar runt middagsbordet och bara vara.

Lugnet varade fram tills tjejerna kom med bandspelaren framåt niosnåret, och föreslog dans-stopp för hela församlingen. Dans-stopp är ju leken där alla dansar vilt tills musiken tystnar. Då ska var och en frysa till en isstod för att inte bli utesluten. Stefan försökte sig tydligen på något slags breakdancing mellan varven. Ni fattar vilken smidighet.

Sen urartade dans-stoppet till ett dånande familjedisco istället, och alla rockade loss till Ola och Markoolio. Säga vad man vill om hur det måste ha sett ut för förbipasserande, men vi var trötta och mycket lyckliga då discot småningom stängde och alla vännerna gick hem. Varför skulle man gå ut och dansa egentligen, då man kan dansa så bra hemma?

 

Lördagen den 14 november 2009

God morgon, underbara helg! Jag vaknade klockan sex, eftersom någon del av mig redan kände sig utvilad. Eftersom jag inte riktigt var överens med den, valde jag att somna om och kliva upp först klockan 9. Barnen sov som babysar till kvart i åtta, och Stefan likaså.

Våra barn har ju i princip alltid, sedan de slutade nattammas, sovit jättegott om nätterna. De har aldrig varit intresserade av att sova i vår säng. De enstaka gånger de velat komma (lätt räknade på två händer under alla dessa år) har de efter en kort stunds trängsel valt att knalla tillbaka till sina egna sängar. Vi har fått barn som sover urtryggt.

Stefan tog hand om nätterna vid båda barnens ettårsdagar, då de skulle vänja sig av med snutteriet. Då bar han dem så länge det behövdes då de grät, och satt hos dem tills de nästan(!) somnade. De har aldrig behövt somna ensamma och oroliga, och de har aldrig blivit nekade närhet då de behövt det. På de där - vad kan det ha varit - två veckorna(?) tror jag att de byggde upp den trygghet som sedan har hållit. Barnen har ju aldrig heller blivit avvisade då de någon gång behövt komma till oss om natten, vilket också varit skönt. De har vetat att de får  komma om det skulle behövas. Då har det inte behövts.

Men så hände något för några veckor sedan. Noa började prata mycket om monster och troll och häxor, och såg tyvärr en och annan filmsekvens som inte var riktigt genomtänkt och åldersanpassad på sena Bolibompa. Dessa varelser följde honom naturligtvis in i drömmarnas värld, och som ett brev på posten började han plötsligt komma vandrande  om nätterna. Det blev först ett besök per natt, sen två, och till slut kunde det bli tre. Vi hörde honom komma flåsande med snabba-snabba marschsteg genom vardagsrummet och pusta ut av lättnad då han nådde värmen i vårt rum. Sen smög han fram till Stefan och viskade att han hade sett en häxa med bara ett öga, ett troll med lysande ögon eller ett grönt svärd. Ojoj då, viskade Stefan, och frågade om Noa ville ha sällskap tillbaka till sin säng. Ibland ville han det, och ibland ville han mot sin eget bättre vetande sova hos oss en stund. Då fick han ju det. De här nätterna var helt okej, rentav lite mysiga, men dagarna drabbades dessvärre av att Noa hade sovit dåligt i trängseln.

Då ordnade vi det med små änglar. Vi har pratat mycket om änglar, barnen och jag. Änglar är härliga. Glada och trygga och alltid närvarande då man behöver dem. Kanske kan barnen behöva konkreta skyddsänglar, tänkte jag. Varsin parvel med vingar som kan vakta och se till att inga troll kommer på nätterna. Så för tre dagar sedan fick de varsitt litet paket, med en porslinsängel i. Noa såg lite skeptisk ut och undrade om inte hajen kunde skydda honom bättre än den där lilla fjanten.

Sen då kvällen kom ville han ändå ha den. Vi satte noggrant fast den med kludd uppe vid huvudgaveln, så den satt och såg Noas ansikte hela natten. Majas ängel gjorde vi likadant med, satte fast den uppe i hörnet vid kudden. Tror ni änglarna gör sitt jobb då? Jamen självklart. Inte ett pip sedan de kom. En natt är ingen natt, två nätter är mer, och tre nätter är en vana. En bra vana.

 

Fredagen den 13 november 2009

Oj, vart tog veckan vägen? Idag är det fredag, och till råga på allt den trettonde. Jag har jobbat och slitit som ett djur i fem dagar. Nåja. Men jag har iallafall jobbat 110%, och tydligen kommit hem ganska skrivtrött. Igår var jag i Sandviken tillsammans med ett par kolleger som också ska vara involverade i vårt Skriva utan penna-projekt. Det var helt underbart att åka tåg. Jag konstaterade att jag hade hunnit glömma känslan av hur det är att förväntansfullt stå på perrongen och se tåget komma in, att övervinna de obekvämt höga trappstegen och världsvant vandra mellan kupéerna i jakt på vagn 12 plats 26. Hur det är att på sin väg passera tidningsläsande och bananätande resenärer och innerligt hoppas att ens egen sätesgranne ska visa sig tillhöra den förstnämnda kategorin. Och så hur man med lite tur får knyckla ihop sig med sin bok på en trygg och luktfri fönsterplats i tre timmar, medan världen susar förbi och någon annan kör. X2000 har förresten finfint benutrymme och trevliga konduktörer, så jag hittar gärna fler anledningar att åka tåg.

Ja, just det ja. Skolbesöket var också bra. (Mer om det specifikt till dig om du är nyfiken, Johanna!)

I onsdags kväll var barnen och jag på min skolas årliga konsert. Det visade sig att den var så obegripligt populär att vi inte fick ner våra rumpor någon annanstans än i en brant trappavsats. Hur ljuv sången är var - för det var den - stod vi tyvärr inte ut ända till slutet. Temperaturen rörde sig kring 50 grader, och då Noa fick akut ont i nacken av att titta neråt så länge pälsade vi på oss och trängde oss ut i den välkomna kylan då det kvarstod en halvtimme. Jag vill verkligen sjunga i en glad kör nu, och det vill Maja och Noa också. Vi får se om vi hittar några lekfulla körer till oss på rimligt avstånd.

Idag har jag känt mig lite huttrig efter lunch, och tanken på influensan slog mig. Varför inte nu, medan viruset är hanterbart för 199.999 av 200.000? tänkte jag. Då slipper vi ta aktiv ställning till vaccinet, eftersom det inte har kommit vår väg ännu. Men feberaningen eskalerar inte längre, så jag antar att det här bara är/var en hormonell temperaturhöjning. Det faller sig väl i tiden.

Stefan och barnen har varit lediga idag och haft besök av en arbetskamrat och dennes två döttrar. De verkar nöjda med sin dag. En underbart peppig vän har varit förbi här under dagen och lämnat en tidning med en artikel om en kvinna i sina bästa år, som sadlade om och gav ut sin första roman i femtioårsåldern. Så jag har tid på mig, som ni förstår. Jag har i ärlighetens namn inte hunnit/orkat ta mig an skrivandet denna vecka. Och nu då jag pustar ut lite finner jag mig själv skrivande här istället för i min nyinskaffade skrivbok. Voffodådå? Men jag blir själaglad över varje tillstymmelse till peppning jag får i frågan!

I helgen som kommer hade jag egentligen tänkt gå en kurs, men den slog jag ur hågen då jag tycker att jag haft så ovanligt mycket eget program för mig de senaste helgerna. Jag vill ägna mig åt hemmet nu. Maja och jag har visserligen lindriga funderingar på att ta oss en shoppingdag på stan endera dagen. Hon har visst en del behov, menar hon. Kanske ska vi ta med oss shoppinghunden - ni vet en sån där frän säck man drar efter sig på två hjul - och hamstra julklappar då vi ändå är igång?

PS! Majas katt heter numera Nicke Nyfiken, och Noas heter idag Kisskorven. Åtminstone var det vad han upplyste morfar om för fem minuter sedan. Just idag hoppas jag att namntrenden fortsätter svänga lika fort som den gjort hittills.

 

Måndagen den 9 november 2009

Ja, vi åkte på bio igår. Efter en timmes förunderlig upptäcktsfärd i Heron City såg vi Upp! som planerat. Jag tyckte den var jättebra. På slutet grät jag som alltid efter ett romantiskt drama. Jag vill ändå varna känsliga, unga tittare för de ganska skrämmande scener som utspelar sig mot slutet, då det är dags för uppgörelsen mellan de goda och de onda. Där grät faktiskt Maja av skräck vid något tillfälle. Jag fick sätta mig så att hon kunde borra in sitt ansikte i min armhåla samtidigt som jag höll för hennes öron. Hon lever sig så väldigt starkt in i händelserna, och blir därför även känslomässigt drabbad av karaktärernas olyckor. Som då den lilla scouten höll på att ramla av det flygande huset, och i sista sekund fick tag i vattenslangen som satt monterad på fasaden.

- Åååååå neeeeej, grät Maja förtvivlat. Han kommer ju aldrig att kunna klättra upp...

Men vi såg den till slutet, och i bilen på vägen hem pratade vi igenom allt som hade hänt. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att budskapet i filmen är vackert och att den ger viss behållning även för vuxna. Var dock beredd med skrämselkudde om du är under sex. "Den var faktiskt lite läskig på slutet" sa Noa, som är rätt luttrad och orädd.

Efter bion åt vi efterlängtade hamburgare och handlade mat. Som rolig avslutning på äventyret lekte barnen en stund på lekplatsen utanför, i alldeles för svala kläder och beckmörker. Det var i det närmaste magiskt för mig att stå i sval höstvind utanför ett stort, neonglimrande lekpalats under dignande, julljusbeströdda träd och höra barnen gapskratta. Jag satt på en bänk och kontaktade högkvarteret, som berättade att tre låg hemma i soffan, två av dem spinnande. Magi för alla.

Idag är det visst måndag igen. Veckan kommer att bli bra. På torsdag åker jag hemifrån i ottan, och det är ett litet gruskorn i min sko eftersom jag verkligen älskar lugna morgnar och avskyr deras motsats. Orsaken får väl ändå göra det ansträngningen värd, för jag ska besöka en skola i Sandviken som jobbar med en metod de kallar "Skriva utan penna", baserad på Tragetons forskning. Tanken är att jag tillsammans med klasslärarna i ettan ska införa metoden som skriv-/läsinlärningsmetod efter jul. Det ska bli skoj.

På tal om nya saker, så har jag redan fått en del fiffiga idéer inför min nya karriär. Tack! Sammanfattningsvis har följande förslag väckt extra intresse hos mig: vardagsbetraktelser (kanske i form av kåserier, vilket var ett annat förslag), barnböcker med lite sting och budskap, eller något klokt om min syn på vägar mot själslig hälsa (Prematurt är jag rädd. Jag är för grön, för dåligt bevandrad.). Någon föreslog också "Dagens Kvällssaga", färdig att ladda ner via nätet för stressade 2000-talsföräldrar. Jag ska börja leka med min nya författarkortlek endera dagen, och kanske därigenom få lite fart på det hela. Som sagt, någon tidsplan har jag inte än, men målet har jag klart för mig. Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid.

 

Söndagen den 8 november 2009

Grattis bästa far! Varma tankar även till allra bästa farfar och morfar! Dagen är mulen men vacker ändå, och bådar nog rätt gott för oss alla. Stefan fick frukost på sängen, två söta teckningar (monster från Noa = självklart, och fiskar + en glad val av Maja) och den perfekta, lilla presenten: en avancerad huvudkliare i skepnaden av en långbent spindel. Den är inte bara skön, den ska även stimulera blodcirkulationen och - hålla i dig - förebygga håravfall. Inte för att Stefan behöver det sistnämnda. Än. Han skrattade gott och menade att den dagliga fotmassagens tid dessvärre är förbi för mig. Nu tar huvudkliet över. Paniken kryper på.

Nu är männen i huset borta på badhuset, och tre tjejer verkar leka doktor inne hos Maja. Klockan är 9:57. Efter Noas simlekis är det Majas tur att simma, och därefter är Stefan befriad från familjeliv under resten av dagen om han så önskar. Vad barnen och jag ska hitta på är i skrivande stund diffust, men Maja verkar ha stakat ut dagen och planerat in en bio. Hon vill se Upp!, och det verkar lillebror vara med på. Det kan mycket väl bli som hon tänkt sig. Noa vill allra helst gå på museum, men det tror jag att Stefan vill vara med om, så det får vi av solidaritetsskäl ta en annan dag. Jag leker med tanken på att dagens middag kanske ska ske utanför hemmet, men vi får se. Vi äter inte ofta ute, och det blir därför desto festligare då vi väl gör det.

Även annars är läget finemang. Min idé har visst gäckat en del, och jag kan gärna avslöja hur jag tänker. Dels kanske det kan generera ett och annat sporrande (eller bestört?) tillrop, och dels kan det fungera som en piska för mig - på samma sätt som en rökare sporras av att ha berättat vitt och brett att han har bestämt sig för att sluta, du vet. Så here we go: Jag vill skriva för mitt levebröd.  Så. Det var det hela. Jag älskar ju att skriva, och skulle lätt kunna skriva dagarna i ända om möjlighet till det gavs mig. Så vill jag att det ska bli.

Jag ber dig att inte döma min talang utifrån de texter jag lägger ut här. De är oproffsigt bearbetade och skrivna snabbt som ögat, ofta med barn och katter runt benen. Jag vet att jag måste göra ett bättre jobb för att få till något som kan vara av värde för andra. Fine. Och inget händer ju om jag inget gör, så nu har jag tänkt fatta tangentbordet. Men vad ska jag skriva om? Vad kan jag skriva som skiljer sig ur mängden? Vad skulle du vilja läsa av mig? Deckare? Barnbok? Min inre resa? Pedagogik? Frilansreportage? Jag har ju en idé, men den behåller jag för mig själv ett tag. Typ tills den är klar om två år. Eller tio..

 

Lördagen den 7 november 2009

Idag fick jag möjlighet att gå alldeles ensam på Allt för Hälsan i Älvsjö. Vad underbart att alla fyra i familjerådet vid frukosttid var ense om att det var okej. Detta trots att det var Halloween-fest på skolan, och det skulle innebära att jag uteblev från den. Det är farsdag i morgon, och då vill vi ju ge Stefan en egen dag, egen tid till att göra vad han vill. Hade det varit en vanlig helg hade jag ju gått på mässan i morgon istället.

Mässan var jätteskoj. Jag är högintresserad av både forskning och nya trender på området, näring och allehanda alternativa kroppsterapier, så för mig var det julafton. Bara alla smakprover var värda inträdesbiljetten. Kön ringlade sig låååång, så tydligen är jag inte ensam om mitt intresse. Jag fick en stunds konsultation som gav mig vatten på min förändringskvarn, och det var väl den allra största behållningen av dagen.

Halloweenfesten hade varit vild och full av kladdkaka, så barnen var nöjda med allt utom  salmiakgodiset någon hade valt att fylla deras påsar med. Det var en smärre besvikelse. Vilken tur då att vårt hus är fullt av mildare socker.. (Hm.) På mässan köpte jag naturgodis och organiska banan-/kokos-/fikonbollar, som jag tyckte var jättegoda. Stefan smakade en bit, tuggade länge under tystnad och sa sen att jag inte behövde oroa mig för konkurrens.

Barnen lekte hos grannarna till långt framåt sovdags. De kom hemsnubblande klockan halv åtta, och ville därefter diktera varsitt brev på datorn. Noas gick till mormor, morfar och Lucas, och Majas till en av hennes kompisar. Sen fick de mersmak och ville diktera mer, men eftersom timmen var sen fick de lov att vänta till en annan dag.

"Hej!
 
Jag vill jobba med hajar och lejon och robotar och maskiner och också med tigrar. Jag tycker om maskiner. Jag är bra på att klättra och se pinnar och också se maskiner. Jag vill också jobba med verkstad. Och så vill jag jobba med valar. Jag är alltid glad, jag är till och med också glad när jag är arg. När jag är arg på mamma då är jag ändå glad, och när mamma eller pappa är arg på mig. Jag ska måla en tavla.. Och jobba med blommor. Jag tycker om att ge blommor till min mamma. Jag är en huskille som bygger hus och en kille som lagar telefoner och stolar. Jag tycker att det är tråkigt att sitta och vänta. (Det vill jag att du ska skriva!) Min mamma och pappa är bra på att nå höga saker och på att lyfta tunga saker. Det är bra. Mamma och pappa är också bra på att skriva bokstäver och att gosa. Min syster Maja och jag brukar leka mamma-pappa-barn, och jag är baby ibland och pappa ibland. Jag tycker att min syster är bra. Hon kan också nå saker. Hon är snäll.
 
Hejdå från NOA."

"Hej S!
 
Jag gillar dig. Min lillebror Noa, han gillar att busa och kramas och gosa med mig. Jag tycker om att bada. Jag ska jobba som delfinskötare och frisör. Vad gjorde du idag? Jag har iallafall gått på Halloween. Det var på skolan i gymnastiksalen. Vet du, att det fanns ballonger där och så var det dansstopp och frysleken. Och så fick man kladdkaka och kex. Och så fick man godispåsar, men det godiset tyckte jag inte om så mycket. I morgon ska jag gå på simskola och på bio. Och sjunga för pappa! Det ska ni också göra, såklart. Kanske. Vad ska du göra i morgon? Undra sa flundra, om gädda är en fisk.
 
Nu ska jag gå och lägga mig. Hejdå!
 
från MAJA"

 

Onsdagen den 4 november 2009

Tio dagar stod vi ut med en kattlåda utan lock. Dag elva - idag - åkte barnen och jag till djuraffären efter skolan för att skaffa rejälare don. Det känns verkligen som om klockan är natt då man drar iväg bortifrån hemmet vid halv fem. Mörkret är redan kompakt, och med lite regnslask på det är spöktimmen nästan slagen. Men vi trotsade känslan och åkte ändå. Barnen lekte gissningslekar i bilen:

M: Vem är Tommys vän?

N: Annika. Vem är Karlsson på Takets vän?

M: Lillebror. Vem är Madickens vän?

N: Eeeeeh.... Vet inte.

M: Lisabet. Vem är Lilla Gubbens vän?

N: Pippi! Vem är bilens vän?

M: Människan?

N: Nej.

M: Motorn?

N: Nej.

M: Aamääähh..!

N: Lamporna såklart!

Vi hittade en ordentlig kattlåda de luxe, med orange huva, lucka och luktfilter. Den ska ju faktiskt stå i tvättstugan intill hemmets hjärta, och där kan det inte osa katt då vi står vid spisen och tillreder våra dagliga trerätters. Vi köpte även bättre sand, och fler leksaker. Barnen hade noterat att den pälsklädda mus katterna fick förra helgen blivit avbiten och till slut bortslarvad av all lek. Fler möss var därför i prioritet. Vi hittade ett skojigt tiopack rasslande pastellmöss med svansar för trettio lätta kronor. Sen susade vi hemåt i natten.

I bilen drog tröttheten in över Maja. Noa, som hade mössen på armlängds avstånd, öppnade paketet utan att först ha kollat hur det var tänkt. Maja som i sin tur såg det, drog slutsatsen att det inte var tillåtet och gav ifrån sig ett argt tjut. "Nooooooaaaaa! Vad gööööör duuuu?"  Sen föll hon i gråt, antagligen både av trötthet och av frustration över att hon - ifall det nu var tillåtet - inte var den som administrerade det. "Det gör inget,"  sa jag. "Ni får gärna hålla i mössen, bara ni försöker att inte tappa dem under sätena."  Då ville Maja ha den lila musen. Noa letade febrilt efter den lila, som var spårlöst borta. "Men titta här, ta den rosa istället!"  försökte han. "Neeeeej! Jag ville bara ha den lila musen, och nu är den booortaaaa!"  grät den kära, lilla drottningen av drama. "Min allra bästa mus, den som var min favorit, nu är den alldeles booortaaa!"  Elände, så tokigt. Jag försökte lätta upp stämningen med att säga att musen kanske blev lite rädd och sprang och gömde sig då hon lät så, och att hon kanske skulle lugna ner sig och locka lite på den istället. Maja tystnade och allt verkade vara på bättringsvägen för en stund, fram till  att lillebror på fullaste allvar sa:

- Jag tycker att Maja är som ett monster.

Ja... Sen var det inte så harmoniskt i bilen sista biten hem.

I morgon ska jag börja dagen med utvecklingssamtal med Noas fröknar. Sen ska jag avsluta den på after work med gamla arbetskompisar på en italienare inne i stan. Det blir en bra dag, det också. Snö ska vi dessutom få, säger de som tror sig veta.

En hel massa glädje till dig också! 

 

Tisdagen den 3 november 2009

Jag har inget nytt att säga idag. Tänkte bara säga det. Sen kan jag också i förbifarten nämna att en grymt inspirerande idé har fått fäste i mig (igen). Jag har redan tagit två steg fram, och tänkte avvakta ett par dar. Visar det sig att jag inte nådde någonvart så tar jag några steg till, i en lite annan riktning. Jag vet vad jag vill, och det ska bli därefter. Tidsaspekten är väl den jag har minst inflytande över.

Barnen är friska och starka, och det är vi också. Svininfluensacirkusen orkar vi inte oroa oss för. Jag tror personligen att rädslan för den är minst lika farlig som viruset i sig självt. Jag kanske gnäller och tillfälligt låter lite annorlunda om vi väl åker på det, men tills vidare utgår jag ifrån att allt är fint och kommer fint förbli.

Inget således nytt under solen på vår horisont. Det blåser. What else is new i november. Men: Smile, and the world will smile back at you!

 

PS!

Stefan läste precis gårdagens inlägg, och önskar påpeka att han bara bläddrade förbi Färjan i all hast. Han såg nästan ingenting alls av det. Faktiskt. Tss, han skulle väl aldrig..

 

Lördagen den 31 oktober 2009

Sista dagen i oktober. Otroligt. Det känns som om månaden nyss började, och det tyckte jag också var otroligt den gången. Snacka om vardagsmirakel. Jag sitter och njuter något alldeles obeskrivligt just nu. Stefan har spenderat större delen av dagen ute, pysslande med bilarna. Vinterdäck och sånt, ni vet. Noa var snabbt ute då värmepistolen kom på tal, men kom in lika snabbt igen efter inspektionen. Då gjorde vi det mysigt här, han och jag. Vi tände ljus överallt, hällde doftolja ovanför ett av dem, spelade en skön, instrumental cd-skiva och satte oss i vardagsrummet med varsitt pyssel. Ljuvligt var det.

Sen kom Stefan in och hämtade Noa. Han ville ha sällskap då han åkte för att pumpa vinterdäcken. Innan de gick gled Stefan ordlöst förbi mig och lämnade en puss på min kind och ett litet glas rött vin på bordet, som en kärleksfull fingervisning om att jag skulle fortsätta njuta i ensamhet. Och som jag njuter. Katterna har lagt sig i en lurvig hög intill mina fötter, och huset är nedsläckt sånär som på alla de levande ljusen som brinner. Det är synd att inte musiken, doften av lavendel och lätena runt omkring fastnar i min text, för utan ljud blir upplevelsen faktiskt halvdan för er. Trust me. Magic.

Barnen som är hemma (Maja och Lovisa) badar badkar. De skrattar och sjunger och leker visst simskola just nu. De har nyss släckt ner den bio de haft under Majas säng, där de sett uppåt ett dussin avsnitt av en spökig julkalender från 1996. Hela dagen har på det stora hela varit fridfull, glad och helt och hållet konfliktbefriad på alla håll och kanter.

Jag tänkte på en sak. Känner du dig glad och harmonisk smittar det av sig på hela ditt liv, så att känslan växer och du plötsligt ser ännu fler anledningar till att känna dig glad och harmonisk. Känner du dig lugn, så känner sig de omkring dig också lugna, och allas er känsla av lugn består. Samma sak gäller dessvärre omvänt - bär du på oro, stress och ångest, så växer dessa och genererar mer av samma vara. Det blir en ond cirkel. Kroppen/hjärnan känner snart igen den negativa känslan och bygger raskt highways to hell, så att den trista känslan blir allt starkare för dig.

Vårt fokus ska ligga på det goda. Det som är bra i just ditt liv är så fantastiskt bra att det förtjänar din fulla uppmärksamhet. Då blir det bekräftat, stärkt och förmöget att slå ut i blom. Och du, ja du blir lycklig!

 

Fredagen den 30 oktober 2009

Vilket underbart höstväder vi har haft idag - igen! Solen har skinit på oss genom krispig höstatmosfär, och vinden har varit hyfsat skonsam. Vi valde att vara på en lekplats en bit hemifrån under eftermiddagen, med glada grannar som i princip enda sällskap. Att ljuv höstsol inte värmer blev vi vuxna påminda om där vi stod alldeles för stilla och huttrade.

Nu är vi hemma och laddar om för kvällens halloweenpromenad. Om en kvart kommer grannbarnen över, och ställer sig på led till Pia ansiktsmålerskan. Sen ska vi träffa en handfull andra barn ute på gatan, och tillsammans dra ut på godisrövarstråt, är det tänkt. Hur barnen ska se ut vet jag faktiskt inte än, för det har de planerat själva. Vi har en svart, långhårig peruk, röda horn, kanin- och björnöron och glittrig prinsesskrona att tillgå. En svart t-shirt ovanpå overallerna och tigrerade eller vitmålade ansikten gör säkert susen. Jag återkommer med bildbevis innan kvällen övergår i spöknatt. Buuu.

 

Uppdatering kl.19:32:

Nu har vi plöjt området i två timmar, nio barn och tre vuxna. Nio hemska monster och tre mammor, menar jag. Av skörden att döma utgår jag ifrån att alla vi mötte blev skrämda som aldrig förr. Folket ställde nog sammanlagt upp med cirka ett halvt kilo socker per monster. Noas dagiskompis blev alldeles verkligt förtvivlad då hennes mamma föreslog att de skulle ringa på hos flickans morfar. "Neeej!" grät hon. "Han kanske kan dö då..!" Det är på fullaste allvar läskigt för dem det här.

Nu sitter Stefan och jag - slasktrattarna - med alla surisar och saltisar, medan Maja och Noa har proppat i sig den läckra chokladen, kolorna och skummet. Noa avslutar dagen med att lägga en pärlplatta här intill mig. Ansiktena är rentvättade så gott det går, och kropparna på värmning. Maja dansar visst tango med Hulken, och Stefan ser tydligen på Färjan, av alla kvalitetsprogram som finns att tillgå en fredagskväll. Snart tandborstning.

Jag vet inte vad jag tycker om detta med Halloween egentligen. Dels tycker jag - som snarare vant mig vid att lämna ljus på kära gravar denna helg - att det är lite bisarrt att klä ut barnen till häxor, liemän, vålnader och annat gravrelaterat och se dem springa längs gatorna med godishåvarna i högsta hugg. Jag stör mig också lite på att detta är en för oss ny, kommersiell tradition, som får Buttericks styrelse att skratta ännu bullrigare på sin väg till banken för varje år som går. Och vi sväljer snällt betet och handlar skräpiga häxhattar och halvruttna pumpor.

Men sen har vi ju barnen och deras perspektiv. Våra små barn har ingen aning om vad de föreställer och varför vi alls "firar" Halloween. De är bara oskyldigt drabbade av kollektiv upphetsning, och tycker förstås att det är omåttligt festligt att få spöka ut sig och äta godis både på fredag och lördag. Därför kan jag tycka att det är lite rätt att de får delta som alla andra barn i vårt närområde gör. Det är en lek för dem, helt enkelt. Själv står jag som ni märker med ett ben i varje läger. Det är vingligt men lite spännande. 

 

Drömmar

Det är ju absolut jätteviktigt att vi hittar positiva saker att längta till, att visualisera, att ta sikte på (samtidigt som vi lämnar lite utrymme åt härvaro också då). Det vi visualiserar, tänker på och vågar uttrycka att vi drömmer om tenderar nämligen att bli verklighet - genom medvetna handlingar eller "tillfälligheternas" spel. Idag dagdrömde Stefan och en kollega om något så världsligt som rödvin. "Det är grymt skönt med fredag idag", ska Stefan tydligen ha sagt, med hänvisning till att vi är lediga i morgon. "Just ikväll skulle det faktiskt vara gott med ett glas rödvin i soffan." Mycket intressant, tycker jag. Till saken hör nämligen att...

...vi dricker rödvin i soffan typ två gånger per år

...jag aldrig är den som inhandlar vinet, eftersom jag hellre dricker (och köper) vitt

...jag just idag på autopilot tog mig hela vägen bort till centrum enkom för att köpa rött 

Slump? You tell me. Personligen tror jag att vår existens är långt ifrån fyrkantig. Och jag tror även att Stefan i morgon drömmer om en Ferrari, eller kanske om en helt annan typ av upplevelse.. Att Noa drömmer om en egen ko i trädgården vet jag redan.

Själv har jag börjat visualisera vissa specifika, positiva saker i min framtid. Jag drömmer om en vardag fjärran från den jag har idag, med mer flexibel tid för både mig själv och familjen, och om en säker inkomst baserad på min passion. Mindre beroende och stress, mer kreativitet. Det känns jättepirrigt och inspirerande. Att denna förändring mycket väl kan bli verklighet vet jag, eftersom vi alla kan påverka våra liv enormt mycket genom rätt riktade tankar. Nu ska jag bara se till att skapa en liten början och sen en hel massa flyt. Yes, man. Där har vi det.

 

Torsdagen den 29 oktober 2009

Igår klippte jag mig äntligen! Joy to the world. Att jag känner mig som en blåhårig dam just nu försöker jag ha överseende med, för jag vet att minst en tvätt och egen styling är vad som krävs för att en nyklippt frisyr ska sitta gjuten - då den ens har förutsättningar att göra det. Jag minns fortfarande med fasa den klippning jag fick för snart två år sen, då tjejen tunnade ut mitt hår så till den milda grad att ljuset lyste igenom överallt och jag kände mig i det närmaste flintskallig.

Idag är jag ledig med alla fyra ungarna. Det är för ljuvligt. Tro't eller ej, men solen skiner igen. Den sken igår och den skiner idag. Vad dagen ska föra med sig för roligheter är inte riktigt bestämt. Vi har lovat hämta Lovisa tidigt från skolan/fritids, och det ser Maja redan fram emot. Innan dess borde vi handla. Det får räcka som roligheter, kanske. Skönt bara-varande är rätt underskattat, anser jag, i dessa massiva aktivitetstider. Jag tror på att låta barn ha lite vardags"tråkigt" ibland. Det är avstressande och tvingar dem till egen fantasi.

De fyrbenta småpojkarna verkar stormtrivas. De är så kära i varandra, men även i oss. De spinner och stryker sig och finns i faggorna hela tiden, men utan att bli påträngande.

Då Findus kom kändes det som om vi hade skaffat ett tredje barn. Han grät då vi gick hemifrån, och klagade då vi kom hem. Han skrek om vi stängde sovrumsdörren på nätterna och han följde oss i hasorna då vi gick på toa. Vi kände oss allt lite kvävda, och alltid mer eller mindre drabbade av dåligt samvete, eftersom vi tyckte så synd om honom. Dessutom fick vi alltid bevaka barnen, eftersom han var en hjälplös trasa i deras händer.

Jag har funderat lite över varför det känns så oerhört annorlunda den här gången, och kommit fram till att det inte är så konstigt. De här rejäla bondkatterna visar tydligt då de anser sig ha blivit burna färdigt. De hoppar helt sonika ur famnen om de har lust, och kan rentav rafsa till om någon begår ett övergrepp. Och så har de ju varandra hela tiden. De kan glatt leva rulle då vi är borta, precis som de gör då vi är hemma. Ingen är ensam.

Det känns som om vi har två små pysslingar inneboende hos oss, helt enkelt. De lever sitt lyckliga liv parallellt med att vi lever ett gemensamt. Ja, vi har plockat russinen ur kakan.

(Så, lugn och fin. Jag ska inte skriva om katter varje dag. Varannan dag ska jag skriva.)

 

Det funkar fiiiint!

Snövit och Hulken har funnit sig otroligt väl till rätta. De börjar söka människokontakt och vill gärna bli kliade och smekta. I synnerhet Hulken spinner så det dånar. Han är den som låter. Jamar och spinner. Snövit hörs inte, förutom då han galopperar igenom huset i jakt på precis vad som helst. En boll, en bror, ett snöre eller ett spöke.

Nätterna har gått över förväntan. Igår trängde de sig visserligen in hos Stefan och mig då vi skulle sova, och gjorde ett försök till att få ligga i sängen. Tyvärr får inte fotfetischister ligga i vår säng. Då de blev varsamt utputtade sov de någon annanstans, och lät sen inte ett pip under hela natten. Peppar, peppar. Såhär ska det fortsätta.

Maja har haft en underbar dag tillsammans med grannarna. De åkte till Kista centrum, som planerat, och hon hade därför med sig en liten börs med egna pengar (70;-). Stort. För dem valde hon att köpa hamburgare, glass och en barbie-plånbok som jag anar att hon har tänkt fylla med nya pengar. Något halloweenigt blev det inte för hennes del, men å andra sidan räcker inte 70 kronor så långt år 2009. (Hjälpte du till, Pernilla?)

Själv var jag på mässa idag - skolforum. Den var grym, faktiskt. Seminariet med John Steinberg och hans sambo, den finlandssvenska läraren Åsa Sourander, gav mycket ny inspiration, så till den grad att jag efteråt köpte hennes bok "Sisu i klassrummet" signerad. Jag fick en liten pratstund med dem också, och vi insåg att vi tänkte så lika om så mycket. Boken är nedtecknad utifrån Åsas funderingar kring vad som skiljer den finska skolan från den svenska. Den ska bli mycket intressant att läsa.

Ha nu en fortsatt underbar höstvecka, alla dito vänner som läser - oavsett om ni skriver i retur eller ej. Det bjuder jag på. Generöst, va?

 

Hjälp..

I vintras i Sydafrika hittade jag ju med Stefans ivriga hjälp fyra gråa hårstrån. Fotobevis finns. Sen har det varit lugnt fram tills idag, då jag plötsligt hittade ett till. Det som gnager i mig är att alla dessa hårstrån har haft en sak gemensamt: de har stått rakt ut från huvet och varit helt hårda och liksom lätt sicksack-formade. Hur kommer jag att se ut om tio år? Det här går ju inte.

 

Söndagen den 25 oktober 2009

Föregående inlägg är ett enda långt försvarstal, märker jag. Det är helt rätt, det här ska försvaras. Jag låg vaken länge igår kväll, och hörde mina egna tankar ifrågasätta de här två nykomlingarna. Jisses, vad har vi gjort?! Hur ska det här gå? Tänk om den ena blir överkörd och dör framför ögonen på våra barn? Eller båda? Är vi beredda att bokstavligen skriva in våra barn i livets hårda skola? Och vem ska leende tömma den förbaskade sandlådan vareviga dag? Moi? Tänk om de håller oss vakna nattetid med sitt lekande och jamande?

Men nu är de här, och vi ska göra vårt bästa för att de kan stanna och bli en smidig del av familjen. Lite bök får man väl stå ut med för det goda i att ha ulliga husdjur. Som att Hulken, som Noa ny döpt om sin till, inte är så kaxig. Så fort han blir ensam, så fort brorsan Snövit (här byts namn hejvilt - it runs in the family) dragit ut på egna äventyr, piper han som en mus. 'Hulken' känns väldigt passande. Men första natten gick ändå bra. Brorsorna sov lugnt i tvättstugan hela natten, och låg fortfarande kvar då Stefan och Noa gick upp vid sju. Tre pip hade hörts mellan sänggång och frukost, enligt Stefan, som väljer att sova med öppna hörselgångar. Själv hörde jag inget, men jag låg lite ovan och alert ändå.

I skrivande stund springer Maja och hennes kompis runt med varsitt snöre. Katterna sladdar runt på parketten i vild jakt på sitt byte. Stefan är borta med Noa på simlekis för första gången. Om en stund kommer han hem och byter barn. Kl.11:30 är det nämligen Majas tur att gå på simskolan, den efterlängtade fortsättningskursen. Jag känner mig lätt förvirrad, för jag ser att datorklockan är 9:55 och köksklockan en timme mer. Har jag missat något här? Vilken stämmer? Har Maja snart bråttom eller inte? Något säger mig att killarna åkte hemifrån en timme i förtid.

Uppdatering kl.17:16:Ja, det är visst vintertid nu.. Det var som tusan. Såg på AB att vi tillhör de förvånansvärt låga 20% som missat det faktum att vi kollektivt ska tidigarelägga kvällsmörkret. Noa och Stefan snirklade runt kvarteren en god stund innan bassängen var deras i morse, och Maja ringde grannarna kl.8.25. Hmm.

I morgon är det måndag igen, och för min del innebär det Skolforum. Eftersom skolan är stängd har Maja blivit erbjuden vistelse hos Lovisa hela dagen istället för dito på fritids. Det ryktas att de två tillsammans med Lovisas mamma och storasyster ska åka ända bort till Kista för att se på Halloween-grejer inför klassfesten som är den 7 november. Jag anar att de får en mycket bra dag. Noa kommer att gå på dagis måndag-onsdag, för där vet man knappt vad höstlov är. På torsdag är jag ledig, och på fredag är vi det alla. Schön. Nu La Liga, tydligen. Stefan hävdar med bestämdhet att det inte går någon bra film. Alls. Någonstans. Hm.

 

Lördagen den 24 oktober 2009

Vi har gjort det igen! Vår familj har vuxit, med katter. Detta är ett deja vu-liknande inlägg. För ett år sedan skaffade vi ju Findus, en ragdoll som vi ägde i cirka två månader. Han var för tolerant för att vistas bland barn, tyvärr. Någon i familjen eller utanför hade antagligen hanterat ihjäl honom av misstag om han hade stannat. Dessutom var han 100% innekatt, vilket ställde till det för oss så gott som dagligen. Findus verkade nämligen drabbad av något klaustrofobiskt drag som fick honom att sikta mot friheten så fort han anade en springa i ytterdörren. Eller var det rena överlevnadsinstinkten, kanske. Det ledde iallafall till mången stressad timme på alla fyra under huset respektive kökstrappan.

Strumpan och Lilla Vita. Självfallet döpta av barnen.

Sedan Findus flyttade (och blev baby i ett barnfritt hem) har barnen ändå fortsatt prata om honom som "vår katt, som kanske kommer hem snart". I synnerhet Noa. Han har inte släppt Findus ur sitt hjärta alls, utan konsekvent fortsatt räkna in honom så fort vår familjekonstellation kommit på tal. Så ända fram till nu, och fortfarande. Det har skavt i oss varje gång barnen uttryckt sin saknad av Findus. Vi har övervägt att skaffa marsvin istället, eller hamstrar, kaniner eller diverse liknande med päls. Ändå landar vi alltid i att katter är mysigast.

Nu har vi fått två nya. Skillnaden denna gång är att de är vanliga, hederliga bondkatter som får gå ute utan att de blir stulna. De är inte framavlade för innesitteri, och de kan förhoppningsvis ta vara på sig bland andra katter (och barn). En annan stor skillnad är att vi har fått tvillingar den här gången. Det är en lättnad för alla parter. Vi kan lämna katterna ensamma över en hel natt om så krävs, men framför allt över standardarbetsdagen. De har alltid varandra, och de är båda dunderförtjusta i den andre. Sist, men sannerligen inte minst, har Maja och Noa varsin katt nu, och den forna dragkampen är därmed avblåst.

Det måste lyckas den här gången...

 

Torsdagen den 22 oktober 2009

Idag är visst Stefan lite småsjuk. Han hostar och har ont i halsen, och stannar hemma. Själv kommer jag att ta Majas utvecklingssamtal på skolan kl.10, och gå till jobbet först därefter. Igår var jag på sjukhuset och hann avsluta två viktiga ärenden där - eller åtminstone flytta över ansvaret till en rektor respektive en kommunpsykolog. Det kändes bra. Mitt rum är däremot fullt belamrat av prylar, både privata och semi-privata. Vad gör jag med allt det - och när gör jag något med allt det? Mina sista dagar på gamla jobbet kommer att gå åt till en utredning på fältet och två överföringar av densamma. Praktiskt jox borde man få en extra arbetsdag till att ordna upp, egentligen. För hur ska jag annars ens hinna signera alla mina osignerade journalanteckningar (ja, hemskt tokigt) och föra in alla mina oskrivna dito. Det måste också göras. Varför är vi fångna i en så fyrkantig tidsdimension?

Barnen förvandlade Herman till en chokladkaka igår. Den smakar inte mögel, trots att mjölk-, mjöl- och sockerblandningen den är bakad av har stått framme i rumstemperatur i tio dagar. Det tycker jag, kemi-okunnig som jag är, kvalificerar in som ett vardagsmirakel. Fyra femtedelar av surdegen har de burit iväg till sina kompisar, så nu fortsätter Herman sprida sin säd.

Annars tycker jag inte att det har hänt så mycket omvälvande denna vecka. Lek med X, lek med Y, lek med Z. Jag har fått träna en gnutta, och så har hösten kommit. What a piece of great news. VAB-kontot står fortfarande på noll (om ingen ska VAB:a med Stefan idag), vilket känns som en bedrift om man ser sig omkring och framför allt läser löpsedlarna. I helgen som kommer väntar två barnkalas och simskola för båda barnen. Samtidigt som Maja går vidare till fortsättningskursen - där man ska lära sig simma utan hjälpmedel - börjar Noa på introt för att sedan följa i hennes simspår. Det känns suveränt. Until proven otherwise drömmer jag optimistiskt om en sommar 2010 då alla i familjen är simkunniga.

Förstår ni hur underbart jag har det just i detta nu? Jag sitter ensam här vid matbordet i morgondunkel, nyduschad i morgonrock med benen i kors under mig, som en 6-åring. Intill har jag min mugg med morgonkaffe och den perfekta smörgåsen, och i bakgrunden pratar en suggestiv radioröst. Klockan är 8:52, och jag har inte bråttom. Jag borde baske mig nästan tända ett stearinljus.

 

Söndagen den 17 oktober 2009

Vilken uuunderbar höstdag! Solen avslöjar hur smutsiga våra fönster, och det bjussar vi på. Lys, lys, lys! Maja hade ett viktigt kalas att gå på klockan elva, vilket hon laddade för hela förmiddagen. Medan Stefan följde henne dit valde Noa och jag att packa en ryggsäck och gå på picknick. Det var Noas idé. Han ville visa mig vilken väg Maja, han och Stefan hade gått tillsammans förra helgen, då jag var på vift.

Han kom ihåg den väl. Lång och krånglig var den, och det var oerhört viktigt att man gick på rätt sida om varje stock och sten som passerades. Det skulle vara samma sida som de gick på förra gången, så att upplevelsen blev så lika den förra som möjligt. Sen satte vi oss högst upp på utkiksplatsen och åt bullar i solskenet. "Ååå, vad myyysigt ni har det!" ropade en främmande dam som joggade förbi. "Ja-a!" ropade Noa tillbaka. Och precis så var det, grymt perfekt. Vi satt tysta och åt våra bullar en god stund, njutande av utsikten och lugnet. "Det är så vackert här att jag ville gå hit igen", sa Noa. "Ja, det är verkligen fint här", sa jag. "Allt är så härligt nu." Noa tittade på mig med ett leende mitt i en tugga. "Jaa, det är det!" sa han. Det var en magisk stund.

Efter många små miniupptäckter längs stigen bar det småningom nedför igen. Fantastiskt nog stod en vägvält och väntade på oss. Den var övergiven, och efter några försiktiga varv runt om vågade sig Noa fram. Första klappen övergick i vågad klättring och många "titta mamma". Innan vi motvilligt lämnade maskinen efter en kvart var det viktigt att ta flera bilder med mobilkameran för att kunna minnas och visa hemma för de andra. Noa tyckte att även jag skulle få sitta i hjulet, och han erbjöd sig att ta en bild på mig där, så att jag också skulle ha ett eget minne.

Då vi kom hem var Maja och Stefan nyss hemkomna. Det var plötsligt dags att på stuberten hoppa in i bilen för att hinna i tid till kusin Antons innebandymatch, vilket fick till följd att Maja helst stannade hemma. Hon och jag. Så här är vi. Maja tittar på reprisen av Körslaget och hejar på Amy Diamond så knogarna vitnar. Mellan varven jobbar vi i bokstavsboken som Maja är både är dragen till och hyser lite aversion mot. Det är en svår balansgång för mig att sitta intill och assistera. Jag får och ska hjälpa, men samtidigt inte.

Nu har Amy gått vidare i Körslaget och de rödklädda åkt ut. Maja var glad och lättad, men såg samtidigt lite gråtfärdig ut. "Det var synd att de inte fick vara med mera, men det var ändå bra att Amy fick det", konstaterade hon. Svårt med kluvna känslor.

 

Lördagen den 16 oktober 2009

Var hälsad, härliga lördag! Jag sov till kvart i tio, vilket jag får se som tillräckligt länge. Sen har jag både lullat runt i nattsärken och gått en regnig men skön powerpromenad med hurtiga Pernilla. Yin och yang. Noa har haft en kompis här, och Maja och Stefan varit på simlekis. Även Herman lever och bubblar. Surdegen alltså. Den bakningen får ju vänta ett tag till, så under tiden har Maja sprungit över till grannarna för att baka skorpor.

Jag har blivit sugen på ett projekt i hallen. Vår ljusa och rymliga hall - hallen som i teorin ska stå för ett så härligt första intryck då man kommer hem till oss - är alltid, alltid, alltid belamrad med tretton par skor, tjugo jackor, tusen udda fingervantar i olika kulörer och minst fem olika väskor kvarlämnade efter knytte, mulle, skolan och respektive jobb. Då händer liksom något oönskat med det första intrycket.

Nu har jag föreslagit att vi ska riva garderoben som skymtas på fotot här nedanför, och bygga en längs hela väggen-gående garderob ända fram till dörrväggen. Det skulle visserligen innebära att det ena smala fönstret (av två) skulle få stryka på foten, men den nya garderoben skulle istället ha spegelskjutdörrar för att ersätta den förlorade känslan av dubbelsidigt ljus. Motsatt vägg skulle få en bänk eller soffa för påklädning av skor, och den lösa garderoben som står där idag skulle få bo i ett annat rum (Noas). Stefan verkar på det stora hela positiv. Nu har vi alltså bara grovjobbet och pengarna kvar att hosta fram.

Igår satt jag på dysleximässan och lyssnade på föreläsningar hela dagen, tillsammans med min nya kollega och hundratals andra likasinnade. Det kändes helt okej, och gav mig en hel del ny inspiration. Jag ska provköra Bornholmsmetoden med några dyslektiska elever nu tänker jag, och se vart det leder. Sitta och peka och traggla grundläggande lästräning med dem så det ryker tre gånger i veckan, tills fonemstigarna i deras hjärnor är effektivt upptrampade.

Jag jobbar plötsligt på en förbluffande bra skola, det måste jag säga. Det kryllar av ambitiösa lärare där, och den leds av en rektor som är både trevlig, utvecklingsbenägen, idérik och prestigelös. Jag känner mig nästan lite lockad att flytta över Maja. Deras matte-/no-lärare är helt suveräna på att locka till problemlösning. "Får jag ta med min mattebok till dig nästa gång?" frågade en 9-åring med mattesvårigheter härom dagen. "Att räkna i matteboken är nästan lika roligt som att spela datorspel." Verkligen? Wow. Då har deras lärare definitivt lyckats förmedla glädje i inlärningen. Snart ska jag och min kollega börja lära ettorna skriva utan penna, som det heter. Så fort vi är tillbaka efter vårt studiebesök på föregångarskolan i Sandviken är projektet tänkt att dra igång. Klasserna har redan fått laptops i mängder.

Själv är jag fortfarande lite svävande i vad jag vill göra på lång sikt, men det ger sig. Just nu är allting finemang, och här sitter jag och småpratar strunt via tangentbordet. Barnen sitter framför bolibompa och äter skorpor från dagens bak. Nyss kom pojkarna hem från ishallen, där de såg juniorlag träna hockey. Maja och jag körde lite skolarbete här hemma under tiden, och lite täckfärgskonst, som slutade i ett bad av hela henne. Stefan rotar i frysen, hör jag. Det verkar vara dags för ett litet kvällsmål.

Hoppas alla kan få ha en lika skön lördag kväll som vi! Ett glas vin med choklad kanske?

 

Torsdagen den 15 oktober 2009

Idag har jag både lämnat och hämtat. Jag älskar att hämta, men är inte förtjust i att lämna. Eller jo förresten, det finns en lite del av lämningen som är guldkantad, och det är Noas och min promenad mellan skolan och dagis. Då är vi i lugnet (en bra dag), och går och småpratar om väsentligheter. Han spånar oftast kring vad han vill att dagisdagen ska föra med sig, och säger att han hoppas att Agneta är där. Agneta är hans morgonfröken, som alltid tar Noas hand och skyddar honom mot påträngande glada, redan lekvarma kompisar som annars lätt springer ner honom i sin iver över att han kommer.

Lämningarna av Maja går fortsättningsvis suveränt bra. Det låter lite om henne då man byter ut sin hand mot en annans, men det känns mest som ett inlärt läte som tystnar så fort hon fått frökens hud mot sin. Sen ler hon och vinkar. Det är underbart. Hon har tuffat till sig på många plan nu. Leker borta gör hon också (hos några få utvalda inom gångavstånd).

Idag åkte Noa hem med en kompis som han länge har velat leka hos, för att se dennes coola robotar. Han har bara hört ryktas att dessa robotar ska vara något helt utöver det vanliga. Nu får vi tro att han i skrivande stund blivit imponerad. Jag kände mig för ett ögonblick lite hönsig då jag propsade på att lyfta in Noas bilstol i kompisens mammas bil då de skulle åka. Trots att avståndet inte är mer än 4 kilometer anser jag att barnbilstol är ett odiskutabelt krav. Sån är jag. (Känslan av hönsighet försvann lika snabbt som den kom.) "Hämta mig inte förrän om fyra eller fem timmar, mamma!" ropade Noa uppfodrande genom bilfönstret. "Mmm.." svarade jag. Trust me, jag är där före, men det är ju icke desto mindre jätteroligt att han är så trygg, och vill leka länge hemma hos sina polare.

Min PMS är gone with the wind, kunde jag nyligen konstarera, igen. Det är på gott och ont, fast till 98% på gott. Hela min lekamen fungerar nog bättre än förut. Stefan sa igår att han knappt kan beskriva hur annorlunda vår vardag är numera, sedan jag slutade oroa mig och började leva. Det får mig att undra över hur extremt jobbig jag var förut.

Vi har fått en surdegsklump av Majas kompis. Den ska vårdas ömt, och idag har den matats. Jag känner ett enormt ansvar för detta projekt, men undrar i mitt stilla sinne hur det ska gå. Det känns mycket märkligt att låta en klump livsmedel (med mjölk i!) stå på diskbänken i tio dygn. Ändå vet jag ju att det är så det går till. Jag är lite fascinerad, och ser fram emot att få baka till något smarrigt av möglet om typ... 6 dagar.

Och så står tvättmaskinen där och är full av blöt tvätt från igår. Ja, jag ska... Jag måste bara tömma den sedan tidigare överfulla tvättställningen och torktumlaren först, och vika in 200 rena plagg i mina kärestors lådor. Det är inte roligt. Alls. Det är roligare att skriva strunt här, medan Maja spelar Fem Myror-sifferspelet med sin kompis A och Noa leker med robotar fyra kilometer härifrån. Vad det blir till middag? Ven'nte..? Okej... Jag ska.

 

Morgon

Ni vet hur vissa stunder i ens vardagslunk kan upplevas så klockrena att de blir nästintill magiska? Hur man kan känna sig så oerhört lyckligt lottad över att ha fått just precis de egna barnen. Hur man i vissa stunder nästan kan känna sig ovärdig dem - för att i nästa inse att man är en perfekt matchning, för annars hade de ju inte blivit födda just hos oss. Idag tänker jag så.

Det har ju länge varit så nu, att Stefan har tagit nattskiftet då det behövts. Oftast innebär det ju lyckligtvis inte så mycket för honom nattetid, men då något av barnen periodvis hostar mycket, kissar i sömnen eller drömmer läskiga drömmar är det deras pappa som kommer till undsättning. Dels beror det ju på vana vid det här laget, och dels på mina öronproppar - de underbara propparna jag fick en fin relation till då jag en gång i tiden ville sluta amma på nätterna. Men mest beror det på att Stefan är en exceptionell man.

Det här har i sin tur lett till att barnen automatiskt vänder sig till sin pappa då de behöver assistens och jag sover. Glömmer jag ställa väckarklockan en av mina lämningsmorgnar så riskerar jag därför att sova vidare rätt länge, eftersom barnen diskret smyger runt och viskar och sköter sig själva. Det är ju oerhört bekvämt på många sätt, förstås.

I morse var en sådan morgon, även om det råkade sig så att jag redan låg vaken den här gången. (Jag vaknar rätt tidigt numera. Det verkar som om mitt sömnbehov har minskat under hösten.) Först hörde jag sovrumsdörren öppnas och någon tassa in för en titt. Stefan, som redan hade åkt till jobbet, låg inte längre i sin säng. Då tassaren noterat det stängde denne dörren igen och gick sin väg. Jag satte mig upp och drog ur propparna. På avstånd hörde jag tyst, tyst småprat. Det är grymt gulligt att lyssna på barnen då de tror att man inte hör, så jag klev upp och smög närmare. Lätena kom inifrån badrummet.

- Så, nu är jag färdig, sa Noa. Då sätter jag mig här, så är det din tur att kissa.

Tystnad. De bytte uppenbarligen plats, och Noa satte sig på ikea-pallen intill handfatet.

- Sen gör jag frukost till oss, sa Maja. Vad vill du ha för bröd?

- Jag vill ha två såna där runda, bruna bröd, med bara smör på, svarade Noa.

- Okej. Vi kan ju ta skinka också?!  föreslog Maja lite omtänksamt.

Nu kunde jag inte längre hålla mig ifrån att öppna dörren och hälsa dem god morgon. De där underbara små liven satt där och lyste av värme, enade tillsammans trots att en satt på toaletten och en på pallen. Det var Noa som hade tittat in i sovrummet, fick jag veta. Därefter hade han försiktigt viskväckt Maja, och så hade de stigit upp tillsammans för att påbörja dagen. Så samspelta och självständiga de kan vara (då andan faller på). De fortsatte härefter med sin frukosttillverkning som planerat, så idag behövde jag bara ta hand om mina egna morgonbestyr och i förbifarten deras vitamindroppar. Så ljuvligt det var.

Jag har aldrig blivit arg på dem för att de väckt mig - eller på annat sätt visat att de inte får göra det - vill jag passa på att påpeka. Hänsynen är helt och hållet deras eget val. Det händer givetvis att någon av dem viskväcker mig också vissa morgnar. Men jag klagar inte då de avstår. Inte det minsta. Jag hoppas att det håller i sig väldigt, väldigt länge.

 

Tidig tisdag morgon, den 13 oktober 2009

Jag vill bara för hågkomstens skull plita ner hur annorlunda mitt liv är nu jämfört med före sommaren. Annorlunda i positiv bemärkelse, alltså. Det är ju främst det inre livet jag menar - mina tanke- och känslomönster - och det innebär att det antagligen bara är jag själv och mina närmaste som noterar det. Jag känner mig iallafall dagligen tacksam, och sänder en alldeles extra varm tanke till dig som av en fullständig oslump klev in och mötte mig där jag var då. Du firade din födelsedag på en fjälltopp, och som saker och ting utvecklades blev det min andra födelsedag också.

Jag önskar er alla en underbar tisdag, i regn, rusk eller sol. Njut av att ha det som du har det just nu! Allt är som det ska vara.

 

Söndagen den 11 oktober 2009

Idag kom mormor och morfar hit och förgyllde tillvaron för oss igen. Jag har faktiskt för ovanlighetens skull varit ute på egna äventyr både under lördagen och söndagen, så att få avsluta lite harmoniskt i familjesamvarons tecken var därför alldeles perfekt, i allafall för vid det laget kärlekstörstiga mig. Stefan hade självklart fyllt barnens dagar med både nöje och stimulans, så för deras skull behöver jag aldrig våndas över att vara borta då och då. Idag förmiddag hade de packat sina ryggsäckar med tre olika sorters smörgåsar och varm choklad, och gått på picknick i höstsolen. De verkade alla mycket glada och nöjda.

Morfar tog sig an Maja efter maten idag. Han hade tänkt ut ett spel, som han tänkte att Maja var redo för. Och om hon var! Hon sänkte morfars skepp i ett huj. Hon hade inga problem alls att fatta galoppen. Kul. Vi borde också börja spela det med henne, för hon var stormförtjust. Att spelet kräver lite tankeverksamhet är ju bara en fin bonus.

Mormor satte sig på sitt håll med Noa och ett korsord (snäppet över hans mognadsnivå). Han plitade tappert ner jättebokstäver med den knubbiga lilla handen, som fortfarande håller pennan i ett riktigt småbarnsgrepp. Maja var ju väldigt tidig finmotoriskt, medan Noa istället varit (och är) väldigt säker grovmotoriskt, i familjejämförelse. Trots att vi inte ska jämföra våra barn och deras förmågor, så gör vi nog det ändå. Att hävda motsatsen menar jag nästan är att tänja på sanningen. Och visst är det fascinerande att notera små olikheter mellan barnen, precis som vi noterar likheter mellan dem. Att göra det påminner oss samtidigt om svunna tider, om hur de var som små, och hur nyligen de var det.

Därmed inte sagt att man ska tänka högt kring deras olikheter. Jag tycker att vi får akta oss noga för att ge våra barn epitet de inte bett om. "Du är vår lilla pellejöns du..." "Vår son är alltid så duktig och hänsynsfull, eller hur gubben..?" "X är jättebra på att sjunga, men Y är klart bättre på bollar." Hur ska X då ens våga gå med i fotbollsklubben, och hur sjutton ska Y våga sjunga ut? Eller en av värstingarna jag ibland kan höra föräldrar slå fast inför sina barn - mina elever: "Nehej du, matte har verkligen aldrig varit Pelles grej."  ......Och med den inställningen lär det inte bli det heller. Tänk vilka mentala blockeringar vi vuxna kan skapa, trots att vår avsikt naturligtvis alltid är den bästa. Och nej, jag är tyvärr inte heller världsbäst på att välja min ord alla gånger.

Men då uppenbara situationer uppstår, där barnen själva reflekterar över sina talanger eller svaga sidor, då kan vi ju finnas där och bekräfta att man inte kan vara bäst på allt. Här hemma hos oss tragglar vi om och om igen, alltid då tillfälle ges:

- Vi är alla bra på olika saker, och det är väl tur det.

Alla bidrar vi helt naturligt till världsordningen på bästa sätt.

Och nu: En ny, krispig höstvecka till oss alla! Allt gott till dig.

 

Fredagen den 9 oktober 2009

En smågalen vecka är till ända. Det är inte optimalt att parallelljobba på två arbetsplatser. Det gör att man känner sig otillräcklig inte bara på ett, utan på två ställen. Det positiva i veckans kråksång är ändå att det börjar kännas bättre på mitt nya jobb. Jag är hyfsat insatt i mina arbetsuppgifter och har mött de barn jag ska jobba med. Mina nya kolleger är dessutom oerhört positiva och omtänksamma. De har verkligen öppnat sina armar.

Maja har också funnit sig till rätta ännu mer. Hon älskar skolan nu, och skuttar fram på både ditvägen och hemvägen. De hade en ny vikarie hela torsdagen, vilket inte var några som helst problem för den tidigare så trygghetsknarkande Maja. Det var nästan så att hon ville gå till skolan idag också, bara för att de skulle ha denna festliga Anna igen. Anna hade tydligen ett fiffigt knep då klassen blev för högljudd: Hon klappade en rytm, som de uppmärksamma eleverna sedan skulle försöka kopiera med sina små. Magi.

Idag har Stefan varit ledig. Tillsammans med barnen har han hängt hos mormor och morfar i deras lägenhet norr om stan. De har bland annat flyttat möbler (våra möbler) från ett förråd till ett annat. Så har de ätit god mat och gått en promenad längs stranden. Det lät väl behagligt, tyckte jag, där jag satt trött på skolan och läste deras hälsningar. Ja, det är så "synd" om mig så.

I morgon ska jag för ovanlighetens skull iväg på lite egna äventyr efter Majas simlekis. Sen är det redan lördag kväll, och därefter en fullspäckad söndag. Någon vacker timme borde jag hinna träna igen också, endera veckan. Den som bara visste när... 

Du som ser bilderna här nedanför kanske skulle vilja ge mig lite feedback? Liknar något av våra barn mig? Jag hittar inte många likheter. Mest tycker jag att de båda liknar min bror, och Maja sin mormor. Stefan ser också något, men stämmer det med vad en utomstående ser? Det kan väl bli ditt bidrag till mig denna vecka?! Nu kör vi en härlig helg, tycker jag.

 

Flashbacks

Titta vad mormor och morfar kom med! Jag har ju gamla bilder i min ägo, men just dessa har jag inte sett på decennier. Det kändes lustigt i maggropen. Jag kan inte till fullo definiera känslan, men det kändes nog både lite... melankoliskt och pirrigt att se allt och i samma ögonblick komma ihåg så mycket. Det allra mesta var positivt och bekymmersfritt.

Jag hade visst temperament (redan) som spädbarn. Jag var glad som en lax då jag inte skrek som besatt. Inte många mellanlägen där inte, enligt vad ryktet säger.

Sen blev jag mycket matglad. Hur gammal kan jag vara här - omkring tre år?

Notera det härliga sjuttiotalet! Pia med pottfrisyren. Fast det var väl inne då - som nu.

Och den lilla flickan blev stor. Reste och reste gjorde familjen, i sin stora hippiebuss.

Tolv eller tretton barnflickor hann jag och min bror lära känna under vår uppväxt. Jag tror att tjejen på bilden hette Tanja. Jag tyckte att hon var jättevacker. Hon fick dessvärre åka hem ganska snart på grund av att den mops hon hade med sig skällde, hela tiden. Vem som kom sen minns jag inte, och hur vi hittade dem alla minns jag inte heller.

'Sommarflickor' är förresten en bättre benämning än barnflickor, för de kom alltid på våren och åkte hem på hösten. Avsikten var dels att få lite nytt sällskap till oss barn, men mamma och pappa hade också fått för sig att jag och min bror genom dessa flickor skulle lära oss finska, engelska och tyska. Vi hade därför lite hur det råkade sig flickor från finskaste Finland, Tasmanien eller Tyskland. Anything but Swedish. Oftast var det flickor som av olika anledningar behövde komma hemifrån ett tag, och jag tror att de hade det toppenbra hos oss.

Flickan från Tyskland visade sig vara en handfull då hon stod där på flygplatsen. Hon var punkare, fullströdd av upp- och nedvända kors, hade svarta naglar (det var hemskt på den tiden) och sotmålade ögon. Martina hette hon. Det visade sig ganska snart att Martina var en av de snällaste och mest missförstådda människor jag någonsin hade träffat. Ni kan ändå svagt ana bybornas tissel och tassel då de såg henne vandra där längs landsvägen och alla visste att hon bodde hos oss. Då tiden var inne för Martina att återvända hem till Tyskland rymde hon. Hon hade redan tidigare hotat med det då mina föräldrar pratade med henne inför hemfärden, och sagt att vårt hem var det enda hem hon kände. Det var nog en av de svårare delarna av sommarflickeprojekten - att avsluta dem.

Nu ska jag iallafall lätt som en plätt avsluta detta projekt. Dags för torsdagsfilm.

 

Mera söndag

De kom sen, de där gamla ungdomarna. Redan vid elva var de här, och stannade fram till kvällningen. Det var så trevligt. Mormor lerade och ritade med de små, och morfar läste ett dussin böcker. Precis som sig brukar, alltså. De verkade vara efterlängtade.

Vi fick oss ett fjärde fyraårsfirande också. Mormor och morfar hade med sig en fluffig, läckert grön prins(ess)tårta som vi åt till lunch, eller nåt. Och Noa såg lika förlägen ut som alltid då han blir sjungen för, fast han så hjärtans gärna ville att vi skulle göra det. Goset. 

Sen tog de honom med sig då de åkte! Strax innan mormor och morfars avfärd kläckte jag utan närmare eftertanke ur mig att de fick låna någon om de ville, om någon ville bli utlånad. De ska nämligen hit igen i morgon, för att hämta barnen på dagis/skola. "Jaaa, jag vill!"  ropade Noa och räckte upp handen högt, som på bästa samlingstid. Så så fick det bli. Han rasslade iväg för att packa, och han packade med besked. 80% av djuren åkte med, och en bunt kvällsböcker. Ombyte, tandborste och sånt krafs var inte i prioritet, så dem fick vi p.g.a. platsbrist lägga i en separat påse.

Precis innan Noa yrde ut genom dörren vände han sig till mig och sa "Vi måste kramas ordentligt." Jag lyfte upp honom där i hallen, och ett tillfälligt lugn infann sig. Det kändes för ett ögonblick som om det bara var han och jag i världen, som om vi befann oss i en okrossbar bubbla av kärlek. Han lade armarna om min hals och lutade sig mot min axel. Sen låg han så rätt länge, alldeles blickstilla och tyst. Jag vågade knappt andas, av rädsla för att bryta förtrollningen. "Så", sa han sen, och hasade beslutsamt ner. Han var redo för en bit av den stora världen, skild från mammabjörn.

Sen pratade han med oss alla tre igen, på telefon vid halv åtta, och sa godnatt och sov gott och vi ses i morgon och jag älskar dig.. Det verkade liiite svårt för honom att släppa luren då, men per sms har vi senare fått veta att humöret återvände till toppen strax efteråt, och att han gått och lagt sig vid gott mod. Han ska sova med mormor i natt, och jag vet att han har det bättre än någonsin.

Nu ser vi framåt mot en ny höstvecka, eller hur?! Må den bli lycklig för oss alla.

 

Söndagen den 4 oktober 2009

Idag känns allt mycket bätttre. Är det solen som gör det? Eller är det en god natts sömn som gör det? Jag läste mina gårdagsrader med en invärtes grimas. Sällan har mina ögon skådat sådant dravel, sådant obefogat gnäll. "Åååå, ska jag ta det här jobbet eller det här jobbet? De är ju båda så braaaa, men jag veeet inte vad jag viiiillll..." Jisses. Jag skäms, men låter allt stå kvar. Sådan här är jag. Såhär kände jag, då. Jag är en free spirit, och då jag känner mig trängd agerar jag såhär. Nu har ju inget löst sig än, mer än möjligen det i badkaret, men det gör det med tiden. Så funkar livet.

Idag kommer mormor och morfar på besök. De påstår sig vara förkylda, men det orkar vi inte bry oss om. Förkylningsbaciller har vi väl allihopa. Skillnaden består i hur vi reagerar på dem. Noa hostar och får ofta krupp. Tack och lov allt mer sällan. Stefan och jag får ont i halsen och blir subfebrila, och Maja får en gång per år dunderfeber i ett dygn och sällan något mer. Den sistnämnda verkar vara välsignad med ett försvar starkare än Hulkens. Så come on, old people! Ge oss vad vi tål. Vi väntar fortfarande på de där vattkopporna.

 

Dagen Noa

Då Stefan och Maja var på simskolan satt Noa och jag och drönade i soffan framför Nyhetsmorgon Lördag. Noa hade uppfattat att min energinivå var lite lägre än vanligt, och nöjde sig med att finnas i min armhåla. I en reklampaus sände Unicef en drabbande sekvens om miljontals barn i Afrika som dör i ditten och datten i brist på medicin och vaccin. Noa naglade fast blicken i rutan och skärpte hörseln.

- De berättar om att det finns barn i andra länder som inte får mediciner och sånt då de blir sjuka, och då kan några av dem bli så jättesjuka att de dör, sa jag. Därför behöver sådana som vi skicka pengar till dem som kan hjälpa barnen.

- Ahaa..., sa Noa, och inget mer.

Två minuter senare nös jag med inlevelse.

- Är du förkyld?  frågade Noa.

- Ja, det känns lite så, sa jag.

Tystnad. Teve... Tystnad. Teve... Tystnad. Teve...

- Men du är inte så jätteförkyld att du måste få medicin, mamma?

- Nejdå. Inte alls så förkyld. Det är ingen fara, Noa.

- Nej. Bra. Det trodde jag inte heller...

Han funderar en hel del på döden nu, den nykläckta fyraåringen. "Alla ska dö!" sa han sakligt till sin kompis häromdagen, varpå den senare började storgråta och ville gå hem.

 

Gårdagens Maja

Redan på torsdag kväll visade Maja på lite social kompetens då hon alldeles oombedd frågade mig hur min första dag på nya jobbet hade varit. "Den var bra, tack", svarade jag. "Men man blir ju ganska trött av att börja med något helt nytt." 

Morgonen därpå - igår - noterade hon att jag hade lite mer bråttom än vanligt, vilket är en mindre trivsam effekt av jobbytet. Jag for runt lite snabbare än vanligt, skyndade en del på dem och hade inte lika mycket tid som vanligt för deras obeskrivligt fantasifulla orsaker till 'ska bara'.

- Tycker du kanske att det är extra roligt att gå till jobbet nu då du har börjat på ditt nya? undrade hon mitt i hallcirkusen, och gav så en mycket relevant tolkning av min brådska.

- Jaa,det känns ju spännande förstås, svarade jag.

Föga mer än så behöver hon veta om mina lyxproblem, tänker jag. Jag ska försöka leva mig in i hennes positiva feltolkning, helt enkelt. "Allt löser sig", som Stefan påstår att mannen som sket i badkaret sa. Undrar hur han kan veta det.

 

Tankar och fåfänga drömmar

Jag känner mig... trött..., tom och... förvirrad. Ja, jag känner mig nästan lite förtvivlad mitt i all bekymmersfrihet. Hur konstigt är inte det. Vad har jag gjort? Vad ska jag göra? Jag lyssnar och jag lyssnar, och längtar efter att min intuition ska tala klarspråk till mig. Jag borde inte klaga, men det gör jag ändå, för det här är min och bara min dagbok. Ha.

Jag är en känslovarelse med mentala förmågor, snarare än en tänkande varelse med känslor. Jag kan ju analysera och göra plus- och minuslistor, men då det kommer till kritan ger det mig inte särskilt mycket. Att följa min magkänsla gör oerhört mycket mer för mitt välbefinnande än att följa argument framvärkta av förnuftet.

Nu har jag tagit en timeout från mitt jobb på sjukhuset, delvis av fel anledning. Jag har känt stress och en del andra negativa känslor på jobbet, vilka jag nu i retrospekt kan identifiera som projicerade känslor från en helt annan person. Det är hon som äger stressen, inte jag. För att göra den långa historien kort, så ser ut som om situationen  snart kommer att förändras till det bättre.

Och så har jag mitt nya jobb. Skolan har gjort ett gott intryck på mig. Den är full av kompetenta människor och schyssta elever. Det är en idealisk arbetsplats - om man vill jobba på skola. Vill jag det? Jag saknar redan paraplyarbetet, det övergripande, mer multidimensionella. Jag saknar spänningen i att vistas på olika skolor varje vecka, och inte minst att få styra över mina dagar själv. Att plötsligt bli detaljcoachad kring allting känns onekligen lite.. nytt. Jag menar inte att jag står över behovet av handledning. Inte på något sätt. Jag kan ju inget om den här skolans elever och deras behov, och jag kan väl inte ovanligt mycket om något annat heller. Men jag är van vid frihet och självständighet, och vid att få göra det jag är bra på, på mitt sätt. Där har vi nog rätt mycket av kärnan i mitt dilemma. Jag är inte säker på att jag gillar att gå i såpass kort ledband.

Tänk om jag kunde bli min egen. Då skulle jag bli frilansande pedagogisk konsult, och jobba med allt från nyskadade barns behov till problematiska beteenden och stökiga högstadieklasser. Det skulle vara oerhört roligt och kännas grymt bra. Jag ser ett stort uppdämt behov då jag rör mig ute på fältet, och undrar varför den typen av verksamhet inte redan finns. Jag skulle gärna jobba med en utredande neuropsykolog för en bätttre, bredare insats.

En annan dröm är att ta familjen och picket och packet och åka till Sydafrika och bygga upp en jäkligt bra skola för kåkstadsbor. Tänk dig det, du. Barnen skulle också älska det, och inte minst växa i det. Parallellt skulle jag gärna skriva lite mer, och lära mig fotogrfera på riktigt. So many ideas, so little money. Vill någon sponsra mig?

Mitt i allt detta mår jag ju bra. Jag är lugn och trygg och lycklig med allt det riktigt viktiga, och alla här hemma verkar känna likadant. Det är allt som egentligen betyder någonting. 

 

Torsdagen den 1 oktober 2009

Idag small det! Jag hade vissa svårigheter att somna om efter klockan fem i morse, så ikväll blir det tidig sänggång. Eller det lär det dessvärre inte bli, men det borde det bli. Jobbet då? Jo jag kände mig oerhört välkommen. Jag har hälsat på folk, fikat med folk och blivit överöst med fakta om elever, klasser, tidigare screeningresultat, överhängande behov och schematekniska detaljer. All denna information har lett till att jag just nu varken vet upp eller ner. Hur i hela friden ska jag hinna hjälpa alla dessa barn? Mitt jobb på sjukhuset innebär ju att lägga pussel för att hitta de skadade barnens specifika, ofta ganska udda svårigheter. Även om det är/har varit en utmaning har jag därefter kunnat överlåta på någon annan att ta vid då jag blivit klar med planeringen. Nu ligger plötsligt allt på mig, även verkställandet. Men det blir bra. Jag är bara lite... nykläckt och förvirrad.

Maja var nipprig som få efter skolan idag. Gympan, som hon har gruvat sig för, var idag roligare än någonsin. Baserat på hennes halvtimme långa, hyperspeedade berättelse hade de något slags cirkelträning. Höjdpunkten var tydligen då de som missade att träffa något i något annat fick krama en person av motsatt kön. Det du. Maja hade turen(?) att pricka rätt alla gångerna, så hon slapp/fick inte krama pojkarna. Hon är alldeles särskilt förtjust i A numera. Idag fick jag höra hennes egen analys:

- Jag tycker allra bäst om A, för han är lite arg och sådär. Han skyddar mig, och skulle säkert bli en bra pappa som skyddar sina barn.

- Okej, svarade jag, som varit lite förundrad över just det faktum att hon verkar ha kärat ner sig i klassens värsting. Men är han inte lite läskig då?

Maja skrattade. "Nääääe!" ...Nähä. Hujedamej. Vart bär detta hän om tio år?

 

 

Vill du läsa mina tidigare anteckningar?