|
Den 12 december år 2003, nio minuter över midnatt kom hon – vår förstfödda, rosenknoppen, Maja Ottilia. Sitt förnamn fick hon genast, för vi såg att hon var en liten Maja, precis som pappa hade hoppats. Eftersom Ottilia är ett vackert namn som betyder ’den lyckliga’ ville vi gärna ge henne det namnet också, som en hoppfull lyckönskan på vägen.
Maja är en klok ung dam, med starka åsikter och en ovanligt god förmåga att läsa av och anpassa sig till sin omgivning. Maja är avvaktande mot människor hon inte känner väl, men mycket charmerande och älskvärd mot dem som väl gör det.
Eftersom hon länge kämpat (och delvis fortfarande kämpar) med sitt talade språk, har hon blivit skicklig på att använda sig av alternativa sätt att förklara sig. Hon använde länge bokstäver, tecken och gester till mycket, och påminner oss emellanåt om några av dem, även om det nu börjat fungera även med talet. Mer om detta står att läsa här. Bland människor hon inte känner väl är hon ganska reserverad, och håller sig helst i bakgrunden. Kanske beror det på osäkerhet pga språket, kanske beror det på hennes personlighet. Troligen rör det sig om en kombination av de båda.
Maja blev storasyster då hon var 21 månader gammal. Det var en stor prövning för henne, eftersom hon då gav upp en stor del av vad som dittills varit hennes - mammas och pappas fulla uppmärksamhet. Hon har pendlat mellan frustration och omsorg om sin lillebror, och har idag hittat en balans som gör att tillvaron nästan alltid är harmonisk dem emellan. Maja är en känslig själ, och försiktigare än sin bror. Hon tvingas kämpa en del för sina intressen, och hon gör det effektivt.
Maja gillar sedan länge rollekar, och är nästan oftare Pippi, Annika, en apa, mamma eller någon granne, än vad hon är sig själv. Det kan vara svårt att hänga med och komma ihåg vem man ska kalla på just i stunden, för rollekarna växlar ju med dygnet. Pyssel och knåp är också toppenskoj, och att rita och skriva, duka till kalas, leka affär... Är det tillräckligt varmt ute springer Maja gärna naken genom vattenspridaren eller vattnar växter, stenar och husväggar med vattenslangen. En film eller två kan hon uppskatta, och då slår hon naturligtvis själv på dvd:n och tar Pippi, Emil eller Lotta på Bråkmakargatan ur det knallrosa dvd-fodralet. Maja har länge varit inne i sin rosa period i livet, men vi tror oss numera se en dragning åt lila.
Maja umgås gärna och mycket med sin lillebror, i synnerhet sedan han blev stor nog att delta i rollekarna. Maja är både villig att och duktig på att bestämma reglerna för leken, och skicklig på att manipulera sina kamrater till att tycka som hon. Ändå är det bättre så än att hon ställer sig och kommenderar människor hit och dit, vilket var fallet under en period. Nu har hon utvecklat lite mer diplomati, vilket uppskattas bättre.
Eftersom Maja alltid har varit och fortfarande är en oerhört följsam dotter, är det lätt hänt att kraven på henne blir för höga. Hon är klok och hon kan mycket, men inte allt. Som föräldrar får vi ofta påminna oss själva om att Maja bara är 4 år gammal, och att det är okej att göra tokigheter ibland och/eller protestera.
Vi tror att Maja är en högkompetent individ som under goda förutsättningar kommer att klara sig bra här i livet. Vår enda farhåga är självkänslan, som verkar ha fått sig en törn, troligen under den känsliga tiden då talet saknades. Vi ska bygga upp den med gemensamma krafter.
Utdrag ur "Sagan om Maja" anekdoter från svunna tider
När du kom, kom du med dunder och brak! Du började gallskrika så fort ditt huvud tittade fram – du verkade vara en stark och bestämd liten dam redan då. Genast då du fick komma upp på mitt bröst började du leta efter mat, och det fortsatte du göra titt som tätt, dag som natt efter det. Vi stannade på bb i tre nätter, alla tre. Pappa Stefan och jag tittade på varje liten del av dig, och tyckte att du hade så fina små tår, så söta öron och den alldeles gulligaste lilla uppnäsa vi någonsin sett! Ditt hår var brunt, lite ljusare än pappas, och dina ögon visade sig vara mörkblå, då du ibland öppnade dem lite så vi kunde se.
Ganska länge, ända sen du var bara någon månad gammal, visade du vilka saker du tyckte var extra konstiga eller roliga genom att börja darra i armarna, ja ibland i hela kroppen! Du tittade och tittade och 'uh':ade och darrade ända tills du fick ta saken i egna händer. Det var alldeles extra spännande för dig om det handlade om vattenkranen i badrummet, en grönväxt eller något "förbjudet", som tangentbordet på datorn eller tv:ns fjärrkontroll. Du visade också tidigt att du tyckte det var jätteskoj att bli fotograferad. Så fort kameran åkte fram började du le och kråma dig, så från 4,5 månaders ålder ler du på nästan varje bild. Det gör du väl fortfarande?
Då du var 7 månader åkte vi till Finland för första gången. Vi åkte dagbåt för att du skulle slippa sova i hytt en hel natt på ditvägen. Allt gick jättebra, du tyckte nog att det var ganska spännande med så mycket folk och så många äventyr. På villan mådde du som en prinsessa, du hade ett stort golv att åla runt på, skön havsluft att sova i, och ditt hår växte som aldrig förr. Mormor och morfar var ju nära, så ni umgicks varje dag. De ville gärna att vi skulle lämna dig hos dem korta stunder då och då så att ni fick vara ensamma. Det gick bra varje gång, och hos dem åt du som en varg och sov som en stock. Det regnade ganska mycket din första sommar, men det gjorde inte så mycket, för du tyckte inte om stark sol och värme ändå.
Efter Finland åkte vi genast till farmor och farfar, och till farbror Mikael och dina kusiner i Göteborg. Nu var vädret varmare och vi kunde mysa en del utomhus. Du verkade känna igen dem alla, och tyckte det var roligt att de, speciellt Calle, Anton och Alexandra, lekte med dig så mycket. Blyg var du inte för någon annan än farbror Mikael, som du skrek åt så fort du såg honom. Först samma dag som vi skulle åka hem lät du honom prata och leka lite, lite med dig! Och han som är så snäll. Du var verkligen blyg för män då du var omkring 7-9 månader.
Strax före ett år lärde du dig en massa saker väldigt fort. Du började klappa händerna alldeles själv en lördag då du såg folk göra det på tv. Den närmaste tiden vinkade du åt allt och alla du lämnade - du vinkade till leksakerna du gick ifrån och till mamma eller pappa på nedervåningen då du gick upp. Du vinkade till tunnelbanetåget då det åkte ifrån oss på perrongen och till tandborsten du lade på hyllan i badrumsskåpet. Det var väldigt roligt. En dag hittade du av misstag en kulspetspenna som låg framme. Du satt och tittade på den en stund, och kröp sedan iväg med den till ett papper du hittade bakom soffan och började rita. Vi tyckte att du var så klok och uppmärksam som redan visste vad man gjorde med en sådan sak. Du tyckte också om att mata andra med mat, kex eller luft. Nallarna fick ofta smaka, dockan fick smaka och mamma och pappa fick förstås smaka. Då du åt kex på tunnelbanan fick de andra passagerarna också smaka. Du var så omtänksam redan då.
Du var rätt duktig på att klara dig själv med kompisar i den här åldern, det var inte ofta du ville ha hjälp med att leka. Försökte någon ta din leksak ifrån dig höll du hårt i den och vände ryggen åt. Ibland erbjöd du det andra barnet en annan leksak istället, som till exempel på Melkers kalas, då du slogs för plastelefanten du hade hittat. Då tyckte du han gott kunde ta en kloss istället, eller en nyckelknippa. Du sökte också kontakt med andra barn väldigt tidigt, ville möta deras blick och pratade med dem på ditt lilla vis. De gånger dina kompisar mötte dig på samma sätt och ni pratade med varandra önskade vi alltid att vi hade kunnat fånga det på film, för det var så rart. Det var också väldigt roligt då du delade ut pussar hemma hos din kompis Melker. Först fick mamma och pappa varsin puss, sen fick Helen en, och sist ville du väldigt gärna pussa Melker också, men han förstod inte riktigt, utan vände bort sitt ansikte. Du kämpade på ändå, med vidöppen mun, men fick ge upp och återgå till din lek. Då du kom igång med ditt pussande (någon gång kring 11-12 månader) var du ofta väldigt ivrig, och framför allt rättvis! Fick mamma en puss så skulle pappa också få en, fick mamma två så fick pappa det också. Ofta fick någon annan också en av bara farten, som morbror Mathias på julafton, eller morfar, eller Melkers mamma Helen...
Omkring 13-14 månader märkte pappa och jag att du förstod nästan allt vi sade. Du snappade t.o.m. upp de mest slarviga orden och visade att du hade förstått vad vi vuxna pratade om. Vi var jättestolta över dig, och pratade bara mer med dig för att du skulle få lära dig ännu mer! Nu kunde du lugnt vänta om du ville något och mamma sa: -först ska jag göra det, och sen kan vi ...! Fantastiskt, tyckte vi. Du var ett väldigt förståndigt litet barn! Förundrad var du också över mycket. Du lät "ååå!" då du såg en fågel, en stor, fin lastbil eller något annat extra fint. Bilar var verkligen ditt stora intresse runt den här tiden, och vi tittade därför noga och beundrande på varje buss och sopbil vi stötte på. Omkring 16 månader började du själv köra runt med dina små bilar och låta bruuuum-bruuum längs golv och bordskanter.
En stor dag för oss alla var den 15 september, då du var 21 månader gammal, och din lillebror Hampus kom till världen. Du hade sett min mage växa, klappat den och förstått att det fanns en baby där inne. Åtminstone hade vi pratat väldigt mycket om det, och då vi såg andra bebisar hade du pekat på magen för att berätta att du också hade en, men att den fortfarande var där inne. Nu var det då äntligen dags! Mormor och morfar kom hit för att bo med dig då pappa och jag åkte till bb. Jag och lillebror stannade kvar på bb i tre dagar, och jag längtade nästan ihjäl mig efter dig under den tiden, samtidigt som jag försökte lära känna den nya filuren. Vi pratade i telefon några gånger, du och jag, och jag berättade att jag var på sjukhuset och att doktorn hjälpte mig med magen. På den tredje dagen kom du och pappa tillsammans för att hämta oss. Jag var pigg som en mört den morgonen och tyckte att tiden fram tills ni kom gick alldeles för långsamt. Då jag äntligen fick syn på dig där i hisshallen såg du så stor ut, som om du hade vuxit jättemycket på tre dagar! Du blev glad då du såg mig och kom springande rakt upp i min famn, och jag kände att jag nog aldrig någonsin hade blivit så lycklig över att träffa någon som jag blev över att träffa dig då. Sekunderna efteråt fick du syn på babysängen som stod en bit bort, och gick med raska steg fram till den och tog dig en första titt på din baby. ”Oooj...” sa du, och vi tittade alla tillsammans på det lilla knytet som äntligen kommit ut ur magen. Sen satte vi oss på sängen i det som varit mitt bb-rum, och du fick hålla Hampus för första gången. Du var så öm och försiktig, du klappade honom på kinden och räknade varje liten tå. Vi hade oroat oss lite för hur du skulle tycka att det var att dela med dig av mina bröst, snuttisarna, som dittills varit bara dina. Svaret fick vi nu, då du ömt visade lillebror hur man gjorde genom att föra hans lilla huvud in mot bröstet, och sedan nöjt betrakta hans ätande. Jag blev rörd över hur förståndig du var, samtidigt som jag djupt inuti sörjde att din bebistid tog slut så plötsligt. Det var dags att inse att du började bli stor nu, och att det var lillebrors tur. Du och jag snuttade alltså för sista gången tidigt på morgonen den 15 september.
Nu var det vi tre som var hemma på dagarna - du, jag och lillebror. Ofta åkte vi iväg till olika caféer och fikade med andra mammor och barn. Du ääälskade att fika. Du ville följa med fram till disken och titta ut ett mumsigt fikabröd, vilket oftast blev en kanelbulle eller ett kex, och sen slukade du det jättefort och ville gärna att jag skulle dela med mig av vad jag hade om jag hade något kvar. Första veckan i november fikade vi med två andra mammor på Kondiset, och då gjorde du din allra första affär (22 mån). Din bulle tog slut för snabbt den gången, som alltid, och då jag sa att alla kex i skötväskan också var slut tog du mammas plånbok i din hand och traskade iväg till kexdisken helt själv, pekade ut vilket kex du ville köpa och betalade för dig. Lagom till betalningen kom jag och hjälpte dig, men allt annat hade du redan ordnat. Hade jag inte hjälpt dig hade du säkert klarat av allt själv.
Du var tidigt duktig på att förutsäga vad som behövde göras – du plockade fram durkslaget då pastan stod på spisen, bar fram pallen till badkarskanten då Hampus skulle badas, tömde baljan efter badet o ställde tillbaka pallen. Du hämtade snabbt leksaker eller napp till din lillebror, beroende på vad du tyckte han gnällde efter, och var verkligen till stor hjälp hemma. Då våren kom och pappa skulle sätta i båten fick du naturligtvis vara med. Han sa att han skulle hämta lite grejer ur förrådet, och genast var du där och pekade på motorn och tanken. Han tog på sig stövlarna där ute, och utan att vara ombedd steg du in i hallen och bytte om till stövlar du också. Vi var mycket imponerade av hur företagsam du var, hur mycket du förstod av hur saker och ting fungerade.
Då vi skulle ut och åka bil du och jag och Hampus, kunde du ta vägen förbi rånlagret och peka på smörgåsrånen: ”nam-nam bbrrrrrrrmm Appa aj nää” Det betydde förstås: ”ta med rån så gråter inte Hampus i bilen”.
Det var viktigt för dig över huvud taget att få delta i familjens planering och beslut. Du visade stort intresse för vad som skulle komma att hända, vart vi skulle åka och varför. Och du var alltid en dröm att ha med sig på dessa uppdrag – du var en riktigt bra lagspelare!
Du var också väldigt mycket mamma nu, då du hade blivit drygt 2 år. Ditt barn hette Julia, och var 30 cm lång, skallig med mjuk, vit kropp. Julia följde dig överallt, och fick kläder efter behov. Skulle vi iväg nånstans så var det viktigt att Julia fick på sig sina ytterkläder och mössa, och skulle du lägga henne så fick hon förstås på sig sin blåa pyjamas. Det där med läggningen var en lång procedur, för då det började närma sig läggdags så tog du och bytte på henne, satte dig i soffan och ammade, och sen bar du tyst och varsamt upp henne till lilla docksängen. Där bäddade du ner henne, stoppade om henne ordentligt, klappade henne lite och gav henne en puss. Sen var det ok, sen kunde vi börja natta dig. På morgonen hörde du ofta plötsligt hur hon vaknade och ropade där inne i rummet. Då störtade du ifrån frukosten och gick och hämtade din ledsna lilla baby, höll henne tätt, tätt och tröstade henne så fint. Sen ordnade du med frukost till henne.
Du hade ju väldigt, väldigt länge varit duktig på att pyssla och knåpa med dina fingrar. Du älskade att trä halsband och armband, göra pärlplattor, klippa ut bilder med dina små saxar och knyta knutar. Nu var det roligt att se hur du blev mer och mer säker på resten av din kropp också, då du närmade dig tre år. Du hade lärt dig hoppa jämfota, och stå på ett ben utan stöd. Du gjorde också kullerbyttor i vår stora säng, och gillade att hoppa från soffan ner på golvet. Ur sängen ramlade du däremot nästan aldrig. Vi hade hittat dig på golvet några gånger tidigare, då du var yngre, men nu låg du fint i din säng från åttasnåret på kvällen till sju nästa morgon. Under en tid kom du tassande till vårt sovrum mitt i natten, smög tyst, tyst fram och tittade på oss, och sedan vände du och gick tillbaks till din egen säng igen. Vi tyckte det var lite lustigt, och undrade varför du gjorde så. Kanske ville du bara kolla om vi sov?
Vissa kvällar hade du ingen lust att somna i sängen, så då bäddade vi med täcket och kudden på din mjuka matta, så fick du ligga där och speja ut genom dörren på oss vuxna som satt i vardagsrummet. Ibland hände det också att du somnade hos oss i soffan, och det tyckte vi nog alla var jättemysigt.
Det kom ofta kompisar och hälsade på dig, och ni lekte oftast fint ihop. Eftersom de alla var lite äldre än du, och pratade lite mer, kändes det ibland som om du fick kämpa för att få dem att förstå dig, men oftast löste sig alla situationer smidigt, eftersom de också var väldigt bra på att förstå ditt språk. Då vi äntligen hade förstått att du hade problem med att höra, bad vi en doktor sätta rör i dina små öron (3:3 år). Efter det blev allt mycket lättare för dig, då du kunde höra hur orden skulle låta. Nu började du härma oss då vi pratade, och provade nya ord nästan varje dag. Vi var så glada för din skull, samtidigt som vi var bekymrade för att det hade gått så lång tid innan du fick hjälp. Vi hoppades att du snabbt skulle komma ikapp dina kompisar, nu då du hörde bra och hade börjat träna din mun. Du kunde själv märka att det gick lättare nu, och kommenterade ofta nya ord du hade lärt dig. ”Mamma ja-a sjeja
”hårt” nu!” kunde du säga (”Mamma jag kan säga hårt nu!”).
Hur gick det till då du slutade med nappen då? Jo, såhär var det: en dag i mars pratade din pappa och jag om att det var dags nu. Vi talade om för dig att vi skulle sluta med nappen om 6 dagar, för vi ville ge dig lite tid att förbereda dig, och så ville vi att det skulle bli på en helg. Vi pratade också med dig om att vi då skulle hitta något annat som kunde trösta, något som du kunde ta istället för dina nappar då du var ledsen eller trött. Du förstod förstås allt, som vanligt, och verkade vara överens med oss om att det var dags. Sen gick det inte mer än en natt. Då kom du in och väckte oss tidigt, med napparna i famnen. ”Ja-a nej dä enn”, sa du. (=Maja ska inte ha dem något mer.) Du ville sluta på en gång! Du, som hade hållit dessa nappar så kära, som hade hojtat efter napparna för minsta lilla motgång, och vars nappar hade kunnat rädda världen om det behövdes, ville sluta på en gång. Så då tog vi och samlade ihop alla 20 nappar och slog in dem i ett fint paket. Du tejpade så fint, och så la vi paketet på byrån i köket i några dagar. Istället för napparna valde du nu katten, den grå mjukiskatten, då du behövde tröst. Ramlade du, eller blev ledsen, så ropade du nu på katten, som var väldigt viktig för dig ett tag. Napparna frågade du aldrig efter igen, fast du verkligen saknade dem på kvällarna då du skulle sova. Det talade du om för mig ibland, att du tänkte på napparna då – men aldrig så att du bad om att få dem. Vår kloka, stora, lilla tjej!
Under påskhelgen den där våren, blev vi ruskigt magsjuka. Det var Hampus som började kräkas först, och dagen därpå var både jag och din pappa jätte-jättesjuka. Vi låg i sängen och sov precis hela dagen, medan du var pigg och frisk. Vi tyckte lite synd om dig då, men du klarade det så bra. Du förstod genast hur allt stod till, och sysselsatte dig själv inomhus ända till kvällen. Vi kunde höra hur du sjöng och trallade, pratade lite med dig själv eller dina dockor, satte på en pippi-film, plockade med pärlorna, limmet och barnsaxen. Då du blev hungrig drog du fram en stol till frysen, tog ut bröd, drog stolen till brödrosten och satte i brödet. Sen klättrade du upp och hämtade skinkan och smöret, mjölken och ett glas, och satte dig med din lilla måltid vid bordet. Helt själv och utan att be oss om minsta lilla hjälp. Vi var väldigt imponerade av dig, som så många gånger förr! Senare på kvällen var det tyvärr din tur att kräkas, och det var så tråkigt tyckte vi – att du inte kunde få slippa bli sjuk, du som hade skött om dig själv så bra hela dagen. Vi lyfte in din madrass till vårt sovrum, och bäddade åt sig intill fotänden på vår säng, så vi kunde finnas nära och hjälpa dig då du kräktes under natten. Efter den där jobbiga påskhelgen var det precis som om du hade vuxit lite extra, för nu var du väldigt bra på att fixa saker själv, göra frukost, slå på filmer – ja, se vad som behövde göras.
Jag blev förvånad en gång då du och jag skulle åka till stan (3:5 år). Vi hade pratat om att ta med oss vagnen ifall du blev trött i benen, men sen då vi skulle iväg så hade jag visst glömt det i alla fall, och var på väg att åka utan den. Du började förtvivlat gråta i bilen och sa ”Nej mamma! Inge!” eller något liknande. Jag förstod inte vad du försökte säga, så jag gissade och jag gissade. Då började du rita ett tecken i luften samtidigt som du upprepade ordet. Jag såg förstås inte vilket tecken det var. Då sa du ”Lovisa Appa” (Lovisas lillebror), och då förstod jag: V! Vagnen! Det började ju på V! Du kunde kankse inte säga det, men du kunde baske mig förklara det. Du har alltid varit en oerhört underfundig och idérik flicka.
Längre än såhär sträcker sig inte Sagan om Maja. Om vad som hände sedan kan du läsa längst upp på denna sida, och i dagböckerna. Stora, lilla Majas utveckling rasar vidare.
|
Maja är en tänkare. Varvat med det glada humöret och de ilskna stunderna hittar man henne sittande djupt försjunken i funderingar som ingen hittills har fått fullgod insyn i, mest pga språksvårigheterna. Fast vem vet - hon kanske hade velat hålla tankarna för sig själv ändå?
|
