Lite om Majas språksvårigheter 

Då Maja var under året gammal började hon prata så smått - mamma, pappa, vagnen, golvet, banan... Sedan slutade hon. Eftersom Maja är en försiktig flicka var det inget vi funderade särskilt mycket på. Vi konstaterade som alla andra runt omkring oss att hon skulle börja prata då hon kände sig redo. Att hon inte härmade oss eller lekte med ord var också kopplat till hennes avvaktande personlighet, trodde vi. Ett tag. Småningom växte sig vårt tvivel starkare, men varje gång vi förde frågan på tal hos bvc eller vid läkarkontroller fick vi samma svar: hon är ju så välutvecklad i övrigt och hänger med så bra - det kommer!

I samband med att jag fick nytt jobb och därmed ynnesten att jobba ihop med läkare och logopeder, fick våra tvivel ny näring. Man hade redan under hösten 2006 konstaterat att Maja hade vätska bakom höger trumhinna, men enligt uppgift inte så mycket att det skulle störa talutvecklingen. Detta påstående kullkastade min logopedkollega så fort hon fick höra det. ALL hörsel behövs för att kunna lära sig språk obehindrat, menade hon, och skickade oss omedelbart till hörselkliniken och ÖNH för att kräva audiogram och röroperation pronto.

Hörselkontrollen visade på nedsatt hörsel på båda öronen, men mest på höger. Höger öra leder ljudvågorna raka vägen till hjärnans språkcentrum, och att barn som står i beredskap att lära sig tala har god hörsel på höger öra är därför extra viktigt. Det språk som går in genom vänster öra tar en omväg via höger hjärnhalva, vilket innebär att en del av de små språkljuden går förlorade på sin väg mot språkcentrum. 

Den 12 mars fick Maja biljett till sin nya värld. Rören gjorde henne ljudkänslig och stingslig till en början, och extra uppmärksam på allt vi sade - eftersom hon faktiskt hörde orden som de ska låta för första gången. Vid operationen visade det sig dessutom att hon hade vätska bakom båda trumhinnorna, och att vätskan bakom höger hade suttit sedan spädbarnstiden. Vi har i efterhand spårat det till den öroninflammation hon hade strax före 11 månaders ålder, inflammationen som aldrig följdes upp. Maja hörde sedan dess - enligt någon av alla specialister vi mött - ungefär som man hör då man ligger under vattenytan och lyssnar. Hon uppfattade tydliga vokalljud och tonfall, och gissade sig till resten utifrån sammanhanget - ett slavgöra som gjorde att hon utvecklade en fenomenal förståelse för subtila signaler i sin omgivning.

Nu har hon alltså inlett kampen för att komma ikapp. Maja har sedan i vintras regelbunden kontakt med en logoped, en engagerad och duktig sådan, som träffar henne 1 gång/vecka. Hon har även fått en resurs på dagis beviljad från och med samma tidpunkt, som ska träna med henne dagligen. Exakt hur det ser ut på den fronten är jag dock lite osäker på. Maja pratar flitigt med oss nu, och vi förstår nästan allt hon säger. Den största segern hittills har varit att hon börjat härma, att hon vågar försöka. Munmotoriken är däremot eftersatt pga utebliven träning, och det försvårar för henne. Hon kan inte alltid få fram de ljudkombinationer hon vill.

Socialt är det svårt för henne att få en naturlig plats i kompisgänget eftersom det är ett fåtal av hennes kamrater som förstår språket. Hon är en mycket medveten tjej, som för länge sedan insett att hon inte pratar särskilt bra. Numera talar vi därför öppet med henne om svårigheterna, och försöker öppna för att hon ska avlasta sina eventuella bekymmer på oss. Ändå gör hon det sällan. Hon är självkritisk och reagerar med besvikelse då hon misslyckas med att förklara eller uttala, och sluter sig gärna då, istället för att kämpa vidare.

Vår förhoppning är att sommaren ska ge henne en skjuts, då hon får vistas i trygg miljö och kan våga lyckas, misslyckas och utvecklas maximalt. Vidare vill vi tro att höstens planering är god, och att både dagisresursen och logopeden kommer att kunna hjälpa henne ytterligare. Slutligen önskar vi inget högre än att hon kan få gå stark ur det här, säker på sitt eget värde och sina egna förmågor. Vår underbara lilla tjej.

Uppdatering!

Sommaren gav precis den där skjutsen vi hade hoppats på. Maja kom igång och började i juli prata hela meningar, lååånga meningar. Det var emellanåt väldigt svårt att hänga med, men hon filade på uttalet efterhand. Själv verkar hon idag övertygad om att språket fungerar, och pratar oblygt och ofta även med utomstående. I höst har hon tagit sig ton vid samlingarna på förskolan, något som var helt främmande i våras. Hon räcker numera upp handen och ber om ordet, för att berätta om favoritglassen eller något spännande hon gjort.

Uttalet är fortfarande knaggligt, och jag är varje gång hon pratar med andra lika nervös för hennes skull. "Ska de förstå?" Ofta går vi in och räddar situationen innan ev. språkförbistring uppstår, men lika ofta klarar hon sig på egen hand.

Hon har några nyckeluttryck som fortfarande inte funkar. Ordet "inte" vägrar hon använda. Hon säger istället "Ja nee vill." (Jag vill inte.) "Den dä nee rosa." (Den där är inte rosa.). Vi vet inte riktigt hur mycket vi vågar pressa henne heller, utan väljer att låta henne hållas. Hennes sätt funkar ju faktiskt också. Tids nog hoppas vi hon implementerar ordet 'inte', för det känns ju trots allt smidigare den dag hon ska söka jobb och så.

Uppdatering jan 2008

Majas språk fortsätter utvecklas, i stormfart. Redan i november ändrade logopeden sin diagnos, från dyspraxi till oralmotorisk utvecklingsförsening. Försening. Det känns ju mycket bättre. Nu säger Maja inte sedan ganska lång tid tillbaka, även om hon fortfarande stoppar in det på fel ställe. Morfar säger att det låter som om hon bryter på finska. - Jag inte vill ha den. - Jag inte vet. Vi ligger lågt med rättelser, och gläds bara intensivt åt att hon knappar in på sina jämnåriga, för att en dag förhoppningsvis prata som alla andra. Vi håller tummarna och hejar på. 

Tillbaka till första sidan