Tillbaka

2009

2008

2007

Gästboken

Lördagen den 28 augusti 2010

Guess what? Jag vaknade med en känsla av att behöva sova i ett dygn till, så planerna för dagen fick utgå lite grann ifrån det. Det känns tyvärr som om Stefans förkylningsbaciller hoppat över till mig, men det är en baggis och bara att ignorera så gott det går. Nu till det viktiga:

Jag ägnar dagen åt att flytta min hemsida till bloggformat! Det kommer att bli SÅ SKÖNT att slippa fixa med HTML-jox och sånt, myyycket lättare att uppdatera. Om du vill fortsätta följa mig och mina närmaste, så kommer du att behöva ett lösenord för det från och med nu. Därför vill jag att du lämnar din mailadress i min gästbok (anonymt såklart) så jag i min tur kan maila det till dig. 

Fredagen den 27 augusti 2010

Så är det underbar fredag igen. Idag har handlat om lite jobb och mycket vila, en del inspirerande tankar och en underbar middag till allra största delen tillredd av våra barn. Noa gjorde älgfärsröra med kidneybönor och broccoli, medan Maja gjorde sallad av morot, äpple och tomat. Stefan och jag kokade pastan.:) Sen blev jag helt plötsligt hämtad på en mammapromenad - en kort men naggande god. Det hänger som bekant inte på längden. Då den tog slut hade jag precis fått upp andan lite efter en veckas stillasittande, så jag frågade om barnen hade lust att ta cyklarna och följa mig på en tur längs strandkanten. Tror du de var nödbedda? Inte så värst.

Nu har vi två vanliga, lediga dagar framför oss. Vad morgondagen för med sig vet jag inte, men på söndag har jag två klienter på ingång, och så har Maja dans. Jag vet att det kommer att bli en underbar helg. Ha en likadan du också!

Onsdagen den 25 augusti 2010

Just nu kan jag inte minnas hur mycket jag ordat här om den bedrövliga sexan i vänster överkäke, den som rotfylldes, krånglade, inte gick att bedöva, fylldes igen, gick sönder, infekterades och till slut drogs ut?! Hursomhelst så ska den nu erästtas av ett implantat, och för att ha något att fästa implantatet i sattes en skruv i käkbenet igår. Det visade sig vara en oväntat krånglig procedur, eftersom tandläkarna överraskades av en inkapslad infektion som försvårade allt. Efter att ha rensat infektionen och konstaterat att området då inte var riktigt så läkt som de hade hoppats, satte de efter många om och men och professionella överläggningar dit en skruv en bit ifrån det värsta stället, i hopp om att infektionen lägger sig med lite penicillin, och att skruven läker in ändå.

Så idag är jag hemma. Jag mår bra, bortsett från några extra sår i munnen och viss svullnad, men risken är att jag genom att möta baciller och/eller aktivera mig för mycket stör den första kritiska läkningsprocessen, och det vill vi ju inte. Det svårmanövrerade är att Stefan också är hemma, med anledning av det jag minst av allt vill ha nu - en rejäl förkylning. Men som vanligt finns fördelar med nackdelarna. Vi har precis legat i varsitt soffhörn med stora tebaljor och sett en spännande film tillsammans. Jag har tid att skriva, och tid att tänka på allt roligt som också är på gång i livet just nu. Visst ja, och tid att försöka finna en lösning för resan jag ska göra till Finland om två veckor, för att gå på min väns höstbröllop. Att det ska vara så klurigt..

En mycket cool grej är att Majas skolstart har gått helt obemärkt förbi. Hon har visserligen handlat ny skolväska, en sådan där axelväska som hängs tvärs över kroppen, istället för en barnslig ryggsäck. (Exakt när blev de barnsliga?) Hon har också fått sin första läxa - att rita och skriva om sin favoritleksak - och så har hon fått en skolbok. Men allt har varit 100% positivt! Hon säger glatt hejdå på morgnarna oavsett vem som tar emot henne och var. Hon behöver faktiskt inte ens en hand vid lämningarna längre, och hon leker ännu gladare än förut över klassgränserna. Vår försiktiga Maja är säkert fortfarande försiktig i grunden, men hon är trygg med sig själv och sitt liv nu, och vi är glada som spelmän över det.

Jag gläds mycket åt att ha hittat lösningen på alla mina våndor inför bisysslan också, och åt att äntligen komma igång. Det slumpade sig som så (fast det finns ingen slump, vet du väl) att jag fick nys om att sådana som jag, heltidsarbetande, vid sidan om jobbet kan tjäna upp till 30.000 på hobbyverksamhet innan de moms-beskattas. Däremot är man skyldig att upprätta bokföring och deklarera sina extrainkomster, och det har jag nu förberett. Allt är i skick, så må klienterna strömma till. Jag väntar också på de fina visitkorten jag har knåpat ihop, och ska så snart jag får loggan göra hemsidan färdig för dig att läsa. Pirrigt och så underbart är vad det är.

Nu ska någon av oss snart pallra sig ut för att hämta barnen. Jag är glad att Stefan pratade mig ur min idé om att ha Noa hemma idag, för visst har vi behövt vår vila. Jag har annars lite svårt att lämna barnen på frivillig verksamhet då jag är ledig, men ibland är det väl rätt att göra så ändå. Med Maja får vi ju inte ens välja längre, för stora flickan har plötsligt skolplikt.

Ånej, är jag inte lite snuvig...? Nej då. Pyttsan. Inbillning..

Knorren

Guess what? Vi fick veta att Lovisa och Viktor gärna ville leka en sista kväll före morgondagens avresa! Barnen blev glatt överraskade över att få ses igen, och tjattrade lyckligt runt här fram tills klockan närmade sig halv nio. De har bott frånskiljda i en vecka nu, men av umgänget att döma har det känts som lång tid. Pojkarna satte sig på Noas golv och började småprata om vad de hade gjort. Viktor demonstrerade sina gräsutslag, och Noa kontrade med att visa sina besvärliga myggbett. Det var så himla gulligt allting. Så vänt och vänligt.

Tjejerna hade (också) lite presentutdelning efter gårdagens Kistautflykt, och sen funderade de en stund på vad de skulle utnyttja sina timmar till. Innan jag visste ordet av hade de påbörjat en stor, hjärtformad pärlplatta, som de skulle dela på mitten och behålla på varsitt håll. Maja designade Lovisas del och Lovisa designade Majas. Tanken är att de ska smälta samman hjärtat då de ses igen. De har så vackra idéer. Om någon av dem kommer att komma ihåg var de har sina halsband och pärlplattor den dagen återstår att se, men med dessa tjejer är ingenting omöjligt.

Nu laddar vi för en ny vecka, och nya roliga dagar. Vårt liv är underbart. Det är fyllt av kärlek och trygghet och styrka och hälsa och solsken och vänskap och struktur och guldkant och allehanda vardagsvälsignelser - även om vänner flyttar. Allt är bra.

Medan jag skrev

...blev följande skapelse till:

Och strax därefter fick Stefan ta del av den spännande historien om hur Noa gick och fiskade, och hur han mötte en katt på stranden och ett lejon i skogen som båda följde med honom hem. I Noas värld är alla vänner. Till och med den på grillbädden vilande tonfisken ser glad och tillfreds ut.

Söndagen den 22 augusti 2010

Var jag är? Jag är här, Christina och eventuella andra hungrande.:) Vad rart att sakna mig. Allt är finemang här, det är de facto riktigt, riktigt underbart! Då jag har superflow i livet saknas ofta tid för skrivande, samtidigt som högfrekvent skrivande inte behöver betyda motsatsen.

Det enda smolket är möjligen att vi saknar våra grannar. De har flyttat ur sitt hus sedan en vecka tillbaka, och var här i förrgår för att säga hejdå. Vi var inte förberedda på det, för vi hade planerat att ses först idag. Men nu blev det då annorlunda, och de raringarna ringde plötsligt på med armarna fulla av fina, genomtänkta until next time-gåvor. Barnen fick mjukishundarna Viktor och Lovisa att krama då de saknar sina bästisar. Noa fick även ett glasdjur av Viktor - en snigel med vingar? - och Maja fick av Lovisa ett halvt hjärta med texten "friends" att bära i ett band runt halsen. Den andra halvan behåller Lovisa, och på den står "best". Till och med Stefan och jag fick faktiskt paket. Och där stod, vi tomhänta och ledsna, men tacksamma över att vänskapen består fast flytten går.

Viktor tyckte att det var en dålig idé att ta hejdå-bilden, så han stod tyvärr kvar i en buske.

Barnen visste inte riktigt vilket ben de skulle stå på under avskedsbesöket, för de var ju glada över att ses igen, samtidigt som anledningen till besöket var ovälkommen. Minerna var uppspelta och positiva ända fram tills vinkandet var över. Sen övergick stämningen i något slags melankoli. Maja kom och satte sig i mitt knä, och kändes tung och tyst. - Är du ledsen?  frågade jag. Hon nickade och underläppen darrade. - Ska vi lägga oss i sängen och gråta ut det?  undrade jag, som kände mig lite likadan själv. Hon nickade. Så fort vi lagt oss i sked i stora sängen övergick tystnaden i snyftningar. - Vad är det allra jobbigaste?  frågade jag henne. - Allting!  svarade Maja, och störtgrät en stund. Sen låg vi kvar tysta. Vi hann så konkret det gick prata om hur långt det är till påsk, då vi planerar en resa till Boston, och om hur bra det faktiskt funkar att vara bästa vänner fast man bor i olika länder. Det är en lärdom. Antagligen en av de största i barnens liv såhär långt.

Igår hade Maja och jag det spännande. Det blev lyckligtvis en helt och hållet positiv, livsbejakande och äventyrsfylld lördag. Först håltagningen av våra öron, en efterlängtad begivenhet. Maja skulle få sina första hål (och förhoppningsvis sista), medan jag skulle öppna mina gamla, pyttiga, till 80% igenväxta. Vi fick dem tagna med Blomdahls-metoden, d.v.s. av tjocka, helt sterila spetsar i 100% titan för minsta allergirisk. Snälla Sanna tog bägge Majas hål med ett enda pang, vilket kan vara nog så värdefullt då man har ett nervöst barn framför sig som annars riskerar gå hem med hål i bara det ena örat. Maja fällde två tårar direkt efter smällen, antagligen mest för att spänningen släppte. Allt gick suveränt bra.

Efteråt kände vi båda att äventyret måste fortsätta, så vi åkte till Kista, som vi inte hade besökt på evigheter. Maja behövde ett block till skolan, och Noa - den danande konstnären - hade önskat sig egna tuschpennor. Själv behövde jag ett kvittohäfte då jag nu äntligen tänker dra igång min bisyssla (med start igår förmiddag, då jag hade min första helt okända klient:). Vi strosade hand i hand omkring i den nyrestaurerade, oväntat fräscha gallerian en god stund, satte oss på ett café, strosade vidare, provade skor och hittade små presenter som vi idag måste försöka få utdelade på något vänster. Vad härligt vi har det, sa Maja i ett litet vacuum av upplevelser, och i den andan krönte vi dagen med att köpa varsin likadan ring, blommiga vänskapsringar.

Och sen då? Jo sen kom vi hem till en regndoftande trädgård. Vi vände efter ett djupt andetag nästan i dörren och tog på oss springskor respektive cykelhjälm för en tur i området. Killarna hade ju ändå något viktigt projekt på gång som vi kom och störde. Maja cyklade hem till en klasskompis för att säga hej, och jag sprang glatt och spänstigt(..) efter henne, gata upp och gata ner. Emellanåt var vi tvungna att stanna till och beundra den otroliga kvällshimlen som skiftade i vackrast tänkbara pastellfärger. -Det ser ut som om någon har målat med pensel,  sa jag hänfört till Maja där vi stod med våra ansikten vända uppåt. Det var magiskt.

Idag har vi fixat och donat lite, med viss betoning på det sista ordet för min del. Tvättmaskinen går visserligen på högvarv, och tumlaren fräschar till alla unkna fleecetröjor och filtar som sakta letar sig fram ur sommargömmorna. Soffan är också fin och vit igen, sedan barnen och jag redan i fredags tvättade den med lädertvätt och smorde in den med fuktkräm. Det var inte igår det senast skedde, så skillnaden blev påtaglig oavsett hur det ser ut på bilden. Stefan snickrar vidare på trappräcket som han är i färd med att byta ut överliggarna på. Han har slipat, pillat, målat om och bytt ut. Den blir jättejättefint! Jag är mäkta stolt över hur han utvecklats från en ganska snickeri-ointresserad (men ändå hemskt underbar) man till en allt rappare hemmafixare som ser både ditten och datten som ska göras och faktiskt gör det. Köket blir väl nästa utmaning. Vi skulle ha haft en kökshantverkare på besök i torsdags, men han hade drabbats av akuta förhinder och ställde in. Nu är vi lite villrådiga i väntan på ny tid. Kanske slutar det med att Stefan blir kökshantverkare också?

Noa har i stor koncentration suttit intill mig hela tiden jag skrivit, för han skriver också. Eller rättare sagt författar, med min sekreterarhjälp. Han gör en bok som jag ska försöka visa för dig sen. Den handlar om honom själv, och hans fiskafänge. I sagan äter han gladeligen fisk. Intressant. Majas kompis är här, kompisen hon hälsade på igår. De möblerar om på verandan, bygger någotslags fantasiverklighet att leka i. I köket doftar det som om maten snart är klar i ugnen. Jag ska ta hand om den nu, så tar du hand om dig. Väl. Med kärlek.

Guess what?

Söndagen den 15 augusti 2010

Hej svejs! Här kommer jag igen! Värst vad ofta jag uppdaterar sidan helt plötsligt. Jag älskar ju skrivandet, så kanske borde jag parallellt hitta en annat syfte med det, så jag kan skriva för jämnan utan att överdriva?

Igår kväll var jag på en härlig kräftskiva med vänner och kolleger. P.g.a. en sen kväll i fredags velade jag i stort sett hela dagen, men bestämde mig i sista stund för att gå. Livet är en fest, och ska levas så. Jag tycker faktiskt att jag rent generellt borde börja säga JA till saker oftare. Sett filmen "Yes man"? Det har inte jag, men jag känner på mig att jag kommer att gilla budskapet den dag jag gör det.

Maja försvann med sina kompisar i förmiddags. Vi hör ibland tjatter och skratt  på avstånd, och ibland kommer de hit och röjer en stund. Sen hittar de på nya äventyr och går sin väg igen. Lunch åt hon visst hos sin kompis Alba. Det gäller att passa på då man bjuds på korv, för det äts ju aldrig här. 

Noa och jag åkte bort en stund under eftermiddagen. Han ville att vi skulle åka till stan och fika tillsammans, sådär mysigt som bara vi kan.:) Prata, skoja och äta gott. Jag visste samtidigt att vi behövde handla en hel massa mat, och kom med den perfekta kompromisslösningen: handla på ICA Maxi och fika på Espresso House i samma byggnad. Toppenbra för oss båda två.

Mina skyddsänglar

Det första Noa ville göra idag var rita. Han hann inte tänka på frukost före han fått ner dessa raringar på papper. På min fråga om vad bilden föreställde svarade han: "Amäh, dina skyddsänglar såklart!"  

Jag tycker att de ser väldigt goa och sympatiska ut.

Lördagen den 14 augusti 2010

Varmt, varmt, det är löjligt vaaarmt! Efter en sen kväll på verandan har vi haft en tropisk natt inomhus. Barnen verkade inte lägga märke till det omöjliga sovklimatet, men jag gjorde det. Då Noa till slut vaknade och smög upp i vår säng tio i nio kände jag mig fortfarande trött. Det gör inget om temperaturen sjunker tio grader nu, känns det som. Eller fem. Och luftfuktigheten till hälften. Deal? Maja sov tungt till halv tio, den lyckosten. Stefan också.

Annars så kan jag meddela att vi har avverkat vår första arbetsvecka med bravur. Vi avslutade den med en kollektivmiddag på vår veranda igår kväll, och lät barnen och oss själva njuta av en sista långkväll tillsammans innan deras flytt. På måndag lämnar de huset och en vecka senare lämnar de landet. Vi önskar dem verkligen allt gott på äventyret! 

Kvällen var mörk och varm, precis som en augustikväll på verandan ska vara. Barnen sprang runt och var glada. Då mygginvasionen började kännas outhärdlig knöt vi ihop för natt, och gick in i våra respektive basturum. 

Ikväll förväntas jag delta i en kräftskiva på marinan. Jag var eld och lågor över den fram tills i morse, men nu står jag och trampar, väger från det ena benet till det andra i ovisshet om hur jag ska göra. Är det värt att vara smälltrött i morgon också - i värsta fall ha det etter värre med energin? Eller ska jag stanna hemma och orka göra något roligt hela dagen i morgon istället? Att kvällen skulle bli skoj råder det ingen tvekan om, sensommarextas som folk antagligen kommer vara i. Men ändå..? Jag får ta mig i kragen och besluta. Snart. Bara några sidor till i boken på verandan först..

Update kl.16.45: Livet är ett äventyr! Jag måste se vad jag skulle missa om jag hade stannat hemma ikväll.;)

Onsdagen den 11 augusti 2010

Tredje dagen i verkligheten, och allt känns okej! Eller för att vara petig: allt känns okej utom att behöva stressa på morgonen och utom att halvt pussla ihjäl sig för att bringa reda i vem som ska hämta och vem som ska lämna, vem som ska ta ortoptistbesöket och dagisets studiedag.. Men själva jobbet känns bra, och det är så underbart att inse.

För att backa ett steg, så var den första vardagsmorgonen visserligen ingen dans på rosor. Här hemma gick allt bra. Barnen var förväntansfulla och vi rörde oss alla tre mot målet i fin och följsam harmoni. (Nej, det är inte alltid så.) Framme på dagis, på nya avdelningen med alla nya fröknar och barn, insåg Noa att det inte alls var okej trots allt. Då det var dags att säga hejdå började han gråta alldeles hjärtskärande förtvivlat och klamrade sig fast vid mitt ben så hårt att jag rent fysiskt inte kunde göra annat än stå kvar och hålla om honom lite till. Ganska snart - medan jag gjorde allt för att avsluta vårt allför utdragna farväl - eskalerade Noa från ledsamhet till att vara långt ifrån alla förnuftiga resonemang. Jag blev till slut tvungen att låta en fröken hålla honom hårt medan jag lösgjorde mig och sa att jag skulle återvända en stund senare för ett bättre hejdå. Sådant är så vanvettigt trist. 

Maja, som hade stått vid sidan om och bevittnat det hela, valde att vara tapper. Hon togs emot av Andreas, fast på fel avdelning och inför okända, äldre barn. Hon svalde hårt bakom darrande underläpp och blinkade våldsamt då vi hade kramats och sagt våra kärleksord. Sen vände hon tvärt och gick sin väg, som om hon bestämt sig för att så raskt som möjligt att tjuren vid hornen. Gråten stod även mig upp i halsen vid det här laget.

En timme senare ringde Noas dagisfröken och bad mig titta förbi vid tillfälle. (=En av fördelarna med att jobba tre minuter bort.) Då jag klev in i hallen möttes jag av en fortfarande rödgråten men glad son, som meddelade att han hade kommit på ett bra hejdå-trick. Vi skulle hädanefter glida isär snabbt, le och vinka till varandra på håll och säga (i exakt följande ordning): "Puss puss! Jag älskar dig! Ses sen!" Sen skulle jag gå min väg, fort. Vi skulle inte kramas hejdå på dagis, för det får honom att längta och inte vilja släppa. Det var väl insiktsfullt, tänkte jag, för precis så känner jag också. Fröken som stod bakom Noa uppmuntrade ett snabbt igångsättande av det nya regelverket, så min visit blev ungefär trettio sekunder lång, men desto mer värd.

Maja hade haft en så rolig första dag på skolan att hon inte ville gå hem då Stefan hämtade henne vid fyra. Det var ett betyg gott nog för att släppa den lite sorgsna morgonen, och sedan den där morgonen har allt flutit bekymmersfritt.

Annars har vi ju roat oss (okej, okej - JAG) med att skaka en öppnad flaska svart bets i köket. Jag skulle ju bara betsa ett bord, och föga anade jag att korken redan var uppskruvad då jag skulle skaka om den riktigt ordentligt. Nåja, hur det nu förhöll sig med den där korken, så såg jag som i ultrarapid skåpluckor, bänkskiva, parkettgolv och eksockel bli unisont förstörda på en sekund. Jag konstaterade strax efteråt (efter att först ha blundat ett ögonblick i förhoppningen att det skulle visa sig vara en dröm) att färgen satt som inristad. Jag satte mig uppgivet ner på en köksstol och inväntade tre intet ont anande familjemedlemmar.

Efter en akut antistress-promenad tyckte Stefan att det var lika bra att vi tog tag i den där köksrenoveringen vi så länge planerat. Även om det är roligast att själv få avgöra när man vill ta de stora utgifterna överlever vi lyckligtvis ekonomiskt trots det här. Vi hade förstås hellre lagt de tiotals tusen det här kommer att kosta på en resa till Sydafrika och/eller Boston, men pengar är trots allt peanuts i vårt liv. Nu ska vi smida planer innan vi blir hemmablinda och låter allt bero. Eller ska vi kanske köra på vad Noa sa morgonen efter, i sin väntan vid brödrosten?!

- Vi kan ha det så här för alltid. Det är inte viktigt egentligen.

Visst ja, en sak till:

Vi återvänder till vardagen i morgon! Hujedamej. Jag vet inte vem som gruvar sig mest, men barnen är det då inte...

...och jag har fastnat i flätträsket. Det är så behändigt, men vad gör man åt det då vardagen kommer inklampande?

Söndagen den 8 augusti 2010 - grattis pappa Stefan, 39 år!

Ojoj, så denna dag har laddats för och räknats ner till. "Idag är det bara x antal dagar till pappa fyller år!" Och idag smällde det. Gårkvällen ägnades förstås åt att slå in paket och rita de sista, små hemliga presenterna. Noa bekymrade sig för mig som inte skulle få något, så i sängen, precis innan insomningen, ordnade han det så att även jag fick ett rött paket med vita hjärtan att öppna.

Sen sov vi lite. I morse smög Noa in och väckte mig tio över åtta, medan Maja redan prasslade med pappas frukost i köket. Det låg en väldig spänning i luften, och jag har vissa misstankar om att spänningen kanske kan ha väckt födelsedagsbarnet i förtid. Båda barnen hade engagerat sig i varsin present, och bägge hoppades de att Stefan skulle älska just deras enormt mycket. Noa valde vid vårt besök i stan ut en vit Levi's-t-shirt med örnar på. Den var bara så tuff att vi inte kunde lämna butiken utan. Jag tyckte den var liiite i dyraste laget (utslaget på antalet användningstillfällen jag anade), vilket Noa uppfattade. Då plockade han fram sin medhavda skattkista med sparpengarna i och erbjöd sig att betala själv, om jag var så knusslig. Det slutade med att han betalade 25 kronor och jag glatt lade upp resten. Maja i sin tur tyckte att pappa lätt hade överanvänt den rödrutiga skjortan han köpte på semestern, och trodde att han skulle glädja sig åt en till likadan, fast kanske i en annan färg?! Han fick därför en blårutig skjorta av henne, vilken du kan skymta på alla bilder ifrån dagen. Och jag då, jag hittade till slut en fiffig liten regn- och vindtät, turkos jacka att ha med i fiskebagen.

Om han blev glad? Gissa hur enormt. Han ser vissreligen en gnutta trött ut på morgonbilderna, men jag kan intyga att det är en ovanligt ungdomlig och viril 39-åring vi har att göra med. Varför skulle han inte kunna klä i den där örntröjan?! Och med matchande armband till, som träs även ett varv runt tummen, är looken fulländad. Just nu är han ute och springer! - bara en sån sak.

Sen bakade vi födelsedagsbullar. Barnet (39-åringen) hade önskat en blå, köpt prinsesstårta för att minska förberedelsestressen, men hembakta bullar tyckte vi var det minsta man kunde kräva.

Snart vidtog fixeriet inför släktfikat. Maja och Noa dukade fint, och kom i sista stund på det briljanta förslaget att vi skulle ha partyhattar till alla. Jag har då aldrig sett på maken vilken icebreaker. Kalashattar är grejen.

Egon och Gittan hade med sig sin nya kärlek Oskar för första gången. Det är en pigg liten pojke som ger dem all motion de kan begära. Barnen tyckte det var utomordentligt skoj att kasta boll med honom på gräsmattan. Nu har projektet 'Övertyga Mamma och Pappa om Behovet av Hund' inletts i huset. De lär få jobba hårt och länge för det. Sisådär tio år, tills de är stora nog för att gå bajspromenader i spöregn utan mitt sällskap.

Så vi har en bra dag här, duggregnet till trots. Eller det regnar inte, det är liksom bara blött i luften. Varmt är det också mitt i detta jätteskumma väder. Igår kväll, vid halv tolvsnåret, började det plötsligt blixtra och åska som i den bästa hollywoodproduktion. Stefan och jag hade tänkt lägga oss i sängen och läsa en snutt var innan vi somnade, vilket höll på att gå om intet då elen abrupt slogs ut för goda 20-25 minuter. Det var rätt mysigt att låta ett fladdrande stearinljus leda en igenom alla kvällsrutiner, ända tills vi nådde sovrummet lagom till att taklampan tändes igen och fantasin om att leva på 1800-talet dog med den.

Inför sista semesterhelgen denna sommar:

Text följer sen. Just nu ska jag inte skriva, utan läsa. Puss på dig så länge!

Maja har (nästan helt själv) fixat grillad sötpotatis, gurkstänger och avocadodipp.

...och älgbullar, potatis och fetaostsallad.

Han kan bygga ord nu förresten! Han skrev GRODA helt själv igår, och kan ljuda fram alla familjemedlemmars namn.:)

Bäst att förekomma alla läsarfrustrationer:

Vi har ett underbart liv, och inga som helst riktiga bekymmer. Jag är en oförskämt lyckligt lottad människa, tacksam för precis alla aspekter av mitt liv som det är. Men får man inte drömma ändå? Vart är världen på väg då? Och ja, jag inser sambanden mellan mina tankar och att semestern är slut samtidigt som halva kollektivet flyttar bort.. Så ha det fint du också! Nattinatt.:)

Söndagen den 1 augusti 2010

Ser du? Augusti. Stefan går runt och suckar och säger att han så inte längtar till att börja jobba, och jag tänker detsamma. En vecka kvar. Tänk att det ska vara så svårt att istället tänka "vilken tur att vi har en hel vecka kvar!". I'm trying. Hard. Jag dövar idag sensommarnojorna med att rensa ut. Jag har kastat ut allt ur våra klädbyråar på vardagsrumsgolvet och sorterar plaggen i: 1. använd, 2. skicka iväg och 3. arkivera i svarta hålet (vinden). Det här sker ungefär en gång om året, och lustigt nog ungefär vid den här tiden. Varje gång tänker jag samma sak: Jag ska aldrig mer köpa kläder.

Annars bor en numera ganska ovanlig liten oro i mig för tillfället. Jag längtar tillbaka till Skåne eller någon annanstans där lugn och skönhet råder. Jag kände i ärlighetens namn en saknad efter... rötter kanske(?) ...då vi återvände hem från resan, och önskade att vi hade komit till ett ställe där vi omgavs av människor som på riktigt hade saknat oss. Det känns som om våra närmsta grannar hade gjort det, för med dem har vi utvecklat en nära kollektivkänsla som varit värd mycket under de år vi bott som vi gör. Om mindre än tre veckor flyttar de dessvärre till andra sidan jordklotet för obestämd tid, men antagligen för minst två år. Det smärtar allt mer på något sätt, och plötsligt anser jag att vi lika gärna också kan göra det. Flytta, alltså.

Visst har vi vänner i Stockholm, till och med några riktigt goda. Men hur ofta ses vi då? Allt känns så komplicerat i den här stan. Jag saknar det spontana, det enkla, det lilla. På köpet önskar jag ett mycket äldre hus, där man känner liv och själ i väggarna och kan plocka in gamla, vita saker och quiltade täcken. Storleken på huset spelar ingen större roll, för jag skulle kunna tänka mig att leva både småskaligt och nära, helst med klängrosor på väggarna och promenadavstånd till närmsta butik. Jobba vill jag göra vintertid, i lagom dos. Helst deltid hemma med some-of-you-know-what, och deltid på skola eller annat dynamiskt och positivt ställe. Rara barn ska komma och gå i huset, och Maja och Noa ska trivas som små firrar i vattnet med sina skolor och välartade kompisar. Under regniga eftermiddagar ska vi baka bullar och bröd och duka fint på blommiga fat till våra spontant påhälsande vänner som småpratar med oss en stund på den ombonade, inglasade verandan. Överblivna matrester vill barnen gärna kila över och mata fåren med, de där ulliga som betar lite längre ner vid vägen.

Låter det bra? Tänkte väl det. Fast får kanske inte äter matrester? Äh, de här gör det.

Notering den 31 juli 2010 kl.17:13

Ibland känner Stefan och jag att öronproppar dagtid inte vore så dumt. Inte att barnen lekte lite mer hos någon kompis heller. I nästa stund inser vi hur värdefullt det är att ha ett hem som alla verkar trivas så bra i. Nyss satt sex glada barn på trappan och delade på en tetra havremjölk. Igår räknade vi som mest till nio lekande barn i huset samtidigt. Vi är alltså mycket tacksamma över att ha huset fullt av barn. Men ibland, bara ibland, ...kan man snegla mot de där öronpropparna och undra vem som ska plocka upp allt den här gången då...

Snart flyttar vi över till grannhuset en stund, och äter av deras goda mat.;) Jag hör att det nalkas lax.

Fredagen den 30 juli 2010

Hejsan hoppsan, vilken rekordlång tid som förflutit sedan min senaste uppdatering! Vi är här och vi mår bra. No news is good news.

Vi styrde söderut förra torsdagen, lite på måfå. Det enda vi visste med säkerhet var att vi ville nå sydkusten, förutsatt att solen sken där. Eftersom vägen ner är ganska lång, och vi har två barn som inte älskar vrållånga bilresor, visste vi också att vi skulle stycka upp sträckan en aning. Bara vara, var ju ledorden för veckan, och då passar det ju sig inte alls att stressa och ha sig.

Noa väntar på att pappa ska få ordning på nyckeln och rätt rum. Lite rörigt där..

Först hamnade vi i ett soligt, tropiskt varmt Västervik. Där väntade ett rum på Stadshotellet, som visade sig vara väldigt fint och trivsamt på alla sätt. Så synd då att vi inte spenderade många minuter där, eftersom vi flanerade runt stadskärnan hela kvällen inpå sena sovtimmen. Vädret var obeskrivligt skönt, och staden sjöd av liv och sommar.

Först valde vi restaurang i sann diplomatisk anda, och hamnade som följd på den säkert eminenta krogen Harry's uteservering. Där fanns nämligen pizza och spaghetti med köttfärssås, och det var vad kollektivet önskade. Stefan och jag fick även varsitt glas vin, och hel famiiljen fick en lång stunds funderande och planerande inför resan som stundade.

Sen gick vi ut på piren och beundrade de stora, fina båtarna, det gamla skeppet man kunde åka för en dyr penning, och inte minst jätteankaret man kunde klättra på. Värmen omslöt oss både invändigt och utvändigt, och det kändes som om vi alla ingått en tyst överenskommelse om att inte säga att vi nog måste gå till hotellet och sova nu.. 

Hade vi inte redan ätit på Harry's, så hade vi gärna satt oss på musikbåten vi hittade. Nu valde vi att bara svaja med i takterna på lite avstånd, glada för att tonerna lätt flöt ända bort till oss genom den vindstilla kvällsluften.

Efter en underbar dunderfrukost på hotellet (jag skulle lätt kunna ta in på hotell bara för att få äta hotellfrukost) fortsatte vi söderut. Samtalet i bilen gled in på broar, och eftersom vi minuterna senare skulle passera en av de längsta svängde vi elegant ut på ölandsbron. På Öland har både Stefan och jag spenderat flera av våra barndomssomrar, ovetande om varandra. Det var lite fint att fantisera om att vi eventuellt hade stött på varandra någonstans vid en glasskiosk redan på sjuttiotalet.

Det gladde mig att se att campingen precis vid brofästet var i det närmaste identisk med den i mitt minne. Till och med studsmattan stod där den alltid stått, och tack vare det kunde nu våra barn också hoppa på en riktigt gammal trotjänare. 

Vädret hade börjat svänga mot det mulnare och svalare, men det var (än så länge) bara behagligt efter alla trettiogradersdagar. Pojkarna började helt sonika smyga på oss bakom de många jämnt utspridda enbärsbuskarna längs strandkanten, och Maja och jag var inte sämre än att vi hängde på. Det måste ha varit en syn för måsarna hur vi smög runt, sprang hand i hand hukande i ilfart(?) från ett gömställe till ett annat, spanade, viskade, kröp ihop, manövrerade framåt, spanade, viskade... och till slut tjöt till av chock och överraskning(?) då någon till slut hoppade fram och tog motståndarna. Barnen ville göra det om och om och om igen, och vi lekte nog smygleken en god stund innan vi andfådda satte oss i bilen igen för fortsatt resa.

Det är något speciellt med att se sina barn leka på de platser man själv lekt på som barn. Så kändes det för mig i Finland, och så kändes det även på Öland. De gick i det vatten lilla jag gått i så många gånger, och de studsade på gummimattan jag studsat på i okända jämnårigas sällskap för trettio år sedan. Vi skulle även ha velat besöka den stugby i närheten som Stefan bott i som barn, om det inte var för att den är helt omgjord och minnesupplevelsen därmed ganska omintetgjord.

Efter Öland väntade Karlskrona. Där regnade det ymnigt, och vi sökte oss därför inomhus. Maja och Noa hittade en kompis ganska snart, och den lilla trion gjorde gemensamt museet med riktig inlevelse, flera varv om. Där passade vi på att äta på caféet som serverade endast ekologisk mat, det mesta vegetariskt. Till och med latten var gjord på KRAV-märkta och ekologiska kaffebönor och självklart ekologisk mjölk om man inte valde havre- eller sojaalternativet. Det känns onekligen superfräscht att "veta" att det man äter är rent och äkta, även Stefan tillstod det där vi satt och njöt. Allt mer av det vi äter hemma är faktiskt också ekologiskt och/eller KRAV-märkt numera. (Allt utom Pollyn då, min långvariga hatkärlek.)

Efter en natt på vandrarhem och en halvdan titt på Karlskrona i regnet åkte vi vidare. Vi hamnade snart i Åhus, som visade sig vara en jättetrevlig liten stad. Små, vackra stadshus kantade kullerstensgatorna och ån ringlade sig igenom bygden och separerade de dyra villorna från de mer ordinära. Vi hade gärna stannat till mer än på Ica, men vädret gjorde att vi kände oss tvungna att hitta tak över huvudet för natten. Efter ett par samtal gavs vi härbärge på Yngsjö Wärdshus, ett halvfint ställe som hade vett att ta betalt. Där kurade vi på rummet, bortsett från den avstickare vi gjorde till halvsbadet. (Se nedan.) Majas min säger allt om hur hon hon upplevde utflykten. "Ska vi bara stå här? Va?" Och en minut senare, på  väg mot bilen: "Ska vi bara åka igen? Va? Vad ooonööödigt!" Onödigt är Majas nya uttryck, och det strösslar hon över saker hon anser vara utanför hennes intresseområde.

Kvällen på Yngsjö Wärdshus var en av de roligaste kvällar på resan, märkligt nog. Vi låg alla i en hög i dubbelsängen och lekte "gissa djuret". Maja och Noa var på sina bästa spexhumör och jag skrattade så jag hade muskelvärk i magen dagen därpå. Maja skrattade så hon nästan kissade i sängen - men bara nästan. Så underbart kan det bli då det ösregnar oavbrutet och man inte vet om man ska skratta eller gråta åt väderleken. Man struntar i det och skrattar åt annat.

Dagen efter Yngsjö-äventyret såg vi en ljusning i horisonten. Vi styrde ditåt, och landade i Ystad. Ystad är vår nya kärlek. Vi var ganska snabba med att inse att vi måste stanna i Ystad, på något sätt trots att allt enligt Turistbyrån verkade fullbokat. Är alla krafter på ens sida, och man vill något riktigt mycket, så ordnar det sig alltid till det bästa. Så även denna gång, då vi fick tag på ett nyrenoverat lägenhetshotell alldeles mitt i stan på en av de där häpnadsväckande vackra kullerstensgatorna. En natt blev vi lovade, för sen var det fullt. "Okej", sa jag till ägarinnan, "men om det skulle råka komma in ett återbud så vill vi gärna att du tänker på oss". Det lovade hon göra, med tillägget att vi inte skulle förvänta oss det, eftersom det tyvärr var osannolikt under högsäsong. Efter en kvällsglass på stan fann vi en lapp på köksbordet. Vi fick gärna behålla rummet, eftersom det visst hade blivit ledigt.:) Så kan det gå.

Är man i Ystad borde man se Ale stenar, tyckte vi. Promenaden dit upp visade sig vara en smärre utmaning i den storm som hade tagit över hela Österlen den dag vi valt, men skam den som ger sig. Vi traskade på jämte alla andra tappra äventyrare, och nådde tids nog stenformationen högst uppe på kullen.

Både Maja och Noa var tagna av både utsikten och stenarnas historia. (Kortversionen om vikingar och kalender.) Det blev en sport att att sig upp på stenarna och besegra dem. Man kunde även leka kurragömma bland dem och hoppa fram och skrämmas. Det var på det stora hela ett betagande äventyr, och jag är så glad att vi antog utmaningen (utan att veta hur långt och blåsigt det var).

Som du ser så räddade jag mitt hår med flätor, denna dag som i princip alla andra. Just den här dagen kändes det inte bara som en latmansfrisyr, utan även som en bra säkerhetsåtgärd mot onödigt håravfall. Man gör ju vad man kan. Vinden svepte verkligen med sig allt den kunde i sin väg.

Brrr, fast egentligen inte. Vinden var hård, men inte kall. Snarare var den svalkande och skön efter promenaden uppför.

I Kåseberga köpte vi en fin liten järnskulptur (föreställande en dansande kvinna) och en kopparvas, som bestående minnen från Skåne. De såldes i en liten bod strax till vänster om Stefan på bilden här nedanför.

Och så var det Ystad.. Vi gick omkring mycket i stan, och varje promenad tog sin lilla tid. Barnen älskade blommorna som kantade vägen och var tvungna att stanna till både här och där för att dofta, känna, och gärna plocka. Vi var överens om att vi skulle kunna flytta in i nästan vilket av de små stadshusen som helst. Eller okej då, Stefan trilskades lite. Han vill ha mer tomt att bevattna och rensa och klippa gräs på.. 

Några morgnar åt vi frukost hemma på rummet, och gjorde vårt bästa för att imitera hotellfrukostar med upplagt pålägg på fat och uppskurna tomater och fil. Sista morgonen i Ystad var det ändå skönt och lyxigt att krypa bort till Stortorget och köpa grillat levain-bröd och nybryggt kaffe på Espresso House, där vi även ätit dagtid eftersom alla älskar deras utbud och glada service.

I Ystad finns mycket skoj. De har en underbar djurpark i utkanten av staden, där exotiska djur har gott om plats och mer hemvana arter strosar fritt. Atmosfären här var varm, lugn och avslappnad, och vi trivdes länge.

De små aporna som ses här nedanför var oerhört keliga. De spanade efter vänliga besökare och tryckte sig sedan mot gallret framför dem, för att bli kliade och gosade med. Pälsen var len som silke. Maja och Noa hade nog gärna deltagit i djurparkslägret som pågick, och fått vara en av de grönklädda skolbarnen som fritt gick ut och in i djurens burar med mat och famnplats.

Bortanför själva parkomårdet fanns en visningsladugård där man fick bekanta sig med jättegrisar och hoppa i hö. Det sistnämnda var jätteroligt, tydligen. Själv provade jag inte, oklart varför. 

Och så kom då sista dagen i Ystadstrakten. Solen gassade generöst redan från morgonen, och vi letade äntligen upp en strand med rätt syfte - att bada i havet! Det fick bli på vår utresa från Ystad, en liten bit ifrån staden på väg västerut. Det är inte svårt att hitta badstränder där. Den ena avlöser ju oavbrutet den andra.

Maja verkade sannerligen ha saknat badstrand, för hon dansade runt som en yster kalv. Tjatter, tjatter och skrik och skratt ackompanjerar följande bildserie:

Här sitter de två ynglen och inväntar stora vågor som kommer bakifrån. De försökte låta bli att titta, för att göra effekten så spännande som möjligt. Det var lite svårt, som du ser.

Vi hade inte planerat vårt sista dygn på resande fot (heller) över huvud taget, och satt därför på vägen och funderade över var och hur vi skulle sova. Ett antal misslyckade iPhone-surfningar senare konstaterade vi att allt verkade fullbelagt längs hela västlusten, och att den enda möjligheten verkade vara att ringa kundtjänst på Best Western och höra efter live. De hade efter lite efterforskningar plats för oss i Göteborg på Eggers Hotell vid Drottningtorget, ett dubbelrum med två extrasängar till det facila priset 1695;-. Även om det var lite över vad vi hade hoppats lägga på den sista övernattningen tog vi det, och visualiserade en fantastisk natt följd av en än mer fantastisk frukostbuffet.  

Då vi anlände till Eggers visade det sig att något hade blivit fel med bokningen. Det enda de nu kunde erbjuda oss som kompensation var en executive suite för samma pris som dubbelrummet. Tänk så synd. Nu fick vi stå ut med en säng så hög och fluffig att vi knappt kom upp utan stege, ett förgyllt badrum med hörnbadkar och tjocka handdukar, tunga gardiner framför alla mot torget vättande, två-tre meter höga burspråk, och så en skrivbordshörna och en soffgrupp på det. Det var knappt så vi visste om vi skulle idas stanna... men TACK! Det gjorde vi.

Och så hann vi hälsa på barnens farmor och farfar på vår väg upp från Göteborg till Mariestad. I synnerhet Noa hade längtat efter den anhalten hela resan, verkade det som, så att han fick sin dos farmor och farfar var på tiden. I Mariestad hängde vi sedan hos bästa Lars, Tiina och deras Sigge och Olof. Barnen har träfats regelbundet de senaste åren (d.v.s. under alla sina levnadsår..), så leken satte fart omedelbart. Det är roligt att se hur Maja lyckligt leker med bilbanor och bilar då hon har sådana att tillgå. Noa har aldrig varit särskilt intresserad av bilar, så vi äger knappt några. Kanske borde Maja få en rejäl bilbana i julklapp i år?

Efter en varm och solig kväll och en skön natt i gillestugan vaknade vi till Regnet. Som det öste ner. Vi fick åka långa sträckor i snigelfart på vägen hem mot Stockholm, eftersom sikten var minimal för regngardinen hur energiskt vindrutetorkarna än jobbade.

Men hem kom vi, och nu är allt sig likt igen. Barnen försvann bokstavligen med vinden så fort vi landat hemmavid, och nu har de knappt tid för oss vuxna längre. I skrivande stund leker killarna (Viktor och Noa) djurpark i hans rum, efter att ha dragit ut precis allt han äger och har på golvet. Tjejerna (Alba, Lovisa och Maja) går runt i området och tuggar tuggummi med varsin handväska över armen, för de är tonåringar. Någon av dem fyller visst tjugo i morgon.

Om en timme är vi bortbjudna på middag, lite sådär spontant och huxfluxigt, och det kunde inte komma lägligare. Barnen har vi nog hunnit hitta då, och alla har vi hunnit bli hungriga igen efter våffelkalaset vi hade till lunch. Hoppas att du också har en riktigt härlig sommardag, månde det vara regn eller sol där du bor.:)

Lördagen den 17 juli 2010

Attans, det där datumet kändes lite illavarslande att skriva. Sommaren står inte i spröd blom längre. Snart börjar blomstren snarare sloka, och semesterdagarna med dem. Men ska vi låta det bli ett solk i våra glädjebägare? Skulle inte tro det. Det blommar faktiskt än, och de så sakteliga mörknande kvällarna blir bara mysiga med lite ljuslyktor på verandan.

Vi har inte rört på oss sedan vi kom hem från Finland. Vädret har varit omåttligt varmt, och det har gjort oss både tacksamma och en smula bedövade. Stranden har vi såklart bevistat, och så har vi hängt i någon kokvarm trädgård - vår egen och/eller grannarnas. Härom dagen åkte Noa och jag iväg på fläktsafari, och möttes i varje butik av sneda leenden - som kunde tänkas vara lätt hånfulla - som sa att fläktarna var slut, slut, slut i alla tänkbara modeller. Då vi gav upp och svängde in på Ica Maxi på hemvägen, för att som avslutning åtminstone handla lite mat, möttes vi av en stor, full pall golvfläktar för 299;-/st. De bara stod där och väntade in oss, som med ett leende misstänkt likt de vi möttes av då vi under två svettiga timmar finkammade hela Barbarby.

Maja och Lovisa har haft sova över-kalas här i Majas loftsäng den här veckan. Vi märkte inget ovanligt det dygnet. De möttes halv nio på morgonen, åt alla måltider tillsammans, lekte diffusa men roliga lekar, badade i poolen, var en sväng på stranden, och låg som avslutning på dagen i loftsängen och småpratade lite innan de somnade lugnt och fint omkring halv tio och sov tungt till åtta. Idag fyller Lovisa 7 år, och båda barnen ska gå dit på kalas. Paketen är tummade och klara. Det enda som är lite spännande just nu är vem som ska ge vilket, och hur många timmar, minuter och sekunder det är kvar tills kalaset börjar.

...Och fyra timmar senare kan jag konstatera att den här dagen nog går till historien som den mulnaste hittills i år, och att det inte stör mig det minsta. Barnen leker och Stefan klipper gräset. Själv har jag i gott sällskap vandrat runt en vacker del av ön och känner mig glad och pigg i kroppen igen tack vare den tillfälliga svalkan, om man nu kan kalla 25 fuktiga grader för svalka. Härligt med lördag! Som om det spelar någon roll vad det står i kalendern.:) Ha-haaa!

Nu ska vi alla fyra promenixa ner till båten för att kolla förtöjningen. Big adventure. Sen tandborstning.

Måndagen den 12 juli 2010

Back home! Ååååh, så varmt det är, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Värmen på finska västkusten kan vara nog så trevlig, men värmen i sydöstra Finland och i östra Sverige är något helt annat - på gott och ont. Ge mig en luftkonditionerare nu! Barnen har lekt med grannbarnen sedan minuterna efter att vi kom hem i morse. De har en pool där borta, och det låter ljuvligt ifrån den. Stefan och jag vankar runt här på vår sida, påtar i packningen, fyller på tvätthögarna, granskar vilka växter som överlevt (alla!) och dricker. Men för att få till en hyfsad redogörelse av vår senaste vecka så backar jag och kör på den enklaste kronologin. Bilder har jag bara tankat från den ena kameran än så länge, så risk finns för påfyllning efterhand.

Barnen hade inte saknat oss alls. De hade nog hur lätt som helst kunnat stanna hos mormor och morfar en vecka till, eller mer. Frågan är snarare om mormor och morfar hade kunnat behålla dem längre? De antydde lite försiktigt att livet med två små barn är lika intensivt som det är roligt. Som om vi inte visste. Men vi utbringar en stor och hjärtlig eloge till dem båda, för så nöjda barn som vi mötte i måndags kunde vi inte ha mött om de inte hade gjort sitt jobb riktigt, riktigt bra.

Vi tog iallafall våra barn med oss till sommarstugan samma dag som vi anlände, för att låta mormor och morfar andas ut och ligga i sängen med sina tidningar ett tag. Där pulade vi på. Vi hittade mask, fiskade, flög drake, läste böcker, åt rieska, aktade måsen som lagt tre ägg hon måste ruva precis invid båten, solade, täljde, byggde robotar, gjorde smycken och gjorde bara mest allt och inget..

Noa tyckte att det var rimligt att han fick öva sig på att hantera knivar, "för hur skulle jag annars kunna lära mig att göra det på ett bra sätt?" Stefan och jag tyckte att argumentet höll, och räckte över morakniven - eller puukkon, som den där kniven heter i Finland. Så produktiv han sen blev anar du inte. Han täljde och han täljde, och delade ut hemgjorda, vassa spjut till alla och envar som intresserade sig. Bra gick det också.

Maja var den som visade mest lovande fisketendenser. Noa hanterade maskarna och Maja höll i spöt. Så synd att de stora fiskarna var blyga i år. Inte ens ute i båten var fiskelyckan större än en abborre som släppte.

Jag kunde rymma min väg under tisdagen, för att träffa en av de där få men hjärtenära barndomsvännerna jag har kvar inom griphåll. Ann-Sofie har med sin trolovade (= fram tills september, då de blir lagvigda livskamrater) köpt ett av de vackraste hus jag beskådat. Dörren du ser i bakgrunden är de facto deras ytterdörr, och nyckeln de låser den med är en museal, handsnidad nyckel modell stor. Det är fantastiskt, det här huset, och då menar jag det utan att överanvända adverbialet. Jag drömde om trasmattor och gamla byggnader flera nätter efter vår dag tillsammans. Stefan och jag stod en natt och sa till varandra att "nu får vi helt enkelt ta och sälja allt vi har och köpa gammalt, på auktion".

En vacker dag kom vi på den briljanta idén att vi skulle plocka färskt gräs och hälsa på korna i grannbyn. Ett sådant ståhej det blev då barnen insåg hur mycket klöver vi hade, och hur spännande det skulle bli att se om korna gillade det. Första blicken in i den gigantiska ladugården var nog lite nervkittlande för de yngsta, men snart hade de svalt sin osäkerhet och klappade och matade för brinn kära livet. "Ååå, så söööt!" "Tiiittaaa vilken liiiten kaaalv!" 

Bonden var gästvänligheten själv och berättade allt vi kunde tänkas undra över och mer därtill. Han bad snabbt om ursäkt för att det inte var finmockat i lagården, vilket sänkte våra hakor neråt det lilla hötäcke som låg där på stengolvet. Om alla kor i världen hade det så vidunderligt bra som dessa hundra djur, så hade världen varit ett bättre ställe. Varje ko hade ett namn, men barnen gav sina favortikossor nya iallafall. Rosa-Lie blev bådas älsklingsko. Se det beige underverket ovan.

När man bor sådär som vi gör då vi är i Finland, är allt vardagligt exotiskt. Då vi saknade middagsuppslag en av kvällarna tog Maja och jag varandra i hand och gick längst den öde landsvägen bort till fiskhandlaren som bor 500 meter ännu längre ut. Där tog vi en tur ut på bryggan för att se på de lekande fiskarna innan vi köpte vi köpte med oss en varmrökt lax och gick hem igen. Bara promenaden var högtidlig. Smultronbeståndet längs den glest trafikerade vägkanten var aldrig sinande, och där, bland blåklockor, rallarrosor och prästkragar, plockade Maja smultron till sitt livs första riktiga smultronstrå.

Då landet känns för trångt, för tyst och för mättat, styr vi mot stan. Den lilla stan erbjuder lagom mycket förströelse för en semesterdag - några caféer, en bokhandel, ett litet varuhus, en och annan matbutik, en bank och en centralt placerad glasskiosk. Att få sitta i civilisationen en stund och läsa en lokal tidning och dricka någon annans bryggda kaffe känns lyxigt då.

På vägen hem stannade vi i en den bygd där jag levde större delen av min barndom. Först vid tolv års ålder flyttade jag med familjen längre ut på landet, till den by där mamma och pappa fortfarande bor, och det gör att en del av mina minnen finns lagrade en bit norröver. Att få åka en tur däromkring och se alla de små platserna (som kändes stora då) var mycket värdefullt för mig. Min gamla lågstadieskola var delvis renoverad nu, men såg ändå ut som förut och hade behållit forna tiders air av spänning, lek, bus och min egen inre ljudkuliss. Barnen var ganska lite, med betoning på lite, betagna av det faktum att jag hade gått i skola där, så vi får nog ta en ny nostalgi- och historietrip då de blivit lite äldre och mer sentimentalt begåvade.

En bild tyckte de iallafall var rimlig att ge mig, tagen i klätterträdet strax utanför skolgården.

Villan/sommarstugan är byggd på sjuttiotalsvis, med enorma fönsterpartier vättande mot havet. Dessa fönster är stämningsfulla för människor, men rena dödsmaskinerna för närsynta fåglar som gärna flyger rakt in i rutorna. Denna sommar fick vi ta hand om en sädesärlekrake som brutit nacken och fridfullt lagt sig i en solstol nedanför. Barnen klappade den försiktigt, Stefan grävde en grop, och så bäddade Maja och Noa ner den vackert med ett stort lönnlöv under och ett lika stort löv över.

Det var inte det enda mötet med fågelöden den här gången. Precis in vid strandkanten, tjugo meter från huset, hade ett måspar haft det tvivelaktiga omdömet att bygga bo och lägga tre ägg. Morfar berättade att det var parets andra försök för i år. Den första kullen hade genererat en enda unge, och den hade sorgligt nog dött efter en tid, med bägge sina föräldrar stående i sorg intill. Orsaken var oklar, men med tanke på hurpass stor den hunnit bli trodde morfar att en rovfågel kanske hade skadat den dödligt och sedan lämnat den liggande på gräsmattan. Nu var det därför alldeles utomordentligt viktigt att måsparet fick ruva sina nya ägg i fred, så att de kanske kunde få ny lycka. Barnen hyste stor respekt för detta.

Ja, vad ska jag säga mer.. Dagarna kom och gick, utan att vi hann räkna timmar. Nästsista dagen fyllde min bror 32 år, och vi bjöds på födelsedagsmiddag i mormor och morfars lilla lägenhet i Vasa. Dit kom även Mathias faddrar, vilket var en trevlig överraskning för oss alla, men inte minst för honom. Barnen fick leka med Ellen igen, vilket de gladde sig åt efter någar dagar ifrån henne.

Det går oväntat vilt till då alla de tre kusinerna leker och hetsar varandra. Ljudvolymen är påtaglig och de rör sig så man mest ser ljusa streck som flyger omkring. Var det såhär hela veckan hos mormor och morfar så har jag all förståelse för att de blev trötta.

Men så sovs det oerhört tungt också. Kvällarna blev senare och senare, men så även morgnarna. Mot slutet av vistelsen i Finland somnade pärlorna omkring tio och vaknade omkring nio. Det är ju lugnt så länge sommarlovet är långt och kvällarna ljusa. Sen lär väl det ena naturligt leda till det andra så rutinerna sitter som de ska igen i augusti.

I förrgår, på lördag morgon, lämnade vi sommarstället och mormor och morfar bakom oss för den här gången. Vi ville prova en alternativ rutt hem, för att kunna hälsa på gammelmummi som träffat Maja två gånger, men aldrig Noa. Maja och jag var hos henne förrförra vintern, men då stannade killarna hemma, och sedan dess har vi inte setts. För att dela resan och göra den ännu roligare stannande vi i Tammerfors, Finlands tredje största stad (om det fortfarande är så?). Där gick vi på nöjesfältet Särkänniemi, med tillhörande delar Planetariet, Akvariet, Delfinariet och den lilla djurparken.

Jag visste av erfarenhet att det var ett bra ställe, men det var nu, 2010, över förväntningarna. Gröna Lund kan faktiskt se sig besegrat tusenfalt, tyckte vi alla fyra. Då vi framåt sjusnåret trodde att vi hade sett allt, öppnade sig nya vyer och fler aktiviteter. Då barnen omkring sin normala läggningstid försökte hoppa några varv i hoppborgarna men istället lade sig platta ner, tog vi tillfället i flykten och drog till hotellet.

Och vilket hotell sen! Fräschare och fiffigare än de flesta. Scandic Tampere City, gott folk, åk dit! De har idag ett fint ekologiskt tänk rakt igenom, ända sedan de redan 1994 slopade engångstvålar och schampoflaskor till förmån för vettigare alternativ. Även frukosten, som erbjöd allt du möjligen i dina vildaste drömmar kunde begära och mer, var till merparten ekologisk. Allt som var ekologiskt stod listat vid entrén, och de frukosttillbehör som inte var det var märkta som "vanliga". Imponerande ambitiöst och väldigt 2010. Vi kom med våld ifrån frukostbuffén lite senare än planerat, och styrde vidare mot Kouvola.

Där väntade oss en glad och överraskad mummi, som inte hade fått veta att vi var på väg. Hon är en gammal dam numera, men fortfarande alert och helt klar i huvudet. Vi tog mer eller mindre farväl av henne den där vintern för två år sedan, och mamma bad då sköterskorna på det sjukhus hon var intagen på att åtminstone stryka merparten av hennes mediciner för att minska de jobbiga biverkningarna för den tiden. Vartefter medicinerna trappades ner återvände mummi. Hon behöll mig veterligen bara sin hjärtmedicin, och blev på kort tid precis som vanligt igen. Nu är hon gammal och har svårt att gå, men hon är glad och nöjd och tydligen mest förvirrad av sin egen spegelbild, eftersom den inte stämmer överens med hur hon känner sig.

Noa och Maja var lite generade vid mötet, och tyckte såklart att särskilt kommunikationen var lite knagglig eftersom mummi endast talar finska. Desto mer generöst var det av dem att låta henne hålla i dem och röra dem en i sänder. Mummi skrockade och såg så lycklig ut att det lätt var värt resan tusenfalt. Det tyckte vi nog alla fyra då vi åkte därifrån och vinkade till lilla damen där hon stod på yttertrappan med sin rullator.

Mamma, här kommer ett par bilder på din begäran. Jag tänkte framkalla dem alla och skicka till henne, men berätta gärna vilken du själv gillar bäst och kanske vill ha en egen kopia på:

Sen kom båtresan, men nu har jag suttit på min rumpa så länge att dte är hälsovådligt. Därför nöjer jag mig med att skriva att Viking Mariella är en underbar båt, att konsulten de garanterat anlitat för att rusta upp den är ett geni, och att maten på Restaurang Ella's är fantastisk.

Att åka rutten Helsingfors-Stockholm är också oerhört mycket mer angenämt än att åka från Åbo. Avgång 17.30 och ankomst 9.40 är rena njutningen jämfört med ankomst klockan sex på morgonen, då man precis somnat på Åbo-rutten.

Att bo i Stockholm är också en ynnest, det tycker vi varje gång vi återvänder hit och ser de vackra stadsvyerna välkomna oss från Stadsgården. Idag var himlen mulen då vi ankom, men inte länge därefter. Temperaturen är fortfarande på kvällen 30 grader i skuggan, och den där jämna fuktytan (läs: svetten) vill liksom inte lämna en var man än befinner sig. Men jag klagar inte på vädret! Appselut inte. Jag klagar inte på nåt, för jag har inget att klaga på. Livet är en fest! Häng med på det, folk och fä.

...och så det kära, kära återseendet!

Lördagen den 3 juli 2010

Snart så.. Det har inte hänt så mycket på vår front i veckan, som du märker. Jag har solat, läst, vattnat, tvättat, gått på stan, druckit kaffe.. Sånt viktigt. Jag har helt enkelt tagit alla vänligt sinnade medmänniskor på orden och bara varit. Stefan har jobbat, tagit semester, gått på after work med polare, vattnat, fått nya shorts, pratat med sina smultronplantor, bjudit mig på restaurang.. Och barnen, de har vi nyss haft ett litet snack med per telefon, och de verkar fortfarande lika nöjda med sin tillvaro. Nu frågade Noa (som för första gången ville prata) hur många minuter det var tills vi skulle komma, men det var inte så att svaret (ca 2-3000 min) bekom honom. Vi gav honom svaret i timmar för den mjukare klangens skull.

Vi hade bästa tänkbara kattvakt senast, men nu har vi satt oss själva i en liten knipa eftersom vi har så svårt att be dem igen. De har andra åtaganden i området också, har det visat sig, så ber vi dem om kattvaktshjälp igen lär de väl ta till flykten nästa sommar bara för att slippa jobba sig igenom sin semester i andras trädgårdar. Men så erbjöd ju sig mannen i huset... Och så har ju inga andra den goda smaken att vara både allergifria, hemma, närboende eller över huvud taget bekanta med oss. Vi har exakt ingen betänketid alls längre, så nu får det snart bära eller brista.

Hur har DU det mitt i sommaren? Drabbats av skrivkramp, eller? 

Torsdagsrapport från öster

Ja, barnen har det bra där långt borta hos mormor och morfar. Idag har de varit ute och åkt, ända bort till en stad norröver för att handla mat och diverse förnödenheter. Då man bor såpass långt ute på landet som mina föräldrar gör är sådana turer då och då alldeles livsavgörande för både hushållet och det mentala. Maja och Noa hade fått välja två saker var i affären. Maja valde ett pennskrin och ett tält(?!), och Noa valde en verktygslåda fylld av riktig såg, skruvmejslar, hammare och spik. Som bonus fick de varsin studsboll också, tydligen. Verktygslådan räknades som två saker p.g.a. sin komplexitet, förstod jag på Majas förklaringar.

Jag har inte pratat med Noa en enda gång sedan vi vinkade hejdå, för han har avböjt p.g.a. tidsbrist. Jag har hört hans röst i bakgrunden - även om jag just ikväll bara hörde hammarslag - och det har låtit som om han mår ungefär som på bilden. Maja har haft vänligheten att prata med mig en stund varje gång jag har ringt, även om hon låtit mig veta att hon egentligen har ganska mycket för sig hon också. Allt det här betyder nog att de har det mycket, mycket bra där, precis som vi visste att de skulle. Då Maja och jag avslutade vårt samtal ikväll sade vi att vi älskar varandra lite fler gånger än vanligt, och det tror jag helt enkelt berodde på Majas begynnande trötthet och medföljande gossugenhet. Jag hoppas att hon hade en armhåla väntande i närheten.

Nu sover de säkert sött bägge två, och Stefan och jag ska se vidare på den urusla film vi började se igår. Den är verkligen så dålig att vi fascinerade måste se den till slut bara därför. Att den är utgiven internationellt är rentav otroligt. Den måste vara ett skolprojekt från nån medielinje på junior high. Lies and illusions, gott folk. Never ever rent Lies and illusions.

Mamman och pappan:

Onsdagen den 30 juni 2010

Tvättmaskinen och torktumlaren håller hov. Kaffet är urdrucket och jag, som trodde att det skulle vara solväder idag, funderar lite på vad jag ska ägna dagen åt istället. Ett väl utvalt "Sommar" på podradio medan jag promenerar längs vattnet kunde vara något. Helen med den goda smaken tyckte visst om gårdagens värd. Ikväll ska Stefan och jag ha dejt i stan. Vad vi ska göra där vet ingen än, men mat och bio är nog en bra gissning. Jag kanske ska ta ett försprång för att hinna se mig omkring lite. Stefan är inte så förtjust i att titta på fina saker som kostar pengar. Han förstår nog inte att seendet är gratis. Barnen lär ha vaknat på sitt håll och ätit grötfrukost för ett bra tag sen. Det är mycket märkligt att vakna här utan att slå upp sovrumsdörren och ropa "hej" till de små, som brådstörtat och glatt kommer farande för sina morgonmammakramar. Jag var lite vilsen just därför i morse, och tacksam för att åtminstone två små kattpojkar låg här och lyckligt sträckte på sig, knorrande till sig varsin strykning. 

Jag är också tacksam för att det fortfarande är juni. Juni låter ljust och hoppfullt. Juni kunde vara namnet på vår baby om vi hade någon och det var en tjej.

Barnen prövar sina vingar - eller vem är det som gör det, egentligen?

Det diskuterades fram och tillbaka om barnen. Skulle de stanna hos mormor och morfar en vecka, eller skulle de följa med hem.. Jag velade själv fram och tillbaka med vad jag innerst inne ville, och önskade ena stunden hett att de skulle vilja följa med. Nästa stund såg jag för mitt inre en unik chans att få glida runt i en vuxen lull-lullvärld i en knapp vecka medan barnen får all uppmärksamhet de kan önska på sitt håll. Det är inte lätt att veta hur man ska ha det då två goda alternativ står till buds.

Fem av dessa är kvar!

Beslutet fattades först samma morgon som vi skulle åka, och det var helt och hållet barnen som fattade det. Dealen var att båda eller ingen skulle bli kvar, eftersom de har trygghet i varandra. Maja ville väldigt gärna stanna, medan Noa tvekade in i det längsta. På måndag morgon kunde man höra henne övertala honom med inlevelsefulla berättelser om allt mysigt de skulle göra, och då jag insåg att hennes ansträngningar burit frukt satte sig en klump i magen som inte försvann förrän ganska nyligen.

Men de har det bra där. Jättebra. Och det har faktiskt vi här på vårt håll också. Jag har förstått att man kan få tycka det.

Midsommaren 2010

Torsdag kväll, TallinkSilja. Bollhav. Buffetmiddag med inget som passade lille herrn utöver potatismos och lingonsylt. "Taxfree" (bull) med bra krämshopping till mamma som äntligen börjat fundera på antiaging-formulas. (Antagligen bull det också.) Skattkistor fulla med godis till barnen, Karl Fazer till Stefan och hederliga Polly till lilla mig. Och så en god natt i hytten för tre av fyra. Jag sov inte. Orsak oklar. Annars läget bara fint.

Sen nådde vi hamn och välkomnande famnar på midsommarafton. Barnens kusin Ellen var där, och hennes rara föräldrar. Vi är så glada för att de valde att fira midsommar med just oss. Barnen tog exakt en minut på sig att börja leka med varandra. Det var som om de hade setts igår. Precis så underbart ska det vara för kusiner att mötas.:)

Sedan sist hade de fast bosatta finländarna rumsterat om lite i villan (sommarstugan på finlandssvenska), så barnen möttes av ett barnrum helt olikt de två separata rum de burit med sig i minnet. Betyget var lyckligtvis gott, och de gladde sig åt att få dela rum, precis som de alltid gjorde förut. De sov gott som alltid, i stort sett mellan klockan nio och nio varje dygn. Jag tror att den friska havsluften spär på den där sista timmen, för den brukar ha en förmåga att förbättra även den sämsta sovares sömn.

Maja och Noa hade packat med sig ett helt gäng spel, men jag tror faktiskt att det bara var UNO som såg dagens ljus. Ellen lärde sig spelets regler med Majas goda guidning, och jag fick nöjet att slå dem bägge. Noa var inte inomhus så mycket. Han hittade så snart vi anlände en hel rad redskap och attiraljer han sysselsatte sig med runt knutarna. Självfallet. Han kan roa sig med en spik i en hel dag utan bekymmer, så föreställ dig för ett slag vad han kan göra med en stor spade, hacka, rep, pinnar och en stor hög med jord.

Även Stefan drog nytta av ett av de där redskapen då han med stort inre motstånd kapade huvudet av en bjässe till huggorm som slingrat vilse på lördagen. (Barnen var just då hos mormor och morfar i byn, så de slapp se på.) Stefan och jag betraktade ormen länge, och konstaterade att den antingen var tam eller hjärnskadad, för den reagerade inte på oss med någon som helst naturlig rädsla, utan slingrade sig snarare mot oss hur mycket vi än stampade i gräset. Då Stefan rullade en plastboll mot den högg den inte, utan ringlade bara ihop sig och väste. Hade den bara haft turen att vara en snok hade den fått leva, men huggormar kan vi bara inte ha ringlande på villan sådär utan vidare. Den begav sig därför i två delar till sällare jaktmarker.

Hos mormor och morfar händer det roliga saker varje dag. Endera bakas det, eller vattnas i trädgården, eller åks gräsklippare, eller fikas, eller så handarbetar man och lär sig virka. Mormor visade Maja en gång, sa hon, och sen var det klippt. Flickan knäckte det och ville sen inte sluta virka. Med sig till villan tog hon en påse garn och en virknål, och sen tillverkade hon hårprydnader, armband, långa snoddar och you-name-it. Även Ellen ville lära sig virka såsom storkusinen, och fick sig en lektion. Hur det egentligen gick förtäljer inte historien, men jag ska fråga vid tillfälle hur mycket av den nya kunskapen som fastnade. Noa höll sig till lite trevande till att prova på fingervirkning.

Mat lagar vi i stort sett aldrig då vi är i Finland. Vi blir dag efter dag bjudna på den goda buffet mormor alltid orkar uppbåda energi till att duka fram. Noa äter ju begränsat av den varan, men har alldeles tydligt gott om plats över för det som nalkas efteråt - bullar och glass. Älgköttbullar stekte jag ett gäng av under måndagen, och dem äter han med god aptit. Älgar är ok att äta. Älgar kan man tydligen avvara. Undrar om han hade ätit den där huggormen?

Varje gång vi är i Finland hittar vi nya relikar från min barndom. Den här gången fångade rummis kub (eller vad sjutton heter den?) och den där svartvita konstruktionsmasken barnens uppmärksamhet. Den senare fångade även Stefans, för han kom ihåg hur man byggde en hund och en cirkel och en vad-det-nu-var. Konkurrensen var påtaglig.

Här ser du en av alla måltider som intogs i byn. Barnen har numera blivit så stora att de gärna stojar och njuter (i lika stora delar) vid ett eget bord, medan vi vuxna kan äta i egen gemenskap och prata om "tråkiga" saker samtidigt. Till vänster sitter min älskade lillebror och hans kloka och varma fru Johanna. Tillsammans har de sin förtjusande Ellen, som du ser en skymt av både här och var. Mina söta föräldrar kräver väl inte längre någon presentation?

Visst ja, drakarna! Det låg två drakar och väntade på oss på villan - tack morfar! På midsommarafton var det stiltje, så de enda flygturer som skådades då var de som drevs av spänstiga, galopperande entusiaster. Mathias var nog mest biten av drakflygningen, tätt följd av Stefan och Noa. Vi andra var återhållsamt uppmuntrande. En annan kväll var vinden mer samarbetsvillig, så till den milda grad att den grabbade tag i Noas drake och tog den med sig upp i skyn, där vi ett bra tag kunde se den vaja bland förvånade måsar.

Sen hade vi förstås fullt av lek och bus och gos och tid att fundera över hur mycket vi har att vara glada och tacksamma över. Vädret var kallare än vi stockholmare är vana vid, men det var soligt och vackert hela tiden, på sitt eget lilla blåsiga vis.

Här kommer en rad bilder där ord känns överflödiga. Jag vill bara att de ska få finnas med för att förmedla en del av de skratt som ljöd, doften av sommar och känslan av frihet och otvungenhet.

Tack för allt!

Midsommar och vänseparation bakom hörnet

Barnen ovan var glada över att bägge familjerna skulle iväg samtidigt, och lekte in i det sista. På bilderna här är Viktor troligen redan i dalande form, för några timmar senare satte magsjukan in, och spred sig tydligen som kräk genom större delen av familjen. Desto mer tacksamma är vi över att ha genomfört midsommarplanerna som de var tänkta. I skrivande stund är jag tillbaka hemma vid datorn, vilket kommer att resultera i något slags sammanfattande dokumentation av en lång helg som inte riktigt låter sig sammanfattas med rättvisa. Se ovan för försök.

Det kommer mera...

Den nya kameran är en handfull att lära sig. Jag fotar och fotar (föremål, stilleben, i brist på frivilliga levande objekt), och vart tionde foto blir bra. Märkligt hur det ska vara så svårt att lära sig de här små knapparna och skruvarna och vreden.. Undrar var instruktionsboken tagit vägen..? Tänk om jag skulle öppna den ändå.

Och i grannhuset kräks det ikväll. Där också. Tråkigt. Läget är lugnt hos oss, men varstans runt omkring är det (eller har varit) hulabaloo. För fem dagar sedan kaskadkräktes Majas kompis N på vårt hallgolv, men det klarade vi. Vi älskar att pusha gränser.

Onsdagen den 23 juni 2010

Snart midsommar! Otålig som jag är ignorerade jag den goda idén att önska mig en systemkamera till 40-årsgåva. Fyller man år så sent på året som jag gör, då är väntan lika olidlig som omgivningarna just nu prunkande. Jag behövde helt enkelt få välja den jag själv ville ha, och börja använda den NU, under högsäsong. (Även om jag börjar ana att en del av min läxa i detta livet är att lära mig tålamod, så blev det såhär. Jag hoppas att min medvetenhet om det kanske kan generera ett litet pluspoäng i livsboken ändå?)

Så från och med idag min vän, ser du antagligen till 90% bilder tagna med en hederligt svart Pentax k-X här på hososs (de finns ju i regnbågens alla färger, åtminstone i Japan..). De första trevande snapshotsen kommer här, några söta bilder på min glada och villiga försökskanin. Ha överseende med att jag varken har hunnit sätta mig in i slutartider eller skärpdjup eller något som helst annat som gör en systemkamera till en systemkamera. Snart så..

So what else.. Vi ska börja packa för en midsommarresa till sommarstället i Finland ikväll. Katterna och huset har fått nyfunna vakter, och det är vi glada för. Vi måste börja variera oss nu då de vanligas tjänster inte kommer att stå till buds särskilt länge till. På tal om det har vi fått veta att de kommande hyresgästerna granngårds är en finlandssvensk familj med tre flickor, så bättre kunde det knappast bli. Noa får väl kultivera sig bland det täcka könet, helt enkelt. Huruvida dessa okända vänner lever upp till våra förhoppningar visar sig i augusti, då fem flyttar ut och fem flyttar in. Det ska bli mycket, mycket spännande.

Dagens skuggtemperatur: 22 grader Celsius 

Dagens färg på himlavalvet: enfärgad, blå

Dagens bris: helt perfekt

Dagens middagsplaner: diffusa, men lutande mot nässelvåfflor med iskräm

Hur har DU det?

Senare söndag

Jag följde nyss Noa hem till Lucas, som bor en bit ut på gatan intill. Tanken är att de ska leka där, och att Noa sedan ska komma hem själv då de lekt färdigt. Lite skrämd av de två trafikincidenter som nästan inträffat på kort tid, satte jag mig i ögonhöjd och drog ett genrep på hur han ska gå till väga då han lämnar Lucas gård. Jag hade precis hunnit fram till sammanfattningen...

- ...och så då du tittat åt båda hållen, helst två gånger, så går du genast över vägen och kommer hem längs vägkanten. Visst?

Noa såg på mig, jakade och vände sig sedan med en antydan till en suck mot sin kompis som stod intill.

- Min mamma säger det där många gånger, men det är för att hon är så rädd. Jätterädd är hon.

- Men varför är jag det då, tror du?  undrade jag från sidan om.

- Min mamma är jätterädd för att jag ska bli påkörd,  förtydligade Noa.

- Ja, och det är bara för att jag älskar dig så mycket,  la jag till.

- Jag älskar dig också mamma. Hejdå!  hälsade Noa och skuttade iväg.

På vägen bort hörde jag Lucas fnissande fråga Noa om han brukar säga sådär till mig på dagis också. Svaret uteblev, och jag hoppas av hela mitt hjärta att Noa ska fortsätta tycka att det är okej, ja rentav självklart, att utbyta kärleksord även på dagis. 

Söndagen den 20 juni 2010

Vips, så var det söndag. Klockan är nästan halv fem, och barnen ute och flyger. Stefan sitter på verandan med en kopp kaffe, och själv tar jag en välbehövlig liten solpaus. Vädret har varit klart men ganska svalt hela dagen, med en vind som gjort att man gärna placerat sig strategiskt i sin jakt på vitamin. Maja fick besök redan vid tio, av Signe som bor en bit bort. De är så stora nu, tjejerna, att de kan gå själva till och från varandras hus. Idag gick de rentav med flytvästar på ända ner till båthamnen för att se pappa Stefan sjösätta skutan. På tillbakavägen stannade de hos Signe, där de lekte, åt lunch och tydligen gick på picknick hos grannpojken. Nu har de precis varit här och hämtat Majas badkläder för att fortsätta leken, i den nyinköpta poolen som finns hemma hos Signe. De verkar väldigt glada och förnöjsamma i sin samvaro. 

Jag har läst ut en spännande bok på verandan idag. Jag läste ostört... låt mig räkna efter... 141 sidor på raken. Vad sa du nu då? Det är ett bra mått på hur stora och självständiga barnen hunnit bli. Boken kräver en del smältning av det positiva slaget, så den kommer att leva i mig länge än. Jag brinner av iver att få låna ut den och på så vis få någon att bearbeta den med. Jag har redan på förekommen anledning utsett en potentiell mottagare, och hoppas att PAJ nappar och tar den med sig till Jämtland. *blink blink*

Noa leker med Viktor i vår trädgård. Stefan hittade barnens gamla lektält i friggeboden, och det är tydligen roligare än någonsin nu. Senast vi hade det uppfällt bodde vi i det lilla blå huset ett stenkast härifrån, så tältet väckte på ett ögonblick tydiga minnen från förr. Ännu varmare minnen väckte Majas gamla liggvagn som kröp ut ur förrådet, ståtlig och inbjudande. "Vi har inte bara den kvar, vi har även bärstolen, rock-a-toten, matstolen, skötbordet.., sa Stefan uppfordrande, som om han förväntade sig något slags konstruktiv respons från mig. "Det kanske är ett tecken..!" svarade jag med ett leende, varpå han omedelbart bytte samtalsämne.

Nu ska jag gå ut och scanna trädgården efter barn. Jag hör fler röster nu, och de tillhör alla pojkbarn. Stefan sitter kvar där ute, med en fortfarande ganska solfrämmande ryggtavla mot fönstret. Himlen är blå och solen faller in över verandan på ett sätt som bjuder upp till dans. Jag hoppas att du mår riktigt gott, har gjort bra saker idag och känner att du är lugn och trygg inombords. 

Onsdagen den 16 juni 2010

Ja nu är det onsdag kväll, och Stefan var hemma och vände i natt. Ikväll är han dessvärre också borta, men nu på närmare håll, nämligen på storkusin Calles födelsedagsfest. Den har han gått på direkt från jobbet för allas vår räkning, eftersom boendet i den här staden innebär att vi skulle sitta i timmar långa eftermiddagsköer efter dagis och skola för att ens komma fram. De (eller vi) bor på fel ställe för att vi smidigt ska kunna umgås klockan 17 en onsdag.

Barnen och jag har på tremanhand avnjutit en sommarmiddag på verandan, med kalkon, potatis och varm rotfruktssallad. Jag gjorde världens godaste sås på kalkonskyn, det måste jag få säga helt själv. Barnen skulle ha sagt det, men de kan inte skriva så bra än. Dessutom är de ute och leker, vilket de varit ända sedan vi kom hem. Vädret har varit galet vackert idag, med ihållande sol och en bris lagom stark för att hålla svett och suckar borta. Eleverna på min skola har ju slutat för året, vilket innebär lugnare dagar på jobbet. Maja och Noa går på sina respektive håll åtminstone denna vecka ut, eftersom jag har saker kvar att göra på jobbet. Hur det blir nästa vecka återstår att se. Jag hade tidigare lösa planer på att ägna ett par dagar åt mitt nykläckta företag, för att sparka igång det på riktigt, men huruvida det blir så eller inte får inspirationen styra. Ni hör; det finns inte mycket till självdisciplin i den här knoppen. Det är nog bäst att jag behåller mitt day job. Det vill jag också, för jag har världens bästa day job och jag tror att jag skulle sakna kollegiegemenskapen rätt fort om jag blev utan den.

Jag har egentligen ingenting alls att säga idag. Jag är nog bara lite sällskapssjuk, ensam i stugan som jag är. Jag klev upp ur ett bad alldeles nyss, och barnens lek verkar fortgå precis som den gjorde innan jag klev i det. Det leks Burken i trädgården. Jag måste medge att jag har hunit glömma hur man leker Burken på de trettio år som passerat sedan sist, men roligt verkar det vara.

Visst ja, en sak kan jag gott dokumentera: Noas positiva utveckling på hjälpa till-fronten. Han har ju varit hopplöst bångstyrig då det har gällt att plocka upp, städa undan efter sig, klä på sig själv... ja, anstränga sig, helt enkelt. Han har glidit på en sann lillebrors räkmacka helt enkelt, och krävt roliga sekundlekar och utmaningar för att idas "jobba". Vi har kört på den taktiken tills vidare, och kommit med lite extra glada tillrop då han vid enstaka tillfällen oombedd har gjort något jobbigt. På senare tid verkar han däremot ha upptäckt fördelarna med att hjälpa till. Han dyker upp färdigt påklädd var och varannan morgon. Han fixar i ordning sin egen frukost. Han tvättar händerna (med tvål) efter första påminnelsen. Han bär in disken från altanen på eget initiativ. Han springer ut i trädgården och hämtar in sandalerna han glömt - och mina på köpet.. Och jag (för det här började lagom till Stefans fiskeresa, så han har inte haft äran att uppleva det än) slår ut med händerna och utropar "åh!" och "nämen?" och "men titta så fantastiskt!", och sen ler vi mot varandra i strålglansen från Noas stolta ögon. Nu ska jag affirmera och manifestera detta till ett bestående tillstånd.

Klockan drar mot halv åtta, så nu ska jag sluta snicksnacka och ropa in barna med de bruna bena. Eller bena är nog minst bruna. Synen av deras ansikten får mig däremot att bli sugen på en stor kaffe latte anytime.  

Söndagen den 13 juni 2010

Lovely weekend, snart återigen till ända. Stefan njuter i Idre fjäll, och barnen och jag njuter här. Han är iväg på sin årliga tur med kompisen han fiskat med sedan unga år. Vädret de haft hitintills har väl lämnat en del att önska, men idag har solen enligt ryktet kikat fram, och en och annan firre nappat. Jag förmodar att de är myggmedelsindränkta, halvutsvultna och befinner sig djupt inne i skogen fortfarande, som de äkta vildmarksmänniskor de är en vecka om året.

Igår var barnen och jag i stan. Vi hade laddat för att se Draktränaren på bio, och åkte in med lite väl god marginal. Någonstans runt ettsnåret var vi där, gled runt och tittade, köpte fika i saluhallarna, snubblade över en skorea (som väckte det latenta behovet av skor hos oss alla tre), åt upp vårt godis och köpte nytt.. Klockan 15.50 traskade vi in i salongen där filmen skulle börja kl.16.20. Den var tom ända in i det sista, vilket barnen tyckte var jättefestligt. De undersökte varje rad i hela salongen och såg ut en soffa längst bak som de ville sitta i om den förblev tom. Det blev den dessvärre inte, för kvart över fyra fylldes salongen till brädden av prasslande familjer och en och annan ensam vuxen som antagligen hade hört att det var en bra film. Det var den!

Och vad har vi annars pysslat med dessa dagar då?! Ja, ditten och datten och faktiskt inget särskilt. Barnen har badat i blå slime, och lyckats få blå slimestänk över hela badrummet. Jag har tvättat ett dussin maskiner och småplockat lite. Barnen har lekt med de andra barnen i kollektivet (bäst att de passar på innan flyttlasset går till Boston..), och så har vi njutit och njutit och njutit av solen. Det sistnämnda har vi bara gjort idag, för igår var vädret bedrövligt på ren svenska. Regn och storm och tolv grader pluskallt. Desto mer njuteri blev det därför idag.

Noa har upptäckt att han lider penningbrist, och har därför tagit saken i egna händer. Nu tillverkar han egna sedlar i rasande tempo, så håller han den här takten lär vi vara rika som troll väldigt snart. Rika på pappersremsor iallafall, och det finns ju många olika sätt att vara rik på så det är inte fy skam.

Visst ja, jag har fått åka iväg till Coop alldeles själv idag! Det du, det var lyx i en fiskeänkas liv, så tack för det, kollektivet! I morgon kommer barnen att hämtas av en mycket underbar ung dam vid namn Agnes, eftersom jag har after work-picknick med jobbet. Att mötas av Agnes ser de redan fram emot. Hon är bara nästan vuxen och har jättelångt hår. Agnes är den perfekta barnvakten.

Ikväll ska jag för övrigt sätta upp samma stopplappar på ytterdörrarna som jag satte upp igår. Tidigt igår morse gick nämligen larmet med buller och bång då Maja skulle släppa in en katt, omedveten om att jag larmat huset i hemmaläge. Öppnas något i huset då så blir effekten bokstavligen öronbedövande. Maja störtade förstås jätteskrämd in till mig, som reagerade ungefär likadant, och katten vände i dörren och valde regnet då den uppfattade sitt enda alternativ. Inom tio sekunder ringde Securitas och frågade vad som pågick hos oss, så vi har än en gång fått bekräftelse på att systemet fungerar. "Ehh, det var bara min dotter som..." mumlade jag i nattmössan innan jag blev avbruten och avkrävd lösenord. Det är inte helt självklart att man kommer ihåg sitt lösenord i det läget - knappt vaken, mycket chockad - men nu gjorde jag det den här gången, och de avblåste sin utryckning. På grund av det här tejpas numera stora lappar upp där det står NEJ! LARM. Barnen läser dem och påminns av bara deras existens om att huset ska förbli stängt tills mamma larmat av. De lär inte glömma nu.

Ha en fin, ny vardag i morgon, min vän! Det är allt mera sommar nu.. Sommar, sommar, sommar.:) Visst klingar det vackert?

Onsdagen den 9 juni 2010

Idag hade Maja sin första skolavslutning, och vi med henne. Vädret var med oss, och vi njöt av att få en lugn vardagsmorgon tillsammans alla fyra. Själva festprogrammet hade de ordnat riktigt fint, tycker jag. Majas klass sjöng två sånger; "Den vilda ballongen" och "Blåklint", och alla andra klasser sjöng sitt. Sen avslutades alltihop med vad som var tänkt som allsång av "Den blomstertid nu kommer", men jag vet inte vilken del i all-sång folk inte fattade, för det var nog bara jag och en förälder till som sjöng, och blyga som vi plötsligt blev sjöng vi också på myrvolym. Kunde ett litet instrumentkomp ha underlättat situationen? Ett hett tips inför nästa gång är att de använder något av de tio instrument som stod till buds på scenen?!

Noa och diverse andra småbröder tyckte att evenemanget var i längsta laget, så de tog tristessen i egna händer och gick på rövarstråt (se figurerna ovan scenen). Stefan var uppe en gång för att be de små ligisterna sluta kasta sten på skolbarnen(!), och jag var uppe en gång för att be dem sluta massakrera björkbebisarna. De lyssnade och gjorde aldrig om samma hyss, men däremot led ingen av dem brist på nya uppslag. Men som Emil säger: Hyss är inget man hittar på. De bare blir.. (Maja ses stående strax till vänster om den högra micken på bilden ovan.)

Efter uppträdandena var det dags för samling i klassrummet, då Majas fröken Yvonne och fritidsfröken tog sig tid att säga några ord om varje barn, ge dem varsitt kort, varsin ros och varsin kromosomjordgubbe (maken till jordgubbar har jag aldrig sett). De som ville fick stanna och äta picnic på skolgården, men eftersom vi alla var eniga om att de finns mer trivsamma miljöer än skolgården traskade vi hem. Efter att Stefan åkt till jobbet tillredde barnen och jag en riktigt läcker pastasallad, tog en filt, hoppade i bilen och åkte till 4H-gården och alla djuren. Där stannde vi resten av dagen.

Det fanns tyvärr inte så många djur att engagera sig i den här gången (för de har fått det alldeles för bra, med hagar så stora att de knappt syns till längre). Däremot har man byggt upp en helt ny lekdel med massor av coola klätteranordningar, en snurrgunga och en gungbräda. Där gick det ingen direkt nöd på någon av oss. Noa klättrar visserligen så långt det går på allt, och får mig då och då att kämpa med min tillit. Men kul har han ju, och hittills lyssnar han då jag meddelar att han passerat gränsen och måste backa.

Nu regnar det här, för omväxlings skull. Det är bra för gräsmattorna, som Stefan har kämpat så med att gödsla och göra fina. I morgon är en vanlig dag, med jobb, dagis och skola. Sen är det fredag igen, och snudd på helg! Jippii.:) Gos och glädje till dig! 

Ett trauma med förhinder

Ibland vill Maja somna i min säng. Intill den, i höjd med kudden på golvet, står en tidningslåda gjuten i järn, med vassa kanter runtom. Däri lägger jag de böcker och tidningar jag somnar med, plus diverse annat krafs. Den här kvällen för ca två veckor sedan bäddade jag ner lilla Maja där (Nej, inte i lådan. I sängen!), pussade och kramade ordentligt och önskade henne en god natt. Sen gick jag ut till Stefan, enligt samma rutin som alla andra gånger jag nattat henne där. Något fick mig snart att gå in till henne en extra gång just den här kvällen. Jag gjorde det, och pussade henne lite överraskande en extra gång. Därefter vände jag mig för att gå, men precis innan böjde jag mig ner och lyfte bort den där bokställningen. Det bara gjorde sig självt, liksom. Sen drog jag igen dörren.

Tio minuter senare kom dunsen. Maja hade ramlat ur dubbelsängen, för första gången någonsin. Då jag fick syn på hennes halvsovande kropp på golvet, med huvudet och bröstkorgen exakt där den där vassa manicken hade stått, var tacksamheten jag kände obeskrivlig. För min inre syn (nu skapad av mitt högst mänskliga själv) såg jag hur hon med hela sin kroppsvikt kastades ner och hur hennes hals/ansikte/bröst träffade rakt på de vassa kanterna, antagligen med ofrånkomliga kroppsliga skador som följd.

Men nu blev det inte så, för någon var så oerhört vaksam och förutseende. Nej, inte jag. Jag gjorde bara som jag blev tillsagd. Och nej, jag fattar inte varför vi inte alltid har flyttat bort den där grejen. Det blir det ändring på. Fy, så dumt av oss.. Oavsett vad det är som händer ibland, så är jag så glad för det. Jag tänker "tack" så ofta jag hinner, och däremellan säger jag det högt ibland. Det är coola grejer det här med Livet, så du vet. Ta in den vita magin i din vardag du också!

Änglarna är busy

Ja, du vet nog vid det här laget att jag tror att vi lever under vägledning. Jag tror däremot också att vi moderna västlänningar måste lära oss (minnas?) för att kunna höra ordentligt. Oftast blir vi döva av allt som snurrar så fort, och babblar på så mycket inuti våra egna huvuden att budskapen försvinner i myllret av allt annat. Jag övar på att lyssna numera, och ju mer jag lyssnar, desto mer hjälp uppfattar jag. Det är SÅ roligt.

Jag ska inte sväva ut så mycket kring det här, för då kan min text i värsta fall misstolkas som något slags försök att övertyga/bevisa någonting som inte går att bevisa, och sådant är jag helt ointresserad av. Vad jag tror ger mig helt enkelt en positiv livssyn och en spännande vardag - och faktiskt en rätt avslappnad attityd till det mesta. Skulle jag den dag jag dör - mot all min förmodan! - bara gå upp i tomma intet, så har jag inte heller ont av att ha levt i tron på att allt är mycket större. Skulle det å andra sidan visa sig att jag har ens lite rätt, så skulle jag ändå vara tacksam över mitt jordeliv med rosa ludd och vardags-magi, och över att jag sluppit rädas evigt mörker i onödan. En fullkomlig win/win-situation om du frågar mig.

Nåja, nu var det iallafall såhär i veckan, att jag fick hjälp igen, otroligt påtagligt den här gången också. Det var i onsdags. Så fort jag den morgonen konstaterade att bara en katt kom in för frukost anade jag ugglor i mossen. Sigge (den vittecknade) är rätt självständig, och ofta borta längre perioder än sin lillebror. Ändå anade jag tidigt denna sommardag att Siogge var borta ofrivilligt den här gången. Jag sms:ade Stefan som hade åkt vid sexsnåret, för att fråga om han sett nån skymt av katten. "Nej, men han är ju sån", svarade han. Visst, han är ju det... tänkte jag, och försökte skaka av mig känslan av obehag för att fortsätta med arbetsdagen. Då jag sen satt där i min stol en god stund senare gled jag iväg i tanken, bort till fjärran, du vet sådär som man omedvetet gör då koncentrationen tryter och man tar en mental paus. Då såg jag friggeboden för mitt inre. Den stod där i grönskan, jättetydligt, och jag kunde inte ignorera den. Friggeboden.. Vad är det med friggeboden? tänkte jag, och sen visste jag. Sigge var inlåst där.

Jag har ju nära hem, och inlåsta katter därmed nära till räddning. Så fort jag förmådde skulle jag reda ut det här eländet. Det lustiga var att allt stod så solklart att jag inte för en sekund tvivlade på att Sigge var där inne. Jag öppnade snart för en upphettad, törstig katt som hasade sig ut, rädd, hungrig och rejält törstig. Han måste ha suttit där sedan kvällen innan, men det räcker då solen gassar nästan dygnet runt. Jag var så glad över att se honom helskinnad efter den där gnagande oron, och bägge brorsorna var uppenbart glada över att se varandra igen. Sigge har svansat för mig som sjutton sedan den här dagen. Jag tror jag plockade rätt många lätta pluspoäng på räddningsaktionen, fast de egentligen faktiskt tillhör vem-det-nu-var som hjälpte mig.:)

Söndagen den 6 juni 2010 - heja Sverige!

Nej, vi har faktiskt inte hedrat nationaldagen på andra sätt än att vi i skrivande stund sneglar på SVT:s temaprogram från Skansen. Dagen har varit solig och varm. Vi har befunnit oss utomhus från morgon till kväll, ätit på verandan och blött ner allt som behövt vattning - från barn till rabatter - med slangen. Detta väder är så underbart att man inte behöver mer sysselsättning än att bara vara. Ledig helst.

Igår kväll var jag då som planerat ute på vift med andra viftande mammor. Nu var det lite kort varsel denna gång, men nästa gång har vi tänkt hitta på bus i början av augusti, lagom för att gemensamt kunna oja oss över att semestern är över och verkligheten nära. Men dit är det ju lååångt nu.. Boka! Vi kanske blir dubbelt så många då?!

Maja och Noa har lekt och lekt och lekt med sina kompisar. Här och där och överallt inom hörhåll. De lever (också) sina drömliv här varje dag. Ute som inne, spelar ingen roll. Dörrar och fönster står öppna och man kommer och man går. Vägen är off limits för lilleman om han inte berättar att han "behöver" gå ut på den. Då får han alltid vuxensällskap sedan vi insett (två gånger på kort tid) att han har en bra bit kvar till acceptabelt trafikvett.

Noa har förresten kommit till en ny insikt på sistone. Vi har ju varsamt planterat fröt under en tid nu, och hållit tummarna för att det ska gro. Jag menar fröet/idén om att äta vilt. Vi har sett naturprogram på tv och pratat om att djur äter djur. Vi har berättat att katterna kanske kommer att döda en fågel en dag, för att de är skapta med hjärnor som vill jaga fåglar och möss. Vi har också (som av en händelse) nämnt att människor dödar älgar och hjortar, därför att det annars blir alldeles för många älgar och hjortar i trafiken. Och då man ändå tyvärr måste döda en del av de fina djuren, så tycker vi att det passar bra att göra god mat av dem istället för att bara kasta bort deras kroppar. Själarna blir nog bara glada då, kanske..

Förra söndagen var första gången sedan i höstas som Noa åt kött. "Jag vill smaka", sa han plötsligt och bad om en av våra köttbullar. Han åt den. Han bad om en till och åt två. Han åt tre och ingen knystade ett ord om det. Han åt fyra, fem och sex bullar. Ja, innan han var klar hade han nog tryckt i sig uppåt tio köttbullar på raken, som om han var utsvulten på dem. Sedan dess äter han älg, men bara ÄLG. Vackert så, för det löser alla våra "problem". Vi andra äter ju i princip också bara älg utöver laxen och det gröna.

I morgon är det måndag igen, och det innebär att jag ska baka en kaka att bjuda mina äldsta elever på. De försvinner ur min hand nu, men mina buspojkar får jag behålla ett tag till. Deras pakt gick för övrigt om intet förra måndagen, och vi startade om på tisdag morgon. Går allt vägen nu så kommer jag att baka med dem också, men först på tisdag.

Ha en härlig sommarvecka nu, alla kära läsare som har tålamod med mina dåliga uppdateringar. Endera dagen skriver jag ett extra inlägg om en cool grej som hände i veckan. Jag ska snart, för jag borde ha gjort det redan... Kram på dig!  

Onsdagen den 2 juni 2010

Det är hektiska tider. Läsåret ska avslutas till höger och vänster, det ska uppträdas, applåderas och fotograferas till höger och så ska det picknickas til vänster. Det bör bakas tårta till dagis i sena timmen för att man ska kunna äta av tvåhundra tårtor nästa dag - och helst ska det sittas på jobbmöte precis samtidigt. Och sen till helgen ska det läggas rabatter och målas möbler på dagisgården. Men jag avser inte att klaga, nejdå. Det är bara positivt alltihop. Att få vara med och fixa på alla håll är rena hedern. Det är bara det där heltidsjobbet vid sidan om som ställer till det lite emellanåt..

Igår var det alltså tårtkalas på dagis. Noa hade givit oss en försmak av vad som komma skulle hemma på köksgolvet, så vi anade att det skulle bli gulligt. Det kan inte bli annat än gulligt då barn sjunger, förresten. Noas nya favortisång är "Vem kan segla förutan vind", och den vill han gärna sjunga med sällskap flera gånger om dagen. Budskapet i den passar honom så väl, för han har alltid haft svårt att skiljas från sina kära, om det så har gällt en resa till Ica.

Ikväll hade vi förskoleklassernas sommarpicnic på ängen. Tillsammans med tre andra familjer hade vi hand om fikat till alla, så det var lite fix och trix och hackande av frukt och vispande av grädde under en hektisk timme före klockan fem. Middag hade varje familj med sig själv, vilket var alldeles nödvändigt. Jag skulle uppskatta att vi som mest var omkring 130-140 personer där på ängen..

I morgon är det - hör och häpna - en helt vanlig torsdag. Sen följer en skön fredag, och därefter har vi en lördag till brädden fylld av fixardag på dagis mellan 10-15, kalas nr.1 för Noa kl.11.30-13.00 och kalas nr.2 för Noa och Maja kl.14-16. Klockan 18.30 ska jag ut på vift med tio andra mammor, så då rymmer jag från måstena och sätter mig på en marina och njuter. Förhoppningsvis har jag hunnit tvätta håret och mig själv någonstans mellan varven. Annars leker jag att wet look är inne igen. 

Söndagen den 30 maj 2010

"Pappa, mamma är vaken nu!" hörde jag då jag öppnat sovrumsdörren vid niosnåret. Sen rasslade det till i köket en stund, och så kom de snart högtidligt tågande genom vardagsrummet. Grattis, grattis till lilla mig! Maja hade gjort två fina konstverk, som hon slagit in i guldpapper. Noa hade tagit den bekväma vägen och gav mig en pennvässare inslagen i ett par jeans.. Han skrattade visserligen ganska gott åt sin egen gåva, så jag förstod att det var tanken som skulle räknas. Så hade de med sig frukostbricka med blommor, och budskapet om att jag precis som varje morsdag får ägna min dag åt det jag helst vill - ensam eller med familjen.

Så vad gjorde då en god mor? Tog först en solig och varm morgonpromenad med en annan god mor, och satt sen hemma på altanen och njöt av barnlek och kärlek och sol resten av dagen. Det var faktiskt vad jag allra helst ville göra. Det varma vädret bjöd somliga på vattenspridarbad och legobygge på verandagolvet, och dagen förflöt för oss alla som vilken högsommardag som helst. Framåt kvällen insåg alla i huset en efter en att vi behövde handla ungefär allt. Då fann jag plötsligt, sent omsider, ytterligare en liten morsdagsönskan; att i lugn och ro få åka och fylla på skafferiet alldeles ensam.

Nu är jag hemma igen, och fyra glada barn leker runt knutarna. Stefan och tjejerna har nyss planterat blomfrön i rabatten som Stefan rensade på buskar förra helgen, och killarna glider runt och rular området. Förstår du vilken förändring till det tråkigare det kommer att innebära för oss alla då grannarna flyttar till Boston? Hur ska vi förhindra det här?

Lördagen den 29 maj 2010

Idag har varit en intensiv men mycket rolig dag. Jag började den med att träna ett riktigt roligt styrkepass kl.10, något jag försöker att inte helt välja bort bland allt skoj man kan göra. Noa hejade på, för han gillar att jag tränar på morgonen. Han tycker att det är så svårt att säga hejdå på kvällarna, även om det bara handlar om en rimligen ganska hanterbar timme eller så. Jag tränar mina två standardgånger i veckan sedan lång tid tillbaka: fredag eller lördag, och tisdag eller onsdag. Det funkar ypperligt.

Sen kom våra första gäster klockan ett. Det var E, U och lilla K (som faktiskt inte är så liten längre). Till kaffet åt vi turkisk yoghurt med björnbär, blåbär, hallon, jordgubbar, chokladrippel och en dusch stevia i. Alla verkade uppskatta kompotten, även om K inte hade överdrivet mycket tid över för fika. Mellan regnskurarna gick papporna en promenad med de lätt rastlösa barnen till närmsta lekplats medan vi mammor ägnade oss åt våra egna intressen inomhus. Vädret var alldeles ovanligt lynnigt idag. Ena sekunden sken solen, i nästa regnade det, och den tredje ägnade sig båda krafterna åt att visa sina bästa sidor samtidigt. Mycket spännande.

En pannkakasmiddag senare kom mer underbara människor hit. De stannade för en del prat, en hel massa teatershow och varsitt glas rödvin. Dessa världsbästa grannar hotar med att flytta i höst, och inte bara en bit bort, utan till USA! Ja, jag vet, det är hemskt. Vi vet ärligt talat inte hur det ska gå att leva vidare här utan deras omedelbara närhet, så vi får väl se vad vi hittar på då. Som de sa: vi har ju för vana att flytta efter, så de lovar titta efter fler lediga hus i sina Bostonkvarter..

Förödelsen i Noas rum ställde han själv i ordning innan han somnade vid tiosnåret. Helt rent blev golvet efter en stunds nynnande och plock. Det tackar jag en rask son och bra förvaring för. Var sak bor på sin smidiga, lättåtkomliga plats. Maja var inte lika pigg på att städa sitt rum. Det såg ut som ett slagfält redan innan dagens lek, och lär göra så fram till nästa söndag, då det är schemalagd storstädning i huset nästa gång. Jag stänger alltid hennes dörr då hon undantagsvis lämnat den öppen, för jag kan faktiskt inte se kaoset, än mindre vistas i det, utan att bli galen eller börja städa som en lunatic. Då blir i sin tur Maja galen, så för allas inre frids skull håller jag mig därifrån. Självbevarelsedrift x 2.

I morgon är det visst alla tappra, kärleksfulla mödrars dag!:) Nattinatt.

Fredagen den 28 maj 2010

Rassel, rassel, så har en vecka till passerat i våra liv. Jag har varit hes sedan i måndags, men mår i övrigt ungefär som vanligt. Jag har inte tänkt låta någon förkylning drabba mig såhär på sommarens farstukvist.

Idag har några elever från min skola varit här, tre urgulliga killar som sedan flera år släpar på en tråkig värstingstämpel. I evigheter har man tillrättavisat dem, avskärmat dem, skickat dem till rektorn och "talat allvar" med dem. Man har upprättat åtgärdsprogram, lämnat skriftliga varningar och ständigt kontaktat föräldrarna angående nya incidenter... utan resultat. Två av dessa har jag sakta men säkert fått bygga en relation till sedan jag började på skolan i oktober, och den tredje halkade in hos mig förra tisdagen. Då väcktes en tanke. Tanken antog timme för timme tydligare form, och under onsdagen lade jag fram den för pojkarna, först för envar i enrum och därefter i grupp; vi skapade en hemlig pakt.

Idag var dagen för vår första utvärdering, och den skedde hemma på vår altan över (kaffe och) glass. Pakten har fallit ut helt perfekt. Lärarna vittnar om förvandling de inte kunnat drömma om, och klasskamraterna undrar vad sjutton som pågår. Pojkarnas föräldrar är införstådda och positiva och hejar på sina söner, och jag är stolt över dem som vore de mina egna. Nästa vecka fortgår pakten med full kraft, och vill det sig väl (vilket det vill), så kommer de att berätta för sina klasskamrater på fredag eftermiddag, samtidigt som de bjuder dem på nybakt chokladkaka med frysta hallon. Tänk vilka mirakel lite äkta, positiva förväntningar kan åstadkomma..

Ha nu en ljuvlig helg, alla sköna medmänniskor!

En eloge till Noas pedagogiske skyddsängel

Igår hände något som jag i efterhand tycker var bra. Även om det just då innebar ett smärre trauma så innebar det även ett rejält och viktigt uppvaknande. Det var då barnen ville cykla/sparkcykla på skolgården, och jag hade följt dem dit. Maja får ta sig dit själv ibland, men inte Noa. Nu stod jag därför i utkanten av området och väntade på dem, bara för att finnas där då de skulle till att passera bilvägen på sin väg hem. Barnen tog några varv runt sandplanen, och jag stod med öronen öppna och ansiktet vänt mot molnen som just då dolde solen. Snart stod vi alla samlade igen, på vår sida av gatan, och där dröjde vi oss av okänd anledning kvar ett ögonblick innan vi skulle påbörja den pyttekorta promenaden/spark-/cykelturen hemåt. Då såg jag plötsligt i ögonvrån hur Noa, som stått vid min högra sida, utan synbar anledning och utan minsta lilla förvarning tog en lov rakt ut över gatan med sin sparkcykel. I nästa sekund såg jag hur en bil kom susande mot honom från höger. Jag gav ifrån mig ett förskräckt utrop, och Noa - som då också såg bilen - tappade i förskräckelsen balansen och ramlade mitt framför den.

Bilen hann stanna utan problem, och allt gick jättebra. Jag sprang ut i gatan och hämtade min Noa och hans omkulltrillade sparkcykel. I samma sekund, då utgången stod klar och allt var okej igen, brast Maja ut i fruktansvärd gråt där hon stod vid vägkanten, vid sidan av allt. Hon höll ansiktet i händerna och skrek sin lillebrors namn om och om igen, medan jag ledde honom och sparkcykeln åt sidan. Jag satte Noa på en cementsugga och gick för att krama om Maja, som skakade av panikgråt. Jag höll hårt om henne och gav henne lugnande ord. Jag trodde faktiskt för ett ögonblick att hon hade hamnat i riktig chock, men småningom var hon kontaktbar igen, gråten stillades och vi kunde eftertänksamt traska hemåt på lite skakigare ben än vanligt. Noa sa inte ett ljud på hela tiden, men såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Med jämna mellanrum kastade han ett förstulet öga på sin rödgråtna syster.

Allt det här var ju jättehemskt på sätt och vis, men ändå ser jag det inte riktigt så. Jag ser det nästan mer som en iscensatt lektion där temat var Noas impulsivitet, en lektion för oss alla tre att lära något av. För min del fick jag lära mig hur uppmärksam man som vuxen bör vara även om man är där. Maja fick lära sig att man ska lyda de vuxnas råd och alltid, alltid, alltid se sig för innan man går över gatan, åt båda håll. Och Noa, han fick väl lära sig att det finns en sanning i det vi har sagt - att fyraåringar har kroppar som ibland gör saker som hjärnan inte har hunnit tänka igenom. Nu har vi skärpt den bortre gränsen för var han får röra sig ensam, och den lär han respektera åtminstone så länge hans minns dagens incident.

Så TACK för det som skedde, och för att det skedde till sådan lagom-perfektion. We got it.

Måndagen den 24 maj 2010 - värsta superdagen

Barnen lekte med kompisar hela eftermiddagen, medan jag plockade runt grejer här inne med en arm och lagade middag med den andra. Fönstren är nytvättade och så rena att det nästan ser ut som om glaset i dem saknas. Huset är storstädat och allt undanplockat och fint. Då ser man plötsligt att den där skulle göra sig ännu bättre där, att en duk skulle sitta fint där och att de där två egentligen inte alls passar ihop. Så nu har det skett en viss rockad av pryttlar här inne. Stefan lade märke till precis ungefär ingen av dem, men det gör mig inte ledsen, bara tacksam över att ha fri hand med inredningen.

Då det varit tyst från de två fyraårige pojkarna ovanligt länge gick jag ut och kontrollropade på dem. "Jaa?"  hörde jag Noa svara, som på en mils avstånd eller från djupet någonstans. "Var är du?" "Hääär!"  Jag gick runt huset och upp på altanen, där jag snart såg hans förnumstiga lilla kompis stå med lite svårtytt ansiktsuttryck. "Noa hittar saker till oss", upplyste han mig. "Jaså? Var hittar han sakerna då?" "Där", sa Viktor och pekade neråt golvet. "Under altanen."  Strax därpå lokaliserade även jag Noa via hans utrop, mitt inne under den stora dansbanan till veranda. "Å, en spik till..!"  Raskt och bryskt  bad jag honom ta sig ut därifrån, utan att gå närmare in på anledningar som potentiella möss, grodor, kattbajs, snokbon... you name it. Hur han kom på den briljanta idén att krypa in undrar jag inte alls över, men hur han tog sig in genom den lilla, lilla öppningen undrade jag en gnutta över - och likaså över om den alldeles nya jackan skulle vara förstörd eller ej. (Det var den inte.) Mödosamt och under ivrig uppmuntran tog han sig sakta men säkert ålande på mage ut under tvättstugstrappan, med damm och odefinierbart skräp över hela sig. Trots att han nog tycker att jag är lite onödigt hysterisk i mina uppfattningar lovade han under tvättningen att hålla sig ovanpå altanen i fortsättningen.

Sen åt vi egenkomponerade och spontant ihopslängda "tre små rätter": potatis med seitanstek, tofubiffar och fiskpinnar. Lite ketchup på det, så blev det rena gourmetmåltiden, åtminstone enligt två av oss. Stefan gick dessvärre miste om festen, för han spelade badmintonturnering och förlorade finalmatchen, men han är lika bra ändå. Dessutom har han faktiskt ett ont knä, sådeså.

Söndagen den 23 maj 2010

Oj, vad många dagar det var sedan jag tittade in sist! Vad hände här? Sommaren hände, antar jag. Igår fyllde mormor år, men vi som befinner oss på hundra mils avstånd gratulerade dessvärre bara via telefon. Vi hoppas att hon ändå hade en riktigt bra födelsedag, med åtminstone sin andra hälft, ett barn, ett svärbarn och det yngsta barnbarnet vid sin sida. Det är inte så lite det.

Själv fick jag också gå på kalas, för att tillsammans med Noa fira en femåring i grannskapet:

Vädret denna vecka har varit outsägligt vackert. Temperaturen har passerat 25 gradersstrecket varje dag, och vinden har varit obefintlig eller i mest extrema fall alldeles lagom livsuppehållande. Vi har varit utomhus varje ledig minut, och motvilligt kommit in vid läggdags. Det är väl därför jag inte har så mycket mer att säga än just det - att vi har det finfint! Gården är alltid mer eller mindre full av barn, och gatan utanför likaså. Barnen har cyklat och sparkat boll, sprungit i vattenspridare och plockat hundratals sniglar. Jag drabbades av ett oväntat ryck i förrgår, då jag kände att jag bara måste springa mitt eget lilla vårrus. Jag fick med mig Maja och Lovisa på cyklar, och tillsammans tog vi oss runt små äventyrliga vägar i området. Det är jätteroligt att springa i barns sällskap! Man hinner bara fokusera på vems tur det är att cykla först, sist och mittemellan. Tröttheten hamnar liksom utanför fokus. Den kvällen slutade tyvärr ändå med snyftkalas, då Maja av misstag trampade ihjäl en snigel och hade svårt att förlåta sig själv. Till slut insåg hon det oundvikliga i att sådant förr eller senare händer, och att den förolyckade snigeln inte har ont av det.

Hon sade förresten något lite förunderligt häromkvällen. Det var då jag hade hört henne uttrycka sig mindre sympatisk till en kompis, och vi satt och pratade om det i sängen. Maja hävdade att den och den sagt likadant till henne fleeera gånger, vilket nog var tänkt som något slags försvarsargument.

- Ja, X kan ha sagt tråkiga saker till dig, men jag vill ändå inte att du gör likadant. I vår familj försöker vi vara schyssta mot varandra och mot andra. Vi säger snälla saker eller så säger vi inget alls - visst brukar vi vara överens om det?!

- Men jag har faktiskt en annan familj också, svarade Maja, vilket fungerade som en fin, liten twist i samtalet.

- Oj, har du?

- Ja, men den är kvar i himlen. 

- Vad fint för dig att du har flera familjer, svarade jag efter några sekunders eftertanke, men just nu bor du i vår familj, och det är vi glada för.

Intressant, eller hur - särskilt det lilla, betydelsefulla ordet "kvar". Jag tror att vi ska lyssna noga och med öppet sinne på vad våra barn säger, och låta bli att lägga oss i med våra vuxna inlärda uppfattningar om hur saker och ting ligger till. För 'what the *bleep* do we know'..? Inte särskilt mycket.

Tisdagen den 18 maj 2010

Ikväll har jag bara bilder i huvudet, så håll till godo. Ord känns ändå överflödiga:

Syskonbilder

Jag gick lös med kameran i de där underbara omgivningarna på Brunsbo i lördags, och tog i eget tycke några fina bilder. Jag tänkte rama in någon eller några av dessa, och tar gärna emot din röst i frågan. Det senast förstorade syskonbilden (som Noa har på sin vägg nu) togs för över två år sedan, så oj, vad det här var på tiden. Se den lilla kavalkaden:

Nr.1. Maja som riktig Storasyster. 

Nr.2. Här gjorde blixten att bilden blev för ljus. Jag trixade därför lite med färgsättningen.

Nr.3. Mycket vardagstrogen bild. Maja på spexigt humör, och Noa i sin lilla värld.

Nr.4. Vardagliga minspel. Noa busig. Färgerna tyvärr helt hopplösa. Måste ha systemkamera..

Nr.5. Ja, detta liv lever vi varje dag. No posing in sight. Upp på nästa mur och utforska. Lillbrorsan först.

Nr.6. Noa poserar. Maja plockar mossa.

Nr.7. Synd på kvällsljuset som var svårt att fånga rätt med min kamera. Speglas i Noas brillor.

Nr.8. Noa naturligt väldigt glad. Maja inte helt närvarande.

Nr.9. Underbart levande ögonblicksbild, men kanske inget för en ram? Jag hör lätena, däremot..

Nr.10. Fågelperspektiv, på gott och ont. Vackra färger och naturliga leenden.

Nr.11. Som ovan, fast med bredare leenden och taget av en fjäril, inte en fågel.

Så vad tycker du? Jag vill framkalla flera, tror jag... Barnen ska få säga sitt i morgon. Nu sover de sött. Idag var en underbar dag, eller hur? 25 grader varmt och middag på altanen - det är grejer det. Mera, mera! Puss och kram.:)

Söndagen den 16 maj 2010

Jag kan inte låta bli att le lite i min soffa nu, och undra om du tyckte jag var spooky sist (alternativt hade tappat en skruv), angående det där med parkeringsplatser.. Det tycker jag är ganska roligt isåfall, så jag bjuder gärna på det. Att det jag skrev kanske uppfattades som något taget ur en fantasifull barnfilm gör det inte mindre sant. Try it, you'll like it!;)

Ikväll är vi i övrigt nyss hemkomna från Stefans hemtrakter, där vi varit på 140-årsfest i helgen. Festen hölls på en helt fantastisk biskopsgård som osade kraft, energi, historia och jättemycket spänning. Brunsbo hette den, och låg en bit utanför Skara. Ägarna berättade en hel del historia om gården under kvällen, och jag har fått flera uppslag jag känner för att läsa mer om, bland annat Jesper Svedberg och hans son Emanuel Swedenborg. Wow, vilka intressanta liv som levdes där under 16- och 1700-talet. 

Barnen älskade den stora trädgården, och det gjorde även jag. Där fanns tusen år gamla gångar att utforska, fina stenar att plocka och vackra, långhåriga hästar att mata. På baksidan mot beteshagarna låg en privat(?) damm med badbrygga, och framför huvudbyggnaden stod två gamla kanoner/klätterställningar och krönte upplevelsen. Barnen lekte intensivt utomhus till en bit efter klockan tio på kvällen, utan att reflektera över att det hann bli både mörkt och svalt ute.

Vi firade ju Gittan och Egon denna kväll, och bjöds på mycket god mat och grymt farliga tårtor. Barnen gjorde självfallet korta pitstops inomhus för dessa programpunkter. Noa levde på bröd, smör och tårta, men det verkade inte gå någon nöd på honom för det. Sådant är veganlivet emellanåt. I praktiken är han ju faktiskt något slags lakto-/ovo-vegan, för både smör, grädde och tårta går ner utan gny. (Jag misstänker att han medvetet, av självbevarelsedrift, inte har frågat varifrån dessa produkter kommer.)

Vid halv elva var vi på väg hemåt. Barnen somnade i bilen, på det där underbara sättet man gör då man är liten. Sen sov de tungt hela natten, vilket var en lyckosam kontrast till vad jag gjorde, men det behöver vi inte prata mer om. Nu är vi lyckligt hemma igen, och i morgon är det enligt ryktet dessvärre måndag. Men snart är det sommarlov! Snart har barnen och jag all hemmatid man kan önska sig.:)

TACK alla involverade för en härlig midmaj-helg. Månde ryssvärmen stanna.

Fredagen den 14 maj 2010

Idag ville Maja och Stefan åka till badhuset, och gjorde så. Där hade de det enligt ryktet sagolikt trevligt, plaskade och "simmade" som bara den. Som avslutning passade familjens karnivorer på att äta hamburgare och köpa ett fem meter långt hopprep. Det där repet var ett bra köp, för nu kan vi snurra Maja lite bättre än vi kunde med det där dryga en meter-långa break my back-repet vi vevat i vardagsrummet hittills. Hon hoppar jämt numera, till allehanda ramsor, men helst ska någon annan veva.

Noa och jag hade en exklusiv dag inne i stan. Jag har nyligen läst lite tråkiga faktoider(?) om sojaprodukter och pojkar, så nu ska vi dra ner på sojaätandet för Noas räkning. Istället ska vi hitta gott och bra veteprotein - s.k. seitan - som köttersättare. Första anhalten på vår vegotur skulle bli Organic Green på Rehnsgatan, tänkte jag. Där skulle vi sitta och prata om livet över en god, grön lunch. Jag har som vana att alltid med framgång önska mig bästa tänkbara parkeringsplats i sådana här sammanhang, och blev därför rätt förvånad då min vanliga spot var helt fullsmockad och det på så vis blev väldigt krångligt för oss att ställa bilen vid t-banan som jag hade tänkt. Lite förvirrad, men tröstad av tanken på att allt nog var precis som det skulle vara den här gången också, styrde jag då i tillit mot just Rehnsgatan. Vi gled sakta, trevande fram genom Norrmalm, eftersom jag bara hade en vag uppfattning om var stället låg. Jag hade inte behövt oroa mig, för plötsligt bara låg det där, rakt framför oss. Och vad än coolare var, så backade en bil precis ut från parkeringsfickan framför cafédörren. Vad sa du nu då? Vi skulle ta bilen in! Det var ju därför det var fullt där borta i förorten. Vi tackade för fint flyt och tog de två kliven in.

Efter smörgåsar och smoothie/kaffe fortsatte turen mot Södermalm, vegetarianernas mecka i Stockholm. I min vidunderliga iPhone slog jag upp "vegetariska butiker i Stockholm" och blev tipsad om Goodstore på Skånegatan 92. Skånegatan? Inte vet väl jag var Skånegatan ligger, men "där nånstans" tydligen.. Vi tog oss upp på Sveavägen, som av en händelse in i tunneln vid Sergels torg (aldrig provat den förut), kom upp nånstans, åkte ner igen nån annanstans, svängde lite höger, lite vänster, lite mer höger, vänster igen.. Sen korsade jag Folkungagatan och Åsögatan och fick en ingivelse om att blinka in till kanten och titta efter på mitt underverk. Innan jag ens fått upp iPhonen föll ögat på nästkommande gatuskylt, och vad tror du min vän att det stod på den? Mhm, självklart. "Oj", sa jag till Noa som med stor iver hade deltagit i 'Hitta rätt i djungeln-leken'. "Vi är visst framme redan! Nu ska vi bara hitta en plats där vi kan ställa bilen." Och vad tror du kan ha hänt sen? Javisst, ja. Vi parkerade bilen på en ledig (och laglig) plats fem meter ifrån Goodstore, i vad som kändes som den enda tomma parkeringsluckan på hela Södermalm. Den här gången var Noa snabbare än jag på att med ett förundrat skratt säga "Tack!". (Tack för att vi med så bekväm framgång fick bidra till föroreningarna i innerstaden en vacker vårdag som denna.)

Sen handlade vi. Vi köpte två påsar färdig vetegluten, en stor, färdig seitanstek och några seitankorvar till tisdagens grillutflykt med dagis. Vi köpte även fräsch sallad på Urban Deli (vilket ställe!) och mjukglass på SevenEleven, och så lekte vi på lekplatsen som låg där på andra sidan gatan. Noa hade under dagen med sig sin skattkista med några tjugolappar kronor i, som han hade tänkt handla leksaker för, men vartefter dagen led så tappade han intresset för det. "Leksaker är inte viktiga egentligen" sa han. "Mat är viktigare, och lek." Så sant, min ibland så kloke son. Vi hade det väldigt, väldigt trevligt där på söder, i färgglada SoFo, utan leksaker. Människorna log, pratade och njöt av vårsolen precis som vi. Innerstadsborna verkade plötsligt ovanligt sympatiska, men så var vi ju inte bara i innerstan heller. Vi var i SoFo. Not for the last time.

Mera torsdag

Barn har avlöst varandra här, och dagen har förlöpt i trivsamhetens tecken. Mitt i allt tog jag med mig Noa för en tur till grannbyn för att köpa en begagnad cykel "i fint skick" för 600 kronor. Allt är ju som bekant relativt, och så även denna gång. Där stod vi med pengarna i handen och inspekterade en rostig cykel med repigt styre, trasig sadel och uttjänta däck som krävde nya innerslangar. Noa nickade och såg lätt besviken men samtidigt förväntansfull ut, och jag hörde mig själv säga "Den är säkert bra, men Noa här förtjänar faktiskt en finare första cykel, så nej tack". Sen åkte vi till Coop och handlade en alldeles sprillans ny, blänkande cykel med drakar på för 799;-. Det var dagens absolut bästa beslut.

Stefan fattade också ett bra beslut då han förberedde pasta med älgfärssås lagom till vår hemkomst. Med stark riven ost på toppen smakade den gudomligt. Nu cyklar bägge barnen glada och stora omkring på gatan utanför. Vi har lokaliserat ett litet bekymmer i att Noa inte når ner till asfalten med fötterna än, men han kringgår det helt enkelt genom att sakta farten och sen med varierande smidighetsgrad lägga sig ner på gatan då han ska stanna. Vi hejar på benen, så de växer fort.

Den berömda ryssvärmen de har utlovat är för övrigt här. Det är varmt och fuktigt ute, såpass att vi alla klätt av oss plagg efter plagg. Det känns som om åskan lurar bakom hörnet, och mer regn likaså. Det regnade en skvätt då Noa och jag var på Coop (tack), och som ett resultat av det doftar det ljuvligt ute nu. Sniglarna har krupit fram, och barnen ägnade en kvart åt att flytta undan alla som försökte begå självmord på vår stengång. Ser du blommorna på bilden, förresten? Visst är det fint nu.. Ååååh, vad vår är bra!

Torsdagen den 13 maj 2010 - ledig, härlig Kristi Himmelsfärdsdag

Vilken kort arbetsvecka vi har haft! I måndags hade ju Noa och jag ett årligt ärende på ögonsjukhuset, vilket gjorde att hela den dagen gick åt till tuman hand-umgänge. Det var inte obehagligt. Resultatet blev i och för sig att han numera får gå runt med den ena glasögonlinsen lappad för att träna upp synen på det lata högerögat som visade sig se sämre. Det var ju inte jätteroligt, men inte oväntat heller. Det brukar bli så för skelare förr eller senare, eftersom det starkare ögat gör jobbet och det svagare slappnar av. Tränar man ikapp det nu, så finns chansen för Noa att någon gång i tonåren komma till en punkt då han helt och hållet slipper bära glasögon.

I tisdags övernattade pappa Stefan med ledningsgruppen i sann spartidsanda på en privat sommarstuga. Tidigare genomfördes dylika konferenser på slott och inbegrep trerättersmiddagar och dyrköpt uppassning. Nu ansvarar de istället var och en för en rätt och en aktivitet, och gör det till självkostnadspris. That's life. Sunt att även cheferna på Scania anpassar sig till konjunkturläget och inser att livet går vidare ändå. Här hemma hade barnen och jag en bra kväll med cyklarna. Nämnas bör att alla i familjen plötsligt är cykelkunniga.

Det var i måndags, då Noa, jag och en sparkcykel hämtade Maja på skolan som idén om att han kunde cykla väcktes. Jag såg honom ta en rejäl spark och sedan utan svårigheter segla på brädan tills farten var slut. "Vet du Noa, att eftersom du kan göra det där, så kan du också cykla, fast du inte vet om det än", sa jag till honom. Noa tittade storögt på mig. Då vi kom hem sa han detsamma till sin syster, fast i jag-form och med tillägget "...det säger mamma". Jag sände en snabb önskan om att bli tillmötesgången i mitt löfte, och sen lyfte jag ut lilla cykeln ur förrådet för bevisföring. Funkade det då? Jajamen! Pojkspolingen cyklade självsäkert iväg längs gatan, viss om att han kunde cykla nu - för så sa ju mamma. Då man är fyra år tror man fortfarande på allt mamma säger. Så är det med den saken, och som mor gäller det att leva upp till förtroendet.

Idag har dagen hittills varit slow. Barnen vaknade åtta, jag vaknade en kvart senare. Vi har ätit frukost och Stefan och jag har druckit rykande färskbryggt kaffe. Barnen har hunnit ta ett gemensamt morgonbad i grön slime, och nu väljer Maja omsorgsfullt tillsammans med Lovisa lämpliga kläder för dagen. (Jag såg en skymt av rosaprickiga tajts under korta, blå jeansshorts, och sekunden senare var det rosaprickiga utbytt mot mörklila.) Noa klipper fina bilder ur reklamblad för att göra ett drömkollage till sig själv. Stefan läser något i köket och jag, ja jag sitter här och gör något av det jag gillar bäst - låter orden fylla skärmen utan vidare eftertanke. Att just du läser är en ära för mig. Jag hoppas att din dag är, kommer att bli eller har varit riktigt, riktigt bra.:)

Den 8-9 maj 2010

Vi hade en härlig, härlig helg. Mormor och morfar gav hälften av sin tid till barnen, och min barndomsvän med familj, på tillfälligt besök från England, gav av sin dyrbara Sverige-tid till oss. Deras Elsa verkade ytterligt förtjust i Noa, som på hennes begäran stolt tog hennes hand gång på gång på gång. Vi dammade av Noas gamla sulky och gick på promenad i... eh... vårvädret.

Notera att Noas nya huvudbonad här ovan inte är en keps, utan en: KEPA.

Noa sov över hos mormor och morfar mellan lördag och söndag, och skulle mer än gärna följa med dem till Finland nu då de åker hem. Han är ytterst seriös, och skulle kanske få fullfölja sin önskan om det inte var för två sorgliga tillställningar som nalkas där borta. Det känns inte rätt att skicka iväg honom på hans första begravningar på tusentals kilometers avstånd utan att själv vara närvarande. Men i sommar lär han nog ta en egen sväng till Finland, misstänker jag. Kanske med sin syster om det vill sig?

En sällsamt tydlig bild på de tu bästa pensionärerna på finska västkusten.

Fredagen den 7 maj 2010

Idag hastade jag och barnen iväg söderom stan direkt efter jobbet. Det var ofattbart nog (...?) dags för en gammal barndomsbekant till mig att fira sin 40-årsdag. Jag förstår inte riktigt allt detta tjat om 40, men den dag det blir min tur att nå dit så ska det firas i dagarna tre, det lovar jag er. Lite synd var det att jag hade missat detaljen om att kvällens fest skulle äga rum i ett tält, för mycket kan man i efterhand säga, men att vi svettades är inte en av dem. Tack Jens, för en trevlig kväll! Hoppas att du själv trivdes och att festen varade länge för dig.

Det fanns en baby där! En baby söt som socker och mjuk som vadd, och den tyckte om mig. Eller den tyckte antagligen om alla utom Stefan, som bara med sin uppenbarelse skrämde livet ur den lilla stackaren. Stefan har ju som vana att charma 100% av alla barn, djur och gamla tanter, så att bli så fullständigt ratad av denna lilla måste ha varit chockerande för honom. Om det är därför eller av andra inre syner han ser lite stirrig ut på "familjebilden" nedan är oklart. Vi andra trivs mer än bra i leken.

Och för sakens skull så följer här en mer avslappnad bild av storleken på vår familj. Men hur vore det egentligen om...? It's not too late för oss än, och desto mer farligt, farligt att träffa sådana där små pyren..

I morgon lördag kommer mormor och morfar att vara med barnen så gott som hela dagen. Det var en oväntad vändning, och kommer att innebära att Stefan får träffa sin polare Lars på tuman hand någonstans på stan, och att jag får göra precis exakt vad jag vill under samma tid. Tänk så ojobbigt. Undrar vad jag ska hitta på då? Är jag sjuk i huvudet som räknar antalet timmar jag inte är med barnen fast jag kan? Jag är "glad" över att Noa ska vara på St.Eriks Ögonsjukhus på måndag och jag med honom.:)

Lössen är lösa

Det går löss på skolan och på dagis. Mmm, vad omysigt det skulle vara att få in dem i eget hus. Vi fick nyligen ett mail om att vi skulle kontrollera våra barns huvuden och sanera noggrant innan vi skickar barnen till skolan om där visat sig bo små varelser. (Usch, vad det börjar klia i mitt hår nu..) Jag berättade för barnen om det samtidigt som jag pillade runt i deras kalufser.

- Smittar löss?  frågade Noa.

- Nja, de smittar inte direkt, men de bor i håret, och om man har otur kan de hoppa över från ett huvud till ett annat huvud, och flytta in där också.

- Är det därför X har mössa på sig i skolan?  undrade Maja. För att hon vill stänga in lössen? 

- Ja, så kan det vara,  svarade jag. Det kanske hjälper, så länge man inte tar av sig mössan, för då kan de ju hoppa iväg ändå..

- ..och så hoppar de iväg till en till och en till, och till slut går alla omkring med mössa, konkluderade hon.

- Ja, just det ja.

Det finns inga löss under våra mössor än iallafall. Stay away! säger vi unisont.

Lyckan i att längta

Noa kunde äntligen, efter dryga två månaders suktande, köpa en tjugo centimeter hög Gormiti i leksaksaffärn förra veckan. Vi har svept förbi där med jämna intervall under vårvintern för att försäkra oss om att den finns kvar, och varje gång har Noa hittat nya gömställen åt den för att minska risken för att någon annan köper den innan han har råd. Så fick han då sina två hundralappar hos farmor och farfar häromsistens, och tillsammans med den veckopeng han valde istället för godis samma lördag så var segern hans. På väg till Majas dans åkte vi och köpte den, och lyckan var obeskrivlig. Noa satt med det där monstret i sin bilstol och beundrade hänfört varje del av dess kropp.

- Det är väldigt roligt att ha den här nu, sa han med drömlik röst där i baksätet medan han höll upp den i luften framför sig.

Sen spann han iväg i tanken, bort till när han skulle få visa den för Viktor, och till när han skulle ha andra kompisar hemma som skulle bli förtjusta och kanske i oförstånd riskera att skada hans skatt. Ve och fasa.

- Jag måste säga till alla att de ska vara försiktiga med den, sa han med skärpa i rösten. De får inte kasta den eller tappa den eller hålla i den för hårt.

- Du får väl säga till dina kompisar att de ska akta den, för annars kan den brotta ner dem, föreslog Maja.

Bra taktik!

Noa den förskräcklige?

Jag stod i badrummet i allsköns ro då Noa kom insmygande bakom min rygg. Då jag förvånat vände mig om stod han där med ett listigt leende på läpparna och bägge händerna utrustade med rostiga, långa spikar som han med tejp surrat fast på fingerspetsarna i bästa Freddie Kruger-stil. 

- Oj, sa jag. Det där ser väldigt läskigt ut. Det är tur att du är en så snäll kille, för annars skulle jag bli rädd.

- Jag är ju en jättesnäll kille, svarade Noa med fingrarna spretande mot mig. Men jag är också ganska lurig.

Så sant så. Bra det där med självinsikt.

Matematik

En yrkesskada får nedanstående bild att te sig så vacker:

- Vad gör du?  frågar jag.

- Jag visar Noa på hur många olika sätt jag kan ha tjugofem kronor,  svarar det matematiska underbarnet (*blinkblink*) som har byggt 20+5=25, 20+1+1+1+1+1=25, 10+10+1+1+1+1+1=25 och 10+5+1+1+1+1+1+1+1+1+1+1=25.

Mamman mycket stolt.

Fredagen den 30 april 2010

Glada vappen! säger vi istället för hej i Finland idag. I forna tider var studentmössan en självklarhet, och studentsångerna och utomhusfesten i alltid lika svinkallt väder - i synnerhet som man tvunget skulle vara vårklädd dagen till ära. Idag vete sjutton om dagen känns så värst speciell. Både Stefan och jag hade drömt om en vårbrasa, men eftersom alla arrangörer prioriterar mörkret framför barnfamiljerna, så blev det inte av i år heller. Varför kan ingen brasa tändas före klockan nio?!

Men vi åt en trevlig familjemiddag iallafall, pappa Stefans hemgjorda sojalasagne med ett glas vin respektive rosésaft till. Vi är mycket entusiastiska över att våren är här fast vi bojkottar brasorna, sådeså. 

Helgen kommer förhoppningsvis att föra med sig lite lugn, lite ro, lite skoj, lite vårpyssel av planterbart slag och lite häng med mormor och morfar. Vi har höga ambitioner, alltså. Höga och anspråkslösa, just the way we like it. Barnen är som gladast då vi är hemma med all tid i världen, så vi är mycket hemma då vi är lediga. Snart nog börjar en ny vecka, och då kommer vi återigen att slåss om tiden med varandra. Varför, varför ska man jobba så stor del av småbarnstiden? Som Noa brukar säga: "Jag tycker inte att mammor ska få ha så många möten!"

Noa insåg förresten alldeles nyss att delar av grannfamiljen åker till Grekland utan sin lillebror/hans vän, eftersom denne ska stanna hemma tillsammans med sin pappa. Han blev alldeles ställd av sådan chockerande information. Axlarna ramlade ner till golvet och det var närapå så illa att underläppen darrade.

- Men varför?  frågade han efter en djup suck.

- Kanske för att de turas om med resandet, och för att det var tjejernas tur nu? De är ju ganska många. Eller kanske för att Viktor faktiskt allra helst ville stanna hemma?! Det är ju jättetur för dig..

Noa var tyst en god stund, och hjärnaktiviteten var så hög att den syntes på utsidan.

- Men om du skulle resa till något land så skulle jag följa med,  sa han bestämt. För vi älskar ju varandra.

- Ja, det gör vi. Men det gör grannarna också, fast Viktor stannade hemma.

- Men vi älskar varandra tokmycket,  betonade Noa. Och jag älskar dig mer än du älskar mig.

- Nehej du, för det går inte,  svarade jag. Jag älskar ju dig så mycket som det går att älska, och lite till.

- Men jag älskar ändå dig mer. Jag älskar dig för mycket. Jag älskar dig dömycket...

Precis där lade jag ifrån mig tvätten och gick fram till min son för just då helt nödvändig kroppskontakt.

Tänk det lilla skruttet, som älskar och älskas och funderar och funderar så..

Märkliga april

Klockan är 20.05 och det regnar katter och hundar ute. Den vackra kvällssolen sjunker samtidigt makligt längs horisonten och en seg åska mullrar i fjärran. Sigge kom in som en blöt trasa för en stund sen. Han verkade av kelsjukan att döma lite tagen av naturkrafterna, och det får oss att undra var hans snurriga bror håller hus. Noa har ropat på Blixten från kökstrappan utan framgång, och så även jag. Antagligen sitter han och kurar någonstans i väntan på att världen ska bli sig lik igen.

Torsdagen den 29 april 2010

Hej-hej! Hur leker du ditt liv idag då? Här har temperaturen gjort allt lite roligare än vanligt. Det har varit uppåt nitton grader varmt under eftermiddagen, vilket kändes helt ljuvligt och ljummet mot kinden efter vinterns kyla och gårdagens regn. Maja har gått i skolan som vanligt och Noa varit på sitt håll. Han är mycket hemmakär numera, och lite ledsen vid lämningarna. Inte så att han skriker och blir helt ifrån sig, men tillräckligt för att hans underläpp ska darra och tårarna ska tränga fram. Han gråter tyst och så osynligt han kan, gärna en bit ifrån de andra och mot mitt bröst. Det är svårt att lämna en sådan kille snabbt. Han måste få sin tid och sen sina tutningar vid grinden. Tack och lov för alla hans världsbästa fröknar som ställer upp på att stå där och räkna alla tut-tut-tut.

Mormor och morfar är här, för första gången sedan i november. Gissa om barnen är lyckliga över det?! Maja fick äntligen visa sina nya cykelfärdigheter under stort pådrag, och Noa fick en fotboll som han nog gärna hade fyllt med luft för att kunna imponera på morfar med sina höjdare. Själv gladde jag mig oerhört åt att mormor hade stickat riktiga retrosockar åt båda barnen, mönstrade lila till Maja och mönstrade gröna till Noa. Båda sattes i bruk omgående. Morfar fyllde år igår, han blev ?2 år ung. Grattis till dig igen! Det var roligt att vi fick gratulera dig på riktigt för en gångs skull.

Nu är klockan 19.05 och det är dags att kalla in barnen för kväll. Maja har haft kompis hemma efter skolan, en S som vid sextiden avlöstes av Lovisa och Viktor. Noa har varit hemma hos Lucas fram tills nyligen, och inte ens kommit in än efter hämtningen. Våren gör dem ystra och pigga, tills de till slut kommer in och som av en blixt på hallgolvet drabbas av den trötthet de egentligen burit på åtminstone hela den sista timmen. Då finns en överhängande risk för onödiga konflikter om man inte är lite, eh... taktisk och förutseende i sitt bemötande av dem. Nu är det dags för lite praktik. Ha en härlig, härlig kväll!

Onsdagen den 28 april 2010 - grattis morfar!

Igår kväll var jag borta igen, för att hinna träffa en av lärarna från helgen och få lite mer kunskap och en liten "special treat" innan de reste vidare. Maja kunde inte somna förrän jag var hemma igen, alltså satt hon och pysslade i sin säng då jag anlände klockan tio. Sen tog det självklart en stund till innan hon hade fått höra om allt hon var nyfiken på, fått alla sina pussar och hoppat på sömntåget. I natt vaknade hon dessutom och var vaken en stund, täppt i näsan och lite.. allmänt dan. Så idag är vi hemma för en vilodag, bägge barnen och jag. Det är mysigt och baserat på hennes trötthet helt nödvändigt. Hon sov lite även i helgen som gick.

I äkta bloggaranda kommer här:

Dagens läskigaste:  Noa ropar överlyckligt ute vid husknuten: "Mamma, mamma, kom! Jag har hittat några varelser!" Mamman kommer och får på skälvande ben betrakta hur pojken glatt petar runt med fingrarna bland de myriader av gråsuggor som vaknat och byggt bo vid stuprännan. "Men de är inte farliga mamma! Titta hur snabba de är..!" Ja, det är de. Snabba och många och oblyga.

Dagens 'too much time'-tips:  Släng in ett stort garnnystan tillsammans med kläderna i nästa tvättmaskin! Det är oerhört karaktärsutvecklande.

Mitt äventyr

Jag hade en omvälvande helg med många intressanta erfarenheter, förbluffande insikter, bitvis ganska djupa funderingar och många nya kontakter. Allt detta sammantaget öppnade faktiskt för en ny väg i livet, vilket förstås i sin tur fyller mig med både förväntan, nyfikenhet och pirr. Se min ledtråd:

Sedan dess har alla mina drömmar handlat om det här. Jag har fått suverän vägledning i sömnen och känner att jag ska lita på mina instinkter och gå vidare med vad jag nu kan. "Remain childlike" ska jag verkligen ta till mig, inte bara gällande det jag fått lära mig katalysera, utan som motto i livet. Det innebär bland annat just att lita på instinkten. Ett tryggt barn som släpps in i ett rum fullt av leksaker sätter sig inte och börjar analysera vilken av leksakerna det är bäst, säkrast, mest taktiskt och socialt accepterat att börja leka med. Nej, barnet ler brett, ser snabbt över sina möjligheter och springer sedan fram till det som lockat det mest. Självklart.

Instinkten är skönare att följa än hjärnan. Hjärnan styrs i huvudsak av vårt ego, vårt kontrollbehov och våra rädslor. Instinkten leds av själen och hjärtat. Jag vill låta de senare - the good guys - göra sitt jobb i fred.:) Och ja, jag tänkte att vi skulle fortsätta betala våra räkningar, för det tycker nog även instinkten är en bra idé.

Fotnot: Helgens kloka talade engelska, och använde begreppet "instinct". Något säger mig att det klingar lite annorlunda på svenska, och kanske egentligen bäst översätts med 'intuition', eller.. Asch, you know what I mean..

Måndagen den 26 april 2010

Men hej, min trogna läsare! Vilket tålamod du har haft med mig den senaste tiden, och vad glad jag blir av att du tittar förbi igen. Hur har veckan och helgen varit måntro? Tänk om jag kunde läsa dig så väl som du kan läsa mig..

Jag har varit frånskild min familj hela helgen. De åkte till barnens farmor och farfar tidigt på fredag eftermiddag, och jag åkte senare samma dag åt mitt håll. Innan dess tog vi vårt två och en halv-dagarsavsked vid bilen, där numera myyycket kärleksfulla Maja som pussat på mig, kramat mig och sagt att hon älskar mig (ja, på svenska!) som slutkläm slog fast:

- Så mycket som det går att älska nån, så mycket älskar vi varandra.

- Jaa, verkligen! svarade jag varm och lycklig, ...och så lite till.

Det är underbart att se att hon nu är så uttrycksfull och avslappnad att hon kan lämna ut sig och sina känslor - och gärna gör det. Det har hon ju länge haft lite svårt för av någon anledning. Då de kom hem igår kväll och vi återfunnit den fysiska närheten berättade hon att hon hade gråtit i bilen då de åkte ifrån mig, vilket Stefan bekräftade. Först hade hon böjt undan sitt ansikte för att skymma tårarna, och då Stefan frågade hur det var med henne egentligen, hade hon brutit ut i högljudd gråt. Tänk att jag tycker att gråten är så läkande och viktig att jag blir glad av att veta att hon har gråten som verktyg vid känslomässiga behov, och inte bara då hon slår i en tå.

Då det ledsna kommit ut och gått över började det roliga:

Eftersom Stefan bara fotar med kniven mot strupen och jag inte var där med den får man inte se så mycket, men ihop med barnens inlevelsefulla berättelser har jag fått tillräckligt med information för att veta att deras helg var bra. Dessutom tog han ju faktiskt bilder motsvarande en gammal APS-film - minns du dem? Le nu! Nej vänta, ska bara veva fram först. Så, nu, smiile! *klick* Ånej, jag tror du blinkade, kanske, eller så hann den kanske ta preciiis innan... Hoppsan, nu är visst rullen är slut också, det var ju typiskt. Hör den veva tillbaka... Måste åka och framkalla... 249, 50? Bra. Det var ju faktiskt inte för bara 24 bilder utan 24+3! Rena fyndet. *prassel prassel, blädder, blädder* ...Men de här två var ju nästan bra iallafall! Om bara huvudena också hade varit med. Men vad bra! Och så kom jag ju över tre nya rullar till priset av två också. Som hittat.

Ja jisses, vad jag gillar min digitalkamera.

PS! Det slog mig att jag i min iver att se mjukare värden i en mjukare värld har förträngt de stackars islänningarna som sitter med obrukbara marker, sjuka djur och påverkade luftvägar. Deras situation är naturligtvis en tragedi. Inte vår, dock. 

Vulkanäventyret

Jag ska avslöja något lite politiskt inkorrekt: Jag hoppas lite på att Eyjafjallajökull pyser länge.

Jag tycker att det är hög tid att vi västlänningar får tänka till lite kring allt vi tar för givet - de flesta då, inklusive jag själv, även om just jag inte drabbats av någon konkret konsekvens än. Jag tycker att samtalen de här senaste dagarna har varit varmare och mer eftertänksamma än de normalt sett hinner bli, då alla springer så fort de kan i sina ekorrhjul. Nu har allt liksom stannat upp lite. Kommer vi att kunna åka till London som planerat över helgen? Kanske inte.. Kommer vi att kunna fortsätta med våra årliga thailandsresor? Kanske inte.. (Men Sydafrika då..?) Och kommer vi att kunna klippa ner lite av det där spröda citrongräset i woken även till sommaren? Kanske inte, om vi inte odlar vårt eget citrongräs.. Självfallet vill jag att utspridda, strandsatta familjer ska förenas och hitta hem. Och visst inser jag de verkliga risker ett eventuellt långt flygstopp kan medföra i samband med alla organ som ska blixtflygas till sina mottagare och livsnödvändiga mediciner som ska importeras och exporteras. Men på det stora hela, du vet...

Tänk att en vulkan var det som krävdes för att vi som ett kollektiv skulle börja prata allvar om vår livsstil och vad den kräver.

Söndagen den 18 april 2010

Jo, såhär var det, att då Maja föddes för snart sex och ett halvt år sedan, skrev jag raskt in mig och mitt lilla gryn på en kurs i babymassage på Bromma BVC. Det gjorde även många andra sympatiska unga(?) mammor, och vips var en spontan mammagrupp formad. Till en början var dne ganska stor, men snart utkristalliserades en kärngrupp på fyra, som fortsatte ses och hålla kontakt. Av dessa fyra kvarstår idag tre, och vi sågs i söndags.

Som ses ovan har barnaskörden varit god sedan vi först träffades. De barn som var med från början sitter som två, fyra, respektive i den infällda bilden nere till höger. Maja blev akut blyg då det gällde att sitta och trängas med de idag ganska obekanta busungarna, men eftersom hon ändå gärna ville vara med på minnesbilden blev lösningen denna. Att hon ser lite gråtfärdig ut är ett minne i sig. Vi har en bild tagen i samma soffa för många år sedan, då barnen sitter i en likadan rad, ganska mycket påminnande om ostbågar.

Jag hoppas att vi får tillfälle att ta flera likadana senare också, kanske av nybakade studenter?

En trevlig aprillördag

Den var trevlig men kall, den här aprildagen. Den började med kalas hos tre av Majas kompisar, som hade den goda smaken att fira tillsammans istället för att boka tre helger i rad. Hur skoj det än är med kalas, så kan de hopa sig rätt ordentligt ibland. Maja kommer att fira sin 6,5-årsdag i juni, och då ordna en tillställning tillsammans med Lovisa, som vid samma tidpunkt fyller 7. Då satsar vi på verandafest och vackert försommarväder.

Efter kalaset åkte jag till Ica Maxi alldeles ensam(!) för att handla mat för hela våren. Nu är frysen till brädden fylld av rådjur, hjort, älg och soja. Vi har återigen fulla förråd av skafferivaror, bröd, pålägg och choklad, och borde därför klara oss ett bra tag med ett nytt paket mjölk lite då och då. Det är dyrt men roligt att handla mycket mat på en gång. Hastigt och lustigt bjöd vi in våra i Sverige strandsatta vänner på en snabbt ihopslängd tacomiddag, vilket de tackade ja till, och sen var resten av dagen löst till det roligaste. (Enligt ursprungsplanen skulle tre femtedelar av grannfamiljen ha varit i Grekland lagom till middagen.)

Barnen hade lekt tillsammans hela dagen, så för dem innebar inte kvällens program någon större förändring än att de gick in i samma hus för mat istället för i olika. De verkade alla mycket nöjda med arrangemanget. Noa och Viktor hade fullt upp med sina spånerier kring monster, gormitisar, superhjältar och vilda djur. De lekte lugnt och metodiskt, till största delen inne på Noas rum. Jag tror ingen av oss riktigt har någon fullgod insyn i vad deras lekar går ut på, men glada är de iallafall, och konflikter har de inga. Aldrig någonsin.

Tjejerna har lite små catfights ibland, men så är de ju helt vanliga tjejer också. Hur sura och arga de än kan vara på varandra, så hittar de ändå alltid snart tillbaka till systerskapet. Ikväll har de av Noa lärt sig hur man ringer varandra med interntelefonen. (Det är ju jobbigt med så stort hus.) Barnen har ringt varandra på allt från en meters avstånd till tio lååånga, besvärliga. Det var ett mycket avancerat och värdefullt arbete.

Stefan och jag hade svårt att komma i säng sen, och det hade även Maja. Vid halv elva satt hon fortfarande upprätt och lade en pärlplatta, och idag vaknade hon som vanligt vid åtta. Hur energin kommer att räcka för en ny dag med nya vänner återstår att se. Idag ska vi gå på en mycket skojig och spännande återträff med några viktiga människor från tiden för allas våra första barns födelse. (Hur blev det med grammatiken där?) Mer om detta äventyr senare. Njut av din vårdag!

Torsdagen den 15 april 2010

Då den första snön föll i höstas hade Stefan och jag bedrövligt dåligt samvete för att vi inte mer idogt hade peppat Maja till att lära sig cykla. Det kändes så jobbigt på hennes vägnar att "alla andra" jämnåriga säkert redan kunde, och nu skulle hon ju snart fylla sex, och... ja, du vet. Men vi hade gjort misstaget att köpa en ganska hög cykel till henne, en såpass hög häst att hennes fötter inte nådde marken samtidigt som hennes rumpa satt på sadeln. Den var läskig, helt enkelt, och hon var inte lättövertalad till att prova.

Nu tog vi i vårberusningen fram den igen, cykeln. Den var fortfarande hög, men Maja var några månader modigare, och i söndags ville hon prova. Stefan fick hålla i då hon tog två ytterst försiktiga varv på gatan. Två varv räckte tydligen både för henne och för Stefan, som bägge jämrade sig av olika skäl. Stefan för ryggens skull och Maja för att det var allmänt hemskt. Det var ändå såpass lovande att hon ville prova, att jag avlade ett löfte om att hon innan sommarlovets början skulle kunna cykla helt själv. Maja tindrade med ögonen och nickade.

Sen kom måndagen, och Stefan laddade för nya varv på gatan. Den här kvällen stod både han och Maja ut längre, och t.o.m. jag fick äran att hålla en gång även om Maja högljutt under hela åkturen uttryckte hur otrygg hon kände sig i mina händer jämfört med i sin fars. Vid halvåttasnåret släppte Stefan taget om pakethållaren och lät Maja (utan hennes vetskap) cykla en kort bit helt själv.

Vid min hemkomst från jobbet på tisdagen kom två hysteriskt skrikande barn emot mig på gatan. De skrek om varandra och jag kunde inte urskilja mer än att tonfallet var positivt. Budskapet var, visade det sig, att Maja nu kunde cykla. Och visst kunde hon! Nu cyklade hon själv, startade själv, bromsade själv, svängde själv - och ville knappt gå in för natten. Vilken salig lycka!  

Noas cyklande får bli nästa projekt. Han vill ju väldigt gärna också behärska detta nu då storasyster så tydligt förmedlar tjusningen med det. Han är helt orädd och därmed även ganska ohämmad, så den dagen han cyklar själv kommer jag sannolikt att känna mig något mindre avslappnad än jag gjort hittills då han är ute. Vi påskyndade inte hans inlärning nu i veckan, men han fick prova. Av humana skäl tyckte vi att det var viktigt att storasyster Maja fick lära sig först, och känna av det lilla försprång hon ibland ska ha.   

Stefan spelar innebandy nu, och jag har sällskap hemma av en massa sovande livsnjutare. Snart är helgen här igen, men först ska Stefan och barnen jobba en vanlig fredag efter ett halvår av ledighet. Vi får se om de är tröttare än vanligt i morgon kväll. Själv är jag piggelin. Allt känns härligt, harmoniskt och ljust. Ser ni att våren är här? Det kan ju inte finnas mycket som slår den vetskapen. 

Söndagen den 11 april 2010

Datum har tydligen inte varit min starka sida den gångna veckan. Det är så "jobbigt" att vara ledig då man tappar bort sådana väsentligheter, och ännu jobbigare är det att ha läsare som antingen är lika förvirrade eller för lata/försynta för att påpeka att jag är två dagar före resten av Europa. Nåja, idag är det sista dagen på detta underbara påsklov, och jag sitter och samlar krafter för att återvända till min samhällspost i morgon bitti. Pust och stånk. Jag skulle kanske kunna vara hemmafru ändå?

I förmiddags överraskade Stefan oss andra med en familjär liten bowlingturnering! Han avslöjade igår att vi skulle åka någonstans vid halv elva idag, och resten av gårdagen var därefter rena plågan för barnen som knappt kunde somna för spänningen. Synd bara för Stefan att deras förväntningar hann trissas upp å det grövsta. De låg i morse någonstans i nivå med att vi skulle ta en tur till månen i en rymdraket. Nåja, en tur till Åkeshov i en Passat är bra det också, och alla var glada över att få komma iväg och tävla lite.

Jag, som historiskt sett varit ganska usel på bowling (då jag spelade sist, för tolv år sen) överraskade kanske Stefan lika mycket som han överraskat oss. Så himla synd att han började trakassera mig mot slutet till den milda grad att jag inte fick in mina planerade strikar. Han körde alltså om på sluttampen, den fegisen. Men Noa avslutade sympatiskt nog ändå resan med att kliva ur bilen och slå fast att "mamma är bäst i vår familj på bowling". Ha. Jag utmanar den där turnissen på en revanschmatch snart.

Och annars då? Ja, solen skiner på oss igen. Stefan har bytt till sommardäck på lillbilen idag, och barnen har skyndat sig att plocka alla krokusar som vågat sig upp. Vi har precis ätit sojastroganoff och fiskpinnar (Findus har en ny ugnsvariant, med mer fisk än panering, och bara en massa sunt fett istället för det gamla mättade och härdade. Rekommenderas till barnfamiljer! Tar en kvart.) Jag vet inte riktigt vad jag vill göra nu, för jag känner mig för tilfället lite allmänt apatisk och sorgsen över att behöva lämna barnen på skola/dagis i morgon och gå till jobbet. Jag vet att det blir bra, för oss alla, men jag måste oja mig lite ändå. Det är ju för lång tid kvar till sommarlovet, nio veckor eller nåt åt det hållet. Ååååhh.....

Tänk om man hade en liten, liten mille, umpa umpa fallerallera.. Tänk att man då kunde göra som man ville, umpa umpa fallerallera..

Fredagen den 9 april 2010

Idag packade barnen och jag in varandra i bilen vid halv tolv och åkte till Lekhuset, drömmen mitt i Ulvsunda industriområde. Där var vi inte ensamma, men det var inte mer packat än att vi genast kunde parkera vid ett centralt beläget bord och beställa in pannkakor med sylt och grädde. Så fort barnen kunde sprang de sedan iväg mot näten, labyrinterna, rutschkanorna, bollhavet och allt vad där fanns som lockade. Kvar satt jag med den bärbara datorn och en kopp kaffe med skummad baristamjölk, precis perfekt att sippa på i de tre timmar barnen oavbrutet lekte.

Det är roligt att se att de båda är så bra på att hitta nya kompisar på sådana här ställen numera. Det är närapå så att Maja, den forna lilla blygisen, är bäst på det. Idag dröjde det inte länge innan hon kom och ville visa mig sin nya kompis, och berätta att de hade en lek tillsammans. Även Noa var med på tåget, men Maja var helt klart det driftiga lokomotivet.

Den här bilden tog jag då barnen satt tätt ihop i en liten bil, som de egentligen var alldeles för stora för. Stefans reaktion då han såg den var "Oj, vad stora de ser ut!", och det kanske de gör? De börjar ju vara stora också, en insikt som slog mig som en elektrisk stöt idag då jag stod på snusavstånd ifrån ett nyfött litet pyre.

Stefan jobbar som aldrig förr. Han återvände till jobbet igår, och verkar må precis som vanligt igen. Det är skönt. Noa har nyss varit ute och plockat lite blommor i kvällningen, nykläckta krokusar som tittar upp i gräsmattan. "Kom! Lukta!" stod han sen i hallen och utropade så lyckligt. "Det är verkligen vår nu!" Och det är det ju, trots att temperaturen idag känts lite onödigt låg i regnet. Men i morgon så! I morgon ska solen visa oss sitt vackraste ansikte igen. Njut av ditt liv!

Minnena från tiden i LA...

är raderade från hemsidan och flyttade till ett privat dokument. De mår nog bäst där trots allt. Sorry alla spänningsfantaster!

Onsdagen den 7 april 2010

Det regnar ute. Stefan jobbar idag, och jag sitter här och skriver för mig själv en stund eftersom barnen leker en lång, inlevelsefull lek med alla de hemska gormitisarna och drakarna i Noas rum. De har byggt legohus till dem, och placerat ut dem alla i egna rum med grindar emellan. Bäst att hålla bestarna åtskiljda. "Mamman och pappan får bo här och här, för de vill nog bo nära varandra. Fast ibland börjar de tjatas med varandra", sa Noa. "Kivas." Haha, jag undrar var han har fått det ifrån. Förra veckan kan det i och för sig ha hänt att Stefan och jag kivades lite kring oväsentligheter, krassliga respektive pms:iga som vi var. Ändå tror jag att det är bättre att man som föräldrar öppet och i dagsljus kan vara oense om saker och ting och reda ut det på ett vuxet (om än ibland lite vresigt) sätt, än att man surar på varsitt håll och sprider långvarig tystnad i huset.

Nämen, Stefan är visst hemma igen?! Han hade vänt precis framme vid jobbet, då insikten om att han inte riktigt skulle orka jobba sjönk in. Det är trist att han är såhär halvt-om-halvt än, för nu har det gått sex dagar sedan han började känna sig krasslig. Fast har han samma bacill som Maja hade så är det ju föga konstigt förstås. Så är det nog. Idag vänder det. Själv hade jag en trött dag igår, då jag gick runt och drog benen efter mig utan uppenbar anledning. Idag är jag tillbaka med full kraft, och försöker för tillfället hitta något energikrävande att sätta tänderna i. Eller händerna kanske. Vädret lockar inte direkt till utevistelse, men i brist på annat kan jag väl tänka mig en tur upp längs berget, vilket Noa nyss föreslog. Hoppas att din dag är riktigt bra!

Uppdatering klockan 15:17: Maja och Noa har fått fria händer i köket och bakar något diffust av allt de hittar. Den enas bakverk ska gräddas i ugnen och den andras ska stekas till perfektion. I can't wait. Stefan går igenom kvitton och verkar okej, och jag har lite ont i vänsterörat och är tacksam för att det är allt. Ser ni förresten att Maja har ny frisyr på bilderna ovan? Nähä, men det har hon. Hon har en teenfrisyr nu, och den är jättefin då hon inte precis har gjort kullerbyttor i soffan.

Annandag påsk, måndagen den 5 april 2010

Gissa reaktionen då vi vaknade och ögonen vi kastat genom fönstret skådade vit mark och tunga, feta snöflingor?! Min första tanke var inte mer komplicerad än 'nej, nej, nej', och Stefans och Majas var nog ungefär likadana. Noa i sin tur utropade "Det här är det jag som har gjort! Jag ropade där ute igår att jag vill att det ska bli vinter igen!" Det måste vara underbart att tro så starkt på sina egna förmågor. Jag bad honom vänligen skärpa till sina önskemål och snarast gå ut och ropa att våren ska komma fort, och bli varm som bara den. Oklart om han fullföljde det.

Dagen har inte bjudit på så många extremer utöver bakslaget i väderlek. Stefan går fortfarande runt och känner sig jättehängig och förkyld, men har ingen feber. I skrivande stund är klockan snart nio, och oddsen för att han stannar hemma i morgon är låga. Barnen och jag gör det oavsett, för vi har ju påsklov.:) Idag marmorerade vi frigolitägg (alltså blev det promenad igår, vilket var helt rätt prioritering med tanke på att jag då fick gå i SOL istället för i SNÖ), och de blev urdåliga. Färgen fastnade inte, så vi övergick ganska snart till att marmorera papper istället. De blev vackra. I morgon är de krispiga och torra och redo att förvandlas till kort, hoppas jag. Påskgodis har vi än, och det verkar nästan som om barnen botats från sin mani då de fått äta lite varje dag. Idag har de inte ens fört godis på tal, och redan igår verkade Maja mest intresserad av att bygga städer med sitt.

Noteras för framtiden bör att mormor som mått rejält dåligt på senare tid (p.g.a. sitt krånglande hjärta) fick spännande hjälp i fredags, och nu mår bättre än på länge. Vi vill att det fortsätter vara så. Ha nu en underbar vår(!)vecka, bästa du! Påskpuss!

Påskdagen den 4:e april 2010

Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Så började alla brev på 70-talet. Relevant men föga fantasifull inledning. Idag skriver jag aldrig brev. Istället fungerar min dagbok som något slags kollektivt informationsfält där intresserade/nyfikna får sitt dagliga eller månatliga lystmäte. Tråkigt och 2000-talistiskt så det förslår, men jag trivs med det. Det ger mig utlopp för mina funderingar, det ger mig tillfälle att visa och minnas allt vidunderligt mina barn tar sig för och det tar nästan ingen tid i anspråk. Eller jo, det minimerar mitt tevetittande, och det kan jag leva med. Sen kan jag ändå känna ett sting av dåligt samvete för att jag är så dålig på att skriva personliga brev och mail, men sekunden efteråt tröstar jag mig själv med att det inte direkt rasar in personliga brev i min brevlåda heller. Folk kommunicerar helt enkelt inte så nuförtiden, vilket är både synd och fakta. Heja bloggen, facebooken och sms:en...

Igår gick barnen ut strax före klockan tio och kom in klockan sex då vi åt påskmiddag hos grannarna. Noa blev serverad "hamburgare" utomhus vid ett, eftersom han absolut inte kunde hitta tid för matpaus. Då jag sen hittade brickan orörd på gården fyra timmar senare insåg jag att han inte hade ätit annat än lite godis på hela dagen. Maja har däremot hittat sin matlust igen efter veckan som gick, och det är skönt att se.

Hos grannarna hade de ställt till med en riktigt fin påskfest för oss. Först fick vi måla våra egna ägg, såklart. Stefan målade ett läskigt ansikte med plåster, asiatiska ögon och tjocka, röda läppar. Noa ägnade sig mest åt att hacka sönder sitt ägg, och Maja gjorde ett fina pastellrandigt exemplar (se ovan). Vi noterade med intresse att båda våra barn äter upp äggulan och lämnar vitan, medan grannarnas alla barn äter endast äggvitor. Vi enades om att i kostnadssyfte utbyta ägghalvor, iallafall i tanken.

Vid niotiden kroknade Maja ganska plötsligt, och vi kröp hemåt. Idag är hon kanske liiite låg i energi, men sval och i hyfsat god form. Stefan är rejält förkyld, och hostar och snörvlar. Han ligger i soffan och berättar historier för Noa. Febern har hållit sig borta än så länge, så det är ingen större fara med honom. Han såg det där lilla inlägget om inbillningssjuka och protesterade vilt. Jag lägger härmed in en rättelse: Stefan är aldrig inbillningssjuk, utan blir bara ynklig då han mår riktigt, riktigt dåligt, på riktigt.

Veckan som kommer är helt ledig för barnen och mig. Det är underbart att få den extra vardagstiden med Maja och Noa, och jag kommer att ha myyycket svårt att återgå till semestertjänst efter att ha prövat detta. Nu ska jag antingen marmorera frigolitägg eller gå en promenad. Känn spänningen i att gissa vilket.

Långfredagen den 2:a april 2010

Den goa och glada påsken fortsätter, trots att Stefans status fluktuerar något. I natt sov han skruttigt p.g.a. halsont, och i morse låg han länge i sängen och kände sig skruttig, trött och lite ynklig. Vartefter tiden gick syntes han till allt mer, och under eftermiddagen huserade han utomhus tillsammans med barnen. Han vårade till det i trädgården och pysslade med någon bil, skulle jag tro. Själv var jag tvungen att åka ett varv till min tandläkare mitt på långfredagen, eftersom denne prompt ville lämna ut min nya bettskena just idag. Hon bjöd på den av ren omsorg om mina fina tänder efter att jag kokat min gamla och lyckats krympa den till ett barns käkstorlek.

Efter min hemkomst hände något märkligt. Jag möttes av sprittande glada vårmänniskor i alla åldersklasser ute på gården, men gick trots den fina vårstämningen nästan raka spåret in. Inget av detta var egentligen särskilt konstigt, utan det konstiga hände sen. Innan jag hunnit blinka eller sätta på kaffe hade jag nämligen mitt i solljuset på denna lidandets dag, som en ren solidaritetshandling naturligtvis (*blink blink*), dragit ner allt jag kunde hitta i hallen på golvet. Med glädje(!) sorterade jag allt i timtal, tvättade och dammade allehanda sandiga vantar, mössor, galonkläder, urvuxna gummistövlar och fleeceplagg. Jag vet inte mycket som egentligen är tråkigare, men det var samtidigt oerhört renande och härligt att hålla på. Jag bringade av bara farten även reda i de i huset malplacerade pärlhalsbanden, mjukishundarna, gormitisarna, klistermärkena och alla de mystiska små pinalerna jag inte ens kunde identifiera. (Det är mycket fascinerande att se vad barnen lyckas bära hem och var de lyckas stoppa undan sina fynd för långtidsförvaring.) Det som till slut kvalade in under 'nödvändigt', 'helt' eller 'vårigt' placerade jag omsorgsfullt på rentorkade hyllor och i dito lådor. Resten kånkade jag upp i svarta hålet (läs: på vinden, vars golv snart ger vika). Jag kände mig vid det här laget oerhört nöjd med mig själv, och blev extra glad då Maja kom in och utropade "Åååh, vad fint du har städat!" Att det då även stod en vegolasagne i ugnen var kronan på verket. Jag fick snart tre "åååh!" till.

Barnen har lekt ute med sina kompisar hela dagen. Vid ett tillfälle sneglade jag ut och såg hela åtta barn i vår trädgård, till häften samma som ses ovan, på bilden från igår. Jag kände inte igen dem alla, men det är ju en del av charmen med att bo där vi bor. Potentiellt nya kompisar finns bakom varje knut. De såg alla så pigga och glada ut, alldeles våryriga. Maja och några andra tjejer hade ställt upp ett stånd vid vägkanten där de sålde hennes (våra?) ägodelar för allt mellan tre och fem kronor. Då jag i förbifarten blev förevisad börsen med pengar de håvat in från förbipasserande kunder kunde jag inte låta bli att undra hur fördelningen av de där pengarna skulle bli i slutändan, samt hur mycket och vad de hade sålt egentligen. Jag såg barnbidraget flasha för mina ögon, men hade för fullt upp med min utrensning för att hinna engagera mig riktigt i handeln.

Kvällens nöje för barnen blev sen att åka med pappa till macken för att tvätta bilen i den coola maskinen. Jag tog ett bad under tiden, och sen sprang vi ett varv med Maja och cykeln på gatan. Nu sover halva familjen. Stefan och jag hoppas att Solsidan kommer ikväll, men har varit för handlingsförlamade för att ta reda på fakta. Vi väntar istället med spänning. Det är lite som att sitta med en lottokupong och vänta på den rätta raden, bara inte lika potentiellt lukrativt. Snart ska vi sova, och sen ska vi vakna friska, pigga och lyckliga till påskaftons morgon. Undrar om påskharen kommer i natt? Hoppas att inte monsterkatterna tar honom.

Skärtorsdagen, den 1:a april 2010

Här var'e påsklov! Stefan har varit hemma med Maja (och till stor del Noa) idag också. Själv mådde han risigt till en början, men den känslan lade sig under förmiddagen och nu är han som vanligt igen. En liten släng av inbillningssjuka kanske? (Den är jag för övrigt smärtsamt välbekant med, men den är numera genom beslutsamhet och en ny attityd min gamla, bortgångna fiende. Rest in peace.)

Barnen blev påminda om påskkäringarnas skärtorsdagsmarsch då det började plinga på dörren framåt eftermiddagen. Vi hade annars tänkt förespråka påskaftonsrunda i år med tanke på Majas status, men det förslaget mötte döva öron. Maja hävdade att hon visst orkade gå utan några som helst tveksamheter, och Noa var helladdad med godislust. Majas kompis Lovisa var redan ute på godisjakt (här kallar vi saker deras rätta namn), men Maja hade inget emot att gå med bara sin lillebror.

Då de stod påskklädda och klara i hallen plingade det på dörren igen, och där stod Lovisa och en handfull andra kompisar till Maja. Hon såg förskrämd ut, och sorgsen och generad och jag vet inte allt. Hennes reaktion blev att gömma sig och gråta en skvätt. Vi stod i ett hörn och lyssnade då Stefan och Noa delade ut godis, och hörde hur tjejerna frågade efter Maja och hälsade till henne. "Hör du? De blir säkert glada om du vill gå med dem..?" viskade jag. "Ska vi fråga?" Maja skakade tyst på huvudet och såg ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarna. Då tjejerna gick sin väg över gården stod hon i fönstret och tittade efter dem. Hon noterade vilka de var och hur fina de hade klätt sig. Sen ville hon gråta en skvätt igen, och utan att felaktigt sätta ord på Majas känslor nu så kan jag nästan lova att jag visste hur hon kände sig.

Så gissa exakt hur glad en sexåring blir då, när kompisarna återvänder tre minuter senare för att fråga om Maja inte ska följa med, om hon kanske är frisk nog för att påskvandra med dem..?! Hon blev nog både rörd och lycklig, och lilla mamman likaså. Efter en kort stunds akut genans klev Maja så ut och gick tappert med sina vänner runt flera kvarter, önskade folk glad påsk och tog emot allmosor. Lillebror hängde på, såklart - och jag, på behörigt avstånd, ifall hon skulle krokna. Det gjorde hon inte.

Vi skulle ju vara halvvägs till Blåkulla nu, men stannar hemma i påsk, har vi bestämt. Resan blev kortare och kortare då vi blev tvungna att flytta fram den och samtidigt ta hänsyn till Stefans jobb, tillgängliga sista minuten-biljetter och kostnad. Sviter på finlandsbåten är en smula dyra för tre dagars resa, eller för vilken resa som helst på det där lilla plutthavet. Så nu satsar vi på att försöka hitta på lite påskskoj här istället, och så träffar vi mormor och morfar då de kommer hit om tre veckor. Det blir bra såhär också. Ett lugnt påsklov är inte alls tokigt.

Ha en go och glad påsk du också!

Tisdagen den 30 mars 2010

Hej hej hemifrån! Maja var bra igår under dagen, men dalade successivt mot kvällen. Vid middagsbordet satt hon med dunjackan på och petade i tallriken med halvslutna ögon. Hon petade alltså med gaffeln. (Very, very funny.) Då vi mätte tempen var den uppe i 39,5 igen. Natten var lugn ända fram till alldeles för tidig morgonkvist. Då kom Maja gråtande och klagade över jättehemsk öronvärk, som jag halvt i sömnen kurerade med fem droppar homeopatika från Sydafrika. Jag erbjöd henne en varm sängplats hos oss, men hon ville hellre lägga sig i egen säng, som vanligt. Vid sju ångrade hon sig och kröp ner hos mig iallafall, och där låg vi och höll om varandra så underbart då en trött Stefan åkte till jobbet. Maja lyxsov till klockan nio, vilket säkert var alldeles nödvändigt med tanke på de senaste dygnens knackiga sömn.

Noa surfar på vågen. Varför vara på dagis då man kan vara hemma? Det har varit väldigt mysigt att ha tillgång till lite extra tid med dem båda. Noa har lekt mycket ute med Gumman Tö, medan Maja och jag har umgåtts här inne. Det gäller att ha ett öga ute också, trots all min tillit, konstaterade jag då jag hittade Noa sittande rätt högt uppe i körsbärsträdet igen. Jag stövlade ut och bad honom backa ner en bit. "Men varför? Det är ju så skönt här uppe!" sa han glatt där han satt. Han tillmötesgick iallafall sin hönsmamma, och överenskommelsen nu är att man bara får klättra lågt om man inte talat om för någon vuxen att man ska upp mot toppen. Jag tror att vi är ense om det, och lär snart få se om tolkningen stämmer.

Minnenas symfoni

Maja och jag tittade på hennes initiativ igenom alla de 1500 överljuvliga bilderna från förra årets sydafrikaresa. Det är omöjligt att med ord förklara exakt hur gärna vi vill åka tillbaka. "Allt var roligt i Sydafrika", sammanfattade Maja, och hon har helt rätt. Vi var alla fyra konstant höga på nöje, värme, kärlek och upplevelser under den resan, trots långa flygresor, trånga förhållanden och många varma timmar i bil. My God, vad underbart. Och nej, jag glorifierar inte. Vi sa det till varandra varje dag där nere.

Monkey Town och någon av de hundra beacharna.

Taffelberget.

Från berg till dal.

Hickory Dickory i Hout Bay.

Skattletare.

Guesthouse Peter and Friends i Gordon's Bay.

Paus i skuggan. Mamman lätt signalfärgad.

Det är nästan smärtsamt för mig att se de här bilderna. Jag kan så tydligt känna alla dofter, höra alla ljud och känna värmen mot min vinterhud. Jag kan gärna skippa alla halvmesyrer för att få åka dit länge igen nästa vinter, och därmed bränna kontot för flera års kortare resor. Inga problem. Eller nej förresten: Jag vill helt enkelt att familjen åker på en lååång långresa igen! Snart. Sydafrika, Nya Zeeland, Australien, Maldiverna, Uganda, Hawaii...? Andra bra drömmar? Så ge oss pengar och skicka oss nästan vart som helst där solen värmer och människorna är vänliga. I'm all in.

Måndagen den 29 mars 2010

Idag är Maja till synes och såvitt min handflata talar sanning feberfri. Men hennes ork är lite låg och hon hade fotfarande 38,5 igår kväll, så vi är hemma och har det lugnt och skönt. Noa lämnades sent omsider på dagis för några timmars aktivitet mitt på dagen, och nu är vi alla hemma igen sedan halv tre. Vi har precis skjutit gormitis med Noas gummibandspistol och vunnit skatten, och nu spikar(!) barnen i skruvar(!) i en stubbe på hallgolvet.

Katterna var utan torrfoder, upptäckte vi igår kväll, så Maja och jag var tvungna att ta en tur till veterinären för att köpa en säck. Då jag informerat om det blev det en väldig fart på lilla konvalescenten. Hon hoppade i sina kläder och stod redo i hallen på två röda, uppenbart glad över att få lämna huset efter två och ett halvt dygns isolering. Och se den lilla donnans stil sen - jag tycker onekligen att hon har ett intressant öga för stil. Den nya vårjackan (som hon valt ut) hittade hon i garderoben, och tog stövlarna till, den rosa luvan och kortbyxor med tajts under. Jaa, vad ska man säga. Skönt att inte behöva bekymra sig om barnets kläder?!

Noa hade gjort dunderfina påskägg på förskolan idag, och sådana ville han att vi skulle göra här hemma också, trots bristen på frigolitägg. Han knycklade ihop bollar av kopieringspapper som vi trädde på grillspett, och sen doppade vi dem i en skål fylld av vatten och täckfärg. Resultatet var väl ungefär som förväntat, men han fick prova och var nöjd med sin nya lärdom. Ägg görs bäst med ägg.

Om tre dagar åker vi till Finland, är dagens mantra. Igår var det "om fyra dagar åker vi till Finland" och i förrgår var det "om fem..." ja, du förstår. Barnen är så taggade att jag ryser av tanken på att någon annan kan bli febersjuk och att resan därmed måste ställas in. Men så blir det sannolikt inte, för varför skulle det. Och blir det så, så får vi en lugn och fridfull påsk här också, med i bästa fall glada påskkäringar plingande på dörren.

Mystiska varelser i vår trädgård?

Igår gladde sig Noa åt all bar mark som skymtade där vi för inte så länge sedan trampade upp jungfrudanser och gjorde snöänglar.

- Gumman Tö har nog varit här och jobbat i natt, sa han glatt.

- Jaa, det har hon verkligen, svarade jag.

- Hon är snäll mot oss, fortsatte han. Men Gubben Frost gillar nog inte Gumman Tö, för hon kommer ju och förstör allt som han har gjort.

- Ja, det är ju sant.

Sen kom han på att vi två skulle tillmötesgå denna mytiska gumma genom att också ta varsin kvast och sopa undan lite snö. Det gjorde vi. Noa pratade på om Gumman Tö hur länge och hur mycket som helst, och gjorde det så seriöst och respektfullt att jag till slut kände mig tvungen att erbjuda honom ett alternativ:

- Men du, jag tänker att Gumman Tö är en fantasi?!

Noa stannade upp för en sekund och såg på en gång både förbluffad och lite stött ut.

- Nähä! Jag vet att hon inte är det. Hon finns på riktigt, men hon kommer bara när det är mörkt, det är därför du inte har sett henne.

- Jaha? Vad spännande! sa jag och lät saken bero.

Dagen övergick i skymning, och Noa plockade snart upp tråden igen och kom traskande med ett glitter i ögonen som en försmak av vad som komma skulle:

- Mamma, jag ska gå ut och sopa lite mer snö, så kanske Gumman Tö kommer. Då blir vi kanske bästa vänner?!

- Åhåå? Vilken bra idé!

Noa klädde på sig noggrant och väl, och tindrade under tiden med ögonen så de lyste upp hela hallen. Färdigklädd stod han sedan kvar och trampade runt medan han pratade och pratade om vad som kanske, möjligen komma skulle.

- Hon kanske ser lite skrämmande ut på ögonen... fast hon egentligen är jättesnäll. För hon är ju jättegammal... Hon kanske ser lite ut som ett monster, fast hon är snäll... För hon är ju så gammal, och då man är extra gammal ser man lite ut som ett monster. Kroppen ser lite ut som en monsterkropp då, så därför kanske hon ser lite läskig ut först när jag ser henne...

- Ja, fast jag tror nog att hon bara ser ut som en snäll gammal dam, sa jag. Och dessutom kanske Gumman Tö är så blyg att hon inte kommer alls..?

- Jaa, eller hon kanske bara står och tittar på mig först, sa Noa och skrattade nervöst. Sen kom han på något ännu vidunderligare: Spindelmannen(!) kanske också kommer och hjälper till?!!

Hans visioner blev mer och mer överdådiga, och till slut hade han trissat upp sig själv så till den milda grad att han inte vågade lämna huset alls. Då kom modiga pappa till räddning, och allt slutade med att pojkarna spelade bandy på barmarken i mörkret istället för att leta efter Gumman Tö. Det mentala lugnet hade lagt sig för dagen. (No thanks to me.)

Jag tycker att dessa fantasier lite svårbalanserade. Å ena sidan vill jag inte att barnen ska skrämma upp sig själva, men å andra sidan vill jag verkligen inte strypa vare sig magin eller fantasin för dem heller. Jag minns hur stor roll de spelade i min egen barndom, och hur besviken jag blev de (få) gånger någon oförstående vuxen bortförklarade mina idéer.

Tomten däremot, där är jag lite negativ. Jag blir matt på att julen = onödiga leksaker, och på att man ska vara så jädrans "snäll" jämt för att få julklappar. Hallå? Varför får ALLA (dagens utopistiska överdrift) jämt klappar ändå då, oavsett hur mycket de varit "osnälla" före jul? Hört om olaga hot? Och varför får vi vuxna nästan inga klappar alls jämfört med våra barn? Eller barnen ute i världen? Har de varit dumma? Och var förresten grannarnas barn också snällare eftersom de fick nintendospel och skidor vi "bara" lego och pussel? Nej, usch för Tomtens märkliga värderingar. Oskyldiga lilla Tandfén däremot, Gumman Tö och Gubben Frost, och varför inte påskharen, för att inte tala om 'Osynliga Fredrik' och änglarna - de är alla välkomna i barnens huvuden. Fast vänta nu - de sistnämnda är verkliga, eller hur.:)

Lördagen den 27 mars 2010

Maja vaknade med över 39 graders feber idag, och tar det lilla lugna. Stefan gav henne Alvedon vid halv åtta, men då var jag inte uppe än. Någon viskade i mitt öra mitt i natten att vi skulle låta hennes kropp ta hand om infektionen, och inte pumpa henne full av symptomdämpande. Det kändes så logiskt och övertygande att vi nu ska låta henne bränna ut lite på egen hand, utan Alvedon, förutsatt att febern inte blir så hög att hon verkligen lider av den. Just nu är klockan halv ett och vi har ätit våffellunch med glass och sylt. Maja hade god aptit och verkar glad och nöjd, utan Alvedon.

Noa spenderar dagen utomhus. Han klättrar precis liite för högt upp i träd, han hittar värdeföremål (pinnar) gömda i snö och han sopar idogt bort is han först krossat med något av sina vapen (dessa eviga, allastädes närvarande pinnar). "Jag hjälper Gumman Tö", säger han glatt. Heja! svarar jag från djupet av mitt hjärta. Nu får faktiskt all snö dra dit pepparn växer fortare än kvickt.

Idag hade vi jätteroliga planer. Först skulle vi ha pizzabagarkväll hos goa, söta, long time no see-vänner norr om stan. Sen blev vi bjudna till barnens kusin på tolvårskalas, vilket kändes alldeles superviktigt och skoj. Sen fick Maja feber och beslut togs om att pojkarna skulle representera oss hos Anton. Och till slut - för en timme sen - hörde hans mamma av sig och meddelade att de var jätterisiga och tvungna att ställa in allt det roliga. Så nu sitter vi här och har det gott ändå. Så kan det gå. Dessutom regnar det, men det är mest härligt, för då känns det lyxigt att inte behöva gå någonstans just idag.

Fredagen den 26 mars 2010

Idag hade jag tänkt träna direkt efter jobbet. Jag hade bokat plats och var redo på alla sätt. Jag skulle bara... och sen skulle jag dra mig bortåt. Men det gick inte. Jag kände så starkt att jag inte ville träna, utan att jag ville hem fortast möjligt istället. Sådana ingivelser följer jag utan att blinka, så jag lillbilen styrde hemåt. Så fort jag öppnat ytterdörren hörde jag Majas gråt. Hon grät och grät, lät fullkomligt bedrövad. "Maja har sovit, för hon har jättemycket feber", förklarade Noa som mötte mig med sin gummibandspistol. Aha, så det var därför jag ville hem. Det var för att kunna sitta hos Maja, som hade ont i kroppen och var så ledsen för det. Hon har inte haft feber på evigheters evigheter, och hade nog glömt hur det känns.

Nu är jag hemkommen efter en kvällspromenad med någon som var vänlig nog att dryfta nedanstående inlägg med mig - det frustrerade inlägget du vet. Hon lyssnade tålmodigt och sammanfattade min utläggning med orden: "Känner du att du har blivit tråkig?" Ja, just det! Jag känner att jag har blivit trygghetsknarkande, tråkig, inrutad. Jag känner mig som en vulkansjäl fången i en fjuttig fontän!

Då kom de förbluffande orden, och de löd på det stora hela såhär: "Alla de där beskrivningarna från fjärran vänner som du gläds åt, de passar ju precis in på hur du är idag också", sa hon. Hon sa faktiskt så! .....Förstår du hur jag kände mig då? Nä, inte jag heller, men det var en salig blandning av tvivel, överraskning, tacksamhet, förvirring.. Om det trots allt är så jag uppfattas NU, och jag ändå vill leva ut mer, vart tar det mig då?

Precis då vi bytt dessa ord med varandra uppenbarade sig två rådjur. Det första hoppade våghalsigt över ett staket och försvann rakt ut över gatan. Det andra stannade vid dikesrenen bara några få meter ifrån oss. Där stod det en god stund och tittade rakt på oss. Jag kan lova att djuret mötte min blick - länge - och säkert Pernillas också. Stunden var magisk. Småningom vände det och gick tillbaka in mot skogsdungen. Vi vaknade ur paralysen och tog några ivriga steg framåt för att följa rådjurets väg in i den glesa växtligheten. Magin tilltog ska du veta, för djuret fanns inte längre där! Trots obegränsad sikt och gott om ljus kunde ingen av oss se ens en liten skymt av rådjuret där det enligt all världslig logik borde ha varit. Det var som uppslukat. Jag är sant tacksam för att jag hade ett så klarsynt sällskap med mig, för annars hade jag betvivlat min egen upplevelse.

Vad vill detta magiska rådjur säga mig? Det talar rakt till mitt hjärta, men jag har så fullt upp med att tänka att jag inte kan höra.

PS, två timmar senare: Maja känns varm, men inte het. Vi får hoppas att det är snabbt övergående och inte scharlakansfeber. Eller halsfluss. Eller magsjuka. Det sistnämnda torde vara uteslutet by now.

PS2! Stefan och jag har luftat våra/mina tankar i soffan ikväll, och det har varit välgörande för oss båda. Han accepterar vulkanen och jag accepterar att han inte hoppar i alla mina luftballonger. Vackert så. Nu firar vi helg!

Sen torsdagkväll den 25 mars 2010

Stefan spelar innebandy mellan 21 och 22, men fastnar alltid i omklädningsrummet så länge efteråt att jag får vänta till klockan elva på att min sängkamrat ska komma hem. Eftersom jag ändå inte kan somna då hans sida av sängen är tom kan jag lika gärna sitta kvar i soffan, tänker jag.

Idag känns det som om jag påbörjar ett nytt kapitel och går över från de fina, rosafärgade sidorna till blommiga, färgstarka, otroligt spännande sidor i livsboken. Jag minns att jag åstadkom många sådana här kapitel förut, för länge sedan. Jag minns också hur stark jag alltid kände mig då jag skrev dem. Nu då jag minns kan jag inte låta bli att skriva nya sådana sidor, för jag tror igen att jag kan, att jag vågar, och framför allt att jag vill! Så come on Livet, ska vi leka nåt skoj?

PS! Jag kom hem full av överskottsenergi och försökte förmedla några av mina bubbliga insikter till familjen, vars medlemmar alla hade fullt upp med sitt och reagerade lite olika. Maja log och såg fascinerad ut. Noa ryckte på axlarna och såg mest ut som om han hade förväntat sig detta (eller mer) av mig hela tiden, och Stefan... ja, han skruvade lite på sig, rynkade pannan och började prata om oskrivna normer i samhället. Jag vet inte riktigt hur mycket han förstod av mina idéer om nya äventyr, och jag orkade faktiskt inte fråga. Jag ville inte riskera att bli brutalt nerdragen på jorden under en så härlig ballongtur. Dessutom så får jag nog honom dit ändå tids nog, utan att han själv märker det.

Nattinatt! He's home.:)

Mittwoch

Allt knallar på här. Våren gäckar oss varannan dag, men vår himmel är ljus.

Facebook är ett intressant fenomen. Flera oberoende personer - personer jag inte träffat de senaste åren - har på sistone lämnat spontana kommentarer om hur de minns mig: med nära till skratt, alltid äventyrslysten, en free spirit, bortom begränsningar, happy eyes with a bright smile.. Jag läser orden och blir fascinerad, för det känns som om de där delarna av mig själv har sjunkit undan, liksom gömt sig under all vuxenhet. Jag antar att livet lärt mig att ljus inte existerar utan mörker, och att det gjort mig till en lite mer allvarlig människa.

Kanske är det dessa påminnelser som fått mig att minnas, eller så är det den ständigt pågående inre processen som får gamla minnen att dagligen flyta upp till ytan. Jag minns till exempel den gången då jag var pank som en kyrkråtta, men så gärna ville åka till Kalifornien. Skulle bristen på pengar få hindra mig? Knappast. Jag gick in på tidningsredaktionen i stan, bad om ett möte med chefredaktören och förklarade vilket rent guld, ja vilken fantastiskt exklusiv artikelserie jag minsann skulle producera för Vasabladet bara han var lite schysst och bekostade min drömresa i förskott. Gjorde han det? Javisst! Oj. Då återstod bara stoffet till de där artiklarna.

Det här var på 90-talet, vid den tiden då evighetsserien Glamour hade svept in över Finland. Tänk vad ett reportage om Glamour skulle göra.. Jag kan inte riktigt komma ihåg hur jag gick till väga för att på egen hand krångla mig in på CBS och få tillstånd att närvara en hel dag vid inspelningarna, men det gjorde jag. Jag minns vagt en lätt fejkad garanti om att jag var en erkänt duktig finsk journalist och skrev för en stor tidning. Haha, minsann. Hur det nu kom sig så befann jag mi plötsligt där. Jag passerade alla grindvakter och tog mig igenom alla andra (spännande) studios ända in till hjärtat av såpa. Jag fick långa, personliga intervjuer med Brooke (Katherine Kelly Lang) och Sally (minns inte hennes namn) i deras respektive loge, och däremellan kunde jag småprata så mycket jag ville med vackraste Taylor, Eric Forresters ena snyggson (namn?), sekreteraren Darla, barnen och... ja, i princip alla karaktärerna i serien. Jag fick se hur de filmade scenerna som fortfarande låg långt i framtiden för mina finska ögon, hur de tog om allt tio gånger (boring), hur de turvis satt och slappade off camera och hur det såg ut och smakade i matsalen där de dagligen åt sin lunch. Alla var oerhört trevliga mot mig, även om jag misstänker att de ganska snabbt såg igenom min "journalistik". Vad jag kan gräma mig över mest idag är att digitalkameran inte fanns då. Var de framkallade bilderna finns vet jag inte heller just nu.

Resten av artikelserien kom att handla om mer klassiska grejer - Las vegas, Grand Canyon, Death Valley, San Francisco, Universal Studios, Six Flags Magic Mountain... Huruvida tidningen någonsin publicerade mina artiklar vet jag inte än idag, för själv befann jag mig mentalt till 100% i Los Angeles efter hemkomsten. Där grundades min vilja till och beslutsamhet om att åka tillbaka dit för att stanna, vilket jag också gjorde ett par år senare (då jag hade sålt allt jag ägde på strandloppis för att finansiera resan).

Ett litet kuriosa är att jag av någon anledning missade "Eric Forrester" den där dagen i CBS-studion, för han hade inga scener att spela in då. Eftersom jag och hela finska folket var lite kära i honom var det mycket frustrerande för mig. Förstår du då vilken overklig lycka det var att få se att han av alla i hela världen satt i första klass på mitt flyg tillbaka till Finland?!! Så fort jag sett honom och lyckats tro mina ögon spann hjärnan igång. Hur skulle jag göra för att få till det här nu? Det fick ju bara inte bli så att jag missade chansen då den låg uppdukad framför mig. Det måste vara meningen att vi skulle ses, för vad i hela friden skulle han annars sitta på ett flyg till Finland för? En bit in på flygningen bad jag således en av flygvärdinnorna lämna över en lapp där jag rafsat ner några ord om en kort intervju som komplement till de intervjuer jag redan fått av hans kolleger. Som bevis för sanningshalten i det bifogade jag ett foto på Brooke och mig. "No problem! Please come over anytime", skrev han omedelbart som svar, så på lite småskakiga ben gick jag fram och satte mig där hos honom i första klass, några mil över jordens yta både bokstavligt och metaforiskt. Jag har inget egentligt minne av vad vi pratade om, men jag har för mig att det var mest småprat om vädret och om Finland och LA och... inte så mycket av journalistisk substans. Men trevlig och rakt igenom charmerande var han också, det kan jag lova.

Jaa, du mitt alter ego... Vi lever faktiskt ett jätteroligt och spännande liv, och jäklar att jag glömmer bort det ibland... Jag har gått och blivit riktigt präktig och tråkig på senare år, och jag tror att alla dessa påminnelser som ramlar in försöker tala om för mig att jag ska börja leka igen. Bara för att jag är vuxen, gift, heltidsarbetande mamma och allt vad jag är, så måste jag inte sitta på min kammare och se på nyheterna i hela mitt liv. Jag har en outsinlig källa av smått otroliga historier att berätta om, och jag ska successivt försöka pränta ner några av dem, dels för att förhindra glömska och dels för att sparka igång mig själv. Jag är ingen annan nu än jag var då, jag måste bara skala fram mitt inre igen.

PS! Sally Spectra var Sally Spectra även off camera. Hon är nog sådan, så hon måste ha världens lättaste jobb. Jag kommenterade det inför några av de andra skådisarna då jag kom ut ur hennes loge, och de skrattade och bekräftade min bild. Är karaktären Sally kvar i serien, förresten? Någon som tittar på The Bold and the Beautiful?

Söndagen den 21 mars 2010

Igår hade jag tänkt skriva lite, men sen tog livet över. Solen sken och dagen inleddes med att jag tänkte "jag måste gå en promenad" och att någon lyhörd i samma ögonblick ringde och frågade om jag ville hänga med. Sådana härliga sammanträffanden bäddar för en synkronicerad dag. Solpromenaden tog väl en dryg timme i anspråk, och då jag kom hem skottade Stefan snö för brinn kära livet medan barnen lekte vårlekar i snömoset.

Barnen önskade sig pannkakor till lunch, och då sådana önskemål gäller det att fånga i farten, eftersom jag då får chans att kasta i både extra mycket kalcium och protein (ägg) till Noa. Lite nybryggt kaffe med mjölk på det, och sen drabbades jag av det stora köksrycket. Jag hade tänkt nöja mig med att byta plats på skafferiet och glasen för att barnen lättare ska kunna förse sig, men eftersom Stefan och barnen var ute hela eftermiddagen och grannfrun satt och hejade på och underhöll mig, fortsatte jag av bara farten med att gå igenom och rensa ur allt jag kom åt. I morse vaknade jag rätt tidigt, lätt småmosig, men fann ändå att en av mina allra första tankar var en glad påminnelse om att köket är så fint och nyorganiserat. Nu SER vi ju allt gott och fint vi har!

Barnen lekte som sagt ute i flera timmar igår, och verkade på allvar njuta av att våren var här. Det droppade överallt, och snödrivorna hukade förskrämda under tökvasten. Kaffe dracks utomhus, då altanen skottats ren. Att uppleva allt detta och känna solens första riktigt värmande strålar mot ansiktet var så uppiggande, så stärkande och så lyckobringande att jag kände för att avfyra vårskriket. Men det gjorde jag inte, så det är sparat till en ännu mer fantastisk dag. Inte för att gårdagen är lättslagen.

I skrivande stund är klockan 10.40 och det är för omväxlings skull mulet ute. Stefan dricker sitt ovanligt sena morgonkaffe här intill mig, och barnen grejar. Noa går runt med en hammare och funderar på vad han kan hitta att spika i, och Maja pysslar ihop egendesignade påsar med sax, kartong, lim och glitter. Jag ska fixa två skålar med mellis till barnen innan simskolan - kesella med frysta bär. Noa gillar kesella mycket, och jag säger mig inte ha en aning om hur kesella blir till. "Är kesella mjölk?" frågar han då och då, och jag svarar helt utan att ljuga: "Nej, mjölk är mjölk och kesella är kesella." Nåde dig som ringer upp honom och definierar det annorlunda.

Fredagen den 19 mars 2010

Nu har jag också äntligen fixat håret. Inspirerad av den trevliga vistelsen hos Noas frisör bokade jag modigt nog en tid hos "den av era frisörer som är bäst på tjejer". Hon hetter tydligen Sandra, så i hennes stol satt jag igår.

Sandra frågade var jag annars brukar klippa mig.

- Tjaaa... Sist, då i oktober, klippte jag mig Hos Tomas, och gången innan dess, typ i maj, klippte jag mig hos Corinne and Friends. Innan dess minns jag inte... eller jo, på Holland Hair på Ringvägen, tror jag...

Jag har varit hopplöst otrogen mina frisörer, helt enkelt för att jag inbillat mig att man måste gå till en dyr frisör för att få en vettigt jobb gjort. Sen har jag ändå aldrig varit 100% nöjd, och letat vidare efter en annan dyr. Nu tänkte jag utmana min grundlösa övertygelse eftersom jag ändå aldrig blir 200% nöjd och således bara kunde vinna på det. Jag tänkte låta 'en helt vanlig frisör' slinga och klippa mig för en tusenlapp istället för två. Vilken Braveheart jag är.

Men vet du vad? Sandra var jätteduktig, och precis lagom pratglad så jag fick läsa mina skvallertidningar i fred. Hon var så noggrann att hon sköljde ur väteperoxiden successivt så att slingorna skulle bli lika starka hela vägen. Sådan extra möda lägger få frisörer ner, kan jag av erfarenhet säga. Och hon klippte och klippte och mätte och finlirade och sa snälla saker om mitt ungdomliga hår och kändes genast som en frisör jag skulle kunna besöka igen. Jippii, äntligen ett ställe jag smidigt kan besöka med bil, utan att bli ruinerad.

Nu är det fredag kväll och jag känner mig och har länge känt mig pigg, glad, stark, helgsugen... Stefan har firat sin nästsista lediga fredag med barnen, och de har dagen till ära lekt bort tid på leklandet. Själv har jag jobbat så gott jag kunnat med de få elever på min skola som inte är sjuka. Uppåt hälften har varit borta i de värst drabbade klasserna. Det går scharlakansfeber, magsjuka, feberförkylning och löss. Come on baciller - I dare you!

Lite mera söndag:

Ja, nu ser vi honom där inunder trollhåret igen. Hade inte bästa Eddie kunnat ta liiite mer då jag väl lyckats släpa dit Noa, kanske? Fast lilleman var ju ganska tydlig med sina direktiv i och för sig; att han egentligen vill ha hår ända ner till golvet, så därför får Eddie faktiskt bara klippa lite. Klokt av honom att lyda och därmed behålla sina nöjda, små kunder, antar jag.

Ja, vad vet vi?

Igår sa Maja helt plötsligt:

- Tänk om allt det här är en dröm.

Jag studsade till lite, av förvåning och nyfikenhet. Jag ville inte förstöra hennes tankespår, så jag kontrade bara med det klassiska:

- Hur tänker du då?

- Jamen tänk om varje dag bara är en dröm. Då drömmer jag oftast att jag är i skolan och ute på rast.

- Okej. Jaa, tänk om... Tycker du att du drömmer bra drömmar isåfall?

- Ja-a.

- Men vad spännande! Då får vi väl försöka passa på att bestämma precis hur vi vill att våra drömmar ska vara, sa jag och tyckte att jag var lite småfiffig.

- Mm-m.

Så var det magiska ögonblicket passerat.

Söndagen den 14 mars 2010

Svisch, sa det. Vilken urdålig uppdateringsfrekvens. Allt är fint här. Vädret slår alla rekord, och jag har gått och grunnat på om jag lever det vädermässigt mest perfekta året under min livstid, eller om jag helt enkelt inte varit närvarande nog för att lägga märke till vädret tidigare. Var inte sommaren underbar, och hösten, för att inte tala om vintern? Och nu radar våren upp sina paraddagar i ett gott försök att bräcka dem alla. Tack för det!

Igår kväll frågade Maja om vi hade något tyg. Sen ville hon ha kartong, tygsax, nål och tråd. Hon var mycket hemlighetsfull. Klipp, klipp, klipp. Först gjorde hon sig en svart väst/bolero/axelvärmare. Därefter fortsatte arbetet med kartong och penna. Hon ritade med pennan på kartongen - runt sin fot - klippte ut kartongbiten och skrev MAL (mall?) på den. Sen använde hon malen till att rita ut och klippa till en tygbit. Hon måttade med tygbiten runt foten, pratade lite för sig själv, suckade och började arbetet med att rita en ny, större mal. Till slut satt hon med två rosa tygbitar, en lite längre och en lite kortare. Dem ville hon sy ihop med nål och tråd. Jag hjälpte henne med knut och de första två stygnen, sen blev jag beordrad bort till behörigt avstånd. Och se, visst blev det en snygg toffla!

Parallellt med detta pågick ett annat äventyr inne i Noas rum. Stefan har nyligen introducerat honom i gummibandens värld, och där trivs han så till den milda grad att de igår blev tvungna att åka och handla en hel påse gummiband. Gummibanden blir vapen man kan skjuta ner farliga gormitisar med, så man kan komma åt att ta skatten som finns i grottan. Jublet då Noa får in en fullträff känner inga gränser. 

Jag har glömt att upplysa framtiden om att Maja nu läser allt hon kommer åt. Hon läser så många skyltar hon hinner då vi passerar, hon läser lösryckta ord i mina tidningar och hon och vill gärna läsa hela barnböcker för Noa. Tempot är inte direkt världens högsta än, så efter en kvarts lyssnande föreslår Noa ofta diplomatiskt att mamma eller pappa kanske kan få läsa varannan sida. Men ändå: hon läser! Detta intresse har vaknat helt och hållet av sig självt nu. Redan för länge sen ljudade hon ihop korta ord på tre bokstäver (våren 07), och därför trodde jag att hon skulle ha börjat läsa mer för länge sen, men fröken läser då fröken vill, inte då mamma vill. Så hurra, nu är vi där - både läsandets och skrivandets mecka! Igår kväll hejade Maja intensivt på Eric Saade i melodifestivalen, och gick till sängs lite missmodig efter att Anna trots hennes röstningssamtal hade vunnit. Då jag tittade till henne vid tiosnåret hade hon somnat intill något slags minneslapp där det stod: "Anna van i mälodifästivalän". Allt bör numera nedtecknas. Jag tror att hon brås på mig lite både här och var.

Noas nya vän Morris

Mormor och morfar ringde för att kolla om vi hade "fått en begagnad hund". Nejdå. Vi hälsade på en alldeles lagom begagnad hund, som Noa fick ynnesten att undersöka hur mycket han ville. Vilket paradis för en sann djurälskare. Nu vill han åka dit igen, och igen, och igen... till Morris. 

Söndagen den  mars 2010

Ojoj, tröttheten är bedövande. Men det är bara trötthet, sömnbrist, för få timmars susseri. Inget annat. Mycket vatten mellan varven är ett bra koncept. Maja valde ju min look igår, som sagt. Det här var visst "as-snyggt":

Sen var jag bjuden till ett för mig alldeles nytt hus, till en alldeles ny värdinna. Vi fick kycklingspett, kallskuret, pastasallad och hembakta, snurrade baguetter av något slags surdeg som jag bara måste prova göra. Vid tiosnåret tog vi en taxi till målet för kvällen, och där fortsatte det roliga till tvåstrecket. Att jag sen var uppe i varv och inte kunde somna förrän tre-halv fyra var väl det som förstörde mest, men vad gör det om hundra år.

Pernilla och jag kanske stängde in oss i lilla bubblan lite under perioder av kvällen, men det blir lätt så då vi inte hinner ses så ofta som skulle vara önskvärt. Man måste ju hinna både prata och  dansa då, så det gjorde vi. Vi dansade troget till det där disco-typiska dunkadunkat i en dryg timme eller så, och precis som förra gången hade dj:n inlett ett stim av alla gamla go'a låtar precis då taxin hem var beställd. Men det var hääärligt!

Då jag ser närbilden ovan vill jag förresten påpeka att en frisörtid är beställd till på fredag, då någon förhoppningsvis oerhört proffsig person på By Barda ska få reda ut testarna och liva upp dem lite. Jag har inte klippt mig sedan i... let me check my diary... oktober(!). Piffiga, nya hår, kom till mig!

Maja har besök av Lovisa, som är hemkommen från sin sportlovsresa. Noa är följaktligen hos Viktor, som infunnit sig efter samma premisser. Stefan pratar i telefon och jag dricker kaffe igen. Jag funderar på att ta en tur till Nacka lite senare och hälsa på en målande vän som har fina tavlor att visa, men det beror på hur väl kaffet kickar in. Ett annat alternativ är att göra den resan en annan dag och ragga upp någon för en frisk promenad i solskenet, för visst skiner den igen, den goa elden. Vi får se. Livet utvisar och jag följer dess flow.

Lördagen den 6 mars 2010

Vädret är likadant som igår. Jag måste ju nämna vädret, för jag tror ingen missat att detta numera även är en vädersajt. Stockholmsvädret rapporteras bäst på hososs.eu. Idag minus fem, strålande sol, måttlig vind. Jag tog en uppfriskande morgonpromenad efter en kort natt. Jag har ofta lite avvikande svängningstal natten innan hormonerna vänder uppåt igen, och i natt var den natten. Lite synd var det ju med tanke på att jag ska iväg på tjejmiddag och efterföljande dans ikväll, men å andra sidan var det praktiskt att det sammanföll med att Maja hade ett ovanligt bakslag i nattskräck. Jag hade ändå blivit störd. Maja har haft sådana nätter förut, men det var lääänge sedan nu. Eländet börjar alltid innan Stefan och jag har hunnit lägga oss.

Igår var klockan runt halv elva då jag hörde henne skrika "maaammmmaaa, paaapppaa!" inifrån sitt rum. Då jag kom in satt hon och stirrade in i väggen och såg livrädd ut. "Jag vill inte! Den där orangea... den är DUM!" Sen såg och hörde hon mig (fast ändå inte) och kastade sig blixtsnabbt om min hals, darrande av skräck. Förtvivlat grätskrek hon och klamrade sig fast vid mig, över loftsängskanten. "Den är DUM!" upprepade hon. "Dumma, dumma, dumma!" Hon försökte slå handen i fönsterkarmen, i sängkarmen och i madrassen, som om hon försökte ha ihjäl något osynligt och väldigt dumt. Jag tog henne i famn och bar ut henne i ljuset, även om jag av erfarenhet vet att det inte hjälper.

Här ute trampade hon luft med höga knälyft, gick runt i cirklar, skrek och stirrade ömsom rakt in i väggen, ömsom på oss. Plötsligt tystnade hon och lyssnade uppmärksamt. Snart hörde hon tydligen något oerhört upprörande, för paniken eskalerade och hon utbrast mer förtvivlad än någonsin: "Det låter som om de är nio stycken!" "Va?" undrade Stefan och jag fulla av något slags blandning av skratt och obehag. "Nio stycken!" upprepade hon och såg på oss som om vi var helt korkade som inte förstod att vi måste fly hals över huvud, nu genast. Småningom gick det att få ner henne i vår dubbelsäng, där hon omgiven av oss båda kom till någon form av ro. Ron varade dock bara i korta perioder, och varvades hela natten av vad som antagligen var samma dröm. Maja skrek och pratade i sömnen och var otroligt orolig. Hon kändes varm, antingen febervarm eller panikvarm. Heroiske Stefan gick till slut och lade sig i kojan under hennes loft för att hon skulle slippa springa runt i huset i panik.

Idag, i dagsljus, har vi kunnat prata om det här och berätta för Maja om vad som hände. Hon skrattar gott och verkar ha glömt det mesta, fast allt är inte borta. Hon berättar att hon drömmer om samma figurer/ människor/ troll då och då, vilket vi kan känna stämmer. Hon skriker alltid om liknande saker då hon får nattskräck. Hon kan däremot inte komma ihåg hur de ser ut, eller vad hon tror ska hända. Synd, för kanske är det något vi isåfall kunde bearbeta i vaket tillstånd.

Nu sitter jag här med blött hår och nylackade naglar. Maja har valt min klädsel, utifrån mina tafatta förslag. Hon är bombsäker på vad som passar mig och inte, och jag litar rätt långt på vad hon säger. Hon brukar ibland fälla diskreta omdömen om andra, och jag brukar då till 99% hålla med henne. Hon kan inte heller se mig i alltför coola jeans (ni vet sådana där slappa, grabbiga), utan ler då överseende och säger att X:s mamma passar i sådana, men att de inte riktigt är min stil. Hon har så rätt. Med lite tur(?) får du senare se vad hon valt ut till mig ikväll.

Fredagen den 5 mars 2010

Jag vill bara visa detta vackra just nu:

Ord känns överflödiga. Maja leker med en kompis, Noa leker med oss och katterna ligger ute i solen och jäser.

Det är äntligen vår på riktigt! Eller iallafall vårvinter..? Det duger.

Torsdagen den 4 mars 2010

Idag har både Noa och jag PMS. Hjälp, vilka korta stubiner vi har haft. Han har smällt i dörrar medan jag har bitit mig i tungan för att inte göra likadant. Så att Stefan var ledig föll sig bra, och att vi åkte på bio och utelunch och vattning av blommor hos mormor och morfar likaså.

För tillfället springer de runt som galningar bakom ryggen på mig, i något slags kvällsurladdning. De flamsar och skrattar och tjuter och kastar studsbollar, och jag stänger in mig här i min bubbla för att inte utbrista i något onödigt. Klockan är 19.28, och den går långsamt ikväll. Ge mig choklad.  

Pyssel-kvällar

Klockan åtta lägger vi barnen, pussar på dem, säger att vi älskar dem och att vi ses i morgon. Därefter är det vuxentid i vardagsrummet. Vad barnen sen gör i sina rum tills sömntåget går varierar lite - ibland bläddras det i en rolig bok, läggs ett pussel, ses ett avsnitt eller två av Mumin, gosas med en katt... Men Maja, hon pysslar sig nästan alltid till sömns. Jag var nyss (kl.20.40) inne för att ge henne en extra puss och ett extra "I love you", och då satt hon i sängen och trädde halsband. Då hon känner sömntåget taxa in plockar hon undan vad hon pysslat med, lägger huvudet på kudden och somnar på ett ögonblick. Jag brukar vid behov titta till henne då klockan blivit mycket för att be henne avsluta pysslet. Sen sveper jag förbi två minuter senare (för att ev. påminna), bara för att bevittna hur oerhört snabbt hon kan gå från idogt pyssel till djup sömn.

Det känns fantastiskt bra att de är så självständiga vid insomnandet (också), och jag tror ärligt talat att det hjälper dem sova tryggt. De är så vana vid skön, avkopplande ensamhet vid sovandet att ett uppvaknande under natten inte behöver innebära någon chock (om ingen hemsk mardröm orsakat det). Och återigen, för tydlighetens skull: det här är vår inarbetade rutin, fluffig av kärlek och ömhet, och den sker aldrig under någon form av tvång. Vill de hälsa på oss under vuxentiden så får de självklart(!) göra det. De möts av öppna famnar om de kommer. Det gör de också då det behövs, men det sker bara lagom ofta.:) De underbara gospropparna..

Facit på onsdagen

Vi åkte på en liten utflykt efter lunch. Barnen fick ett smärre köpbegär efter den pyttelilla shopping de gjorde häromsistens, och eftersom de faktiskt har outnyttjade gåvopengar de fått från mormor och morfar valde vi i sportlovets ära att åka till jättestora giraffbutiken (ToysRUs) och botanisera. Det var inte helt enkelt. Där finns ju för mycket! Barnens ögon rullade i huvudena på dem då vi till slut nådde kassorna, men de verkade nöjda med sina beslut.

(Notera skattkistan med alla stålarna. Maja har sina i en mer diskret silverbörs.)

Maja valde en ritsnurra, en likadan som Lovisa har. Hon tyckte att det var bra, så kunde de turas om att rita både här och där. Även Noa tyckte det var ett bra val, eftersom han aldrig tidigare har fått prova en sådan, men väl sett på och fascinerats. Han själv valde ett riddarset med svärd i två olika längder, en sköld och något slags armskydd. Det gick inte att få honom att välja något annat, hur många svärd som än har passerat hans rum (han ger bort dem alla) och dödligt jag än tyckte att allt i förpackningen verkade. "Men jag måste ju ha svärd om jag möter en drake!" sa han. "Jag ska ju bara slåss mot drakar med dem, mamma. Och DU kan ju inte bestämma vad JAG ska välja." Jag tappade väl argumenten ungefär där, och lät honom öka på sin vapenarsenal.

Utanför kassorna satsade barnen varsin egen femma på det där babyåket de har vid ytterdörrarna. Maja fick knappt plats i förarsätet, men det var tydligen roligt ändå. Vid det här laget hade vi blivit hungriga igen och stannade därför i Skärholmens centrum för att äta på deras food court. Vi åt jättegod mat i lugn och ro och handlade även på Ica. Sen var alla tre ganska trötta i benen då vi efter många om och men (vilken vilseröra det är i det där centrets parkeringshus!) hittade bilen och åkte hem vid sexsnåret.

Hemifrån ringde barnen mormor och morfar och tackade för sakerna de köpt. Mormor som höll i luren i andra änden lät oerhört glad i tonen då hon turvis av barnbarnen fick veta vad vi gjort och vad de hade köpt. Som avslutning på samtalet sa Noa till min stora förvåning: "hjärta kram kram" till mormor. Jag hoppas att hon uppfattade det och blev lika rörd som jag. Det var en hälsningsfras jag aldrig hört och än mindre använt själv. Men hjärta betyder ju kärlek, och det vet han så väl.

Onsdagen den 3 mars 2010

Idag är det min dag med barnen igen, efter att under gårdagen ha varit iväg för att uträtta gamla ärenden medan Stefan var hemma med de små. Vädret är underbart på sitt sätt: solen skiner starkt, men det blåser och termometern pekar envist på minus elva. Då vi nått mars börjar det nästan rycka i vårnerven, tycker jag. Jag skulle faktiskt gärna se att solen tog över nu.

Barnen hostar lite, men är pigga och glada som mörtar. De har inte varit sjuka på över ett år nu. Senast vi vabbade var våren 2009, då vi hoppades att de där prickarna på Noas rygg var vattkoppor. Det var de ju inte, men då vabbade vi för säkerhets skull eftersom vi aktivt hade försökt smitta dem. Före det var det kanske någon gång hösten 2008, men jag är inte ens säker på det. Jag borde titta bakåt i dagboken, för även förra vintern satt Stefan och jag och var överdådigt tacksamma. Jag är blodgrupp B, och det kanske de andra i familjen också är, för vi är aldrig magsjuka. Eller jo, vi var magsjuka en gång år 2005. Det var hemskt, så jag lider helt ärligt med alla som åker på det regelbundet. Nu får vi se om min bikt leder till någon ovälkommen konsekvens - som att vi alla plötsligt blir krassliga som aldrig förr - men det väljer jag att inte tro. Så länge man förstår att uppskatta sina välsignelser så får man behålla dem, tror jag.

Vad dagen ska bära med sig har vi inte bestämt än. Noa är leksugen, men alla de dagiskompisar han trivs med verkar vara på flykt från stan. Han springer för tillfället omkring och leker med katterna medan Maja dricker en kopp te framför lilldatorn. Hon är helt självgående med datorer nu. Hon frågar först om hon får använda en. Sen slår hon på den, loggar in, öppnar Explorer, skriver www.... och klickar runt efter sina egna behov. Tänk vilka tider dagens privilegierade barn lever i. Stefan och jag satt och pratade om vår egen ungdom igår kväll. Vårt högsta nöje var kassettband vi fyllde med slumpmässiga låtar från radion. Jag lyssnade slaviskt på "Ungdomens gåva i toner" på radion varje torsdag klockan 20, och satt spänt med två fingrar på knapparna redo att trycka inspelning om den aktuella låten verkade lyssningsbar över huvud taget. Det gällde att inte vara så kräsen. Hade man tur så pratade inte programledarna mitt i musiken, men irriterande ofta gjorde de det. Då fick man prioritera - var låten värd att behålla ändå, eller skulle jag välja att ha en låt mindre i min samling. Och vilken lyx vissa hade som ägde en dubbeldäckare, en bandspelare som man kunde spela av kassetter på! En kompis hade en sån, och någon gång ibland kunde jag få spela av en eller annan låt på den. Även min alltid så moderna mormor hade en, men hon bodde femtio mil bort... Min bandspelare hade heller inget räkneverk, så då jag ville lyssna på min favoritlåt fick jag spola fram och tillbaka som en galning, alternativt lyssna igenom hela den 30- eller 45-minuter långa sidan.

Nu ska visst sonen också göra ärenden på datorn, så jag får överlåta denna. Fortsättning följer vid tillfälle. Ha en underbar dag, alla vänner!

Facit på måndagen

Vilket härligt ställe det var, det där sagolandet! Först var det överbefolkat där, av dagisbarn eller dagmammebarn. Rabiat var deras ena fröken iallafall, såpass att Maja och Noa såg helt förskräckta ut. Först då de gick började mina människoungar ta för sig lite varsamt. De kände lite försiktigt på alla de fina utsmyckningarna, klämde på de roliga utklädningskläderna och provade trevande ett par kronor och svärd. Sakta, stegvis, tog de sig i sina favoritutstyrslar, som de sen lyckligt bar tills vi blev hungriga och började längta hem. "Tänk att man bara får låna allt!", tyckte de hänfört.

Här bjuder prinsessan draken på en delikat slottsmåltid, självklart serverad på de finaste silverfat:

Det är inte stort, men det är fantasifullt och bjuder in till lek som aldrig vill ta slut. Du som vet var vi bor hittar lätt denna inomhuslekplats på bygdens bibliotek. Fortsätter busvädret så är det en tacksam utflykt.

Till middag gjorde jag misstaget att dra en rövare. Jag kokade röda linser, och grillade utom barnens synhåll tunna, tunna marinerade kycklingfiléer i ugnen. Maja kom och dukade, intet ont anande. Hon börjar bli van vid alternativa rätter. Noa kom släntrande först då vi ropade på honom.

- Vad är det?  frågade han snabbt som blixten. Jag äter inte kött.

- Nej, jag vet det, så det här är filéer, kontrade jag och snörpte åt hjärtat som gjorde sig påmint med ett sting.

Filéerna var gjorda på ekologiska, frigående svenska höns, så jag kände att jag själv rent etiskt kunde tänka mig att äta dem. Några bitar iallafall, vilket jag också gjorde. Noa däremot var mycket, mycket misstänksam. Han skar itu en och synade den ingående.

- Det här ser väldigt mycket ut som kött, sa han.

- Ojdå, det borde det inte göra, sa jag (fortfarande utan att direkt ljuga, om man följer den strikta definitionen). Men smaka en liten bit och se om det känns bra eller inte. Känns det fel så behöver du ju inte äta mer.

Noa tog en minitugga och tuggade långsamt. Han grimaserade och svalde, men såg ut som om han skulle börja gråta av äckel. Han föreslog att de kanske hade skrivit fel på filéförpackningen, och hjärtat stack till än en gång då jag diffust hummade till svar. Självklart slutade eländet med att han åt torra linser och smörgås, och med att jag fick ruggigt dåligt samvete. "NO more lies!" slog Stefan fast då han kom hem och fick höra storyn. Helt rätt. No more lies. Jag ser nu att Noa talar sanning då han säger att det är så synd att äta djur att det inte är gott. På något lustigt sätt känns det bra. Det betyder att Noas uppoffringar antagligen inte känns som uppoffringar för honom själv, utan som naturliga följdeffekter av äkta känslor.

Måndagen den 1 mars 2010

Idag är det årets första sportlovsdag fr 3/4 av familjen. Det var underbart att slippa tänka jobb igår kväll, och det var ännu mer underbart att bara skrota runt i lugn och ro hela morgonen. Barnen hann göra frukost och se ett muminavsnitt innan jag vaknade, även om det inte var senare än 7.40. Sen badade vi, först jag och sen de två små tillsammans.

Vad dagen ska innebära mer än ljuv tid att bara vara återstår att se. Igår fick vi besök av två tjejer som inspirerade oss till att se den sagoutställning som satts upp i centrum, så mycket troligt är att vi tar en sväng dit och passar på att låna lite böcker på biblioteket samtidigt. Noas glasögon har en tendens att glida ner på nästippen, så optikern ska vi också hälsa på. Och så var det det där med frisören... fast det verkar jag vara ensam om att förorda. Veganen har tänkt odla sitt tills det når golvet. My goodness.

Jag hoppas att du har en skön dag, ser fram emot en härlig vecka och känner att välbefinnandet är på topp. För egen del känner jag av vissa hormonella svängningar denna månad. Jag är frustrerad över att ha lyckats pricka in en helg och några sportlovsdagar, men det borde enligt mina beräkningar vända väldigt snart. Humöret är det i och för sig inget fel på, det är bara det att det... eh, fluktuerar lite.:) Kram på dig!

Lördagen den 28 februari 2010

Idag har Maja och jag varit på stan i sex timmar. Vi har strövat runt och betraktat människor, provat kläder och krämer, klappat små hundar, ätit varma scones och glass och åtgärdat det mesta på min milslånga lista av saker som är slut - schampo, balsam, hårjox, maskara, strumpor... Maja hade med sig sina egna pengar också, och för en del av dem köpte hon några saker. Hon skötte affärerna själv, ett koncept jag införde med barnen för länge sedan. Ska de handla så ska de handla. Maja gjorde det så självklart och fint, sade varsågod och tack så mycket. Jag blir fortfarande lika stolt varje gång.

Här demonstrerar Maja sina inköp. Se den vackra kjolen och den rosa koftan. Även hårbandet och inneskorna "behövde" hon. Alla har tydligen inneskor på skolan utom hon. Och nej, hon betalade inte allt detta själv. Hon köpte hårband och några andra små accessoarer.

Noa och Stefan hade gjort en egen resa. De försökte få tag på en sladd att ersätta den där avklippta med, men det gick inte särskilt bra. Senast Stefan försökte skulle de få in rätt modell i veckan, och nu då den kommit visade det sig att den inte alls passade. Det ser mörkt ut. Kan Majas lilla fadäs verkligen ha kostat oss 5000? Det får inte vara sant. Hur som helst så hade Noa också med sig sina pengar i sin lilla skattkista, två tjugolappar och några slantar som skramlade på botten. Han bar tydligen den där skattkistan högtidligt genom centret, öppnade den och rasslade vid kassan då han betalade för sin månsand. (Hur de nu kunde sälja månsand för 40 kronor är verkligen ett mysterium.;) Stefan bestämde sig tydligen för att hotta upp hans garderob och kastade ner en farlig t-shirt i påsen också. Precis som Maja modellar ovan modellar även Noa, inte helt nödbedd:

Ovanstående bilder på Noa påminner mig om att berätta att jag är ute ur orosträsket. Jag hade en svacka för några dagar sedan, då jag skrev om hans veganism, men sen dess har jag hunnit bolla det, tänka till, betrakta honom - och komma fram till att vi inte har något problem. Noa hör till de lyckligaste och mest sprudlande barn som går på jorden, och så länge han själv inte tyngs av detta är det väl otroligt förmätet av oss att göra det. Han blir glad av att leva som han tycker är rätt, och vem är vi att döma det? Kanske kommer framtiden (ännu tydligare än den redan gjort det) att visa oss vad han vet redan nu. Vi ska stötta honom i det här och göra allt vi kan för att få till bra, balanserad mat. Den goda nyheten är att han aldrig ätit så varierad kost som han gör nu, ur sin vegetariska låda på dagis och de dagar vi orkar anstränga oss hemma. Inte vi heller för den delen. Heja Noa!

Nu ska vi se melodifestival med ett öga och förmodligen OS med det andra. Wahlgren och Jöback känns ju lite intressanta att se, eller det är iallafall vad jag försöker övertyga Stefan om. Jag hoppas att DU har en härlig lördagkväll, att du mår bra och att du har någon i din närhet du kan visa kärlek.

Torsdagen den 25 februari 2010

Vad säger man om februaritorsdagen då den blygt värmande solen sken så starkt från en isblå himmel att några vårradikala droppar envetet trotsade tio minus, rann av södertaken och droppade en i nacken? Vad säger man om en torsdag då man medvetet drog benen efter sig på vägen till bilen bara för att hinna lyssna till några fler toner av fåglarnas allra ivrigaste vårsång? Jamen eller hur: Dagen har varit helt underbar.

Gårdagen var inte så pjåkig den heller. Då gick vi på barnens begäran en lång vinterpromenad i det fria efter skolan/dagiset:

Idag följde Maja med en klasskompis hem igen. Det rådde ingen tvekan om att hon ville och vågade. Inte ens de två stora hundarna i huset kunde stoppa henne. Fantastiskt roligt, säger jag som mor till en myyycket försiktig bortalekare. Då jag nyss ringde dit för att kolla läget meddelade pappan i huset att de skulle äta kyckling med ris och att Maja var välkommen att äta med dem om hon fick. Hon hade tydligen inga planer på att gå hem än. Det är uppenbart att det är nya tider nu, modiga och glada tider. Inte heller morgonlämningarna på skolan är något bekymmer längre, trots nya vikarier varje vecka.

Jag hämtade Noa, och nu har vi haft en skön och trevlig eftermiddag på tuman hand. Idag, precis som igår, satt han ensam på dagisgården i sin röda overall då jag kom. Fröken hade varit framme och undrat hur det var ställt och om han ville hitta på något, men han hade avfärdat henne med ett förnöjsamt "Nejtack, jag bara sitter här och har det skönt." Sicken liten gubbe han är...

Idag gjorde vi på Noas innerliga begäran pannkakor till middag. Eftersom han den senaste tiden även börjat utesluta mjölkprodukter - ge mig styrka - så gjorde vi smeten på soygurt med blåbär. Det blev ju jätteroligt att äta rymdpannkakor, vilket var vad vi döpte de grönblåa skapelserna till. Not very pretty, men goda!

Noa har som sagt dragit åt svångremmen ytterligare, och gud vet var han får sina asketiska levnadsregler ifrån. Nu undviker han in i minsta detalj (som han känner till) mjölk, eftersom han bekymrar sig för att han annars tar mat ifrån kalvarna. Våra motargument biter inte över huvud taget, så tills vidare dribblar vi mellan soja, havre och visst mygel. Under sportlovet har jag planer på att ringa en ekologisk bondgård för att se om där finns någon pedagogisk bonde som kan visa oss runt och förklara för en fyraåring att kalvarna inte konkurrerar med människorna om mjölken. (För det gör de väl inte?)

Hans naturengagemang är också på tillväxt. Mellan bilen och huset fick han idag syn på en liten pappersbit. Vips böjde han sig ner och plockade upp den. Han sprang viftande med den emot mig och såg mycket upprörd ut:

- Mamma! Jag hittade ett skräp i naturen!!

- Oj, det var ju tokigt,  sa jag semi-engagerat och såg för mitt inre våra promenader då gumman tö avslöjat den krassa verkligheten under snön för vår naturpojke.

TV-stund framför dokumentär om korallrev

Det är ju så vackert allt detta, men samtidigt så hjärtskärande. Jag sörjer att Noa åsidosätter sina egna behov för att göra gott gentemot kossorna, kalvarna, laxarna, räkorna, hönorna och... ja, precis allt ens lite levande. Igår kväll frågade han om papper kommer från träd, och om träd kan känna. Där fick han ett blankt nej kan jag lova, för minsta sentimentalitet från min sida han väl resulterat i att han torkar sig med löv på toaletten och ritar sina dinosaurier med krita på stenar. Men å... Så som han älskade korv och leverpastej och laxfiléer... Goda råd börjar ju bli dyra om han tänker bli 100% vegan. Igår fick jag till en jättegod sojastroganoff med linser, men ska jag vara helt ärlig så är min veganreceptbank tills vidare begränsad. Det lät väl bli ändring på det.

Att lämna synpunkter och tankar är gratis! Du har väl inte glömt hur man tar sig till gästboken, kära medlevare?

Söndagen den 21 februari 2010

Vilket underbart väder vi vaknade till! Vaknar gör jag för övrigt tidigt numera, och går frivilligt upp mellan sju och åtta även på helgmorgnar, fast jag erbjuds att sova till nio-snåret. Fast vad gör det då jag mår bra? Jag är ju inte trött under dagarna, så det måste väl betyda att allt är i balans. Solen skiner från en underbart halvklar vinterhimmel idag, och det verkar således som om de där uppstudsiga snövirvlarna från igår redan har dragit vidare eller tagit en paus i sitt arbete. Väderkaoset vi hör talas om på nyheterna har vi inte sett en skugga av.

Stefan och småtten har precis åkt till simskolan, och jag sätter mig och gör viktiga saker, som ni märker. Dokumentation är viktigt. Då de kommer hem ska vi sluka en snabb lunch och sedan dra vidare på äventyr, nämligen på bio. Vi lekte med tanken igår också, men då var vädret faktiskt lite småstökigt, och framför allt kallt. Idag vill man däremot inget hellre än gå ut. Så vi går på en uppfriskande promenad mellan bilen och biografen. Fast ikväll ska jag faktiskt gå ut på en riktig stjärnhimlapromenad med PA, så jag ser fram emot mycket idag.

Om en vecka har jag sportlov, och barnen likaså såklart. Det känns ljuuuvligt att ha en hel vecka (minus en dag på gamla jobbet) till att bygga bilbanor, åka pulka, göra utflykter, läsa böcker, skapa toapappersrullemonster, baka, gå promenader, måla, vika papper, göra snöänglar, fika på stan och bara göra det som faller mig och barnen in. Jag har världens bästa jobb. Tills dess nedräkning: 5 dagar... 

Lördagen den 20 februari 2010

Idag var det Noas tur att dansa. Klockan halv elva stod han i gympasalen i sin improviserade dansuniform, redo att göra alla de där vackra och roliga rörelserna som Maja brukar göra på måndagar. "Mamma, jag vill att du är med mig hela tiden" viskade han smånervöst, och jag bekräftade att så skulle bli. Sen sprang och hoppade och lekte han strålande glatt. Då en flicka ramlade och slog upp läppen tappade han tillfälligt stinget och såg ut som om han skulle börja gråta han också. Först mot slutet av passet, då även flickan deltog i dansen igen, var han på benen. Men roligt var det stora hela, och dansen vill han absolut fortsätta med. Det blir så bra så. Måndagar och lördagar dans. Söndagar två gånger simskola. Det räcker gott och väl.

Grannarna kom över på fika efter lunch, och några timmar drog iväg utan att vi hann blinka. Drog gjorde även Maja, som följde med Lovisa hem då de gick. Viktor stannade istället här, och grabbarna skrattar för tillfället så de kiknar - åt vad vet jag inte riktigt. Jaha, de har visst disko i en garderob, med en ödlepenna som diskolampa. Självklart. Killarna är så stora och idérika nu, att de gör de mest oväntade saker med de mest oväntade accessoarer om man inte är med lite i periferin. En lång stund satt de stilla och spelade Trollspelet, och det var det mest stillsamma under hela lekpasset. För en minut sedan spelade de innebandy i vardagsrummet med varsin käpphäst som klubba. Vi är glada för att de har roligt, så är det. Två guldbarn bor granne med två guldbarn. Underbara privilegium att få leva så.

Då alla fortfarande var här uppstod förresten en liten incident som jag kommer att minnas. Det var då vi vuxna satt i god ro i köket och pratade, medan de fyra barnen lekte i lika god ro på respektive håll. Trodde vi. Mitt i all stillhet och frid hördes plötsligt hjärtskärande gråt från ett barnrum. Det visade sig vara Maja. Jag hörde på tonfallet att det var stort allvar, och hastade till hennes rum. Först barrikaderade hon bestämt (instinktivt) dörren med hela sin kropp, för att sekunderna senare öppna en smal, liten springa i vilken hon stack fram sitt förtvivlade ansikte. "Maammmaaa? Det har hänt en hemsk olycka!" grät hon, med hela ansiktet blött av tårar som måste ha runnit i rekordfart. Hjälp, var är Lovisa? var min första tanke, och obehagliga scener fladdrade för min inre syn innan jag kunnat tränga mig in i rummet. Lovisa satt där, lite moloken men skönt oskadd, under Majas loftsäng. Tack gode gud.

Det visade sig att Maja helt enkelt hade fått hjärnsläpp och klippt datorsladden mitt itu. Den låg där på rosa mattan som en död orm, fortfarande kopplad till uttaget. Oj?! sa jag uppriktigt förvånad, för vi har inte vant oss vid sådana händelser. Vid något tillfälle då Noa precis lärt sig gå testade han en penna på Majas vägg, men det är det enda "sabotaget" jag kan komma på att vi erfarit. Nu hade Maja, den präktiga, stora skolflickan, gjort sig själv så olycklig att hon i det närmaste stod och skakade av, ja vad? Ånger? Förskräckelse? Förvåning? Skam? Jag tog henne iallafall i famn och klappade och kramade och torkade tårar.

- Det är ingen fara, Maja, sa jag. Jag vet ju att det bara var ett tokigt misstag och att du inte menade att klippa av sladden. Ingen är arg, och ingen kommer att bli arg.

- Pappa får inte veta! grät Maja. Vi måste gömma sladden!

Det visade sig att Stefan hade förmanat tjejerna i samma stund som han lät dem bära in laptopen på rummet. Han hade mässat om att den kostade lika mycket som fyra cyklar, och att de skulle ta det varsamt med den. Förödande tajming. Jag försäkrade lilla olycksfågeln om att pappa inte heller skulle bli arg, eftersom det inte fanns något avsiktligt att bli arg på. Stefan blev i sin tur förskräckt över att Maja hade blivit så rädd för hans eventuella ilska att han nästan gick till överdrift i att bedyra alltings harmoni. I skrivande stund är han på närmsta elaffär för att genast inhandla en ny sladd, som Maja får vara med och delbetala till 10%. Det blir en liten logisk/symbolisk konsekvens som hon själv tycker känns bra.

Jag "fick" ju för övrigt en iPhone igår, om det nu har undgått någon. (Facebookarna har full koll.) Den är otroligt fängslande måste jag säga. Det finns egentligen en enda sak man inte kan göra med den, och det är fotografera. Ovan ser ni både bilder tagna med iPhonen och med den vanliga kameran (ballongkollaget), och iPhone-bilderna är luddiga och suddiga och oskarpa på alla tänkbara sätt. Men det får jag strunta i. Jag skaffade inte fånen för att få en superkamera, utan för att få en allt-i-allo för alla övriga funktioner, och det har jag lyckats med. Och man kan ju alltid leka med sina suddiga bilder:

Nu har ett par timmar svischat förbi sedan sist, och middagen (färskpasta med spenat och svamp) ligger där den ska. Noa leker vid handfatet med sin senast vikta pappersbåt och Maja ser Sune på tv. Stefan tog sig alltså tryggt hem igen genom snöstormen (jag överdriver inte vädret), och snart nalkas melodifestivalens tredje deltävling. Vi hejar på Darin utan att ens ha hört hans låt. Vi träffade honom i Sydafrika - har jag berättat det? Han stod precis bakom oss i entimmeskön vid passkontrollen, och var söt och ung och liten till växten. Kort i rocken, men desto resligare på scenen. Heja Darin, heja Darin, heja-heja-heja Darin!

Uuuuunderbar nattning

Sexåringen i huset brukar kunna vara ganska stolt av sig då det gäller närhet och ömhetsbetygelser och "sånt där tjafs". Hon vill gärna ta emot, men har lite svårt att visa sin egen kärlek och ösa vackra ord över andra, av någon anledning. Hon visar däremot enormt mycket omtänksamhet, och föredrar indirekta kärleksförklaringar. Nyligen har hon börjat svara "I love you" då vi säger att vi älskar henne. Tidigare var svaret nio gånger av tio "m-m, jag vet". Tänk så värdeladdade ord kan bli, tidigt.

Ikväll läste jag två sagor för henne, uppe i hennes loftsäng. Vi småpratade lite efteråt, och hon var lugn och harmonisk och varm och gosig och härlig. "Kan du inte ligga hos mig en stund?" frågade hon, och jag var inte nödbedd. Jag kröp ner intill henne och hon lade täcket om mig. Sen slingrade hon armen om min hals och lade sin nos mot min kind, där hon gnuggade den lite mjukt, suckade av förnöjsamhet och lade sig till rätta tätt, tätt. Jag kände hennes lilla mun mot min hud, och hur hon liksom andades in hela mig, mitt ansikte och mitt hår. Det var ljuvligt. Tiden stod still och jag vågade knappt andas av rädsla för att sekunderna skulle börja ticka.

Jag vet inte hur länge vi låg tysta så, men till slut viskade jag att jag verkligen älskade henne jättemycket.

- Hur mycket då?  mumlade hon mot min kind.

- Så mycket som det går för någon att älska någon i hela världen.

- Det går att älska lite mer, sa hon. Tio gånger mer.

- Då gör jag det, svarade jag, och hon grymtade förnöjt.

Då jag kände ett riktigt tryggt och sömnigt leende mot min hud började jag sakta åla mig ur hennes grepp och gled ner på golvet så ljudlöst det gick (läs: inte alls). Sen gick jag in till sonen och lämnade andra hälften av hjärtat där. Men det sista gjorde jag, som den goda mor jag försöker vara, så tyst att Maja inget märkte.

Första läxan 

Tisdagen den 16 februari 2010

Igår var det dans. Jag hämtade de båda underbara hjärtegrynen klockan fyra. Snabbt hem. Äta macka. På med dansstassen. Ut i bilen. Klockan fem stod Maja förväntanfull i salen på min skola, redo att dansa allt mellan vals och balett - fast i tron att hon travade som en häst, släppte ballonger mot skyn, gjorde fötterna och ryggen om vartannat glada och ledsna och glada igen... Det är en riktigt mysig stund de har, det må jag säga. Detsamma anser Noa, som idag hade fullt sjå med att hinna göra precis samma som de andra barnen, fast i hemlighet längst bak i salen. Vi måste verkligen låta honom börja dansa på riktigt, för han tycker ju att det är omåttligt roligt.

Jag såg dock ganska snabbt att något inte stämde med Maja den här gången. Det där leendet som hon slår på vid ankomsten - som hon sen inte kan släppa på hela timmen - satt liksom på sniskan redan från början igår. Hon log och grimaserade samtidigt, men hon hoppade tappert krysshopp och hoppsasteg och svanhopp och allt vad det var, ett tag. Sen började hon halta mer och mer, och till slut hoppade och grät hon samtidigt. Hon hade ju jätteont i foten, lilla gumman, men hon gjorde allt i sin makt för att förtränga det. Då hon slutligen gav upp och kom och satte sig hos mig, var hon både slutarbetad och frustrerad. Foten skadade hon på gymnastiken förra torsdagen, och sedan dess har hon inte klagat nämnvärt. Det var först nu då hon provocerade den som smärtan återkom och tilltog.

Under gårkvällen gick det knappt att stödja på foten, och morse var hon också halt. Vi har därför haft fotvila idag, Maja och jag. Fotvila, bandagering och tjejsnack har varit temat för dagen, och vi har haft det så trevligt. Maja är en fantastisk flicka. Jag njuter ut i fingerspetsarna av att umgås med bara henne då vi är på tuman hand. Hon känns mer som en vän än som en sexåring då. Vi resonerar om intressanta saker, vi skämtar både med och utan ironi, vi grubblar och vi småpysslar, och det är verkligen otroligt gemytligt på alla sätt.

Klockan halv tre beslöt vi att jag ensam skulle hämta Noa från dagis. Maja stannade hemma med katterna, och såg en film under tiden. Det känns stort att undantagsvis kunna göra så nu. Hon hade telefonen i beredskap om längtan skulle bli överväldigande eller om något skulle behöva frågas om, och jag likaså. Ytterdörren låste vi, och den skulle förbli låst. Inga problem.

"Problemet" uppstod senare. Då lillebror är i närheten glider Maja plötsligt in i något olyckligt tillstånd av att behöva bevisa sin överlägsenhet, sin förmåga att rita snyggare, klippa bättre, veta mer... Jag påpekar gång på gång att det inte är någon tävling. Hon är ensam om att tävla, och då man inte har någon att tävla mot så finns det liksom ingen tävling man kan delta i. Det går inte hem. Noa bryr sig inte alls om jämförelser, men Maja har ändå ett behov av att prestera. Varifrån det kommer vet jag inte, men jag antar att det är Stefans och mitt fel, hur galet måna vi än försöker vara om att bekräfta henne för bara varandet. Med gråt i halsen sammanfattade hon sin upplevelse med de ganska sorgliga orden:

- Allt var mycket bättre då inte Noa var hemma.

Det berodde inte på honom. Det berodde på henne och på mig i kombination. På tuman hand trivs hon för övrigt jättebra med sin lillebror, för då finns där ingen att bevisa något för. Jag antar att det här är en av baksidorna med täta syskon, och att det lätt drabbar just det äldre syskonet, det som "borde" ligga före i allt och kanske inte alltid gör det i den utsträckning det själv önskar. Lägg till det en släkttradition av att vilja vara jäkligt bra på det man gör, så har du en illustration av Maja på Wikipedia.

Någon med mirakeldroppar mot detta?

Apropå hjärtan och svunna tider

Det väcker många känslor att bläddra igenom gamla bilder såhär. Jag har turen att vara född i en familj som alltid fotograferat mycket, så bildminnen finns det gott om. Just det här är ett axplock, och det finns många fler hjärtevarma bilder och go'a vänner jag gärna skulle visa. Jag känner mig manad att fortsätta dokumentera barnens uppväxt och vårt vardagsliv, för är de det minsta lilla lagda åt samma håll som jag, så kommer de att uppskatta det då de blir äldre. Det gör de redan, förresten. De fysiska albumen är flitigt bläddrade i hos oss. Favoriten är då man sitter och tittar tillsammans, och berättar små historier om bilderna. Det är vad jag försöker göra här. Ofattbart mysigt att även du vill läsa.

Ha en fin vecka nu! Njut av vintern så länge den varar, för tids nog töar det. Två veckor till sportlov. Yeeeyy! 

Alla hjärtans dag den 14 februari 2010

Hej alla hjärtan! Hur är er dag? Har ni gått på hypen och köpt rosor och nallar och kort, eller har ni bara kramat era kära ovanligt varmt och bestämt er för att sprida lite extra mycket kärlek med start idag? Jag fick frukost på sängen av Maja idag, och hemritade hjärtan av både henne och Noa. Det kändes underbart att de kom ihåg.

Under helgen har vi haft besök av storken. Nej, inte 'den' storken, utan Näbbis - den kringflackande fågeln som under veckorna bor i Majas klass. Näbbis har hängt med Maja i alla hennes göromål, och det vi kommit ihåg att dokumentera har vi dokumenterat. Nu ska Maja med stor iver visa och berätta om vad Näbbis varit med om vid samlingen i morgon bitti.

Stefan känner sig lite hängig, så han ligger dessvärre till sängs just nu. Med tanke på att vi alla fyra varit friska och pigga hela säsongen hittills (*peppar peppar*) så är det absolut inget att gnälla över. Han har ingen feber eller hosta eller snuva eller nåt, men han känner sig... ja, lite hängig och lite trängd över pannan. Trött kanske? Det får man vara. Jag har själv kommit på att jag har tröttdagar ibland, då jag bara är trött utan någon särskild anledning. Sen kan jag över en natt ögonblickligen bli piggare än vad som är klokt igen, och så glömmer jag snabbt att jag ens haft den där tröttdagen. Vi hoppas att Stefan bara har en sådan dag idag.

Maja har lekt med väldigt många olika kompisar den senaste tiden, vilket är ovanligt för oss som nästan hunnit adoptera Lovisa vid det här laget. Nu ringde just Lovisa på dörren för ett ögonblick sedan, och Maja (som hittills inte gjort en ansats till att vilja leka med någon utomstående idag) bjöd in henne till att se en lugn Muminfilm i sängen tillsammans. Simskolan tar tydligen på krafterna. Noa knallade lika nyligen över till Viktor med ett par filmer under armen. Det är ofattbart smidigt att ha en bästis femton meter bort.

Jag vill minnas den kärlek tjejerna på varsitt håll uttryckte då de lekt på skilda håll förra söndagen. Maja hade hunnit ringa till Lovisa hela två (eller tre?) gånger, medan denne fortfarande var borta. Besvikelsen växte då hon "aldrig" kom hem.

- Jag vill att Lovisa ska leva i vår familj!  gnydde Maja förtvivlande av längtan.

Lyckligtvis var känslan besvarad, för på sin väg hem från en annan kompis hade Lovisa enligt sin far sagt:

- Jag vill gå direkt till Maja, pappa! Jag längtar efter Maja, för jag har inte sett henne idag.

Det är värdefullt med sådan vänskap. Jag hoppas att de kan gå igenom uppväxtens alla stormar med bibehållen vänskap. Jag vet själv hur mycket jag själv uppskattar de tre-fyra barndsomsvänner jag har kvar. Det är något alldeles extra med dem, för de vet så mycket om en och gillar en ändå. Det är magiskt. (Jag skulle inte må bra utan er andra heller, för vänner är vänner är vänner - men ni förstår nog precis hur jag menar.)

Veckan springer ifrån!

Det är torsdag kväll, och jag vet inte hur det gick till. Vi har en bra vecka. Maja var på dansen i måndags, och dansade så det rykte. Däremot var hon inte på gymnastiken igår. Jag upplevde vid vårt första tillfälle att den var dåligt arrangerad, att banorna var dåligt säkrade och att tränarna var oengagerade, så vi sa upp platsen. Maja har inte knorrat om det, så hon verkar i tysthet hålla med. Vi behöver ju inte aktivera ihjäl dem. De går ju även båda på simskola på söndagar. Noa vill förstås hjärtans gärna dansa han också, så honom ska vi försöka hitta en dansgrupp åt. Inte samma som Maja går i dock, utan en egen (främst för Majas skull).

I tisdags fick jag ett tjockt brev på posten, innehållande en turkos, hemstickad mössa av högsta finska kvalitet. Det var min barndomsvän Ann-Sofie som hade stickat den åt mig, på en skämtsam uppmaning från min sida. Inte för mitt liv hade jag tänkt att hon verkligen skulle göra det, men det gjorde hon minsann. Visst är den fin? Urfin färg, lagom cool och jättevarm. Tur är väl det, för än så länge ligger vintern kvar:

Fast idag tog jag en kort eftermiddagspromenad neråt stranden från jobbet, och gissa vad jag noterade? Jo, solen har börjat jobba på vårprojektet! I gatukorsningar som vätter mot... syd(?) ligger asfalten nu torr, och småfåglarna har börjat kvittra i fortfarande snötyngda björkar. Plötsligt står jag med ett ben i varje läger. Dels är det Trött på vintern-lägret och dels är det Älska snön-lägret. Jag landar någonstans i mitten, i att snön kanske kan få överleva ett vintrigt sportlov där vi dricker kaffe i ett solljummet hörn medan barnen åker skidor. Lagom till söndag kväll vecka nio ger Gubben Frost upp och reser till höstliga breddgrader medan Gumman Tö sveper in med sin sång och sin kvast. Bra va?

Downshifting

... heter det ju så fint. Jag kan känna att det drar lite i downshifting-nerven. När var jag riktigt vrållycklig senast? Jo, för en timme sedan då alla fyra satt runt matsalsbordet och ritade. Och innan dess? På golvet i Hötorgshallen. Innan dess var det i sängen i morse, då barnen gjorde oss sällskap. Och före det? Det var nog igår kväll, då jag sprang med Maja och Noa ute i snön i deras jungfrudans. Då jag pratade bort tid och rum med en vän. Och däremellan var det då jag gick ensam längs en mörk, tyst strandväg och såg alla stjärnorna ovanför. Sådär kan jag fortsätta länge. Vänskap, kärlek, lek.

Inget av detta kostar en krona. Så vad ska vi med allt bråttomliv till? Alla pengar vi tror att vi vill tjäna - till vilken nytta då? Jag skulle för egen del kunna tänka mig att flytta till Tibet med familjen, bo anspråkslöst och lära mig om livet av världens lyckligaste folk. Jag minns så väl hur lyckliga vi var då vi bodde och svettades på tio kvm i Sydafrika förra vintern. Vi är mycket lyckliga nu också, men jag börjar undra om det är här vi måste vara..?

Eller tänk om man kunde få bygga liv med och åt andra någonstans i världen där det behövs, medan barnen går i skola, Stefan gör kul saker och jag kanske rentav undervisar - det vore nåt det. Stefan är skeptisk, men utmaningar är till för att antas. Spirit in Mind-konceptet kunde jag ju ta med mig, och en ny finansieringsplan...

Lördagen den 6 februari 2010

Jag har nog glömt nämna den världsliga detaljen att vår lilla Corsa har hyrt in sig på verkstad sedan den gav upp på Stefans väg till jobbet härom dagen. Tack vare bra försäkring fick vi både bärgning, bedömning och hyrbil gratis för de första tre dygnen. Bedömningen är att kamaxeln har gått av, vilket enligt verkstaden är väldigt märkligt med tanke på hurpass ny bilen är. Hursomhelst så ska troligen både kamaxeln och topplocket bytas ut. Under tiden har vi fått låna en pigg liten Kia, som skulle tillbaka till Avis idag. I morgon hyr vi en bil på hemmaplan för några dagar till. Än vet vi ju inte när bilen kommer att vara lagad.

Hur som helst så åkte Stefan in till stan på morgonen för att returnera Kian till länets enda lördagsöppna filial på Vasagatan. Barnen och jag tog combin/t-banan in och mötte honom där en timme senare. Dagens stora äventyr var att köpa lördagsgodis i en riktig godisaffär. Tjugo kronor var fick barnen sätta sprätt på, ett faktum de valde att hantera oerhört olika. Majas strategi visade sig vara att få tag på så många bitar av så många olika sorter som möjligt, medan Noa rakt av valde fyra gigantiska chokladblock.

Sen var det dags att äta. Det var vi inte ensamma om att tycka. Hötorgshallarna tycker jag är fantastiska med alla sina dofter och smakprover och udda delikatesser, och en normal dag är det underbart att strosa runt där nere, välja och vraka i godan ro och till slut slå sig ner vid ett av de ofattbart få borden för att avnjuta sin fångst. Idag var det inte riktigt rofyllt där, men härligt ändå. Barnen fick uppleva en riktig skräckshow hos en fiskhandlare som tog sig friheten att demonstrera den största gäddan och den ilsknaste havskatten en decimeter från deras ansikten. Han beskrev detaljerat hur de hugger av en människohand lätt som en plätt, samtidigt som han öppnade fiskens gap och smällde ihop dess käftar så saltet skvätte. Han kunde förstås inte veta att Noa nu är ännu mindre benägen än förut att närma sig en fiskrätt - av helt nya anledningar.

Efter en stunds letande efter sittplats fann vi ingen annan råd än att åka upp för rulltrappan och slå oss ner på golvet i hörnet av entréhallen. Vad gör man? Värre öden finns. Maja skrattade och sa att alla nog trodde att vi var hemlösa, precis som den där kvinnan ute på gatan var, som vi hade gett lite pengar en stund tidigare. Sanningen att säga så var det ganska mysigt där. Vi hade all plats i världen att bre ut oss, och maten var delikat, såklart. Vi hade ju handlat den i Finska butiken som finns där nere. Karelska piroger och hela kitet.

Innan hemfärden ville barnen absolut gå in i det stora biohuset (Sergel) och titta. Och tur var väl det, för där inne fanns en livs levande haj(?), som de fick hälsa på. Maja ställde sig lite avvaktande, medan Noa och Stefan vågade sig fram för att skaka hand. De kände sig ordentligt nöjda efteråt, som ses ovan. "Jag kände lite hud i dens hand faktiskt!" utropade Noa konspiratoriskt då han kom stegande tillbaka mot mig. "Jag vet att det var en människa där inne, mamma!" Tänk så listig man kan tycka sig vara..

Dagens lilla besvikelse är att min danspartner har gått och förkylt ner sig så att vi måste flytta fram partyt. Jag har fått små föraningar om det under veckan, så jag blev varken jätteförvånad eller jätteledsen då hon ringde med beskedet. Mot bakgrund av tandeländet och mindre god sömn än vanligt så kan jag faktiskt leva med att dansa en annan lördag. Ikväll får jag helt enkelt fokusera på nöjet i att ha det varmt och skönt med kärleken här hemma. Men Pernilla - det blir av snart, va?!

Fredagen den 5 februari 2010

Jag vaknade med en bedövande huvudvärk, och gick i något slags dimma fram till lunch. Under eftermiddagen har allt sakta men säkert börjat kännas suveränt mycket bättre än sedan tandvärken började för snart två veckor sedan, och det måste ju vara BRA. Detta var även första natten helt utan tandvärk, åtminstone utan värk som väckte mig. Stefan tog med sig barnen till Leklandet, där de visst är kvar än. De ska även handla mängder av fryst älgfärs på Coop intill, då de ändå är i närheten. Varför det är så glest mellan älgköttet i älg-sverige är mer än jag begriper, men hittills har vi bara hittat det på Coop Bromma.

Vego-Noa frågade igår om vi kunde köpa hem leverpastej, för han ääälskar leverpastej. Förvånat sa jag att vi absolut kan köpa det, för det var länge sedan vi hade det på smörgåsarna. "Jaa!" utropade han glatt, och sen blev han tyst. Väldigt tyst. "Mammaaa? Var kommer leverpastej ifrån?" Ånej... Jag svävade på svaret, sa att det kommer från något som kallas levern. "Var finns levern?" "Jaaa du, den sitter ungefär här", svarade jag och viftade lite diffust i mellangärdet på mig själv. Bara jag inte nämner djur, tänkte jag... Noa hängde med huvudet, och ingen av oss sa något mer om det. Nu får vi se om de har leverpastej med sig hem från Coop.

Jag har tagit mig en nypa luft idag, och blev nästan hög av det. Solen är med oss, hörni! Ibland med ett eller annat fjuttigt moln emellan, men vad gör väl det. Nu är det underbar helg på riktigt, och den är från hjärtat välkommen.:)

PS! Det blev ingen leverpastej.

Vad säger man...

...om en sådan här vinterdag?

Var den inte fantastisk så definiera fantastisk. Eftersom bilen var begravd i snömassor valde jag att släpa mig till dagis/skola med pulkorna. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det var som att dra två elefanter i tjock risgrynsgröt på vägen hem. Bilarna sladdade runt och mina fötter likaså. Vilken vinter!

Här hemma ville ingen gå in, så vi stannade ute och gjorde jungfrudanser och snöänglar i trädgården. Då jag kände mig för slö för att fortsätta hämtade barnen kompisar som de fortsatte med. Temperaturen var minus två, vinden hade mojnat och överallt låg mer puderlätt, orörd snö än man kan önska sig. Barnen verkar ha vant sig vid att få snö överallt, för nu badar de gärna i den både framlänges, baklänges, rättvända och upp och ned. Katterna var också med oss ute, och fick en trevande start i våra labyrinter. De följde snögångarna, men kunde ju varken se över snökanterna eller hoppa över dem, så då de irrat runt ett tag satte de sig ner mitt i, pep ynkligt och ville bli hjälpta ut. Mesiga bondkatter. De blev modigare med tiden och kastade sig småningom rakt ut i luddet. Där försvann de ner i djupet och kom upp någon helt annanstans. Vilket äventyr det måste ha varit.

I morgon är vi alla hemma, och det känns ljuvligt! Kanske detta vilande går att stå ut med ändå, nu då det prompt ska vara så. Snart är jag fit for serious play igen, och då hoppas jag att snön ligger kvar. Puss på er!

Hur varm är Gud?

Under ett utvecklingssamtal på skolan igår försökte klassläraren tillsammans med en sjuåring i klassen berätta en humorisktisk anekdot för dennes mamma: "Kommer du ihåg då jag sprang iväg den där dagen och du ropade efter mig: "Har du bråttom, bråttom, bråttom nu?" Minns du? Vem var det som brukade säga allt tre gånger?" Pojken funderade en lång stund, och såg inte riktigt ut som om han satt i samma båt som fröken. Till slut drog han till med: "Gud?"

Noa är mycket intresserad av existentiella frågor. Han har många tankar om det här med döden och själen och himlen och allt möjligt svårt. Han vill veta varifrån saker har kommit, hur de uppstod och vad som måntro händer då de dör. Eftersom jag själv tror på intelligent design av vår fantastiska värld, så säger jag att jag tror att Gud har gjort världen, och att det började med en jätteexplosion som han sen redde ut så att det blev såhär "fint". Hur tror du? frågar jag också. "Människor tror olika, för ingen av oss var ju där och såg vad som hände. Man får själv känna efter och lista ut vad man tror på."

Hittills verkar Noa tro som jag, och utifrån det föds ju biljoner nya frågor. "Änglarna som skyddar mig från mardrömmar - är de Gud?" "Jag tänker att de liksom jobbar som Guds medhjälpare - lite som tomtenissar", svarar jag. Det är spännande och bra det här med änglar, tycker Noa. Han vill att vi ska kalla på extra starka änglar varje kväll, så att han ska sova gott och drömma glada drömmar, och det funkar oftast finfint.

- Är änglarna starkare än monstren?  frågar han.

- Ja absolut. Myyycket starkare!  svarar jag utan att blinka, och Noa ser imponerad ut.

Han undrade en kväll om Gud verkligen gillar dem som är elaka och gör dumma saker. "Ja, jättemycket!" sa jag då. Men Gud vill nog gärna att de ska börja lyssna lite bättre på själen (änglatelefonen), för det skulle få dem att vara snällare och må mycket bättre. Man vill ju att den man älskar ska må bra. Det är jätteviktigt för oss att vi mår bra och gör saker som får oss och andra att må bra, tror jag. Det är nog meningen att det ska vara så.

Igår hade han plötsligt en ny, viktig fråga:

- Mamma, hur varm är Gud?

- Oj, jag vet inte, men jag tror inte att Gud är särskilt varm. Jag tror att Gud är alldeles perfekt varm.

- Som vattnet på simlekis kanske?

Fint, eller hur. Han föreställde sig något härligt omslutande (kissljummet klorvatten).

Personlig tro hålls ofta ganska privat - men inte här inte! Surpriiiise!:) Jag har nämligen funderat mycket på min egen den senaste tiden, och modifierat barnatron lite utifrån min sanna känsla. Jag tror på en styrd evolution, och på att det finns en hög mening med allt vi genomgår i våra liv. Jag har upplevt för mycket för att inte tro på det, och spännande är bara förnamnet.

Jag är så grymt lycklig över att jag får leva livet som Pia, att jag får leka och lära, att jag får göra det i kärlek och solidaritet - och inte minst över att jag får känna GLÄDJE varje dag.:) Därför måste jag bara vara frisk i munnen igen på lördag, för då ska jag dansa! Schlager - kan det bli bättre? Tveeeksamt! Yeyyy...

Majas dansskola

Ja, äntligen var det dags för dansskola för Maja, den hon längtat till sedan vi anmälde henne för en månad sedan. Hon ska under våren lära sig mixade danser, och första tillfället var i måndags. Fokus låg mest på balettliknande, graciösa rörelser då, och Maja deltog som ett enda stort leende under hela, hela timmen. Hon brast i tillfällig gråt vid ett tillfälle då de en och en skulle svanhoppa över ett "vatten" som låg mitt i salen. Varför just det var mer traumatiskt än allt annat vet jag inte, men snart gjorde hon även det lätt som en plätt. Jag vill gå i morgon också! kvittrade hon då det var dags att gå hem.

Här hemma ville hon omedelbart vara dansfröken, och var det också för oss alla en stund. Det var Noa som ställde upp längst, och det vill inte säga en kort stund. Hela programmet hade Maja memorerat, i exakta rörelsemönster och banor. Bearbetning, är väl vad detta upprepande kallas. (Just momentet med sjalen över huvudena var däremot en improvisation, vågar jag påstå.) På bilden längst till höger ses avslutningssekvensen där man högtidligt sveper med armen från hjärtat i en båge uppåt medan man säger "Jag tackar solen!" Sen sveper man med armen från hjärtat nedåt och tackar jorden, och slutligen sveper man med armen mot varandra och tackar varandra. Se Noas högtidliga min, raka rygg och stolthet över en med bravur avklarad danslektion. Maja var en mycket pedagogisk och ömsint fröken. Hon berömde sin elev mycket, utropade braaavoo! då något svårt lyckats för honom. Sen mumlade hon visserligen "Oj, det där blev lite konstigt" emellanåt också, men lillebror verkade inte ta illa upp av hennes ärlighet. Noa skulle nog mer än gärna haka på den riktiga danskursen, men i brist på det så får han ju privatundervisning hemma. Det är bra.

Torsdagen den 4 februari 2010

Hemma i soffhörnet är var jag är. Det är den förbaskade tanden (f.d. tanden) som spökar igen. Jag blev ju sämre under söndagen, fick mer värk. Måndag morgon ringde jag käkkirurgens mottagning, och de var rara och lovade "titta på mig" på eftermiddagen. De skulle nog inte hinna göra något större ingrepp då, sa syster, men läkaren skulle åtminstone kolla läget. Då jag väl låg där och han lyfte på locket fanns det tydligen ingen återvändo. Han borrade loss, satte mer bedövning, borrade ner, satte mer bedövning, skrapade lite försiktigt på något som skar som eld, satte mer bedövning. Det var visst en ful infektion som härjade uppe ovanför rotsystemet, och det området gick inte att bedöva. Så blir det ibland, sa han. Det gick iallafall bra, och jag var lättad över att ha sluppit det som låg där under. Värken efteråt var inte att leka med, och inte blodflödet heller, men det var klart. Det kändes klart.

Så var jag på jobbet som vanligt i tisdags och igår. Under gårdagen tilltog ömheten, och något slags rodnad spred sig på huden, bakom örat och neråt käken. Då åkte jag hem och ringde kirurgmottagningen igen. Läkaren tyckte att jag kanske hade haft lite för optimistisk efter "det ganska traumatiserande ingreppet" i måndags. Det är vanligt att man känner sig lite ynklig i 7-10 dagar efteråt, eftersom han har grävt djupt in i benmärgen på mig. Han tyckte att jag skulle ge detta lite ordentlig tid nu, och vila ut det i högläge tills det känns stabilt. Jag ska vara uppmärksam på om jag tycker att det känns som om det finns kommunikation mellan bihålan och käkhålan, och isåfall ringa honom omgående. Men det borde inte hända om det får vara stilla och läka. Så där är jag nu.

Men jag är hyfsat glad ändå. Solen tittar fram och snön ligger tjockare än någonsin efter gårdagens snöstorm. Det går inte att vara sur då. Katterna är ute och simmar i det vita en stund, och ser så söta ut där de nästan försvinner i mängden av snö. De är som två små bruna prickar i trädgården. Två hoppande bruna prickar, för de kan ju inte ta sig fram smygande som de brukar. Mellan altantrappan och -dörren har de skapat något slags tunnel under snön, för de dyker då man minst anar det upp ur ett litet hål här utanför glasdörren. Söta små grisar är vad de är, förutom då de välter vaser mitt i natten.

Barnen är på skola och dagis, såklart. Stefan lämnade dem i morse, och allt det här - inte minst att jag kommer att vara en del av den lediga fredagen den här veckan - är ju oerhört lyxigt egentligen. Snart är allt som vanligt igen, och tills dess fokuserar jag på att jag nog har klarat mig riktigt bra ändå. 7-10 dagar har jag inte tänkt må dåligt för en tands skull. Eller det har jag redan gjort, förresten, så nu ger jag det två dagar till. That's it.

Behållningen av dagens morgonteve:

Helena von Zweigbergk - filmexpert vars bok jag började läsa igår kväll. Ur vulkanens mun - slukade mig med hull och hår från sida ett.

Helena 2 - min gamla mammavän - vad duktig hon är! Första morgonen jag kunde se henne i action. Jag rätar stolt på ryggen i periferin.

Hilde Back, typ 90 - otroligt söt och inspirerande pionjärfadder redan på 70-talet, som idag blivit filmatiserad i Kenya. Måste skicka ny post till vårt fadderbarn nu, tänker jag. Inte för att bli filmatiserad, dock.

Frösön och Sveriges vackraste villa. Fantastiskt! Vad lätt jag skulle flytta dit, inser jag. Börjar redan packa...

Lördagen den 30 januari 2010

Vilken chockuppdatering, va? Det känns tätt som i dimman på Greveholms slott här helt plötsligt. Men nu har jag plötsligt både tid och inspiration - de enda två ingredienserna som gemensamt kan leda till skrift. Utan det ena eller andra blir det inget.

Dagen har bokstavligen varit strålande. Solen tog oss med storm redan i arla morgontimme, och Stefan och jag började omedelbart smida planer för hur vi skulle kunna ändra dagens planer från tröttande bio till uppiggande utelek. Det var inte alls så svårt som vi hade trott. Vi föreslog picknick i backen och lördagsgodis i fickan, och bums var vi på väg. Barnen tyckte nog också att vintern lockade. Vi har inte tröttnat på snön än. Alls.:)

I backen mötte vi kompisar för tillsammanslek, och åkte upp och ner, upp och ner, upp och ner. Vi har verkligen en grym backe tre meter hemifrån, lindrigt överdrivet. Efter en och en halvtimmes oavbrutet åkande gick vi hem och fixade med mat. Det blev jättegod cannelloni med älgfärs och ricotta för fyra av oss (Stefan, Maja, Viktor och mig) och dito med bara ricottaost till Noa. Noa har börjat få vegetarisk kost på dagis nu, för personalen finner ingen annan råd. Pojken kan ju inte leva på makaroner och potatis. Han har ingen budsförvant i gruppen som uppmuntrar hans köttvägran, men ensam är tydligen stark. Noa är benhårt besluten att inte äta djur, må de ha varit hur fria och glada som helst under sin livstid. Har något dött för att han ska få mat, så äter han inte. Fördelen är att han lärt sig äta grönsaker på kuppen. Han äter glatt de vegetariska morotsbiffarna nu, och majskorn, ärter och avocado. Han har inte befattat sig med sådant förut, men är man envis och tillräckligt hungrig, så smakar man till slut och inser att det faktiskt är gott.

Vid tillredningen av älgfärsen idag pratade jag med honom om hur den här älgen hade dött av helt andra orsaker. Kanske hade den blivit dödad för att det finns för många älgar i skogen som kan störa trafiken, eller kanske hade den rentav blivit påkörd av en bil och dött. (Hoppas inte.) Om den nu ändå var död, var det inte bäst då att vi hedrade den med att äta upp det goda köttet istället för att slänga det? Näpp. Händer det sådana tråkigheter så ska man begrava djuret, tycker Noa. Jag undrar vilka känslor och funderingar som egentligen ligger längst in, och jag undrar också i mitt stilla sinne hur många fyraåringar som han det finns i landet.

Vänner delar lördagsgodis.

Min tandvärk är tyvärr kvar. Jag går med ständigt aktiva smärtstillande piller i kroppen, och längtar verkligen efter den där operationen, hur knäppt det än låter. Jag måste ringa Karlakliniken på måndag morgon och tigga och be om en snar tid. Vem vet vad som händer under locket? Känns det inte lite svullet också..?! Ajajaaaj...

Ett av barnens senaste favoritpyssel är förresten Internet. Barnen är redan fenor på datorer, och lär sig fort som blixten var alla datorspel finns, alla genvägar och smarta idéer. Så länge de inte spelar jämt, eller spelar alldeles för långa stunder i taget, så tror jag att de faktiskt utvecklas kognitivt av det. Lite oroar jag mig för vad de kan hitta på youtube, för där surfar de gärna runt och söker efter saker som 'troll', 'dinosaurie', 'bumbibjörn' och liknande. Idag kiknade de av skratt, och då hade de tydligen hittat något skämtklipp där fotograferade huvuden och tecknade kroppar sjöng med smurfröst och pruttackompanjemang i badkaret. Det var oskyldigt den här gången, men det är ju helt klart bra att försöka hänga med lite så länge vi har en chans.

Nu ska jag ta en kvällspromenad upp till affären. Minus 22 grader. Mums med vinter! Förresten så ska jag ringa en vän och fråga om hon vill hänga med. Det blir ännu mer energi då.. (Yey, hon är på, så jag struntar i affären.)

Veckans humor

Barn är jätteroliga, och levererar med jämna mellanrum oneliners att minnas. Som härom dagen då Maja stod kissnödig sedan länge i köket och grejade med att skumma varm mjölk. Varför kan förresten inte barn som är kissnödiga till sprickningsgränsen bara gå och kissa, och få det överstökat? Nej länge leve kissdansen, åtminstone hos oss. Nå, det brukar ju trots allt gå bra 99 gånger av 100, så det får förbli deras business. Men den här gången gick det inte bra. "Ooooooj!" hörde jag från köket, och hittade en förvånad Maja stående där i en helt onödig pöl framför diskbänken, med mjölkvispen i handen. Jag lyfte upp flickebarnet och bar henne på raka armar till badkaret. (Kanske därför jag har ont i korsryggen?)

- Men vad hände, Maja?  frågade jag medan hon duschade. Märkte du inte hur bråttom det var? Jag såg ju hur du dansade kissdansen jättelänge...

Åh, en sådan idiotisk "fråga". Jag hann precis reflektera över hur onödig den var, då Maja höll med:

- Jo, men du satt ju bara där och hade ingenting att göra, så då tänkte jag att då kissar jag väl i köket.

Vilken härlig, rättvis kommentar. Vi skrattade gott då.

Så i förrgår var hon på sådant där spelevinkhumör som hon ganska ofta är på numera. Hon dansade runt, tokiga danser där hon drog in rumpan och dansade hjulbent till parodier på barnvisor, sprang runt och petade på oss och skojade och retades på det där roliga sättet så man måste skratta fast man har tandvärk och klockan är för mycket och hon egentligen borde ligga i sin säng. Stefan åtog sig uppdraget att ömsint lugna ner fröken genom att börja prata om hur stor hon hade blivit jämfört med hur liten hon var då hon kom. Maja älskar normalt sett att lyssna på historier om då hon föddes, och om hur det var då hon var liten, så Stefan hade nog förväntat sig att hon fromt skulle sätta sig i hans knä och tystna då han nådde ända bak till bb-tiden:

- ...och då du äntligen kom ut (efter akutsnitt, red:s anm.) fick du och jag stanna alldeles ensamma i ett bb-rum en lång stund medan de gjorde i ordning mamma. Och jag hade ju aldrig hållit i en sån liten baby och visste ingenting om hur man skulle sköta om dem...

- ...så då föreslog du att jag skulle rida på din rygg,  fyllde Maja i, och gapskrattade ikapp med oss andra.

Jag hade grym tandvärk just då, så skrattet var osedvanligt välkommet. Så ung och så ironisk. Lugnet lade sig då Maja tyckte att det passade den kvällen, och jag satt kvar som en liten knut i soffhörnet och gnydde.

Veckans suck

Ja, så var veckan nästan över, och jag känner mig nödgad att gnälla lite. Fast bara lite. Jag vaknade natten till måndag av en ruggig tandvärk, en sådan där historia som gör att man inte somnar om vad man än försöker tänka eller inte tänka på. På måndag morgon ringde jag jobbet och meddelade att jag skulle åka in och sätta mig i kö till en tandläkare, för något alternativ fanns inte. Jag anade att värken kom från en tand jag bråkat med länge, som min tandläkare rotfyllt, och som relativt nyligen tappat en bit av sin emalj. Tandläkaren tyckte att det var lite märkligt att en rotfylld tand gav ifrån sig sådan värk, så hon valde att laga den bit av tanden som gått av, med hopp om att värken skulle lugna ner sig då området blev helt och stilla igen. Det gjorde den inte.

På tisdag morgon var jag inte direkt utvilad. Värken hade accelererat stadigt, och på tisdag morgon ringde jag desperat min tandläkare och bönade och bad om att bli befriad från vad-det-nu-var-som-gjorde-ont. Röntgenbilden visade ett hål i granntanden (tandgnisslare som jag varit, så har jag tyvärr porösa kindtänder), och den snabba analysen - som lät bra i stunden - var att det var hålet där som orsakade värken. Så bra då. Borra, fixa, laga. Skulle ju ändå göras. Bedövad som jag var sen, så tyckte jag att allt kändes bättre.. i ca tre timmar. Sen blev det jobbigt på riktigt. Då bedövningen släppte hade jag nämligen mer ont än någonsin. Stefan fick knappt titta på mig, än mindre prata med mig.

På onsdag morgon satt jag i tandläkarstolen igen. Dra ut tanden! sa jag så strängt jag kunde genom dimman av paracetamol. Sluta prata, och dra ut tanden. Nu. Jag såg framför mig hur jag en tand fattigare, svullen av bedövning men ändå smärtfri skulle vandra därifrån, lättad, tillbaka mot ljuset. Kras, oj, ritsch, knak, fräs, yyyyl och hoppsandå, lät det i en timme. Bedövningen hade tagit sisådär, så jag låg på helspänn hela tiden tandläkaren svettades med vad det nu var som inte gick som det skulle. Till slut hörde jag henne säga till tandsköterskan att det inte skulle gå vägen, och att de skulle tvingas sätta lock på. Lock på vad då?

Så nu sitter jag med en glugg upp till tandköttet. Det skrot som ligger innanför ligger kvar, i bitar som inte går att få ut utan att en käkkirurg öppnar hela området och tar ut det med pincett. Känns sådär, men jag tänker på Haiti och på att jag inte längre har någon skärande smärta, utan bara en dov, molande ömhet i området. Allt gott.

Helgen den 23-24 januari 2010

Jamen förlåt! Det är på sätt och vis oerhört roligt då folk börjar ringa och skriva och höra sig för att se att allt står till då det gått några dagar sedan senaste uppdatering. Jag har inte riktigt prioriterat att skriva på sistone, och sådana perioder kommer och går, och kommer att fortsätta så göra. Svisch, sa det och så var helgen förbi. Vardagskvällarna går också fort, i synnerhet nu då jag har lite extra stora viktigheter att forska i under mina lediga stunder. Men allt är bra! Allt är bara finaste finemang, och jag gillar er alla fortfarande!

Dagens 10.000-kronorsutmaning: Beskriv kattens anatomi.

Vi har inte gjort några större utsvävningar i helgen. Vi har varit hemma, vi har åkt pulka, barnen har börjat på ny omgång i simskolan, vi har ätit älgfärstacos (Noa med bara keso i) och lax med speltris (Noa quornköttbullar), vi har målat med akrylfärg, vi har spelat datorspel, vi vuxna har tränat (Stefan utomhus, jag i svettig lokal) och så har vi pratat och skrattat och bara funnits till. Livet är väl underbart vackert så? Inga högre krav.

Nu väntar en vecka full av nya möten med härliga människor. Just det ja, jag var i stan en vrålsnabbis igår och handlade roliga klistermärken till mina elever och ett par vackra, tänkvärda tavlor till mitt arbetsrum. Det är dags att fylla rummet med harmoni, och sakta men säkert ersätta allt plotter med vackra ting och varma vibbar. Jag längtar efter att se allt på plats i morgon, och få se alla förväntansfulla barnansikten där igen. Vilken ynnest att få möta sådana var man än befinner sig.

Ha en ljuvlig vecka du också! En stor kram kommer här: *********

Tisdagen den 19 januari 2010

Så var vi alla back in vardagsbusiness igen. Idag var jag på mitt gamla jobb för att handleda min efterträdare inför hennes första utredning. Det kändes märkligt, men på något sätt ändå positivt. Jag fick bekräftelse på att jag fattat rätt beslut angående jobbet. Hur fritt och spännande uppdraget på barnsjukhuset än var, så fanns där många faktorer som fick mig att må sämre än jag förtjänar (och då syftar jag inte på mina patienter över huvud taget, utan andra saker). Jag insåg att Pia på besök var en helt annan person än Pia hade varit där i tjänsten. Jag andades så mycket lättare och log så mycket mer idag - men så är jag ju helt enkelt mig själv nu.

Det var min lämningsmorgon, vilket föll sig väl eftersom tidspressen var mindre än vanligt. Maja, som sköter allt själv från frukostfixet till kläderna och allt som ska med till skolan, hade en tacksam stund till att byta kläder tre gånger och få till tofsarna så de svischade perfekt runt ansiktet innan det var dags att gå. Lämningen av Maja går alltid extra suveränt då den nya vikarien är där, Hiva. Maja ler med hela ansiktet då Hiva kommer och frågar om hon vill ha en hand, och sen har hon knappt tid att pussa mig hejdå. Det gläder mig.

Noa är däremot inne i en period av hjärteknip då vi ska lämna varandra. "Mamma, det är jättesvårt för mig i början" säger han varje morgon, och vill pussa och prata om kärleken och kramas och pussa igen och skicka slängpuss och säga att han älskar mig och att det är så svårt, och så slutar det med att jag ska tuta tio gånger och att han ska räkna. Så står han där med en frökens hand i sin och darrar med underläppen och blinkar och blinkar för att försöka hålla tillbaka tårarna som ändå kommer då jag går, och så ser jag fröken hjälpa honom ta av mössan och glasögonen och torka torrt. Allt detta är hjärteknipande för mig också, och likaså för Stefan, som tydligen upplever samma scenario de flesta morgnar just nu. Sen säger fröknarna att Noa som regel börjar skämta med dem om något ganska snart därefter, vilket är en tröst i saknaden.

Jag tror att Noa är en av de allra mest känslosamma människor jag känner. Hans empati är lika stor som hans hjärta är varmt, och hans saknad vid avsked är nog ett uttryck för samma sak. Jag är så glad för att han kan och vågar uttrycka sina känslor även då de är ledsna eller negativa. Lika glad som han oftast är, lika ledsen och arg kan han bli då det är nödvändigt. Kära barn, fortsätt så. Låt ditt hjärta leda dig genom Leken.

Från min horisont i januari 2010

Jag var ute på en kvällspromenad igår, och blev hög som ett hus. Det är stort att kunna gå ute i naturen, andas in kall, ren luft hela vägen igenom alla organ och ut igen, se en glimt av stjärnor bakom snötäta moln och veta att allt är så bra som det kan vara. Mina snart 40-åriga ben bär mig starkare än någonsin, och jag mår SÅ BRA.

Jag kontemplerade under promenaden, tänkte igenom min situation och hur jag skulle kunna sammanfatta den på ett begripligt sätt för både mig själv och för dig. Den är så fin, så förändrad, så lugn och så otroligt rolig. Sedan i somras har mitt inre bäddats in i en mjuk filt av trygghet, tystnad, visshet om att jag duger och att allt är bra som det är. Det märker jag även på jobbet. Den tidigare så välbekanta känslan av att jag måste prestera mer, snabbare, edgigare, visa framfötterna... är bara borta. Jag har förlorat behovet av att bevisa värdet av min existens. Jag bara är. Jag bara gör. Jag agerar som jag finner bäst i stunden, och behöver på inget sätt få någon strategiskt utvald person att veta hur bra det gick. Det är underbart skönt att pyssla på i flow, för bara sin egen skull och för barnens.

I fredags hade jag ett uppföljande samtal med min chef, som nyanställd. Hur lugn och tillfreds jag än är, så måste jag erkänna att jag tänkt på hur det gick till vid anställningsförfarandet. Hur jag ringde upp och erbjöd mina tjänster, hur jag utifrån omständigheterna krävde ett ja eller nej innan rekryteringsprocessen ens hunnit ta fart, och hur jag motiverade mina lönekrav med orden: 'Du kommer inte att bli besviken.' Shit pommes frites asså. Det var kaxigt. I vilken jord hade det fallit måntro, efter några månaders diskret arbete på rummet? Rektorn hade visst också tänkt på de orden, för det hann inte passera många minuter innan hon tog upp dem: "Joo, jag har ju tänkt på vad du sade i augusti, att jag inte skulle bli besviken." De följande sekunderna var allt lite längre än vanligt i mitt huvud, innan hon fortsatte: "...Och det har jag verkligen inte blivit."

Jag har också fått hennes godkännande till att starta enskild firma som bisyssla. Jag kommer att smyga igång i liten skala snarast, men inte låta det gå ut över heltidsjobbet. Det är vår deal, och det passar mig bra. Och vad ska jag pyssla med då? Jo, det jag tror är mitt kall, såklart - arbeta med barn.

Jag ser så många barn med behov som överstiger vad de får tillfredsställda i ett klassrum fyllt av 25 andra. En del av dessa barn har lite större behov än andra, men inte alltid i den omfattning att de får det kompletterande extrastöd från skolan som de skulle behöva. Det kanske handlar om inlärningssvårigheter, mentala blockeringar, läs- och skrivsvårigheter, tektiska studiesvårigheter, motivationssvårigheter eller helt enkelt en inlärningsstil som skiljer sig från lärarens pedagogik. Några av dessa barn har föräldrar och äldre syskon som kan hjälpa dem hemma, men minst lika många har det inte. Den sistnämnda gruppen vill jag finnas här för.

Under åren har jag ju samlat erfarenhet av barn och föräldrar i olika sammanhang och livssituationer, ingen plats glömd. Jag är ändå lite extra tacksam över mina år på Astrid Lindgrens barnsjukhus, för där fick jag ett bredare perspektiv, användbar kunskap om hjärnan och behörighet för kognitiva utredningsmetoder som överstiger vad jag hade kunnat erbjuda med min grundutbildning som bas.

Jag vill alltså öppna för familjer att söka privat stöd för sina barn, per timme. Finessen kommer att vara att det blir en hushållsnära tjänst, avdragsgill för kunden till 50%. Jag kommer att jobba precis som jag gör på skolan, men med en härlig twist: jag gör som jag vill, när jag vill, hur mycket jag vill. Jag vill jobba holistiskt, med hela barnet. Jag lovar barnet lust, skratt och välmående. Jag lovar barnet förståelse för vad det självt kan göra för att påverka sin möjlighet till inlärning, för hur hjärnan fungerar, men också för hur hjärtat måste finnas med för att arbetet ska ge så bra resultat som möjligt. Jag vill att min verksamhet ska heta "Spirit in Mind", för utan själ  och hjärta blir det kognitiva medvetandet halvt. Det vet jag så väl av egen erfarenhet.

Så, skriv nu allt du tänker! Det kan du väl göra för mig, please? Har jag skrivit begripligt? Tror du på min idé såhär långt? Den har ju lite krusiduller i kanten ska jag erkänna, men dem återkommer jag till i ett senare skede.

Mera lördag

Maja fick frihet att ta för sig av skafferiet. Hon knäckte ägg i en skål, mätte upp socker, hällde i vetemjöl, socker, bakpulver, socker och så strösslade hon lite chokladbitar på toppen. Sen skjuts in i ugnen och spänd förväntan. Nog blev det en kaka alltid. En söt kaka. Sen skulle vi alla sitta på högtidlig rad i soffan och bli serverade. Vi fick kaka, vatten och russin. Noa tuggade tappert en stund, och sen beklagade han att kakan inte riktigt var i hans smak. Han valde att "spara". Det gjorde Stefan och jag också, och skyllde visst lite på att vi ville vara hungriga då laxpastan snart skulle stå klar.

Nu är Lovisa här, och tjejerna har stängt in sig på rummet. Vet ej vad som försiggår. Noa åt ingen död lax. Nu äter han istället ett päron i sin säng, skuret i mååånga bitar av hans egen lilla hand. Vi har inte varit utanför huset sedan skidturen i morse, och jag står i beredskap att ändra på det. Tänkte ta en promenad upp till lilla affären för att handla något så viktigt som kesella till min högtidsstund i soffan ikväll. Kesella med frysta hallon, chokladrippel och en skvätt honung - mmm... Det ser godare ut än det är, säger Stefan. Näpp, säger jag.

Nu ska jag plocka två råglimpor ur ugnen och sen gå ut och prata med stjärnorna.

Lördagen den 16 januari 2010

Härliga Lördag är här! Då jag gick upp kom Noa studsande. "Har du glömt att jag ska visa dig när jag åker skidor?" undrade han. "Nej, det har jag inte glömt", svarade jag. "Jag har faktiskt längtat efter det hela natten." Så allt gick ganska fort där på morgonkvisten, kan man säga.

Så åktes det skidor, både utför och platt. Hej och hå. Maja blev lite missnöjd, för hon tyckte att åkandet lyckades mycket sämre än igår. Hennes missnöje tog sig ett osmidigt uttryck då hon började såga Noas backåkning istället för att hurra eller vara tyst - vilket hade varit de acceptabla alternativen. Medan han kom med glada tillrop som "Bravo, Maja!" efter alla hennes åk, muttrade hon surt om allt han gjorde fel då han åkte. Då hon trots mina påminnelser fortsatte med tråkigheterna, berättade jag diskret för henne att varje tråkigt ord hon hädanefter sade till lillebror skulle kosta henne en bit av lördagsgodiset. Hon landade på -4 innan hon vände. Överenskommelsen innebar såklart också att hon genom positiva handlingar skulle kunna köpa tillbaka sina godisar, och plötsligt blev det väldigt viktigt att Noa fortsatte åka. Ett åk hann Maja berömma, innan Noa tröttnade och ville gå in. Maja skrek ut sin frustration över att hon inte hunnit kamma hem alla fyra godisarna.

Så hon surade ett tag, och kom sen småningom smygande för att få tips om hur hon kunde göra. "Du kanske kan göra Noa glad genom att säga någonting snällt om det han bygger på sitt rum... eller fråga om han vill ha hjälp... eller kanske erbjuda dig att läsa en bok för honom..?!" Det sistnämnda tände hon på. "Jag ska läsa TRE böcker" sa hon och lyste upp som en sol. (Hon låg i detta nu på minus tre.) "Ja, vilken bra idé!" sa jag och såg henne skutta iväg mot Noas rum.

Det uppskattades, som ses. Det dröjde inte länge innan båda skrattade gott åt något där inne, och den goda stämningen var återfunnen. Det är självklart okej att man är både arg, sur och tvär, men det är inte okej att man sårar ett i sammanhanget helt oskyldigt syskon. Nu är ju Noa väldigt tolerant som ofta håller minen då Maja råkar göra honom illa, vänder sig till oss och allvarligt säger: "Det gööör ingenting." Men eftersom Maja såg så glad ut efter läsningen idag kändes åtgärden riktig oavsett vad Noa hade tolererat.

Noa har för övrigt återgått till sin etiska diet. Idag åt vi omelett till lunch, och då var han direkt där och började mässa om kycklingarna som hade fått sätta livet till för vår mat. Så nu har jag skissat på hur kycklingfödslarna går till, och visat honom allt från tuppens lilla snopp till frön och ägg och hela baletten. "Och du ser att på den här äggfabriken finns inga tuppar alls, och därför inga frön, och då blir det inga kycklingar även om vi skulle låta bli att köpa äggen." "Finns det inga kycklingfrön där i omeletten?" frågade han slutligen, för att sammanfatta min föreläsning. "Nej." "Jaha." Sen åt han med god aptit.

Fredagen den 15 januari 2010

Oj, någon påpekade att det hade varit väldigt tyst här. Det har det, men bara för att veckan har svischat förbi utan att jag hunnit lägga märke till det. Vi är 'live and kicking allihopa, och läget är absolutely finemang. Jag vet inte hur relevant det är att skriva nåt om veckan, för den var precis som alla andra - bra. Barnen har trivts med att gå i skola och på dagis igen, även om de haft en gnutta separationsångest vid lämningarna. Inget som går till historien, dock. Idag har de varit lediga med Stefan, och gjort något stort:

Ser ni skönheten runt omkring? Hur vår trädgård ser helt spraymålad ut?! Det är verkligen alldeles fantastiskt. Jag hoppas att denna vinter varar länge, och att vi sen plötsligt utan förvarning vaknar upp till fågelkvitter och torkande asfalt en morgon i april. Fast allra först hoppas jag att barnen vaknar lika skidsugna i morgon som de har varit idag, så att jag kan få se miraklet i backen med egna ögon. De åkte tydligen som Stenmark.

Idag hade jag ett samtal med min chef, och bad henne formellt om tillstånd till att driva företag som bisyssla. Mot en garanti om att det inte skulle inkräkta på mitt jobb på skolan gav hon mig sin välsignelse. Skulle hon se att jag inte orkar komma till jobbet för att jag jobbat för mycket på annat håll så skulle vi ta ett snack, tyckte hon, men annars var läget lugnt. Det känns jättebra att ha hennes okej i ryggen, och med det ska jag härnäst ansöka om FA-skattsedel, som tydligen är rätt sedel. Inte F-skatt. Jisses, jag har mycket att lära mig...

I morgon lovar jag skriva mera, och också berätta lite om hur jag har tänkt smyga igång min verksamhet. Efter idag vet ett flertal, och då ska även du få vara en av dem. Nu ska vi se fredagsfilm. Puss och kram!

Söndagen den 10 januari 2010

Ja, denna dag går nog till historien som en av de tröttare dagarna, men vad gör det om hundra år. Jag hade en fruktansvärt rolig kväll igår. Över skaldjursgryta, tryffel och vitt vin pratade, skrattade och grät vi oss igenom året som gått. Men vi blickade huvudsakligen framåt, mot det positiva som väntar, och dansade precis på det sätt man bör - som om ingen såg. Vem som övertalade vem är just nu lite diffust, men i taxin på vägen hem svor vi på att göra om det här mycket snart. Ingen av oss var särskilt svår på den fronten.

Note to self: BUS:a allt eller inget nästa gång. Men sådär helt... tudelad såg jag på riktigt inte ut...? (Pernillaaa?)

I morse åkte Stefan och barnen lämpligt nog på innebandymatch, mest för att se kusin Anton spela, men kanske också för att låta familjens nya party animal sova ut. Så synd då att jag ändå inte kunde sova längre än till nio. Nu går jag runt och känner hur gårkvällens överskottsenergi och dagens kraftiga underskott mötts i något slags ekvilibrium.

I skrivande stund har en av Majas kompisar precis gått hem, och ersatts av en annan. Noa badar med sina gormitisar, och Stefan är ute på någon hållbar is och pimplar med sin fiskepolare. Jag ska svänga ihop en middag inom de allra närmaste minuterna, har jag tänkt. Älggrytan jag gjorde häromdagen var populär som bara den, så det blir en repris. Sist hackade Stefan och Noa rotfrukter och gjorde strips av palsternacka, sötpotatis, gulrot och vanliga potäter. Det blev urgott, men idag får det bli vanlig potatis tror jag bestämt. Vet jag.

I morgon är en vanlig måndag för familjen. Barnen har varit lediga i drygt tre veckor nu, och säger lite olika saker om att återvända till vardagen. "Näpp! Jag ska stoppa dagiset!" menar Noa. Maja säger sig längta liiiite grann till skolan, men inte ett dugg till fritids. Tids nog kommer de att uppskatta rutiner ett tag iallafall, tror jag. Synd bara att vi inte kan hämta dem innan mörkret faller om dagarna. Men snart badar Sverige i ljus igen, och då känns allt lätt även om klockan passerat fyra.

Ha en underbar ny vecka, alla vänner och gäster! Sköt om er väl, och tänk vackra tankar.

Redan lördagen den 9 januari 2010

Idag är återigen en sådan där fantastisk vinterdag, med strålande sol och gnistrande vit snö så långt ögat kan nå. Man kan bli alldeles betagen av bara utsikten genom fönstret, och räcker inte det, så kan man gå ut och tappa andan. Inte bara av kylan. (Minus sexton idag.) Maja och jag valde det senare, så gott som direkt efter frukosten.

Vi skattar oss så lyckliga som bor intill den perfekta pulkbacken. Man kommer upp i hastigheter som gott och väl räcker till även för mig, så vi har egentligen aldrig behov av att åka någonstans så länge vädret är som det är nu. Vi kan leva på snö, solljus och kärlek. Blir vi hungriga så äter vi upp våra krukväxter. Va? Inte?

Tidigt i morse, innan pulkbacken, var vi bjudna på överraskningskalas i Majas rum. Först fick man leka lite, sen fika lite, och slutligen fick man delta i ett lotteri om vem som fick gå hem först. Det där sistnämnda var väl lite speciellt, men varför inte. Ett sådant system kan ju vi vuxna införa då middagsgästerna börjar kännas tråkiga.

Jag tror mig bestämt ha glömt att berätta att Noa har stått på skridskor för första gången i veckan som gick. Han gjorde väl ungefär det - stod på skridskor. Jag hade ju bett Stefan filma eventet eftersom jag inte kunde vara där, och det gjorde han. På filmen ser man en brunklädd liten parvel som står som en pinne på isen och ropar "Pappaaaa! Koooom!". Det var onekligen en trevande start, men kan man klandra honom? Det är skitsvårt att åka skridskor. Nu har även Maja fått låna ett par - tack för omtänksamma vänner - så en tur till är högaktuell i dagarna. Tänk att vi även har en skridskobana inom tre minuters promenad. Det är väl nästan för bra för att vara sant.

Gissa vad frun i huset ska göra ikväll då? Gå ut. Jajamensan - gå ut, som i gå på medelåldersdisco, eller vad som nu händer på den lokala restaurangen ikväll, då den är specialbokad för ett klientel äldre än trettio. Jag känner mig helpigg på det här, och ska snart hoppa i badet för att göra mig riktigt ren och fin inför den stora happeningen. Njut du av din lördag också!

Mera onsdag...

Vi har inte kommit någon vart än. Vad som händer med texten är också ett mysterium. Plötsligt kan jag bara skriva med fet stil, för den vägrar smalna. Märkliga värld. Jag antar att det är meningen att nedanstående budskap ska gå fram med extra tydlighet. Först ville Maja åka till badhuset. Det ville Stefan också. Noa och jag ville gå på bio. Sen visade det sig att alla barnbiofilmer redan gått klart för dagen, och att Stefan i samma veva tappade lusten att åka till badhuset. Barnen kände sig inte särskilt bestörta över det. De verkar trivas allra bäst med att svassa runt hemma, de två små.

Barnen och jag skulle iallafall tröstäta lite julchoklad som vi har sparat för speciella tillfällen - en läcker, glamourös(?) ask Merci. Döm om vår bestörtning då vi istället för läckra chokladstänger under locket möttes av två ensamma, äckliga marsipanstänger en post it-lapp där det stod: "Jag SKA köpa ny, jag lovar." Handstilen var omisskännligt Stefans. Vilken bov! Barnen och jag skällde ut honom lite, och sen satte vi en schysst plan B i verket: fyllande av asken med ny choklad.

Vilken tur att barnen (och Stefan) har en godishamster i hushållet. Vi hittade en hel hög med stänger i en kökslåda, som barnen fick karva i bitar och lägga i asken. Då jag ser bilderna här inser jag vilken iscool mamma jag har blivit. Jag intygar att allt nu är uppskuret och att alla i familjen har alla lemmar och ögon kvar på plats. Hur ska man lära sig hantera knivar om man aldrig får öva, liksom?

Oj, jag kan se en likhet mellan barnen på den här bilden. Eller?

Stefan glider runt och beter sig allmänt som om han glömt ta dagens lugnande tablett. Vi har försökt hitta på konstruktiva saker för honom att göra (som att gå ut), men han fortsätter med sina dåliga skämt och "coola" shower. Snart menar han ändå att han ska åka iväg och köpa längdskidor till hela familjen, och anlägga ett skidspår i trädgården. Heja, heja! säger jag. Ta av dig Majas baddräkt först bara.

Onsdagen den 6 januari 2010

Good morning sunshine! Minus tjugo och en blå vinterhimmel - kan det bli vackrare? I think not. Ja, kanske en lång frukoststund på altanen en stilla, varm julimorgon, med enbart fågelsång och ett och annat hummelsurr i bakgrunden? Möjligen.

Barnen ser på jullovsteve lääänge, och jag tackar SVT för att de till merparten sänder rätt schyssta program som man kan låta dem se med gott samvete. Snobben är ju riktigt genomtänkt, för övrigt. Stefan och jag har haft gott om tid att dricka kaffe idag, och prata, skriva dagbok... Vad som ska hända mer under dagen är grumligt. Jag har tagit fram malet älgkött ur frysen, så vad middagen ska bestå av är det enda som är klart.

För katterna är det här vädret för kallt. De ber emellanåt om att få kika ut, men då dörren öppnas tar de bara en kräsen sniff och vänder. Den modigare av dem sträcker sig ibland till att sätta ner en tass på yttertrappan, men även den dras snabbt tillbaka. Istället uppskattar de sin klätteranordning och våra varma famnar. Vi är för övrigt inne på det andra "tygträdet" nu, efter att de snabbt lyckats ha sönder flera av bottnarna i det förra. Men kul är det! Både för dem att klättra i och för oss att se på.

Igår hade jag en underbar stund med en vän från mitt förflutna. Det var många år sedan vi sågs, och vi lovade varandra ett möte till innan sommaren. Av erfarenhet vet jag att jag inte ska hålla andan eller lova att äta upp något om så inte sker, men hoppas gör jag. Möten på tuman hand utan barn och män är ofta möten i en klass för sig, om man ser till innehållet. Jag vet att alla förstår. Över huvud taget har jag haft många påhälsningar från mitt förflutna på sistone. Jag drömmer intensivt om personer jag inte träffat på tio, tjugo, ja till och med trettio år. Det verkar som om jag betar av en efter en, av orsaker jag inte på ett medvetet plan kan förstå. Jag borde se om jag kan hitta något mönster i detta, om det ligger ett budskap till mig i drömmarna, eller om det bara är en bearbetning som har sitt eget ändamål oberoende av om jag agerar på den eller inte.

Jag hade tänkt styrketräna ikväll, men för fem minuter sedan tog jag ett korkat tag om Noa, och lyfte honom till mig med kroppen som en ostkrok och griparmarna en meter bort. Han väger ju lite mer än en fjäder numera, så det där kändes inte alls skönt för ländryggen. Jag vet redan att jag får skippa träningen ikväll. Suck för det.

Maja blev förresten jättesur på mig igår kväll. Jag ska skriva om det sen, men nu ska jag sätta mig mellan de där två hjärtegrynen i soffan och bara finnas en stund. Vem vet, kanske kan jag bli intressantare än Jasper Pingvin?

Tisdagen den 5 januari 2010

Minus sexton idag. Iskallt är en underdrift. Det är svinkallt. Snorkallt. Jag har tänkt jobb både igår och i förrgår, för att idag (som är en officiell distansarbetsdag) kunna dels åka och greja undan en del av det som är kvar att göra på det gamla jobbet, dels träffa en gammal vän inne i city. (Platsen är ändrad till förmån för mig, för att jag ska kunna vara så tidseffektiv som möjligt. Tack för det, Lena.)

Igår kväll försökte jag få rätsida på vad det innebär att ha enskild firma, eller vara enskild näringsidkare, som det visst heter. Tyvärr verkar det vara den minst lönsamma företagsformen som finns, med en egen behållning på ca 40% av överskottet. Aj. Alternativet - ett aktiebolag med en insats på 100.000 - känns inte direkt realistiskt innan jag vet hur allt går om sisådär fem år och en handfull anställda. Skämt åsido. Jag får köra min lilla firma såhär och helt enkelt se den som den bisyssla den är. Idag skickar jag in registreringsblanketten till Bolagsverket. Men varför missgynnas småföretagare?

Igår var barnen med Stefan iväg ner till dammen för att se skridskobanan. Maja frös innan hon ens nådde fram, så hon vände och kom hem igen. Noa verkade nyfiken och villig att prova halka runt, och tack vare underbara vänner som lånat ut skridskor i rätt storlek ska han få göra det idag. Jag hade verkligen mer än gärna velat se hans jungfrutur, men det är stor risk att jag missar den. Jag har lobbat för andra aktiviteter just idag, eftersom jag är på språng större delen av den, men det verkar kört. "Är det inte lite väl kallt?" var mitt bästa trumfkort, men jag talade för döva öron. Jag får hoppas att Stefan filmar lite, för min skull.

Men ha nu en underbar dag, alla ni jag gillar så! Solen skiner här, och förhoppningsvis även där. Njut av vintern!

Löftet

Mitt löfte till mig själv är att göra verklighet av min affärsidé detta år och inte bara drömma. Jag har ett koncept som jag känner mig inspirerad av och tror på, i lika stora delar. Det har vuxit till sig rejält nu under ledigheten, och kan verkligen blir riktigt, riktigt bra. Kommer att bli,  menar jag såklart.

Hemkomsten

Vi längtade alla mycket efter katterna på vägen hem. De hade klarat sig själva här hemma i några dagar, med dagliga omsorgsbesök av Lovisas hjälpsamma storasyster. Det är en ytterligare fördel med att ha två katter. En ensam stackare hade vi absolut inte velat lämna så länge.

Det verkade som om saknaden var ömsesidig. Mest hade katterna längtat efter barnen, verkade det som.:) Tydligen vet de också vilket av barnen som är just deras husse/matte.

Söndagen den 3 januari 2010

Äntligen ska jag göra ett försök till att sammanfatta de senaste dagarnas äventyr. Layouten på sidan är ny igen, som alltid då jag känner mig tvungen att bygga ut. Det är bara att acceptera och stå ut. En vacker dag kanske jag kommer att be någon mer datorkunnig - eller främst mer tålmodig - än jag själv ordna till allt här så att det är konsekvent och mer harmoniskt på hemsidan. Tills dess får jag känna mig nöjd med att jag alls skriver, och med att det jag skriver numera är indelat i årskrönikor istället för lite hipp som happ.

Vi åkte söderöver till goda vänner i Mariestad på nyårsafton. Där befann vi oss, som alltid med dem, i behagligt lugn och skön glädje. Barnen höll sig lite varsamt på sina respektive kanter till en början, men kom varandra sakta närmre allt eftersom. Först på nyårsdagen stod väl leken riktigt högt i tak. De ses för sällan, helt enkelt.

På menyn stod en ljuvlig, ja faktiskt rent utsökt, medelhavsbuffé: skaldjurspaj med avocadomousse, rödtunga, tonfick och marulk under oliv- och fetaosttäcke i ugn, rostade rotfrukter, lax, stekta sockerärter, sparrisar och fänkål, ett par sallader och så det uuunderbara valnötsrågbrödet från traktens bageri. Vi satt länge vid det där bordet, kan jag lova. Till dessert fick vi glass med varma hjortron omkring midnatt.

Barnen tacklade av en efter en. Först ut var Maja, som bad att få gå och lägga sig en bit efter åtta, som det sömnälskande vanedjur hon är. Hon kröp förnöjsamt ner på sin madrass med papper och tuschpennor som insomningssällskap. Noa följde hennes exempel en knapp timme senare, och då vi smög in i rummet hade Maja fint plockat undan sina ritsaker och somnat sött. Noa gjorde det strax därpå. Sigge var den enda som höll ut till tolvslaget, eller snarare ända bortåt ett-/halv tvåsnåret.

Ovanstående helt underbara bilder tog jag på Noa innan han lade sig. "Får jag ta en bild på dig med finskjortan på, snälla Noa?" frågade jag. Det fick jag. Noa poserade med ett präktigt fejkskratt, se vänster bild. "Ha-haa!" sa han och spände sig. Jag började gapskratta, för det såg så komiskt ut. Då fick jag det äkta porträttet, det högra.

Ja, sen satt vi där och pratade över de första småtimmarna. Vi smidde vissa planer inför det nya året, men gav inga löften. Nyårslöften är inte riktigt vår melodi. Våra löften avges inte beroende av datum, utan beroende av vilja och inspiration. (Jag gav däremot mig själv ett löfte igår, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg.)

Efter några timmars sömn i värdparets underbart sköna säng var det 2010 års första dag på riktigt. Snön låg tjock och mer föll. Till och med solen tittade fram, och lockade oss tidigt ut i kvarterets backe med pulkorna och stjärtlapparna. Sen åt vi en avslutande gourmetlunch av gårdagens rester.

Hos farmor och farfar väntade även barnens kusin Anton, hans pappa med Pia, och Egon och Gittan med Philip på oss. Prinsesstårta och äppelkaka var väl en passande avrundning på dagen, och så lite lagom slappt varande för Stefans och min del. Tidigt i säng var melodin. Maja hann läsa lite ur sin bok för Anton och Noa. Pojkarna visade på ett enormt tålamod under läsningen, för fort gick det inte. Men hon läste! Gissa stoltheten. Hon var nog nästan lika stolt som sin lillebror, som ropade till alla som eventuellt kunde ha undgått det. "Maja lääääser!"

Vi är tacksamma för de underbart trevliga dagarna vi har haft på vift. Barnen tyckte vi skulle hitta något annat ställe att åka till då vi lämnat farmor och farfar. Det bästa vi hittade var en omväg förbi det lokala bageriet i Mariestad, för att köpa hem lite av den där ljuvliga, tre kilo tunga råglimpan med sesamfrön, valnötter och frukt. Även barnen älskar den, och vill numera äta av den heeela tiden - på gott och ont. Hade jag känt till den vilda konkurrensen i förväg hade jag definitivt köpt fler än tre. Jag får väl hitta ett recept och baka nya.

Nu ser vi fram emot ett omåttligt bra år! Det ska väl du också ha?